Mitt humör – ja, det som gäller mitt friidrottsengagemang – har pendlat kraftig den senaste veckan.

Från djupaste resignation till den glädje man kan känna när något man trott och kämpat för visar sig uppskattat. Så uppskattat att jag faktiskt kan tänka mig att 2018 göra en punktinsats som ett testamente (vågar man vara så pretentiös att man använder ett sådant uttryck?) för en ledargärning inom friidrotten, som inleddes 1954.

Jag vill nämligen även nästa år vara ansvarig för Heleneholms IF:s Vårtävling. När anmälningstiden gått ut fanns det inga deltagare i fyra grenar, i andra två eller tre. I nio grenar var det totalt cirka 40 intresserade. Tanken att ställa in var nära. Efter lite pr-arbete och några efteranmälningar kom det 55 aktiva till start, inte många att hänga i julgranen, men i alla fall ett underlag att bygga en tävling på. I synnerhet som de små startfälten höll hög klass med tanke på den kategori tävlingen vände sig till, den skånska eliten med inslag av duktiga danskar. De tävlande var överlag nöjda med sina prestationer och det som gladde allra mest var att de flesta påpekade att det var just sådana här kvällstävlingar på cirka två timmar skånsk friidrott behöver. Och vi hade tur med vädret.

Lovorden kom från OS-finalister, annan Europaelit, svenskar och danskar och inte minst positivt från elittränare och ledare. ”Alla” lovade att återkomma nästa år om Heleneholms IF gör det. Kan man motstå ett sådant löfte?

Det finns mycket att förbättra. Men främst gäller det för några föreningar och deras tränare att bortse från de små egenintressena och tänk på friidrotten i stort. Det finns också anledning att fundera över många klubbars interna kommunikation.

***

Positivt var också att pressen, både på papper och på nätet, såväl före som efter tävlingen uppmärksammade tävlingen. Friidrotten är inte bortskämd med spaltutrymme.

Sen tycker jag att man kunde varierat konfekten. Både före och efter handlade det mesta om diskuskastaren Axel Härstedt. Temat var delvis detsamma. Jag är en stor beundrare av MAI:aren. Han har dessutom varit en betydelsefull ambassadör för tävlingen. Så all ära till Axel!

Men det fanns, inte minst ur lokal synvinkel, några resultat att uppmärksammas. Heleneholms Mattias Ohlsson segertid på 800 meter 1.50,99 i premiären visar att han mycket väl kan bli bland de fem, sex bästa i Sverige 2017.

Lite kuriosa: Endast fem infödda Malmölöpare har hittills genom åren löpt 800 meter snabbare än Mattias.

Ett annat intressant reportageuppslag: Den förra elitspelaren i badminton, Heleneholms Sara Ericsson, är på väg att bli av svensk elit även på 800 meter. Efter ett halvårs löpträning vann hon i går på tiden 2.13,20

***

Det finns ju alltid ett aber. I går var det tungt att komma ner till Heleneholm och möta en ostädad idrottsplats med noll förberedelser från fritidsförvaltningens personal. Jag hade skämts över att bjuda in gäster till en ostädad arena, som man dessutom betalar hyra för att utnyttja. Jag skall inte gå in på detaljer, men att exempelvis manuellt behöva borsta över alla tävlingsbanorna för att inte utsätta de tävlandes för skaderisker, är inte det optimala för att återigen åta sig en ny Vårtävling 2018.

Men man står där väl lika fullt ut nästkommande maj.

Trots brist på tidsplanering från de ansvariga på fritidsförvaltningen. Men med – lite patetiskt – en stor kärlek till en friidrott utan dopning.