Friidrottssäsongen har varit i gång en tid.

För svensk del har året fått en ypperlig start, världsrekord (Duplantis), svenska rekord (Henrik Larsson, Andreas Almgren, Thea Löfman) och en massa personbästa av bra europeisk klass.

Det är en den positiva sidan av svensk friidrott, den som i bästa fall redovisas massmedialt. Men där finns mer att önska, speciellt nu när allt fler tidningar tidigarelagt sin tryckning. Uppföljningen av ”sena resultat” är inte alltid den bästa.

***

Men det finns också en liten mörkare sida av svensk friidrott, accentuerat vid helgens stafett-SM i åldersspannet seniorer till 15-åringar. Bristen på bredd är påfallande. På seniorsidan varierade antalet startande lag mellan tre och åtta på de åtta distanserna. Tre lag på 4x1 500 meter för män är i min värld genant. Fyra på samma distans för damer är minst lika beklämmande med tanke på att man reducerat antalet löpare till tre.

Rent generellt har friidrotten i de yngre årgångarna på loppen på 400 och 800 meter övergått till tremannalag. Likväl fick man inställa 3x800 m i K 22-klassen.

De mest oroande är siffrorna i P 15, sju lag på 4x80 m och tre (!) på 3x800 m. Är det bara jag som känner oro?

***

Hur såg det då ut ur skånsk synvinkel?

I 13 av de 29 loppen (skulle alltså ha varit 30) fanns över huvud taget inget skånskt lag på startlinjen.

Förbluffande är – minst sagt – att MAI hade ett seniorlag för damer på 3x800 m (sjua), i övrigt var det tomt med skånska lag i damseniorer, K 22 och F 19.

I P 15:s båda lopp fanns inte heller något skånskt deltagande.

Det gjordes 230 starter under tävlingen, 20 var skånska, 18 från MAI och 2 från IFK Helsingborg.

Sett över hela spektret är jag inte helt förvånad över det klena skånska deltagandet med endast två klubbar och de många luckorna. Tendensen har varit tydlig under en längre period. Men att det var endast ett damlag i de tre äldsta klasserna är överraskande.  Bredden på flicksidan har under en lång tid varit överlägsen den på pojksidan. Att Malmö var helt utan representation bland 15-årspojkarna känns märkligt svagt.

***

På seniorsidan blev det ett guld, 4x400 m, och ett silver, 4x 100 m, för MAI i seniordelen. På ungdomssidan har Malmöklubben några bra årskullar och vann tre guld, tre silver och ett brons.

Jag har roat mig genom att räkna ut en föreningstävling/medaljliga efter normen 3, 2, 1 i alla 29 loppen. Den blev så här:

1)     Tureberg 22 p, 2) Malmö AI 21, 3) Hammarby 16, 4) Spårvägen 13, 5) Lidingö och Upsala 12, 7) Mölndal, Hälle och Danderyd 9, 10) Västerås 8.

Stockholmsdominansen är som synes stor. 21 klubbar tog medalj, åtta var från Stockholm, fem från Göteborg, en från Skåne och sju från övriga Sverige.

Från Norrland deltog endast Sundsvall med ett lag.

Anmärkningsvärt är att IK Ullevi inte ställde upp med ett enda lag. Göteborgsklubben har ju varit en av de ledande i Sverige under en längre period.

****

Svensk friidrott är som starkast ett stråk från Stockholm/Uppsala via Västerås, Eskilstuna, Örebro, Karlstad (Göta) till Göteborg/Ljungskile (Hälle). MAI är den store utmanaren.

Dessa funderingar baserade inte bara årets SM i stafett. IFK Växjö och öländska  Högby håller också en bra svensk klass.

I en allt tunnare svensk friidrott. Skåne tillför ingen större bredd,