Aura, badmintonklubben, spelar åter i högsta ligan efter sju säsonger på nivån under.

Malmöklubben är historiskt en av landet främsta i en idrott som är en av de framgångsrikaste i Malmös idrottshistoria. För en tid sedan spelade Aura sin första hemmamatch, vinst 5—1 mot Västra Frölunda. Skånesport.se hade inför premiären en förhandsartikel. Skånskan bevakade matchen på plats.

Sydsvenskan noterade resultatet i sin resultatbörs: Aura—Västra Frölunda 5—1.

Redaktionen tyckte tydligen inte att Auras come back var värt mer. I laget finns ett damdubbelpar med internationell kapacitet och ytterligare en landslagsspelare. Jag tycker uppriktigt synd om de mindre – märk väl, inte små – idrotterna som nonchaleras så. Det här är elitidrott.

Bevakningen står i stark kontrast till den småklubbsfotbollen får. Sydsvenskan upplåter textutrymme för herrfotbollsmatcher i division 5, nivå 7. Jag tror inte att läsintresset rent generellt är speciellt stort för möten så långt ner i seriesystemet.

I synnerhet som om de håller denna kvalitet, tagen från gårdagens tidning:

Under onsdagen spelades det en hängmatch i damernas division 2 södra götaland mellan Staffanstorp och Borgeby. När domaren blåst av matchen kunde Staffanstorp räkna hem de tre poängen efter att ha hemmasegrat med 3-0.

Segern innebär att laget klättrar upp på en fjärdeplats i tabellen. Detta tack vare en bättre målskillnad jämfört med tidigare fyran Södra Sandby. När nu tre omgångar återstår är det dock hela 13 poäng upp till serieledande Åhus.

Denna notis följdes av en serietabell där de eventuella läsarna kunde läsa ut allt som stod i texten.

Jag förstår att badmintonfolket känner frustation över medias nyhetsvärdering.

***

Sen har jag ingen aning om hur förbund och klubbar informerat om Badmintonligans spelprogram.

 I racketsporternas lagtävlingar är förstås även de individuella resultaten av intresse. I dagen kommunikationsvärld är det lätt för arrangörsföreningen att vidarebefordra resultaten till media. Om det hjälper vet jag förstås inte. Men det kan ju vara ett försök att komma ut från den massmediala skuggan.

Badmintonen – bland annat – är värt detta.

En omgång ytterligare i den spännande Fotbollsallsvenskan är avverkad.

Tyvärr kom domarinsatserna i fokus vid alltför många tillfällen.

Och genast kom kraven om VAR, videogranskningen, in i bilden. C More-trion, Backe, Lundh och Granqvist, var enig: Vi måste ha VAR för rättvisans skull.

Det låter rimligt och schysst.

Men, jag upprepar, men, när skall VAR användas?

 I söndags fick Häcken en straff emot sig sedan Paulinho i en inläggssituation haft sin hand på en AIK-ares axel. Tv-bilderna visade att så var det. Och enligt regelboken ett korrekt domslut.

Några timmar senare nickade IFK Norrköpings Rasmus Lauritsen bollen förbi MFF-målvakten Johan Dahlin. Tv-bilden visade att dansken var offside. Alltså ett nytt korrekt domslut.

Men så är det dags för ett MEN igen. I en kvällstidning ”skröt” MFF-försvararen Eric Larsson över sin listighet genom att påstå att det var han som knuffade in Lauritsen i offsidepositionen. Så egentligen skulle Norrköping haft en straff.

Paulinhos och Larssons förseelser är likvärdiga och förekommer, om än inte vid alla, så vid väldigt många inläggssituationer vid hörnor och frisparkar. Domarteamet såg den ena, inte den andra. Mänskligt.

De som skriker om rättvisa måste då acceptera att man också måste granska åtskilliga tilltrasslade händelser inom straffområdet, där åtskilligt fuffens sker. Vem vill ha alla dessa avbrott? Tio—femton per match?

Och glöm inte att vid det senaste VM-slutspelet för herrar kom 43 procent av målen efter en fast situation. Det innebär – förutom vid straffarna – att det är viktigt att även alla fri- och hörnsparkar går åt rätt håll. Och att alla svårbedömda offsidefall får rätt utfall.

Hur långt skall man gå?

Att selektivt välja vissa moment som mer matchavgörande än andra känns inte juridiskt rätt.

