Vi var inte många.

Men vi fick uppleva idrott när den är som bäst. Och som allra bittrast.

Det var serieavslutning i herrarnas Elitserie i squash. Sista klubbmatchen, den 56:e, hemmalaget Malmö mot Teknova från Vadstena, den sista individuella matchen av 224. Paul Morrison från Malmö mot Carl Remle.

En bättre komponerad av serieslut går inte att överträffa.

Förutsättningarna var enkla, hemmalaget ledde med 2—1, seger skulle innebära försvarad SM-titel, kryss och Stockholmslaget Intersquash skulle bli mästare. Vid oavgjort kom de båda tätlagen upp på samma poäng, 42. Intersquash hade dock en något bättre gameskillnad.

Det var en spännande tystnad under bollduellerna. Varje vunnen boll av Carl applåderades av anhängarna till Intersquash och Teknkova, när Paul vann fick han uppmuntrande tillrop av Malmös spelare och supporters.

Det blev till slut Intersquash som kunde skandera: SM-guld, SM-guld, SM-guld. Unge Carl Remle vann i tre raka, förvisso jämna (13—11, 14--12, 12--10) game över en påtagligt nervös Paul Morrison.

Det var bittert i det unga Malmölaget. Det såg ju så bra ut inför säsongens absolut sista delmatch. Carl är förvisso rankad tia i Sverige, Paul på fjortonde plats men i deras senaste möte var Paul klart bäst,

Jag tycker dock att Malmö SRC som klubb och spelarna, när den värsta besvikelsen lagt sig, skall vara stolta över sin insats. MSRC har valt sin väg. Klubben satsar på sina egna talanger. Av de elva spelare som deltagit i silverlaget kommer tio från de egna ungdomsleden och har antingen blivit svensk mästare eller medaljör vid JSM. Paul Morrison är engelsman och har bott i Sverige ett tiotal år och är inte här för att i huvudsak spela squash.

Det är annars tillåtet att lista utländska spelare för att spela i de svenska lagen. Malmö har gjort det tidigare men har avstått de senare säsongerna. Självfallet inverkar en ”gästarbetare” på lagets styrka. Det är oftast en högt rankad spelare som spelar ”etta” och därmed blir laget bättre på alla fyra positionerna.

I årets dramatiska avslutning visade det sig tydligt. Teknova spelade med finländaren Henrik Mustonen för att undvika kval, Intersqush med dansken Kristian Frost så att man kunde placera Sverigeettan Rasmus Hult som tvåa och kompensera en sämre bredd. Och för att vinna Elitserien.

Detta var givetvis till nackdel för Malmö, men ingen beklagade sig. Har man valt väg så har man.

I min gammalmodiga idrottsvärld är valet enkelt: Satsa brett, ungt och inhemskt.

Det gynnar på sikt svensk idrott/squash.

Ett SM-silver med detta som grund är gott nog.