Det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.

Att Portugal, i sin nya skepnad, skulle kunna vinna över Sverige i EM-handbollen var väl i sig en liten överraskning. Lovorden från dem som sett portugiserna tidigare har varit fina, och varnande. Men att Sverige på hemmaplan blir utklassade, 25—35, det trodde jag inte, inte ens i mina mest pessimistiska ögonblick. Sådan här kollektiva lagkollapser händer relativt ofta i handboll. Till och med i finaler i stora internationella mästerskap har slutat med bredare marginaler. Klen tröst i bedrövelsen.

I morgon ger jag mig dock ut till Arenan för att bland annat se Sverige—Norge. Med hopp …

Några iakttagelser från i går.

Fullt medveten om att handbollskompetensen på den svenska ledarbänken är överlägsen min, undrar jag hur man tänkte när man redan inledningen bytte ut Linus Arnesson mot Jack Thurin. Arnesson har i sin ovana position inte fått ut sin kapacitet. I går inledde han med två mål, en straffgivande inspelning till dagens bäste svensk Andreas Nilsson och en sedvanlig utmärkt defensiv. Då blev Arnesson utbytt mot orutinerade, den offensivt blivande stjärnan Thurin, som ännu inte är mogen EM-hetluften. Definitivt inte defensivt.

Detta var inledningen till det svenska raset. Om ni nu vill läsa min åsikt.

Det gladde mig förstås att Simon Jeppsson, Lundapågen, fick visa vad han kan. Offensivt. Men i slutet av en match, där allt är avgjort och båda lagen struntar i försvarsarbetet, har man under åren sett många bra inhopp, som egentligen – handen på hjärtat -- inte säger så mycket. Därmed inte sagt att Simon Jeppson inte är värd mer speltid.

Sju- mot sexspelet diskuteras alltid. De två senaste EM-dagarna har visat att för ett bra lag med disciplin och en intelligent dirigent är det en segerfaktor. Som  Danmarks vändning mot Island och Portugals överkörning av Sverige.