Hockeyallsvenskan är avslutad.

Efter 52 omgångar.

Sluttabellen är märklig.

Av de fjorton lagen är det endast tätduon Timrå och Leksand, som tagit full pott, tre poäng, i minst hälften i matcherna. Till yttermeravisso har de båda lagen vunnit ”bara” precis hälften av sina matcher, 26. Det innebär i sin tur att de förlorat poäng vid lika många tillfällen.

Jag har naturligtvis ingen aning om något sådan inträffat på så pass hög nivå i någon idrott tidigare. För det här innebär samtidigt att alla de andra tolv lagen tappat poäng i mer än hälften av sina matcher.

I gengäld har de två kvallagen på de sista platserna, Västervik och Troja-Ljungby, spelat till sig poäng vid fler än hälften av tillfällena.

En slutsats är given: De flesta av matcherna har varit dramatiska och spännande med många avgöranden på övertid eller på straffar. Det är bara Malmöpubliken som inte attraherats av denna ovisshet. Panterns publiksnitt är smått genant.

En fråga man kan ställa är förstås också: Denna extrema jämnhet, beror den på att svensk ishockey har en imponerande bredd?

Eller är det tvärtom? Det rör sig trots allt om nivå 2.

Jag har inget svar. Ställer bara frågan.

Jag har via tv sett såväl MFF:s som TFF:s samtliga tre matcher ingående i gruppspelet i Svenska cupen.

Det är naturligtvis svårt att så här tidigt på säsongen få någon klarhet i var lagen står. TFF mötte tidigt ett Östersund, förberett för spel i Europa League mot Arsenal. 0—3 såg väl efter omständigheterna okej ut. Snöovädersmatchen på en plan i en motorvägsrondell i Kalmar, TFF-förlust 2—1, gav inga besked om lagets kapacitet. 3—0 hemma mot Åtvidaberg var stabilt men inte mer.

Det var nog bra att TFF fram till den allsvenska premiären mot IFK Göteborg slipper matcher av tävlingsmatcher och får tre träningsmatcher att hitta de rätta formationerna i den nya truppen. Viktiga spelare har av olika orsaker saknats i cupmötena. Intressantast att få se är den isländske forwarden Ottar Magnus Karlsson. Det är oerhört viktigt att han lyckas.

TFF-matcherna hittills har visat att de är många spelare som har svårt med tekniken, när tempot trissas upp till allsvenska höjder.

Däri ligger TFF:s stora utmaning.

***

Att Malmö FF skulle vinna sina tre matcher var tippsenligt. Utfallet var också odiskutabelt. MFF var bäst alla tre matcherna.

Samtidigt blottades en del svagheter.

Dalkurd hade två, tre snabba kontringar som med bättre skärpa kunde resulterat i baklängesmål för MFF.

Gefle, av alla lag och i fjor ett bottenlag i Superettan, satte under några perioder faktiskt MFF under rejäl press. Bland annat före MFF:s 3—0-kontring.

Brommapojkarna skapade också förvånansvärt många chanser i förhållande till MFF:s spelövertag.

Målvakten Johan Dahlin har genomgående varit en av MFF:s främsta i två hemmamatcher mot två allsvenska nykomlingar och ett lag från Superettan.

Detta har inte kommit fram hos alla kommentatorerna i Malmömedia. Där man fortfarande alltför ofta ser det ur ett positivt, ljusblått perspektiv.

***

I min enkla fotbollsvärld har cupmatcherna visat att det – fullt naturligt med tanke på årstiden – återstår mycket att förbättra. Både för Trelleborgs FF och Malmö FF.

För en tid sedan meddelade Malbas att klubben till kommande säsong kommer att dra bort både sitt dam- och herrlag från näst högsta serierna i basket.

I samma veva kom beskedet att Limhamn Griffins inte kommer att deltaga i 2018 ås Superserie i amerikansk fotboll.

Vad är det som händer i Malmös elitidrottsvärld?

För det är här är inte två enstaka händelser de senaste åren från Malmös idrottshorisont.

För några år sedan drog sig två av landets historiskt sett främsta badmintonklubbar, Aura och Malmö Badmintonklubb (i olika skepnader), sig ur högsta serien.

I rugby har Malmö RC försvunnit från elitkartan. SK Ran har lagt ner sin vattenpoloverksamhet.

I fredags lämnade IK Sparta walk over i sin elitseriematch i brottning mot Marsvinsholm och ligger sist i serien, som bara består av fyra lag, lika många som i serien under. Ingen annan klubb i Malmö än Sparta har serielag. Detta i den forna svenska brottarhuvudstaden Malmö. Totalsumman åtta serielag i Skåne är förstås än mer alarmerande.

