”Det står på vår hemsida!”

”Vi hämtar inget från arkiven i dag.”

Det var beskeden jag fick i går förmiddag, när jag på Stadsarkivet skulle hämta ut en box med resultat för min ”Heleneholmsforskning”. I lördags var det nämligen Släktforskningens dag. Det fanns gott om gäster i lokalerna och personalen hade att göra. Jag kan acceptera att en person, en sån här dag, inte kan lägga en halvtimme i arkivkällaren på att serva en privatperson. Men nu är det så, att de som är flitiga besökare och studerar ett ämne kan få sitt material förvarat på ett rullbord i en låst lokal fem meter från receptionen. Men att hämta ”mitt” bord, inte ens detta kunde man hjälpa till med. Trots att det fanns många lediga platser i de talrika rummen.

Byråkrati i sin prydnad!

Och så denna övertro på att alla har tillgång till en dator och går in och studerar en hemsida inför varje besök på en institution.

Nu var det ett strålande väder och i stället för arkivstudier blev det en lite längre motionspromenad.

För att gå bort ilskan.

***

Såg matchen Malmö FF—IFK Malmö, 2—2, i fredags.

Förstår givetvis att intresset för MFF är många, många gånger större än för IFK.

Men måste ett referat i mitt husorgan (det handlar inte om krönikörens text) vara skrivit ur det typiska supporterperspektivet: Baklängesmålen beror alltid på egna misstag, inte på något positivt från motståndaren.

IFK:s mål beskrevs som MFF-misstag. På vilket konto hamnade MFF:s båda kvitteringsmål?

Jag är trött på så undermåliga analyser.

Skribenten i fråga orkade inte ens ta reda på vem som slog in IFK:s 2—1-mål.

Det var 17-årige Mikael Marques de Pombal Vivar, en av Småklubbsmalmös främsta talanger, uppmärksammad av åldersgruppens landslagsledning.

***

Såg att MFF inlett det kollektiva träningsåret med tre pass första dagen och två de resterande veckodagarna.

Lite förvånad är jag över upplägget. Givetvis kan man tycka att professionella fotbollsspelare i allmänhet tränar för lite. Samtidigt har jag ingen uppfattning på träningsstatusen inför nystarten. Men likväl, hur är trötta kroppar mottaglig för en så extrem tung träningsdos? Och då både fysiskt och mentalt.

I kommentarerna från ledarstaben kan man också skönja en viss lättnad över att truppen vekar ha gått oskadd ur den exceptionellt tunga perioden.

I min värld är risken för en rekyl överhängande.

Trötta kroppar är skadebenägna.

Se bara debatten om det tuffa VM-programmet i handboll.

***

Att MFF—IFK spelades i mörkret på plan 9 förvånade många. Den usla belysningen gav inte spelarna rättvisa. Avståndsbedömningen blev lidande.

Det märktes inte minst vid crossbollarna. De hamnade ofta fel.

Enligt en initierad källa var det av bekvämlighetsskäl MFF föredrog plan 9 framför den mer anpassade Limhamns ip.

Jag när en liten dröm. Kanske utopisk. Men ändå.

Jag vill skriva ner Heleneholms IF:s friidrottshistoria men samtidigt berätta om de förändringar som skett inom friidrotten, främst ur skånsk och malmöitisk synvinkel.

Jag har många sidor anteckningar och färdigskrivna avsnitt men enormt mycket återstår. Tyvärr vill jag mycket annat.

Nyårslöftet att regelbundet göra ett blogginlägg vill jag fullfölja, att läsa ett 40-tal böcker per år är ett måste (just nu finns Jens Liljestrands intressanta biografi om Vilhelm Moberg på nattduksbordet, över 700 sidor), midjemåttet har ökats så motionsintensiteten måste upp, det tar också sin tid att följa all intressant sport i tv (plus andra program), har eventuellt uppdraget kvar att vara delansvarig för boken Skånsk Idrotts Historia och några andra uppgifter inom idrottsvärlden. Sen finns det sociala livet. Inte att förglömma den tid som går åt till tidningsläsning och besök på allehanda webbsidor.

Detta kräver arbetsdisciplin och prioriteringar, tyvärr inte mina bästa grenar.

