En hal fläck på golvet i soprummet.

Fyra plastpåsar med välsorterade sopor i ena handen.

Plötsligt låg jag där på golvet, tog stöd med högerhanden, men inte bättre än att den hamnade på en av påsarna. Just på den där det legat en hel flaska, som dock krossats i kontakten med betonggolvet.

Blodet sprutade, väggar, golv och kläder färgades rött.

Snabbfärd till Akuten, där man konstaterade att en sena och en nerv till lillfinger och ringfinger var skadade. Det blev en natt på handkirurgen och sen operation på morgonen.

Inskriven på Akuten klockan 18, utskriven klockan 15 dagen därpå med handen i ett gipsbandage.

Under dessa timmar var jag i kontakt med 41 personer, som på ett och annat sätt tog hand om mig och min sargade hand. Alla trevliga och professionella, de gjorde allt för att jag skulle må bra. Och det gjorde jag efter omständigheterna.

Jag har två gånger under de tio senaste månaderna hamnat på sjukhuset och är till hundra procent nöjd med bemötandet och vården. Har inget att klaga över.

***

Här har ni förklaringen till mitt uppehåll i bloggandet. Det är först i dag jag hjälpligt kan använda mina fingrar på högran.

Men gips skall jag ha ytterligare tre veckor.

***

Jag håller på att för Skånsk Idrotts Historia skriva om den skånska squashens historia. Nyligen gjorde jag en intervju med Squashförbundets generalsekreterare Thomas Troedsson och ställde frågan varför så få av de talanger som funnits i Malmö SRC blivit riktigt konkurrensdugliga på internationell nivå (som det var på 1970- och 1980-talen).

Svaret blev: De satsar på en civil karriär.

På Akuten fick jag en bekräftelse på detta. Läkaren som konstaterade mina skador och remitterade mig till handkirurgen var Håkan Borgström, tidigare just svensk juniormästare i squash.

***

När jag låg på operationsbordet hälsades jag välkommen av läkaren med orden:

-- Är det inte Magnus Månsson, Heleneholms IF?

Det var Hans-Eric Rosberg, en av många lovande löpare i klubben under 1970-talet, som frågande konstaterade detta. Hemma någonstans har Hans-Eric medaljer från USM i stafettlöpning av olika valörer. Under 1970-talet blev Heleneholms IF nio år av tio Sveriges bästa klubb vid USM just i stafettlöpning med tio femton medaljer per år. Det hände att vi på 4x100 meter hade två lag på medaljpallen.

De här åren, då ett team byggde upp Heleneholms IF till att bli en av landets främsta friidrottsklubbar, minns jag med glädje. Påminnelsen av Hans-Eric gav några sköna minnen ensam i sjuksängen.

Men samtidigt kom vemodet fram. Heleneholms IF finns inte längre som en livaktig ungdomsklubb i friidrott.

För att ytterligare spä på ”Det var bättre förr” : Två av de nio gånger Heleneholm blev bästa klubb avgjordes mästerskapen i Malmö, en gång på Heleneholm, en gång på Stadion. Nästan varje säsong under 1960- 70- och 80-talen arrangerade Malmöklubbarna ett SM av något slag, några gemensamt. Plus åtskilliga andra tävlingar. Förstås.

Detta apropå den nästan totala arenatävlingstorkan i Malmö de senaste åren.

Många är som sagt de tankar som dyker upp, när en otymplig arm hindrar en lång och lugn sömn

***

Vi kan väl sluta där vi började, i soprummet.

Det är fantastiskt vilken mängd träd som sparas genom insamling av tidningar och papp och hur många nya flaskor, konservburkar och plastsaker som återvinns bara i vår lilla bostadsrättsförening.

Siffrorna är imponerande.

Synd bara att alla inte torkar upp det de spillt. Så att man sluppit halka.