I helgen pågår SM i bordtennis för seniorer och juniorer i närliggande Helsingborg. Totalt deltar två spelare från Malmö, från Kvarnby AK. Båda försvann efter en match.

I Växjö avgörs SM i friidrott för 15—16-åringar. Antalet deltagande Malmöungdomar är få. MAI har blivit ett Team Skåne. IK Pallas har helt försvunnit som en förening med aktiva ungdomar. Heleneholms IF har ett fåtal seniorer i svensk toppklass och en tunn ungdomsavdelning, förvisso under tillväxt.

I simning har utvecklingen gått åt samma håll, mot en dominerande storklubb. I skuggan av Malmö KK har Ran nästan blivit utraderad som tävlingsklubb i de större sammanhangen.

I handboll är det endast HK Malmö och dess samarbetspartners som har verksamhet på herrsidan. Stans damlag håller till på en låg nivå.

Liksom de i volleyboll.

I squash var Malmö SRC under decennier Sveriges helt dominerande ungdomsklubb. Det är man inte längre. Det är också många år sedan man hade något damlag.

Och hur ser det ut i bowling, en tidigare paradgren i Malmö? Inget elitlag på herrsidan längre och ett sladdande lag i damelitserien.

I herrfotboll är det förbluffande tom bakom Malmö FF, liksom bakom FC Rosengård och LB 07 på damsidan.

***

Okej, detta är en negativ betraktelse. Men inte desto mindre sann. MFF, FC Rosengård, LB 07, Malmö Redhawks, Pantern, Fair Play, herrarna i Malmö SRC, Malmö FBC:s båda lag, short track-åkarna i Skinnaren, de duktiga kampsporsutövarna i många klubbar, boulespelarna, undervattensrugbyspelarna och några till, kan inte hjälpa upp det faktum att Malmö faktiskt är en ganska så dålig idrottsstad.

Med tanke på storleken.

Politiker och tjänstemän framhåller ofta hur fantastiskt föreningslivet är i Malmö och hur bra förutsättningarna är.

Så är kanske inte fallet.

Alla inblandade borde kanske ta sig en funderade.

OS och en hostrelaterad influensa har gjort att varken tid eller ork räckt till för några konstruktiva (nåja!) funderingar den senaste tiden.

En bloggcomeback kan kanske vara på plats, när kyla och vind gör att det är skönast att sitta inne i värmen och beskåda det vackra snölandskapet.

I går kväll var det extra angenämt att bara ha några 100 meter till Baltiska hallen för att se handbollens Skånederby mellan HK Malmö och IFK Kristianstad.

HK har lite otur med vädret vid sina derbyn. Om jag inte missminner mig var det ett rejält höstoväder vid YIF:s besök och så nu denna ”arktiska” kyla. Publiksnittet hade behövts hissas upp.

***

Till matcher och tävlingar skall man gå med glädje. Det skall vara högtidsstunder. Så känner de flesta, tränare, aktiva, styrelser och alla supporters.

Men hur känner sig Ola Lindgren, den förre förbundskaptenen och IFK Kristianstadstränaren, när det är dags för match? Han vet ju att han kommer att bli arg, nej störtförbannad, för hans lag kommer att möta två fullkomligt odugliga domare match efter match. Inte ens de egna spelarna undgår hans negativa gestikulerande.

Hur står man ut att gå till ett jobb med vetskapen om att man vid nästan varje tillfälle kommer att bli besviken på allt och alla¨?

Okej, jag överdriver något men jag känner olust när jag ser OIa Lindgrens osympatiska uppträdande. Varför inte lägga energi på något man kan påverka?

Jag har ingen aning om skade- och sjukdomssituationen i Kristianstadstruppen (förutom de som inte alls var med) men det var väl ganska uppenbart att Ola inte fullt ut matchade laget för seger. Han hade resignerat. Likväl protesterade han in i det sista, när matchen var körd och fick en berättigad varning.

Ovärdigt!

Lika ovärdigt som när delar av Kristianstadsanhängarna hyllade honom i samband med det gula kortet.

***

Matchen, då? HK-vinsten 21—17 finns det inget att säga om. Men för en neutral handbollsvän var det definitivt ingen höjdare. Snarare en av säsongens sämre toppmatcher i Handbollsligan.

Att med utgångspunkt från skeendet i går mena att HK och Kristianstad är Sveriges två bästa lag just nu tyder inte på någon större erfarenhet av inhemsk handboll. Båda dessa lag och några andra har presterar betydligt bättre handboll, inte hämmade av sjukdomar och skador.

Därmed inte sagt att det inte just blir Kristianstad och Malmö i SM-finalen.