Samtidigt känner jag behovet av att skildra en idrott, friidrotten, som genomgått så många förändringar, sedan jag 1952 för första gången aktivt kom i kontakt med ”den allmänna idrotten” i och med att man i Skurup byggde en idrottsplats med friidrottsytor. Dessa har försvunnit liksom på många, många andra orter runt om i Skåne.

Heleneholms IF bildades i december 1939, jag är född i december samma år. Efter vad jag förstått inträffade dessa historiska händelser under samma vecka.

Därför måste jag självfallet skriva Heleneholms historia med också ur ett bredare perspektiv.

Pretentiöst, naturligtvis. Men nu har jag satt det på pränt och därmed satt press på mig själv.

***

Var och forskade Stadsarkivet i veckan om Parkstafetten, ett av många initiativ av en av Skånes främsta friidrottsledare genom tiderna, Heleneholms IF:s grundare Sigge Bennhagen.

Såg då resultatlistorna från 1963. I de fyra olika klasserna, tre för seniorer och en för 18-åringar (på den tiden fanns inget underlag för damer/flickor) deltog totalt 85 löpare från fyra Malmöklubbar, 40 från Heleneholm, 25 från IK Pallas, 15 från MAI och 5 från Limhamns IF. Det är siffror som i dagens Friidrottsmalmö är ouppnåeliga. För att komma med i exempelvis något av Heleneholms fem seniorlag måste du ner på cirka 2.50 på 1 000 meter. Det krävs faktiskt en hel del för att nå dit.

Vad var då Parkstafetten?

Första loppet arrangerades i maj 1952 med Kvällsposten som medarrangör i Beijers Park i Malmö på ett 1 000-metersvarv. Ett lag i huvudklassen bestod av tio löpare. Sträckorna var 1 000 m, 200, 300, 500, 1 000, 200, 300, 500, 1 000 och 2 000. I de övriga klasserna var det femmannalag.

Loppet blev snabbt populärt. Danska elitklubbar deltog liksom de bästa från västra Sverige.

Efterhand tillkom dam- och flickklasser och även fler pojkgrupper. Parkstafetten blev ett jättearrangemang. Men så mattades intresset, speciellt bland seniorerna. För att bibehålla ett acceptabelt antal lag i huvudklassen reducerades antal löpare till sju. Men inte ens denna åtgärd räckte.

Parkstafetten gick i graven. Ett stycke ur Malmös idrottshistoria försvann.

Min ambition är att skildra delar av den ur ett Heleneholmperspektiv.

Malmös friidrottshistoria få inte glömmas.

Ett handbolls-VM har många ansikten.

Många fascinerande, andra inte lika attraktiva. Så finns det matcher som är ett mellanting. Som gårdagens mellan Tyskland och Frankrike, 25—25, jämnt, hårt med ett, speciell i början, alltför tufft försvarsspel med ideliga ”låsningar”. Det blev ingen rytm i spelet. Inget spel som egentligen attraherar mig. Samtidigt kryddades tillställningen av individuella idrottsprestationer av högsta karat.

Det var en fascinerande kamp och då kamp i den positiva meningen. Med ett dramatiskt slut med den franska kvitteringen på sista skottet.

***

När man såg den här giganternas kamp började man fundera över hur Sverige skall kunna rå på dessa storvuxna bjässar. Men lugn. I det vardagliga handbollslivet i sina klubbar umgås de svenska spelarna rutinmässigt med de eventuellt blivande motståndarna. Och klarar sig alldeles strålande.

Men visst ingav Frankrike och Tyskland respekt. Liksom det Kroatien jag sett.

Och ännu har det inte blivit tillfälle att se Danmark och Spanien. Norges möte med Chile gav inga indikationer om norrmännens kapacitet.

                                                                                        ***
Efter de tre inledande matcherna har de svenska förbundskaptenerna fått de besked de ville. Och som de säkert visste, en bred trupp med klass. Laget går in i de avgörande skedena med fräscha spelare. Programmet har varit gynnsamt.

Tveklöst ser det fortsatta första gruppspelet lovande ut. Skulle bli oerhört förvånad om inte det inte blir segrar mot Qatar och Ungern.

Innan det stora allvaret börjar.

***

Har inte sett många matcher med de så kallade blåbärsnationerna. Av vad jag sett är det speciellt målvaktspelet som fallerat. Men, exempelvis, Angola och Chile har med sina begränsade spelarresurser försökt sig på en snabb, sevärd och utvecklande handboll.

