Att stå ut med Chris Härenstam sex dar i följd får väl gå.

Och jag får väl klara två till.

Det är han som kommenterat de tre sex SM-finalerna i handboll i SVT. Han står uppsatt som kommentator och som bisittare har han två alternerande experter med gedigen handbollsbakgrund, Mikaela Mässing och Magnus Grahn. Men Chris Härenstam både refererar och står för de flesta expertutlåtenda. Okej, lite överdrivet, men absolut inte helt. Mässing och Grahn, väluppfostrade som de är har bara att hålla med. 

Till Härenstams förtjänst skall sägas att han år påläst, är kunnig om spelare, lag och statistik men med allt tillsammans blir det bara för mycket. För till allt detta skall läggas hans överdrivet optimistiska entusiasm.

De sex finalerna har bjudit på bra handboll. De tre herrfinalerna har dessutom varit extremt spännande. De två finallagen är tveklöst de två främsta med det bredaste registret med spektakulära spelare. Vi som kontinuerligt följer den inhemska klubbhandbollen har sett spelarna utföra liknande förnämliga prestationer många gånger under spelåret. Chris Härenstam framhåller det alltför ofta som något enastående, fantastiskt.

Underläge med två bollar, som ändras till ett övertag med lika många är enligt Chris Härenstam ett bevis på en hög lagmoral. Men liknande vändningar är ju nästan vardagsmat i handbollen och en av många kryddor som gör handboll på elitnivå extra välsmakad.

SM-finalerna är tillräckligt attraherande utan Chris Härenstams övertoner.

***

Före finalerna för damer trodde jag att Önnered skulle kunna hota Sävehof. Önnered imponerade i semifinalerna mot seriesegrarna Skuru. Sävehofs tre raka finalvinster var överlägsna. Rutinen från viktiga matcher syntes klart. Önnered ville spela sin snabba handboll men i de tre matcherna gick del för fort. De tekniska felen blev alldeles för många mot ett mera komplett Sävehof (med suveräna målvakten Johanna Bundsen) som behärskade det höga finaltempot betydligt bättre.

***

Vems fördel är det då i herrfinalen?

2—1 till Sävehof och en hemmamatch kvar är givetvis en fördel.

Men med Simon Möller borta vilar ett stort ansvar på en ensam (?) Oscar Sävinger i Sävehofsmålet. Båda YIF:s målvakter Alexander Lindén och Erik Hvemfelt har haft stunder av den klass som kan vara avgörande.

Oscar Carlén i YIF har gett alla sina bärande niometersspelare gott om speltid. Kollegan i Sävehof Michael Apelgren har matchat Oli Mittun, Pontus Brolin och Emil Berlin extremt tungt. Orkar de ytterligare en eller två matcher med denna  belastning? Eller kommer William Andersson Moberg in som en joker och tar över en del av ansvaret? Han har i fått förvånansvärt lite speltid hittills i finalserien. Vid de korta inhopp han gjort har han levererat.

***

Jag vågar – fegt – inte tippa.

På tisdag och eventuellt torsdag sitter jag i min tv-fåtölj och följer dramat.

Och får stå ut med Chris Härenstam.