Jag är inte förvånad. Säg i stället förundrad.

Det handlar om att Anders Grimberg fått sparken som fotbollstränare för division 1-laget FC Rosengård efter sex omgångar och ett ynka poäng. Som vanlig talar parterna om ett ömsesidigt beslut. Det låter ju lite bättre än att få sparken.
Turerna känner jag naturligtvis inte till. Men den klubb i den här regionen som anställer ”Grimman” bör ju veta vad man får och vad han står för. Efter alla sina år i klubbarna här omkring. Grimman menade med sin erfarenhet från division 1 att det krävdes en bred trupp. Och det fick han.

Ansvaret för rekryteringen av Grimberg och den till stora delar nya spelartruppen är givetvis sportchefen (denna fina titel finns numera alla idrotter långt ner i divisionerna) Amir Poursamad. Misslyckandet är hans.

Och nu är det han och Ivica Kurtovic som skall försöka vända skutan. Samma Kurtovic som för något år sedan ersatte då sparkade tränaren Hasse Mattisson.

Detta ideliga tränarbyte och bristen på kontinuitet är FC Rosengårds stora problem. Otålighet gynnar inte en klubb som vill etablera sig på en hög nivå. Det är ju också en klubb som i åratal pratat om att man skall satsa på de egna talangerna. Var finns resultatet?

Jag menar att FC Rosengårds problem ligger på ett annat plan än vilken eller vilka tränare man anställer.