I Angolas match mot Sverige svarade man för mästerskapets två kanske mest spektakulära mål, ett straffkast och en kontring med en sista passning bakom ryggen.

Exempel på VM-turneringens många fascinerande ögonblick.

Med rätta har skånsk handbolls förmåga att skapa elitspelare uppmärksammats rejält och välförtjänt i samband med den nyss påbörjade VM-turneringen.

Grunden läggs naturligtvis ute i de välskötta klubbarnas ungdomsavdelningarna. Och där är Skåne starkt.

I helgen började steg 3 i SM för 14-, 16- och 18-åringar. I denna fas har cirka hälften av de startande lagen eliminerats.

24 skånska föreningar hade anmält totalt 111 lag. 91 lag är kvar från 22 klubbar. I min värld imponerande. Låt vara att både antal deltagande klubbar och lag är något färre än de senaste åren. Att antal klubbar är färre har till en del sin förklaring i att Näsby IF försvunnit och ingår i IFK Kristianstads organisation och Dalhems IF:s i HK Malmös.

Som vanligt har Lundaklubbarna flest anmälda lag, H 43 tretton och Lugi tio, lika många som IFK Kristianstad. Ankaret från Bjärred, Ystads IF och OV/Helsingborg startade med sju lag och HK Malmö samt Åhus med sex vardera.

Dessa klubbar har även en bra topp. H 44 har tio lag kvar, Lugi nio, Kristianstad  åtta och YIF och OV sjua. HK Malmö och Åhus har samtliga sina sex lag kvar.

För att göra listan komplett och visa på den stabila skånska handbollgrunden är här övriga Steg 3-klubbar:

5 lag: Ankaret.

4 lag: H 65 (Höör), Kävlinge, Lödde.

3 lag: Trelleborg HBK, Eslövs IK, HK Kristianstad.

2 lag: Staffanstorp, Vinslöv, Eslövs HF.

1 lag: Lågan (Hörby), IFK Malmö, Tollarp, IFK Ystad, IK Sund (Helsingborg).

Här blandas elitklubbarna med de från lägre nivåerna.

Denna härliga blandning ger livskraft till svensk handboll.

Intressant är också könsfördelningen. Från start kom 61 flicklag och 50 pojklag till spel. 49 flicklag är kvar 42 pojklag.

VM-premiären i handboll är överstökad, svenskt 27—24 mot Egypten.

En bra start. Och gårdagens siffror visade även i övrigt att handbollsvärlden är större än vad vi tror. Vid enstaka tillfällen är det kanske bäst att tillägga.

Coachningen var, om inte social, så inriktad på en lång turnering. Tio matcher är det givna målet, det vill säga en medaljmatch.

Lukas Nilsson, Kim Andersson, Kim Ekdahl Du Rietz och Jim Gottfridsson hade alla strålande perioder och även Albin Lagergren visade klass. Det finns alternativ. Ett ytterligare är irrationelle Mattias Zachrisson.

Målvaktsspelet var inte riktigt på topp. Men när det krisade till sig på slutet visade dock Andreas Palicka vad rutin betyder.

Det som oroade var att mittsexorna, Andreas Nilsson och Jesper Nielsen, offensivt verkade hämmade av sin långa skadefrånvaro.

***

Det utses i VM- och EM-turneringarna Matchens lirare. Nästan alltid blir det en målvakt eller den som gjort flest mål. I går förärades Lukas Nilsson hedersbetygelsen. Inget fel i det. Men tänk om en dag en förvarsdirigent som Max Darj kunde föräras. I min enkla handbollsvärld var Max Darj gårdagens bäste svensk.

***

I mitt förra inlägg placerade jag Andreas Palicka som pojklagsspelare i Kävlinge. En källa vilseledde mig. En trogen följare med H 43-anknytning hörde av sig och berättade att Palicka redan i sju- åttaårsåldern var med i H 43:s verksamhet i Fäladshallen. Jag litar nu mer på min H 43-källa.

***

H 43 Lund, ja. Konkursen för några år sedan sätter fortfarande sina trista spår på seniorsidan. Och i slutändan även på ungdomssidan. Både dam- och herrlagen har tagit sig från lägsta serienivån till division 2, som är våning 4 i seriepyramiden. Men det är för lågt för att bibehålla de främsta talangerna. Det finns många klubbar på högre nivå som lockar.