***

Personligen gladde jag mig mest över att HK:s Simon Nyberg fick 60 minuters speltid på grund av Fredrik Petersens skada. Simon skötte det utmärkt och i min handbollsvärld är han värd mer speltid även när Fredrik Petersen är kurant.

Varför nedvärderar ishockeyexperterna sin egen idrott?

Varje gång Tre Kronor i en kvartsfinal i ett mästerskap förlorar mot ett lag som inte tillhör ”De sex stora” plockar man fram fiaskostämpeln. Som efter OS-förlusten mot Tyskland.

Två gravallvarliga profiler, Peter Forsberg och Calle Johansson, satt i tv-studion i mörka kostymer och analyserade det svenska spelet. Det var mycket negativt i kommentarerna. Många tidningar var inte sämre.

Men tydligen är inte ishockeyvärlden större än att en kvartsfinalförlust mot Tyskland hamnar i fiaskofacket. Det tycker jag är ett bevis på hur liten ishockeyn faktiskt är i ett världsperspektiv.

I vilken annan av de större lagsbollsporterna klassar man en förlust i en kvartsfinalplats som fiasko

En annan mer nyanserad journalist menade att Tysklands vinst var ett bevis på att landslagshockeyn breddats. Förhoppningsvis är det så. För visst är det lite av inavel i den europeiska landslagshockeyn. Under 2016, bortsett för VM, mötte Sverige Finland sju gånger, Ryssland fem och Tjeckien 3. Okej, Tre Kronor spelade också två matcher vardera mot Tyskland och Schweiz.

Jag menar dock att ett bredare utbyte hade gynnat hockeyn.

Allt tar sin tid.

OS-tittandet givetvis. Har också varit huvudansvarig för en tvådagarstävling i friidrott och haft en viktig uppgift i en annan. Det är en hel del för- och efterarbete. Och orken är inte vad den en gång var.

Därav detta avbrott i bloggandet.

***

Tävlingarna gick bra, kanske till och med mycket bra. De aktiva och deras ledare var nöjda. Och det är naturligtvis det absolut viktigaste.

Men ändå gnager något. Varför kan en tävling som Atleticumspelen inte uppmärksammas med en enda rad – inte ens resultaten – i Malmös papperstidningar? Det var dock en tävling med hyggliga nationella resultat, några aktiva kom på medaljplats i helgens SM och några av danskarna var riktigt duktiga. Som krydda, och det var inte vilken mesig krydda som helst, deltog världsmästaren i höjd Mutaz Barshim. Och han levererade, 2.35 Högre i år har bara han själv (2,38) och ryssen Daniel Lysenko (2.37) hoppat. Atleticumresultatet var av absolut världsklass.

En vän till mig skrev till Sydsvenskan och frågade varför man inte skrivit något. Sportchefen svarade att man ansåg tävlingen var en träningstävling och underströk detta med att påpeka att tvåan hoppade drygt tre decimeter lägre.

Hoppsan!

Det kommer från en tidning som sänder ut sin ”stjärnreporter/stjärnkrönikör” för att bevaka varje snedspark vid de flesta av MFF:s träningar. Världen runt.

Tävlingen var utlyst i vederbörlig ordning hade det blivit världsrekord eller asiatiskt rekord hade det godkänts. Trots att det var en ”träningstävling”.’

Det här erinrar mig om 1960- och 1970-talen, då en annan friidrottens världsstjärna Ricky Bruch jagade långa kast i diskus. Varhelst det blåste bra diskusvindar kallade Ricky till tävling, i Klagshamn eller på kastplanerna på Heleneholm eller Stadion. Ofta fick en funktionär eller i bästa fall en junior hoppa in för att det skulle bli en godkänd tävling.

Och varje kast bevakades av samtliga Malmötidningar och ofta också av rikspressen

Det var bättre förr. I alla fall på Rickys tid.

***

De mindre idrotterna och de mindre klubbarna känner sig åsidosatta av Sydsvenskans bevakning. Det är bara att gå ut och lyssna i det breda Idrottsmalmö. Det är så mycket bra elitidrott i stan som aldrig uppmärksammas.

En världsstjärna i friidrott, till och med utsedd till 2017 års bäste friidrottare alla kategorier, tävlade i lördags i Malmö.

Han är tillika ”halv” Malmöbo, har lägenhet några hundra meter från Atleticum, ett av hans träningscentra. Det gäller naturligtvis höjdhopparen Mutaz Essa Barshim, OS-silvermedaljör och regerande världsmästare.

I torsdags efteranmälde han sig till Atleticumspelen, en mindre tävling som komplement till de stora Pallasspelen, men ändock med 900 starter.

