Pontus Jansson-affären är det stora diskussionsämnet i dagens Idrottsmalmö.

Därför hade jag väntat mig en krönika i dagens Sydsvenska, när jag hämtade den i hallen i morse. (Jag tillhör fortfarande de lyckligt lottade som får min tidning levererad direkt in i lägenheten.)

Men i ingen krönika i mitt husorgan sedan barnsben.

Då hade jag redan under gårdagen kunnat läsa kommenterade artiklar på Fotbollskanalen och på Kvällspostens och Idrottens Affärers hemsidor. Sydsvenskan har genom den tidigare pressläggningen blivit akterseglade på sena nyheter. Denna gång fanns inte denna ursäkt. Varför ge walkover?

Först 11.04 i dag på förmiddagen publicerade man på nätet en krönika i ämnet, signerad Fredrik Lindstrand. Numera är kutymen att det finns en förklaring att åsikterna i en krönika är skribentens egna. Må så vara, men läsarna i allmänhet ser uppfattningarna som tidningens.

Numera har Sydsvenskan många sportkrönikörer. Därför är valet av Fredrik Lindstrand något underligt. I de tendensiösa artiklarna i samband med supportermarschen inför premiären mot Hammarby dolde han dåligt sina åsikter om supporterkulturen, som har vissa likheter med Pontus Janssons.

Därför blev det i dagens krönika ett evigt hattande, dels så eller kanske så.

Ingen klar åsikt.

Är jag för konspiratorisk när jag menar att Sydsvenskan/Fredrik Lindstrand vill stå på god fot med både MFF och Pontus Jansson?

Det blev en lång kväll framför tv:n i går.

Först SM-finalen i handboll, där Sävehofs herrar efter 33—26 mot Ystads IF och 3—1 i matcher blev svenska mästare för åttonde gången.

Sen det allsvenska fotbollsmötet Malmö FF—Elfsborg, 2—1, en klart välförtjänt hemmaseger.

***

Det som frapperade mig mest var skillnaden i atmosfär, respekt och inställning till domarteamens arbete från spelare och ledare. Jag har givetvis ingen erfarenhet av att döma varken handboll eller fotboll på elitnivå, men har uppfattningen att det är svårare i handboll. Närkontakterna är betydligt fler med många spelare på en begränsad yta. Gränsfallen i handboll är också betydligt fler. Liksom antalet situationer.

Handbollsspelana i har insett detta och agerar därefter. Visst förekom det några frågande, oförstående blickar mot domarduon och en och annan uppgiven gest från coacherna vid finalen. Men inga teatraliska utbrott med armar, kompletterade med ord som inte gick att urskilja. Från både spelare och ledare.

En överlägsen Fair Play-seger för handbollen.

***

Jag anser mig ha på fötterna när jag menat att protestvarningarna till MFF-arna Sergio Pena och Erik Botheim var korrekta. Jag lutar mig tryggt på att Anders Andersson, Maxs kommentator, är av samma uppfattning. Spelarna översteg den spontana gränsen.

***

Men se, det gjorde inte den ständige snacksalige MFF-tränaren Henrik Rydström.

För andra gången på kort tid framför han, nu I Sydsvenskan, följande:

– Jag är så jäkla besviken på att vi åker på varningar i match efter match när vi är ett lag som har bollen i 70–80 procent och vi reagerar med en gest för att det är hands eller nedsparkningar.

– Jag kommer aldrig att skylla på motståndarna, utan domarna måste ta de sakerna och skydda spelare och lag som är kreativa.

Jag förstår inte sambandet mellan bollinnehav och frisparkar mot. Vad säger att spelmässigt underlägsna lag är ojusta? Man måste också ta i beaktande var och hur man utnyttjar sitt större bollinnehav.

Och har Rydström några belägg för att domarna inte beivrar klara regelbrott mot de, i hans mening, kreativa lagen?

Jag förstår helt enkelt inte vad Henrik Rydström menar. Vore intressant om en journalist vid tillfälle lät honom utveckla sin uppfattning.

***

Åter till handbollsfinalen. Född och uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av husorganen är det givet att Ystads IF har en del av mitt handbollshjärta. Därför sved finalförlusten lite.

Samtidigt har jag en gammaldags idrottsideologi: Jag uppskattar föreningar som genom en stor ungdomssektion kan få fram elit, även internationell. Det kan IK Sävehof verkligen och då för båda könen.

Herrfinallagen är båda två bra föredömen för svensk handboll.