Det är bara att inse att VAR inte ger absolut rättvisa. Och varför då ha det?

***

Vad jag däremot efterlyser är att domarna bestraffar den uppenbara maskningen speciellt i slutskedena av matcherna och speciellt av målvakterna. I varje jämn match förekommer det. Enligt reglerna får en målvakt hålla bollen i sex sekunder. Inte mer. Nu kan man få se målvakter hålla bollen upp mot 20 sekunder utan åtgärd.

Och skall en inspark ta 30 sekunder att utföra? Naturligtvis inte. Och det här är inga svårbedömda situationer. Det behövs bara att domarna följer den regelbok de förhoppningsvis kan.

Att AIK-målvakten Oscar Linnér i mötet mot Häcken slapp varje form av bestraffning var förvånansvärt. Och han har inte varit ensam om detta nästan demonstrativa uppträdande under den här säsongen.

Herrar domare – och damer förstås – och domarkommitté, ta nu tag i detta evinnerliga maskande. Om inte redan nu så till nästa säsong.

Detta är enklare att genomföra än VAR.

Och kommer att höja tempot i motsats till alla videogranskningar.

Planerna, eller tankarna, om en fusion mellan Malmö FF ocn LB 07 väcker funderingar.

Det finns onekligen många synpunkter att beakta.

En är: Har Malmö plats till två elitklubbar inom samma idrott?

Historiskt har det varit så. Tendensen de senaste decennierna har dock klart visat att det är på få områden som Malmö har mer än en elitklubb, om vi drar elitgränsen vid nivå 2 i idrotter med seriesystem och vid hyggliga SM-insatser i övriga idrotter.

Damfotboll har det liksom badminton, boule och taekwondo. Någon mer?

Vi har inga fyllda Amiralen vid brottningsderbyna mellan Enighet och Sparta, ingen fotbollrivalitet mellan Blått och Gult, inga känsloladdade seriemöten i handboll mellan IFK, MFF, MBI och Dalhem, ingen prestigekamp i friidrott mellan MAI och IFK (som på 1930-talet) eller mellan MAI och Heleneholm (från slutet av 1970-talet till början av det nya seklet). I simning har MKK helt detroniserat Ran.  I tennis har Fair Play stigit fram som överlägsen etta. Bowlingentusiasterna minns ännu alla spännande seriematcherna, för båda könen, på hög nivå mellan Malmölag. I squash har Malmö haft fem klubbar i högsta serien, vid ett flertal tillfällen två, tre under samma säsong.

Det finns fler exempel på Malmös tidigare bredd på toppen.

I våras försvann ishockeyklubben Pantern från elitkartan.

I dag inom lagidrotterna finns bara damfotbollens FC Rosengård och LB 07.

Men tydligen har LB 07 inte kraft och resurser för att på sikt klara av det som behövs för att bibehålla sin position, antingen i Allsvenskan eller i Elitettan.

Det är givetvis anledningen till de inledande diskussionerna mellan MFF och LB 07. Med MFF:s namn och resurser är naturligtvis möjligheterna att få ett stabilt damelitlag större än i ett krisande LB 07.

Samtidigt är spelarkonkurrensen tuff gentemot inte bara FC Rosengård utan även mot en ekonomisk starkare omvärld. Fler svenska toppspelare blir attraktivare på den utökade utländska marknaden.

Det är också så att antalet kvinnliga spelare i regionen, och även i hela landet, minskar. Det blir allt färre lag, bredden är allt tunnare.

Enligt uppdaterade hemsidor för FC Rosengård LB 07 har lagen nio respektive sju spelare med utländskt pass i sina trupper. Och de är inte inköpta från den dyraste hyllan. Det finns ingen Marta, ingen Anja Mittag, ingen Ramona Bachmann ….

 Vad jag förstått är både Rosengårds och MFF:s (om det blir någon fusion) målsättning att hävda sig i Champions League.

Finns det på sikt två ekonomiska ramar i Malmö som kan fixa förutsättningar för att nå dessa mål?

Visst, de två derbyna kommer att locka storpublik. Men risken är väl också att vid ”vardagsmatcherna” kommer man att locka åskådade från varandra. Direkt efter den svenska VM-framgången steg publiksiffrorna något i Damallsvenskan. Nu är man nere i de gamla vanliga antalet åskådare. I senaste omgången drog en match över 1 000 personer, 1 124 personer såg toppmötet mellan Göteborg och Rosengård.