I princip är jag mot att man satsar rejält på seniorlag om det går ut över ungdomslagen. Men någonstans finns en gräns. Jag tycker H 43 är vid den.

I dag börjar steg 3 i U- och JSM. H 43 var den skånska klubb som startade med flest lag i dessa mästerskap, 13 i de sex klasserna. När turneringen nu går in i nästa fas finns 10 H 43-lag kvar, flest av de skånska klubbarna.

Och vid varje slutspel kommet alltid ett par, tre lag på medaljplats ofta blir det något guld.

I en sund föreningsfilosofi skall talangerna kunna utvecklas inom den egna föreningen så långt som möjligt. Då är nivå 4 för lågt för H 43:s alla talangfulla unga spelare.

Seniorlagen måste nu få sin del av budgeten. Det är en framtidsinvestering.

Om några timmar börjar handbolls-VM för Sveriges del.

Med ett svenskt landslag som domineras av Skåne.

Tre spelare (Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg och Lukas Nilsson) kommer från  de båda Ystadklubbarna IFK och YIF, Lugi har fostrat Kim Ekdahl Du Rietz och Simon Jeppsson, två Kävlingegrabbar finns i truppen (Andreas Palicka och Kim Andersson) och Andreas Nilsson har IFK Trelleborg som moderklubb.

Hade inte skadeoturen varit framme hade även den lilla Hörbyföreningen IK Lågan haft en VM-representant, Philip Henningsson, nu i IFK Kristianstad, dit han kom via IFK Ystad.

Vill man vara extra patriotisk kan man tillägga att Jerry Tollbring och Albin Lagergren tog steget från talang till välbetalt Tysklandsproffs efter några läroår i IFK Kristianstad.

Det här är en ypperlig bild av skånsk handboll. Här finns en miljö som skapar elit ur en stark bredd med många duktiga ungdomsföreningar, allt från toppklubbarna till de på en lägre nivå.

Så har det sett ut under många säsonger på herrsidan, många lag i högsta serien men få SM-guld ända tills IFK Kristianstad med sina nya ekonomiska muskler dominerat svensk herrhandboll den senaste perioden.

De tidigare uteblivna titlarna anses av många som ett misslyckande av skånsk handboll och dess elitklubbar. Givetvis har Lugi och YIF, med de över tid framgångsrikaste lagen och alltid med ungdomslag i av bästa svenska kvalitet, målsättningen att åter bli svenska mästare. Att med enbart egenproduktion och spelare från närområdet bli svenska mästare är dock en utopi under 2000-talet. Det är en balansgång.

För att fortsätta exemplen Lugi och YIF. Duon håller balansen utmärkt, ständiga topplag i Handbollsligan samtidigt som de har två av landets främsta ungdomsavdelningar. Och producerar VM-spelare.

Det är en verksamhet som gynnar svensk handboll på sikt. Det är betydligt viktigare än ett SM-guld. Även om ett sådant till någon annan förening än IFK Kristianstad skulle bli en ytterligare injektion för den skånska handbollen.

Och vi skall absolut inte förglömma att IFK Kristianstad, i och med att Näsby IF numera är en del av IFK, är en komplett förening med topp och bredd rakt genom åldersgrupperna. Och att det ingår Kristianstadsgrabbar i elittruppen.

29—18 ena dagen, 29—29 dagen därpå.

Två bra matcher för det svenska handbollslandslaget mot Ryssland inför VM, som börja på torsdag?

Jag tycker det. Andra tycker tvärtom och fokuserar på de 0—7 under en period i andra matchens första halvlek.

Visst sådana svackor kan bli ödesdigra i ett tufft mästerskap. Men det här var en träningsmatch med en social coachning. Förnuftiga förbundskaptener – och det anser jag att Kristjan Andrésson och Martin Boquist är – drog säkert lärdom av de flagranta misstagen.

Även om truppen är bred är det skillnad i kunnandet mellan spelarna. Det måste finnas stadga i den uppställning som finns på plan. Det var för mycket av ”komplementspelare” på niometer inne just under 0—7-perioden. Och då fanns inte heller en av världens bästa försvarare, Max Darj, på plats.

