Halvdäckad av en envis förkylning missar man mycket.

Samtidigt har allt två sidor. Har hunnit läsa mer än vanligt.

En bok, som berört mig illa, är dokumentären om Ulf Borgström,

Gryningspyromanen.

Det är en grym berättelse om ett tragiskt människoöde på samma gång som den berättar om ett helt samhälles tillkortakommande.

Huvudansvaret ligger givetvis på föräldrarna med en grovt alkoholiserad far, men sen har hela det sociala nätet misslyckats med att rädda denne tydligen  överintelligente person.

Mobbad under de första skolåren, tidigt i in drogernas kriminella värld utan att de sociaal myndigheterna eller polisen kunde hindra honom, redan i de tidiga tonåren i ständig kontakt med (en brysk?) polis för småbrott med åtföljande intagning på olika ungdomsvårdshem. I vuxen ålder har Ulf Borgström suttit i fängelse åtskilliga gånger för bland annat stölder, trafikbrott och olaga hot. Kriminalvården har inte lyckats mildra hans hat mot samhället.

Det mest anmärkningsvärda är att Ulf Borgström bara blivit dömd vid två tillfällen för tre bränder för de kanske upp mot 200 som gett honom namnet Gryningspyromanen. Bevisen mot honom har varit överväldiga, inte minst vid branden i kyrkan i Västra Vemmenhög. Det är upprörande att ett samhälle med så uppenbara indicier inte kan utdöma något straff. Det är annorlunda i många andra rättssamhällen.

Cyniskt sett kan det kanske kännas skönt att veta, att om man själv felaktigt skulle råka illa ut, att det skall mycket till för att fällas inför en domstol.

Det känns dock overkligt att en person med Ulf Borgströms brottsregister och alla hans egna hatiska uttalanden, som pekar mot att han själv är skyldig, har undgått fler långvariga straff.

Alla misslyckanden från i stort samhällets alla instanser i fallet Gryningspyromanen lär ha kostat miljardbelopp, allt från försäkringskostnader till dygnetruntövervakningar.

Det är en tragisk berättelse om det svenska samhällets tillkortakommande.