Det är i denna verklighet Malmö med två klubbar skall tävla mot de stora namnen på den europeiska fotbollskartan.

Är det realistiskt?

Andreas Granqvists landslagsplats har – med rätta – varit ifrågasatt.

Han har inte varit bra i klubblaget Helsingborgs IF. En höst i Superettan, ideliga småskavanker och åldern har tagit ut sin rätt. Det syntes också i gårdagsmötet mot Norge, 1—1. Det var ju också ”Granens” misslyckade passning som var orsaken till Norges 1—0. Och genast var belackarna framme och som ende svensk fick han av alla betygsättare underkänt, en geting, ett plus eller vad nu media har för beteckning på sina betyg.

Men om jag nu inte minns fel, så hade Mikael Lustig och Victor Nilsson Lindelöf var sitt lika taffligt ingripande som bäddade för norska farligheter. Skillnaden var att norrmännen inte utnyttjade de svenska misstagen. Sverige slapp undan. Liksom Lustig och Nilsson Lindelöf.

Sett över alla de 90 minuterna var Granqvist inte sämre än sina två förvarskolleger.

Men är man ifrågasatt så slår man obarmhärtigt på den redan liggande. Det är inte riktigt schysst. Lite av mobbning.

Sen är det en annan sak att jag anser att Andreas Granqvist gjort sitt i landslaget. Och där har Granen tidigare varit verkligt bra. Låt oss minnas hans fina landslagskarriär. Inte för ett mindre bra ingripande i gårdagsmötet mot Norge.

Vad är det för speciellt med de små önationerna i norra Atlanten?

Island med sina drygt 300 000 invånare, som Malmö, har gång på gång visat att hand- och fotbollslagen både kan oroa och också vinna över de stora nationerna.

Visst är det långt till att Färöarna – och nu talar jag fotboll – kan nå sådana framgångar som grannen i nordväst. Men att Färöarna då och då kan skärra betydligt större fotbollsnationer är, för att inte ta till överord, duktigt, ja, väldigt duktigt. Det bor bara 50 000 personer på öarna, som i Kristianstad.

Trots nu 0—4 mot Sverige i går visade Färöarna att det är ett duktigt lag. Visst blev man tillbakapressat men utan att vara extremt defensivt och under hela matchen försökte färingarna hitta konstruktiva lösningar. Laget saknade naturligtvis bredden. Några spelare höll inte den kapacitet som är nödvändig i ett EM-kval. De svenska målen var en kombination av svensk skicklighet och i vissa fall taffligt försvarsspel.

Sverige gjorde vad som behövdes. Inte mer.

Jag kan dock inte låta bli att beundra Färöarna för att man med ett så smalt underlag kan ha ett så pass bra fotbollslag.

Min beundran för Island har alltid varit stor.

Det är kanske något särskilt med hårda, kalla, saltstänkta vindarna över de små örikena i Atlanten.

Om några timmar drar Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, igång.

Det hör till traditionen att avge ett tips. Det brukar inte bli bra. Avståndet mellan den absoluta toppen och bottenlagen är förstås stort men i många regioner av tabellen är det väldigt jämnt. Det visade inte minst förra säsongen.

Och det är väl bara att erkänna att min kunskap om de nya utländska spelarna är i stort obefintlig.

Jag sticker likväl ut hakan och siar.

1) IFK Kristianstad har den bredaste truppen och det största publikstödet men kommer att förlora fler seriematcher än de senaste säsongerna. PR-mässigt också en vinst i och med tränarbytet, Ola Lindgren ut, Ljubomir Vranjes in.

2) Alingsås HK. Min respekt för tränaren Michael Franzén är stor. Finalstommen från i fjor är intakt, bra målvaktspar och unga spelare under utveckling. Inte minst William Andersson Moberg, min specielle favorit. Daniel Blomgren från Önnered intressant nytillskott,

3) HK Malmö. Seriens bästa svenska nytillskott, Viktor Östlund och Daniel Ekman, den senare med egenskaper laget delvis saknat sedan nuvarande tränaren Stian Tönnesens dagar. Sätter som alla andra ett frågetecken för målvaktsparet. Just den positionen har varit lagets styrka under många säsonger. Hoppas på mycket speltid för Tim Hilding, en grabb från närområdet på plan höjer intresset.