Det är bredden som är Sveriges styrka under VM-turneringen. I bästa fall blir det tio matcher på 17 dagar. Det gäller att hushålla med krafterna.

Sverige står bra rustat, två världsmålvakter (Palicka och Appelgren), dubbel, stark, snabb, internationell uppsättning på båda kanterna, niometersspelare med mycket speltid i de stora ligorna som Jim Gottfridsson, Lukas Nilsson, Kim Ekdal Du Rietz, Albin Lagergren och delvis också Linus Arnesson. Simon Jeppsson har det tuffare i Flensburg.

Och så har vi då Kim Andersson. Lysande i några sekvenser mot Ryssland men också involverad i ovanligt många tekniska fel. Det är tufft att komma med non-stop-spel i Ystads IF, där han själv bestämmer tempot, till korta inhopp i ett internationellt sammanhang. Den gode, rutinerade Kim kan dock bli en avgörande Joker med korta inhopp i viktiga skeenden i jämna matcher.

Så har vi då den offensiva mittsexpositionen. Hur är statusen på de skadade Jesper Nielsen och Andreas Nilsson? Klarar de av topprestationer i tio matcher? Här finns en osäkerhetsfaktor. Samtidigt är det tryggt att veta att reserven, starke Fredric Pettersson, var mycket duktig i kryssmötet mot Ryssland.

Experter av olika digniteter har talat om guld.

Jag är nöjd om det blir spel om medaljer. Tio härliga svenskmatcher att se fram mot. Plus minst lika många utan Sverige på plats.

VM-festen kan börja!

Ishockey är inte den sport jag har bäst koll på.

Läser förstås med viss behållning alla krönikor och analyser av Sydsvenskans Kent Leijon Jönsson, som för övrigt har ett intressant språk.

Och man kan aldrig undvika rubrikerna om alla allvarliga skador, som kommit genom våldsamheter och ojuste spel. Med påföljden böter och avstängningar av varierad storlek och längd för förövaren.

En följetong är också alla tillfälliga lån över en match/en dag. En match för Redhawks i SHL en dagen, så nästa dag spel i Panterns allsvenska lag, för att kanske någon dag senare åter lira för Redhawks. Jag kan inte regelverket, men på något sätt känns det som om bestämmelserna kommit till för att man vet att det kommer att bli många skador och avstängningar. Inga klubbar har tillräckligt breda trupper för en bibehållen kvalitet med för många avbräck. Man måste låna/hyra in.

Det inbyggda tuffa, intensiva spelet och det täta matchandet med få tillfällen för nödvändiga återhämtningsperioder ger trötta spelare. Trötta spelare är skadebenägna. Trötta spelare tänker inte alltid klart, därav de många överilade tacklingarna och andra övergrepp.

Ishockeyn har själv bäddat för många av de negativa rubrikerna. Elitspelarna är offer – förvisso välbetalda – för ett tävlingssystem där ekonomin styr.

Jag ser hockey på tv då och då. Sällan en hel match. Går gärna in i slutet. Det finns en inneboende dramatik i slutskedena av de jämna matcherna. Det är mycket slump vid målen så allt kan hända ända ”in i kaklet”. Har man något favoritlag är det lätt att fascineras. Det syns inte minst i Allsvenskan, nivå 2, där lagen (Malmöklubben Pantern undantaget) har anmärkningsvärt höga publiksiffror. I snitt klart bättre än fotbollens Superetta.

Den senaste tiden har en hel uppmärksammade incidenter inträffat i hockeyvärlden med allvarliga skador. Men vilket ansvar tar tränarna? För någon dag sedan såg jag en spelare tackla in en spelare i sargen, just en sådan tackling man vill beivra. Det blev två minuters utvisning. ”Bara” vill jag tillägga. Men vilket liv det blev hos den utvisades tränare!

I sådana situationer tvivlar jag på idrotten, i alla fall på elitidrotten.

Och till slut de löjliga slagsmålen. Sådana hör inte hemma i sportens värld.

Men det är ofarligt att börja fightas. Den som försvarar sig får ju samma straff.

Här visar domarna en extrem feghet. Den som inleder löjligheterna skall självfallet straffas hårdare. Eller?

***

I morgon kan jag tänka mig gå och se hockey. Pantern möter Västervik i den nyrenoverade Isstadion.