***

Jag blev faktiskt lite rörd – gamle gubben – när tv intervjuade den skadade målvakten Simon Möller, en personlighet som symboliserar Sävehofsandan. Han började i klubben som 6-åring, skadade sig allvarligt i en av förra årets finaler mot IFK Kristianstad och fick se sitt lag förlora. I årets första final var skadeolyckan framme igen och han fick tillsammans med en krycka följa resten av matcherna på bänken. Det var på något sätt symptomatiskt att fick följa det resterande finalspelet med en ackreditering som en ledare, som dem inspiratör han är.

Simon Möllers guldtårar var äkta. De gick genom tv-rutan.

***

Sen måste man givetvis nämna färingen Oli Mittun. Tack för uppvisningen!

Den allsvenska guldstriden kommer att stå mellan Malmö FF och Djurgården.

Som allmänt tippat. Men att konstatera det efter bara elva omgångar bär mig lite emot. Jag är ”allergisk” mot ordet guldryck och liknande ord långt innan halva serien är avklarad. Något guldryck är det ju inte heller, bara ett konstaterande att jakten på de två högsta medaljvalörerna kommer att bli en duell.

Gais, i all ära, som skuggar MFF sju poäng distanserat, lär knappast hålla distansen ut.

De lag som på sikt har bäst kapacitet att oroa toppduon, är Häcken och Elfsborg,  som dock är elva respektive tolv poäng efter. Det är just dessa outsiders som luggat MFF på fem poäng. Häcken har också ett kryss borta mot Djurgården.

Men Häcken och Elfsborg är årets största besvikelser. Spelarförlusterna har inte ersatts med tillräcklig kapacitet. Dessutom har tongivande spelare de senaste säsongerna som Johan Larsson (Elfsborg) och Mikkel Rygaard (Häcken) varit oerhört långt från den klass vi vant oss vid.

Jag har dock en känsla av dessa båda lag kommer att göra en klart bättre fortsättning på spelåret.

Får se om Elfsborg i kväll än en gång kan oroa Malmö FF.

***

MFF:s målskillnad efter 11 matcher, 30—6, imponerar givetvis. Samtidigt kommer 21—1 från fem lag från de nedre regionerna som generellt sätt även haft svårt att hålla tätt mot sämre lag än MFF.

Vid målkalas är frågan alltid: Är det vinnaren som gör förloraren usel?

Oftast är svaret, både ock. Men medge att Kalmar FF vid fredagens 5—0 till Malmö var sällsynt dåligt, ja, uselt.

***

Bosse Larssson-tifot vid matchen var utan tvekan den kvällens främsta behållning. All det beröm det får är det bara att stämma in i.

Det pratades och skrevs mycket om Bosse Larsson-andan i samband med hyllningarna. Jag tillhör den generation som sett honom spela. Minnet är förstås selektivt, men jag såg sällan eller aldrig Bosse Larsson filma eller högljutt, eller med gester, protestera mot domsluten. Det var bara att spela vidare.

Denna inställning borde den nuvarande spelargenerationen ta med sig. Och kanske inte minst tränaren Henrik Rydström. Vi som följer MFF via tv ser alltför ofta honom ironiskt leende och med gester vända sig till fjärdedomaren vid domslut som går mot MFF.

Ta lärdom av Bosse Larsson!

***

Nu väntar en intressant kväll. Först den fjärde SM-finalen i handboll och sen ett tryck på ”Sematchenfrånbörjan-knappen” för att följa Malmö FF—Elfsborg.

Leve den moderna tekniken!

Friidrottssäsongen har varit i gång en tid.

För svensk del har året fått en ypperlig start, världsrekord (Duplantis), svenska rekord (Henrik Larsson, Andreas Almgren, Thea Löfman) och en massa personbästa av bra europeisk klass.

Det är en den positiva sidan av svensk friidrott, den som i bästa fall redovisas massmedialt. Men där finns mer att önska, speciellt nu när allt fler tidningar tidigarelagt sin tryckning. Uppföljningen av ”sena resultat” är inte alltid den bästa.

***

Men det finns också en liten mörkare sida av svensk friidrott, accentuerat vid helgens stafett-SM i åldersspannet seniorer till 15-åringar. Bristen på bredd är påfallande. På seniorsidan varierade antalet startande lag mellan tre och åtta på de åtta distanserna. Tre lag på 4x1 500 meter för män är i min värld genant. Fyra på samma distans för damer är minst lika beklämmande med tanke på att man reducerat antalet löpare till tre.

Rent generellt har friidrotten i de yngre årgångarna på loppen på 400 och 800 meter övergått till tremannalag. Likväl fick man inställa 3x800 m i K 22-klassen.