4) IFK Skövde var förra säsongens överraskning inte minst tack vare sin styrka på hemmaplan. Jag gillar lag med mycket närproducerat och det har verkligen IFK Skövde. En blandning av stor rutin och ungdomar under utveckling. Frågetecken: Målvakterna.

5) IK Sävehof, regerande mästaren, har förlorat sin kanske bäste spelare Oskar Sunnefeldt men det vimlar av talanger i Partilleklubben. Det finns ersättare i egna leden. Tio matcher i Champions League kommer att slita.

6) Ystads IF. Litar man inte för mycket på rutin, Kim Andersson, Anders Persson, Dalibor Doder (när han blir frisk), Henrik Knudsen och Alexander Borgstedt? Handbollen i Ystad förknippas med unga talanger. Men? Ludwig Hallbäck, en av landets främsta talanger är förvisso ung. Men han är inte från Ystad.

(Förvånansvärt: YIF har på sin hemsida inte presenterar säsongens trupp).

7) Redbergslid har tappat målvakten Tobias Thulin, Handbollsligans främste säsongen 2018/19. Givetvis ett avbräck. Tränaren Jasmin Zuta en mästare på att forma lag och få ut det mesta av ett begränsat material.

8) Lugi som slutspelslag är vågat. Tapp på tapp är svåra att ersätta även om klubbens ungdomsverksamhet är gedigen. Alfred Jönsson, Anders Hallberg, Hampus Jildenbäck, de tre bästa förra säsongen ersätter man inte hur som helst. Även om tränaren heter Tomas Axnér. Philip Jonsson är ett intressant nytillskott.

9) OV/Helsingborg, nykomling igen och etta i Allsvenskan har förstärkt bra, två gånger Emil (Hansson och Andersson) från Guif och landslagsmeriterade Anton Månsson från en lång proffssejour utomlands. Kan hota Lugis slutspelsplats.

10) IFK Ystad är svårbedömt. I sina bästa stunder var Henrik Knudsen mästerlig. Målvakten Cleverly har sin ålder till trots, 38 år, en nyckelroll. Håller Fredrik Petersen ett år till? Nye tränaren Sebastian Seifert har en tuff uppgift i sin moderklubb.

11) Önnered har förvisso tappat Daniel Blomgren till Alingsås men i sin hemmahall spelar laget en snabb och sevärd handboll som har visat sig kunna oroa även ligans bästa lag.

12) Guif. Nye tränaren Zoran Roganovic får att bita i med ett helt nytt lag. Eskilstunaklubben har alltid haft en stabil och bra ungdomsverksamhet. Men finns det tillräckligt många spelare med tillräcklig talang för ett nytt kontrakt?

13) Hallby har hamnat i den på pappret lättare pool, det avgör mot

14) Varberg, som förlorar sin främst Filip Berentsen till HK Malmö.

I går var det Europacupspel i Malmö.

I en av regionens största bollsporter.

I EHF-cupen i handboll mötte HK Malmö Spartak, Moskva.

Enligt Sydsvenskan inför 250 åskådare.

Genant.

Jag tillhörde syndarna, alltså dem som prioriterade annat.

Toppmatcherna i Allsvenskan, AIK—Djurgården och Norrköping—Hammarby lockade mer. En söndagsmatch i handboll 16.30 mitt i en allsvensk slutstrid, där även Kalmar FF—Malmö FF konkurrerade är inte den bästa av tider, i tv-tider.

Jag har ingen aning om HK Malmö var tvingat att spela just denna dag och tid.

Men det reagerar mot är marknadsföringen och den uteblivna informationen om matchen i media. Den stora Malmötidningen hade matchdagen en förhands med angivande av avkasttid. För en tid sedan läste jag också att HK skulle gästas av ryssarna. Parentetisk: En familj planerar i regel sin helg några dagar i förväg och inte vid tidningsläsandet vid söndagsfrukostbordet.

Sökte också på Skånesport.se och på Kvällspostens och Skånskans nät. Inget.

Udda arrangemang i idrott – eller rättare fotbollen under MFF, FC Rosengård och delvis LB 07 samt Redhawks – har det inte lätt i Malmös mediavärld.

