Allsvenskan i fotboll är slut för året.

Det känns lite vemodigt. Jag saknar den, fast jag kan se så mycket bättre matcher från utlandet via tv. Till de allsvenska spelarna och tränarna har man fått en viss relation. Det höjer värdet. Precis som förra säsongen har det blivit fyra fem matcher per omgång. I Allsvenskan har jag sett 29 av MFF:s matcher, fjorton live.

Givetvis är Malmö FF värdiga mästare. Det blir man om man vinner en serie över 30 omgångar och har en marginal på fem poäng till tvåan.

Men – och något skall man ju ha att kverulera över – jag har svårt att riktigt förstå den oreserverade hyllning laget fått efter segern över Elfsborg den där stormkvällen (i den övertygade förstås MFF), då guldet säkrades.

Man kan föranledas att tro att Malmö under hela säsongen spelat en bländande pr-fotboll, framtidens. Det är inte bara den chauvinistiska malmöitiska massmediakåren som hemfallit åt dessa överdrifter. Riksmedia har kopplat på.

Visst har MFF-maskinen hackat, några gånger rejält, långt in på hösten. Hovpoeterna kan ju se vad de själva skrivit – och förträngt.

Det är lätt att konstatera att de avgörande guldpoängen kom i de båda AIK-mötena, sex MFF-poäng med alla marginaler med sig.

De mest imponerande MFF-vinsterna, sett över 90 minuter, var de borta mot Åtvidaberg, Kalmar och Elfsborg, tre svåra matcher mot bra lag, som MFF hade full kontroll på.

HIF på Olympia, då? Det var ovisst tills 0—2, varefter HIF chansspelade och MFF kunde spela ut.

HIF, ja. Vårens lag som föll ihop. Jag har ingen aning om hur stämningen var i truppen och vilken inverkan den hade på den negativa resultatutvecklingen. När Alexandro Bedoya och May Mahlangu (skadad) inte längre var disponibla försvann kvalité på mittfältet samtidigt som man inte kunnat ersätta de många verkligt duktiga anfallare som försvunnit sedan medaljåren 2011 och 2012.

Svårare behöver inte förklaringen vara.

MFF årets lag, HIF vårens, Djurgården höstens. Efter en poäng på de sju första matcherna tog Djurgården 43 på de resterande 23 med ett spel som stundtals imponerade. Och med en bredd i truppen, som – och nu kommer detta OM – om man nu får behålla den gör att Djurgården åter redan 2014 kan bli ett lag för medalj.

Om -- ett nytt sådan -- man kan få en tränare som likt Högmo kan skapa harmoni.

***

Kanske återkommer jag med fler funderingar kring fotbollssäsongen 2013. Det finns mycket att fundera över. Inte minst ur Malmösynpunkt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så försvann då två av de topptippade lagen från höstens medaljstrid i Allsvenskan. Häckens och Djurgårdens söndagsförluster går näppeligen att reparera. De här båda lagen tillsammans med Malmö FF, AIK, Hammarby och Elfsborg var de hetaste medaljkan...

En rejäl genomklappning. Och en match med många marginalavgöranden. Så såg min lördagsfotbollsunderhållning ut. Att som Inter förlora en final i Champions League med 5—0 är genant. Att ett lag från ett land med en fotbollstradition prägla...

Förra helgen avgjordes SM i stafetter. Malmö AI var den stora dominanten. På seniorsidan blev det tre guld och ett silver. Efter poängberäkningen 3, 2, 1 blev det alltså 11 poäng, lika många som Spårvägen. På junior- och ungdomssidan var MAI öv...

Det har blivit mycket fotboll den senaste tiden. Så år det förstås ofta men att se tre matcher på plats är numera en ovanlighet. Några funderingar kring matcherna. Lördag. FC Rosengård—BK Häcken, 0—1 i damallsvenskan. Vi var någo...

Ystads IF avslutade sin stålande säsong med att vinna SM-finalsviten med 3—1 över att verkligt bra Hammarby. De fyra matcherna har bjudit på de ingredienser som ger handbollen det där lilla extra, ovisst in i det sista, fart, tuffhet, oftast ...