De mest oroande är siffrorna i P 15, sju lag på 4x80 m och tre (!) på 3x800 m. Är det bara jag som känner oro?

***

Hur såg det då ut ur skånsk synvinkel?

I 13 av de 29 loppen (skulle alltså ha varit 30) fanns över huvud taget inget skånskt lag på startlinjen.

Förbluffande är – minst sagt – att MAI hade ett seniorlag för damer på 3x800 m (sjua), i övrigt var det tomt med skånska lag i damseniorer, K 22 och F 19.

I P 15:s båda lopp fanns inte heller något skånskt deltagande.

Det gjordes 230 starter under tävlingen, 20 var skånska, 18 från MAI och 2 från IFK Helsingborg.

Sett över hela spektret är jag inte helt förvånad över det klena skånska deltagandet med endast två klubbar och de många luckorna. Tendensen har varit tydlig under en längre period. Men att det var endast ett damlag i de tre äldsta klasserna är överraskande.  Bredden på flicksidan har under en lång tid varit överlägsen den på pojksidan. Att Malmö var helt utan representation bland 15-årspojkarna känns märkligt svagt.

***

På seniorsidan blev det ett guld, 4x400 m, och ett silver, 4x 100 m, för MAI i seniordelen. På ungdomssidan har Malmöklubben några bra årskullar och vann tre guld, tre silver och ett brons.

Jag har roat mig genom att räkna ut en föreningstävling/medaljliga efter normen 3, 2, 1 i alla 29 loppen. Den blev så här:

1)     Tureberg 22 p, 2) Malmö AI 21, 3) Hammarby 16, 4) Spårvägen 13, 5) Lidingö och Upsala 12, 7) Mölndal, Hälle och Danderyd 9, 10) Västerås 8.

Stockholmsdominansen är som synes stor. 21 klubbar tog medalj, åtta var från Stockholm, fem från Göteborg, en från Skåne och sju från övriga Sverige.

Från Norrland deltog endast Sundsvall med ett lag.

Anmärkningsvärt är att IK Ullevi inte ställde upp med ett enda lag. Göteborgsklubben har ju varit en av de ledande i Sverige under en längre period.

****

Svensk friidrott är som starkast ett stråk från Stockholm/Uppsala via Västerås, Eskilstuna, Örebro, Karlstad (Göta) till Göteborg/Ljungskile (Hälle). MAI är den store utmanaren.

Dessa funderingar baserade inte bara årets SM i stafett. IFK Växjö och öländska  Högby håller också en bra svensk klass.

I en allt tunnare svensk friidrott. Skåne tillför ingen större bredd,

 Att stå ut med Chris Härenstam sex dar i följd får väl gå.

Och jag får väl klara två till.

Det är han som kommenterat de tre sex SM-finalerna i handboll i SVT. Han står uppsatt som kommentator och som bisittare har han två alternerande experter med gedigen handbollsbakgrund, Mikaela Mässing och Magnus Grahn. Men Chris Härenstam både refererar och står för de flesta expertutlåtenda. Okej, lite överdrivet, men absolut inte helt. Mässing och Grahn, väluppfostrade som de är har bara att hålla med. 

Till Härenstams förtjänst skall sägas att han år påläst, är kunnig om spelare, lag och statistik men med allt tillsammans blir det bara för mycket. För till allt detta skall läggas hans överdrivet optimistiska entusiasm.

De sex finalerna har bjudit på bra handboll. De tre herrfinalerna har dessutom varit extremt spännande. De två finallagen är tveklöst de två främsta med det bredaste registret med spektakulära spelare. Vi som kontinuerligt följer den inhemska klubbhandbollen har sett spelarna utföra liknande förnämliga prestationer många gånger under spelåret. Chris Härenstam framhåller det alltför ofta som något enastående, fantastiskt.

Underläge med två bollar, som ändras till ett övertag med lika många är enligt Chris Härenstam ett bevis på en hög lagmoral. Men liknande vändningar är ju nästan vardagsmat i handbollen och en av många kryddor som gör handboll på elitnivå extra välsmakad.

SM-finalerna är tillräckligt attraherande utan Chris Härenstams övertoner.

***

Före finalerna för damer trodde jag att Önnered skulle kunna hota Sävehof. Önnered imponerade i semifinalerna mot seriesegrarna Skuru. Sävehofs tre raka finalvinster var överlägsna. Rutinen från viktiga matcher syntes klart. Önnered ville spela sin snabba handboll men i de tre matcherna gick del för fort. De tekniska felen blev alldeles för många mot ett mera komplett Sävehof (med suveräna målvakten Johanna Bundsen) som behärskade det höga finaltempot betydligt bättre.