HK Malmö marknadsförde naturligtvis matchen på hemsida och sociala medier. Tron på dessa organ för att nå dem utanför den inre kretsen är i min värld övervärderad. Gårdagens åskådarsiffra är väl inget absolut bevis men kanske en tankeställare.

Summa summarum: Det var få presumtiva intresserade som i god tid visste om en match i en Europacup i Malmö.

***

Förra måndagen var bokstäverna svarta här söderöver. Malmö FF:s förlust mot Djurgården hade väsentligt minskat MFF:s guldmöjligheter i Allsvenskan. I dag, en vecka senare, är bokstäverna ljusare.

Vad har hänt? Inget mer än att en omgång med väntade resultat spelats. Att det i ”toppsjuracet” i de två inbördes mötena blev 1—0-vinster för AIK mot Djurgården och Norrköping mot Hammarby var inga högoddsare.

Och ännu återstår åtta omgångar och 14 matcher mellan de sju främsta.

Tre av dem avgörs söndagen den 15/9: Hammarby—Göteborg, Häcken—AIK och MFF—Norrköping.

Vilken färg får bokstäverna efter dessa matcher?

I går stod jag inför ett problem:

Bnei Jehuda—MFF i playoff till Europa League eller Diamond League i friidrott.

Började med fotbollen men efter 1—0 till MFF och sen en minst sagt torftig underhållning blev det friidrott efter en halv timme. Inget val att ångra.

Av kommentarer från vänner och studerande av diverse tidningar att döma, höjdes aldrig underhållningsvärdet i EL-mötet.

Såg att min morgontidning gav MFF-spelarna 2,28 i snitt, alltså lite över godkänt. Det är väl okej. MFF spelade av matchen och fixade avancemanget. Så kan man se på det utan att ha sett mer än en halvtimme.

Betyg i fotbollssammanhang i tidningsvärlden är satta för att väcka intresse och debatt. När jag såg dessa 2,28 erinrade jag att MFF i förlustmatch mot Djurgården hemma (0—1) i samma tidning fick 1,87. Men det var ju kvalitetsskillnad i vad MFF presterade under dessa matcher. Prestationerna överlag i det allsvenska mötet var på nästan alla MFF-fötterna bättre än mot Bnei Jehuda. MFF—Djurgården var med allsvenska mått en bra match med nerv. MFF var inte dåligt. Man kan förlora utan att spela dåligt och utan att vara underkända.

Även Malmö FF.

***

Det som förundrat mig under MFF:s kvalspel är att man fått möta fyra så pass undermåliga lag. Förvisso är Europa League division 2 i dessa sammanhang men att ett lag av den standard Bnei Jehuda visat upp var så långt framme visar på ojämnheten och svagheten på lagen i turneringen.

Det måste man väl ha rätt att påpeka även i MFF-land.

***

Liksom att seedningen i de två europeiska turneringarna konsoliderar de ekonomiska klyftorna. Storlagen från toppligorna går direkt in i slutspelsgrupperna i båda cuperna med garanterade stora pengar (okej inte med engelska mått mätt, förstås). Utslagna lag från Champions League i kvalet får också en extramöjlighet i EL-kvalet (som AIK) och de lag som kommer tre i CL-grupperna får hoppa in i EL-slutspelet. De främsta klubbarna har en massa fördelar.

***

Några bra insatser och avancemang under några säsonger ger också bra utgångsläge, bra seedning. Som nu MFF. Välförtjänt, självfallet.

Men hur svårt är det inte för ett oseedat lag att ta sig vidare till köttgrytorna/pengarna. Ta Häcken som exempel: I fjor Leipzig, i år AZ Alkmaar.

Eller IFK Norrköping, som fick möta Hapoel Beer Sheva från Israel med tre ligaguld under de fyra senaste säsongerna, medan MFF:s motståndare Bnei Jehuda kom femma i senaste ligan, 29 poäng efter ettan.

Därför blir jag irriterad, när en krönikör med MFF-hjärta menar, att även de andra svenska klubbarna borde ta Europaspelet på allvar. Inte bara Malmö FF. Men hallå! Det har de väl alltid gjort. Utifrån sina resurser. Och historien visar att några satsat utan ha tillräckligt med resurser.

MFF:s situation är unik i modern svensk fotbollshistoria. En situation nådd med skicklighet men också de nödvändiga marginalerna. Vid mer än ett tillfälle.