På min bloggplats kan man se vad jag skrivit den aktuella dagen tidigare år.

Den 1 januari har det oftast varit förhoppningar och önskemål om det nya året.

Och oftast har det gällt en bredare idrottsbevakning från Malmömedias sida och att några starka krafter inom den skånska friidrotten försöker vända en kantrande skuta. De här önskemålen finns självfallet kvar men på 2020-års första dag får det bli utan kommentar.

***

Men just innan jag sätter mig ner för att skriva, ser jag på Skånesport.se att den flitige och kunnige Ole Törner skall sluta och övergå till en ny site, Fotboll Skåne som bara – så står det – skall skriva om Malmö FF och Helsingborgs IF. MFF-medlemmen Törner har förstås skrivit allra mest om sitt kära MFF, men har även ägnat kraft åt andra klubbar och andra sporter än fotboll.

Så redan några timmar in på det nya decenniet försvann en av mina nyårsönskningar. Men man är luttrad.

***

Ungdomsidrott har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat som ledare/tränare, idrottslärare och även som journalist.

Jag beundrar de ledare och tränare och deras föreningar som, många gånger oavlönat, gör ovärderliga insatser för det svenska samhället. De är kunniga.

Men samtidigt vågar de inte lyfta blicken och ta del av de rön som forskare inom idrottens områden kommit fram till: Barn och ungdomar som sysslar med olika idrotter blir ofta bättre än de som endast ägnar sig åt en. Och inte minst, de blir kvar inom idrottsrörelsen åtskilligt längre.

Det är något som inte är sunt inom den svenska idrotten när den åldersmässigt är som störst vid 11,5-årsålder.

***

Klubbarna/ledarna/tränarna är rädda om ”sina” ungdomar. Deras intressen och förhoppningar är viktigare än ungdomarnas utveckling. Kanske något att fundera över när diskussionerna om Barnkonventionen är aktuella?

Jag är naturligtvis inte dummare än att jag förstår att klubbarna är rädda om sina medlemmar och aktiviteter. Det är de som ger bidrag. Samtidigt: Blir den aktive kvar i gemenskap några ”extraår” jämnar det ut sig.

***

För en tid sedan såg jag ett tvinslag on Ekerö IK, från Ekerö, en ökommun i Mälarens östra del, några mil nordost om Stockholm med 28 000 innevånare.

EIK är en flersektionsförening med aktivitet i innebandy, ishockey, fotboll, badminton, bordtennis, bågskytte och armbrytning. Klubben med närmare 2 000 medlemmar har förstås exceptionellt bra förhållanden, alla lokalerna fanns inom ett begränsat område. Men all organisation år ut på varje åldersgrupps träning eller tävling aldrig skulle kollidera. EIK:s ungdomar ställs aldrig inför ett val inom den egna klubben.

***

Ett idrottsligt idealsamhälle, jag medger. Men det kan väcka tankar.

Flersektionsföreningar är numera sällsynta. Men det finns, för att ta Malmö som exempel, många geografiskt begränsade områden med många utrymmen och flera klubbar med olika aktiviteter. Ta Heleneholm med fotboll och friidrott på huvudarena, med fäktning och skateboard tvärs över Ystadsvägen och med Malmö Badmintoncenter i samma kvarter som idrottsplatsen. Och inom kort kommer Heleneholmshallen efter renoveringen att utnyttjas än mer av stans största och livaktigaste ungdomsföreningar Malbas.

Det finns fler områden med liknande förutsättningar.

Men vem tar initiativet för att få ett utvecklande samarbete?

IFK Malmö är förvisso två föreningar, en för handboll och en för fotboll. Men i mitt ideologiska hjärta borde klubbarna samarbeta i ungdomsåren. Inte minst för ungdomarnas skull och utveckling. Om de sen väljer fotboll eller handboll är väl egentligen av underordnad betydelse.

***

Min nyårsförhoppning inför 2020 blir därför: Ge barn och ungdomar fler idrottsliga valmöjligheter!