***

Vems fördel är det då i herrfinalen?

2—1 till Sävehof och en hemmamatch kvar är givetvis en fördel.

Men med Simon Möller borta vilar ett stort ansvar på en ensam (?) Oscar Sävinger i Sävehofsmålet. Båda YIF:s målvakter Alexander Lindén och Erik Hvemfelt har haft stunder av den klass som kan vara avgörande.

Oscar Carlén i YIF har gett alla sina bärande niometersspelare gott om speltid. Kollegan i Sävehof Michael Apelgren har matchat Oli Mittun, Pontus Brolin och Emil Berlin extremt tungt. Orkar de ytterligare en eller två matcher med denna  belastning? Eller kommer William Andersson Moberg in som en joker och tar över en del av ansvaret? Han har i fått förvånansvärt lite speltid hittills i finalserien. Vid de korta inhopp han gjort har han levererat.

***

Jag vågar – fegt – inte tippa.

På tisdag och eventuellt torsdag sitter jag i min tv-fåtölj och följer dramat.

Och får stå ut med Chris Härenstam.

En tredjedel av Allsvenskan är avklarad.

Tiden går fort, när man har trevligt.

Två omgångar återstår, för ”Europalagen” tre, före sommaruppehållet och ett öppet transferfönster. Med allt vad det kan innebära i truppförändringar.

Några funderingar efter 10 omgångar.

***

Det blev ingen Leverkusensäsong för Malmö FF, alltså en förlustfri allsvensk serie, en hybrisförhoppning, som alltid dyker upp i denna himmelsblå region efter en lyckad inledning. Detta till trots måste väl MFF vara nöjt med seriesäsongen så här långt, 25 poäng och målskillnad 25—6 och serieledning.

Jag är givetvis klart medveten om att i en lång serie är i slutändan alla poäng lika mycket värda. Det gäller undvika poängtapp mot sämre bemedlade lag. Det har MFF gjort. 19 plusmål på tio matcher är naturligtvis starkt. Men 17—1 härrör sig från 5—1 (Norrköping), 4—0 (Värnamo), 5—0 (AIK) och 3—0 (IFK Göteborg). Fyra lag som bevisligen haft defensiva problem. På de övriga sex matcherna har MFF en målskillnad på 8—5, däribland tre 1—0-vinster, varav två hemma mot nykomlingarna Västerås och Gais.

Detta inte påpekat för att misskreditera MFF – är man serieledare så finns en anledning. Men siffrorna visar på intressanta detaljer.

***

Gais, nykomlingen, är hittills den stora positiva överraskningen. Det känns innerligt skönt långt in i mitt gammaldags idrottshjärta att man kan klara sig – hittills i alla fall – med en trupp med endast en utlänning. Tänk att slippa att tänka på utlänningskvoten (nio) när tränaren Fredrik Holmberg skall ta ut sin trupp.

Samtidigt har det blivit en viss form av massmedial eufori kring Gais. Deras fina insatser har vid några tillfällen fått väl många lovord.

Lagom är bäst. Dessa lite modesta ord är inget för en modern massmedial värld.

***

Det täta allsvenska programmet med matcher mitt i veckan gör per automatik att lagen ibland får olika lång vila mellan matcherna. Jag har hört gnäll om orättvisan men eftersom jag inte hört alla avstår jag från att nämna något namn.

”Det här ett problem svensk fotboll måste lösa”, löd uppmaningen.

Jag har lösningen: Låt alla åtta matcherna spelas på en och samma dag och på samma klockslag.

Men allvarligt talat, tänk hela varvet runt. Klubbarna är mer eller mindre beroende av de inhemska tv-pengarna, tv-bolagen vill ha så många tittare som möjligt på så många matcher som möjligt och de som köpt abonnemang vill se många matcher.

Då får det bli en och annan lite sportslig orättvisa.

Pengarna styr. Och oftast till de rikes fördel med sina bredare trupper.

***

Tänk om Fredrik Klitte gjort lika många felbeslut som Glenn Nyberg gjorde vid gårdagsmötet IFK Göteborg—Mjällby. Då hade det blivit många hårda ord.

Fotbollsdomare lever i många fall på den renommé de skaffat sig genom åren.

Glenn Nyberg har självfallet fått sina stora internationella uppdrag på grund av sin skicklighet.

Men jag anser att han hemma i Sverige bedöms efter en annan måttstock än sina kolleger.

Tyvärr.

Fredrik Klitte har hamnat på den andra sidan.