Mutaz ville testa sin goda form inför en tävling på Irland och VM i början av mars.

I min enfald trodde jag att det var av intresse för Malmöpressen att nämna att qatariern skulle tävla i stan och sände ut en kort pressrelease. Men inte ens en kort notis i förhand kom in.

Men någon kommer väl och bevakar arrangemanget? Ingen reporter dök dock upp. Min enfald hade inte försvunnit. Resultatet intresserar naturligtvis, så jag sände i väg en korrekt skriven resultatlista, som bara var att sätta direkt in på tidningssidan.

Jag noterade dessutom mitt telefonnummer så att eventuellt intresserade kunde få information.

Inte ens detta räckte.

Därför har de tidningsläsande friidrottsintresserade i Malmöregionen inte kunnat läsa att Mutaz Barshim hoppade 2.35 och var ytterst nära att tangera sitt eget världsårsbästa på 2.38 och också radera ut Stefans Holms hallrekord, 2.37

Ryktet om Mutaz Barshims start hade nått ett 75-tal intresserade och med deltagare och ledare fanns det väl cirka 500 personer som bevittnade detta världsresultat.

Dessa 2.35 måste vara det i särklass bästa resultat/bästa prestation uppnått i Malmö, oavsett gren och idrott, som inte med ett ord nämnts i någon av stans papperstidningar.

Min enfald finns kvar: Jag tycker inte att missarna är mina.

***

Avslutningsvis: Mutaz Barshim ville betala efteranmälningsavgift, 140 kronor.

I Heleneholms IF är vi generösa. Han slapp betala.

I pris erhöll han ett presentkort på 300 kronor, precis som alla andra segrare i seniorgrenarna.

Så kan också friidrottsvärlden se ut.

Det har blivit några ishockeymatcher från SHL den senaste tiden.

Inte live, utan via tv. Oftast inte hela matchen, någon period då och då. Mestadels när en handbollsmatch är slutspelad.

Det finns detaljer i ishockey som fascinerar, skridskoåkningen, tempot, ”biljardförmågan” att utnyttja sargen vid passningar, intensiteten och målvakternas reaktionsförmåga med ”plocken”. Detta bland annat.

Men så kommer – i alla fall alltför ofta – antiklimax.

Målet.

I min värld alltför ofta utan de kombinationer som ger andra lagsporter det där lilla extra.

Slumpen spelar för stor roll. Plötsligt sträcks några klubbor i luften. Pucken har träffat någon eller något på sin väg mot kassen. Få har en klar bild om hur det gått till. Inte ens tv-repriserna ger ett snabbt enkelt svar. Det är lite för mycket av ”sparka och spring” i avgörande moment.

Det är som en vän en gång uttryckte det: ”Det lag som skapar flest ”slumpar” framför mål vinner.”

Det är lite synd för det finns så mycket positiva ingredienser i ishockeyn. Speciellt som de glyttiga slagsmålen verkar ha minskat.

***

Det går inte att tala om hockey i Malmö utan att komma in på Pantern. Sydsvenskan redogjorde för en tid sedan om de ekonomiska turerna och hur privat ekonomi gjorde att klubben kan fortsätta sin dyra verksamhet.

Panterns situation visar hur svårt det är för ”andraklubbar” att hävda sig i den här stan. Med svenska mått är Malmö en storstad. Likväl finns det bara plats för en elitklubb per idrott. Finns det mer än damfotbollen. LB 07 och FC Rosengård, som har två elitlag/elitaktiva? Möjligen badmintonen med MBK och Aura, nu förvisso också någon nivå under den under sportens storhetstid i Malmö.

***

Med sitt intensiva spelprogram är det självfallet svårt att undvika kollisioner. Men att lägga det heta Skånederbyt Redhawks—Rögle samtidigt med en hemmamatch för Pantern är en grov planeringsmiss. 100 åskådare mer eller mindre räddar inte en usel ekonomi men det lär finnas åtskilliga små hål att fylla några 10 000 kronor med.

***

Det mest imponerande med Pantern är den idrottsliga prestationen. Att ett lågbudgetlag kan kriga i toppen av Allsvenskan, som av experter rankas som bättre än högstaligan i många bra ishockeyländer, är synnerligen anmärkningsvärt.

Speciellt som laget lånar ut, eller till och med säljer, sina främsta spelare till främst Redhawks men även övriga SHL-klubbar. I retur får Pantern spelare som inte håller SHL-klass. För så måste det väl vara. Och helt omöjligt är det inte att Pantern till hösten spelar just i SHL.

Är detta ett bevis på en stark bredd i svensk topphockey? Eller tvärtom, en svag topp?

Jag vet inte. Jag ställer bara frågan.