Det var kontrasternas fotbollseftermiddag i går.

En kall och blåsig västerläktare på Swedbank Stadion och en matchkvalité, Malmö FF—Örebro SK 2—1, som inte värmde.

Sen i värmen, i den sköna tv-fåtöljen, Djurgården—Norrköping 3—3 i säsongens bästa allsvenska match (i alla fall av de 23 jag sett).

I Malmö, ett ödesdigert missförstånd (sånt händer) vid 0—1, 1—1 på straff och så 2—1 efter en spark i luften med följd att bollen hamnade hos Alexander Jeremejeff.

I Stockholm fem verkligt högklassiska mål och en hemmakvittering på övertid genom en försvarstouch och stolpe in.

Det var allt skillnad på underhållningsvärdet.

Nåväl.

Det mest anmärkningsvärda efter MFF-tränaren Magnus Pehrssons utspel i veckan om att alla planer före match skulle vattnas, oavsett vad hemmalaget hade för vilja. Med avsikten att det skulle bli ett snabbare spel i akt och mening att det skulle gynna svensk fotboll. Magnus Pehrsson menade ett den torra mattan i 0--0-mötet mot Kalmar var oraken till den uteblivna vinsten.

Malmöpoeterna hängde naturligtvis på.

Men vad fick man se? Jo, säsongens (referens 23 matcher) tempofattigaste match. Hade det varit handboll hade MFF riskerat blivit avblåst för passivt spel i i stort varje anfall.

Så var det med det utspelet!

Örebro taktik var att ligga lågt. Och som vanligt var kritiken framme om den parkerade bussen. Men Örebro fick verkligen hjälp att parkera den. Det usla tempot underlättade för ÖSK. Det vore direkt idiotiskt att inte placera sina spelare på rätt sida om bollen. Detta är en av grundreglerna i ett effektivt försvarsspel. Att luckra upp en sådan defensiv kräver tempo. Det saknade MFF de största delarna av matchen.

Inte ens vattningen hjälpte.