Malmö FF:s av ekonomiska skäl nödvändiga försäljningen av Tokelo Rantie visar på svensk fotbolls problem att hävda sig på den internationella klubbscenen.

Och på MFF:s svårigheter att ekonomiskt få plus i sin stora kostym.

När en engelsk ”småklubb”, förvisso med mycket rubel i kassan, kan betala så mycket för en spektakulär, men ineffektiv, spelare förstår man att det inte är lätt att konkurrera på denna marknad.

MFF är en stor organisation. Att den är kostsam har inte minst vd:n Per Nilsson påpekat ett flertal gånger. Han har väl också skurit en del i den.

Det är svårt att via de allsvenska föreningarnas hemsidor få en klar bild hur många personer som är anställda på kanslierna och kring lagen. Klubbarnas organisation skiljer sig mycket. MFF har dock förmodligen flest personer på sina avlöningslista.

Att äga och sköta Swedbank stadion kostar också en del.

Det är lätt att förstå att försäljningen av Rantie var en nödvändighet.

Den gav en viss ekonomisk trygghet. För en kort tid i alla fall.

***

Sportsligt inverkar givetvis Ranties flykt mycket. Han kräver en noggrann bevakning. Jag har svårt att se en fullvärdig ersättare.

Men lika lite som att med säkerhet mena att Ranégies och Durmaz sommarflytt 2012 betydde att MFF sålde guldet då, lika lite vill jag påstå att förlusten av Rantie betyder ett adjö till ett guld 2013.

Möjligheten till en allsvensk seger är självfallet fortfarande stor.

Och givetvis var det inget ”guldryck” MFF gjorde senast efter 3—1 mot IFK Göteborg. Trots att de flesta tidningarna i braskande rubriker fastslog detta.

Om nu inte alla vet, så återstår nio omgångar, 27 poäng att spela om.

***

I kväll hoppas jag att alla fotbollsvänner håller på Elfsborg mot Nordsjälland. Ett avancemang till Europa League kan ge bättre rankning för Sverige i kommande turneringar. Till gagn även för Malmö FF.

Så dags att för en kväll lägga bort all trångsynt klubbfanatism.