Tyvärr.

Malmö FF tappar två poäng i den allsvenska fotbollen.

2—2 borta mot Häcken och kvitteringen för hemmalaget på övertid och till råga på allt kom 2—2 på straff.

Det är klart att det svider i MFF-land, bland spelare, fans och hovpoeterna inom Malmömedia. Och tränaren ”snackebror” Henrik Rydström tar på sig offertröjan och menar att han tar på sig att 0—2 blir 2—2. Vad han menar med det klargör han inte. Måhända tänker han på bytena, men att säga det innebär ju förstås att han hänger ut enskilda spelare. Och det vill naturligtvis ingen tränare.

***

Det genomgående bortförklaringstemat är: Vi/MFF gav bort vinsten.

Inte någonstans ett erkännande till Häcken, som på slutet fick utdelning på sina chanser, sett över 90 minuter väl så många som MFF. Eller?

Jag skrev för en tid sedan att alla tids- och andra marginaler under en hel säsong inte kommer att hamna på den himmelsblå sidan alla gånger. Måndagskvällen var en sådan gång.

***

MFF-bytena får kritik. År efter år har de olika MFF-coacherna fått beröm för att de sena bytena gett effekt. Med en bred, stark trupp som MFF:s är det naturligt. Men man glömmer att det finns hög kvalitet även på andra bänkar. Som nu på Häckens.

***

Efter tio omgångar står det väl trots Malmös serieledning klart, att man inte har två startelvor som kan ta medalj i Allsvenskan. Det finns kvalitetsskillnader i den starka (det meder jag, givetvis) MFF-truppen, märkbara, inte bara i går.

I dag blir det mycket sport i tv.

Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal.

Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några synpunkter kan jag hålla med om. Men när han använder ordet ”hutlös” om prissättningen 349 kronor för en månad reagerar jag. Handbollsligan, det är kanalen man sänder över, har, som exempelvis Discovery, inte en massa andra program att locka abonnenter med. I alla sammanhang, rent allmänt, kostar evenemang riktade till en mindre publik (och dit måste tyvärr handbollen räknas) mer än till de som drar de stora massorna.

Vad  levererade då Infront under säg februari i år? Jo, 51 matcher. Ingen kan givetvis se alla. Men om nu någon velat och kunnat se alla hade det inneburit 7 kronor per match.

Sydsvenskan har under hela säsongen dragit nytta av tv-sändningarna, åtskilliga av referaten är skrivna från tv-fåtöljen. Så Sydsvenskan har verkligen fått valuta för hutlösa 349 kronor.

***

Med vetskap om mitt stora intresse för handboll köpte jag in mig på ett helårsabonnemang á 3 999 kronor. Helt eller delvis har jag sett 82 matcher. Det betyder 49 kronor/match. I min värld ingalunda hutlöst.

Jag har haft stor behållning. I ingen av de 82 matcherna har jag haft tekniska problem. En gång var en kommentator under all kritik men andra gånger från okej via bra till strålande (Charlie Sjöstrand). Definitivt minst i klass med vad Sydsvenskan presterat i sina handbollsreferat,

***

Bara under grundserierna sände Handbollsligan 314 matcher, 182 plus 132. Det är klart att en så stor produktion måste kosta.       

Solidsport sände Final Four i USM i basket. Ett helgpaket kostade 179 kronor. Det fanns en kamera och ingen kommentator och inga repriser och ingen grafik.

Detta bara som en jämförelse med Infronts utmärkta sändningar.

Tyvärr lyckades jag aldrig casta över matcherna till min stationära tv-apparat och därför blir det ett extra plus när SVT tar över finalerna.

Jag grämer mig inte ett dugg över att jag en gång betalt för att även på Ifront förhoppningsvis få se tio spännande finaler. Jag har redan fått valuta för mina 3 999 kronor.

***

Några jämförelser:

Dagens Sydsvenska kostar 40 kronor

En månadsprenumeration på tidningen 639 kronor

Sittplats långsida vid en  MFF-match 350—485 kronor

Sittplats vid handbollsmatch i Ystad 200 kronor

Bästa plats Bahausgalan i friidrott 975 kronor

  ***

Endagsevenemang i idrott är dyrt. I ljus av detta menar jag att det vi handbollsintresserade lagt ner för att följa både dam- och herrligan en hel säsong inte kan kallas hutlöst.

Vi kan ju också vara mer än en som kan titta samtidigt. Och haft tillfälle att se alla Sveriges 26 elitlag.

***

Tv-tittarna är måhända bortskämda med för låga avgifter?