Senaste inläggen
Så är den slut, den allsvenska fotbollssäsongen 2019.
Med Djurgården som svenska mästare. En värdig sådan. Det tycker jag. Och även de flesta ”tyckare” av olika dignitet, som jag, lite summariskt, tagit del av.
Men det finns naturligtvis personer, som pekar på vissa domslut som gått mästarnas väg, om fördelen av att ha konstgräs på hemmaarenan och att de främsta konkurrenterna i motsvarande grad haft domslut mot sig.
Det sägs ju att en tabell aldrig ljuger och det ligger en stor del av sanning i detta. Samtidigt har de berömda marginalerna sin betydelse. Det kommer man aldrig ifrån.
Anhängarna till Malmö FF pekar naturligtvis på de sex straffmissarna som en avgörande guldmissfaktor. Men missarna beror självfallet på egen oskicklighet, parad med nonchalans, och duktiga motståndarmålvakter. Inget annat.
Svensk fotboll har gemensamt beslutat att de två högsta serierna skall bestå av 16 lag och att elitserierna skall avgöras från månadsskiftet mars/april till en bit in i november. Lägg till cupspel i februari/mars. Du har en säsong på cirka nio månader. I Sverige från Trelleborg till övre Norrland. Det säger sig självt att man inte i varje match kan spela på ett acceptabelt naturgräsunderlag. Lösningen blir konstgräs. Av ekonomiska skäl. Fotbollen ställer höga krav på elitfotbollens arenor. Kommunernas ekonomi är ansträngd. Hur långt kan man sträcka sig för att tillgodose alla önskemål/krav från elitfotbollen? Se bara vilka hål, som kommunerna har att fylla i dessa budgettider.
Nu pratar man om hybridgräs. För det första det kostar mer än ”vanligt” konstgräs och för det andra, går underlaget att spela på vid extremt vinterväder med snö och kyla? Det är lätt att sitta i Malmö och kräva antingen hybrid- eller naturgräs för allsvenskt spel.
Kommunerna, arenaägarna, har inte samma ekonomiska resurser som Malmö FF.
Om jag inte missminner mig flyttade MFF också sin cupmatch i februari mot Degerfors till Lunds konstgräs gå grund av att Stadions hybridmatta inte höll för ett tätt matchande.
Med dessa mina tankar som grund menar jag, lägg bort diskussionen om underlagets betydelse för Allsvenskans sluttabell. Skaffa trupper som behärskar naturgräs, konstgräs och hybridgräs. Eller välj en trupp som är anpassad till spel på hemmaplanen. Likvärdigt underlag kan du aldrig få i Sverige med allsvenska lag från Malmö till Östersund och eventuellt ett stopp i Borlänge (Brage), där det kan bli cupspel vid samma tidpunkt som Svenska skidspelen avgörs några mil bort.
Säsongens mest kritiserade planer från Malmöhåll – förutom de slentrianmässiga mot några plastvarianter – är Friends (Solna) och Guldfågeln (Kalmar). Det är naturgräs på båda.
Acceptera att vi bor i Sverige med olika förutsättningar. Och att hela Fotbollssverige lever.
***
Genustänkandet präglar Sydsvenskans sportbevakning. Men underligt nog har jag inte noterat det märkliga att damernas planunderlag aldrig diskuteras. Man kritiserar allsvenska herrkommuner för att de inte kan erbjuda naturgräs.
I Malmö, här längst i söder, spelar de två elitlagen för damer på konstgräs.
Det blir en laddad fotbollshelg.
Avslutning i Allsvenskan och Superettan med avgöranden i både topp och botten i både serierna.
I den allsvenska guldstriden har det mesta koncentrerats till Norrköpings möjligheter att hemmavinna över Djurgården. Det är förståeligt. Östgötarna är ett formlag och inte minst ett topplag. Undantagandes den märkliga 4—4-matchen mot Sundsvall har det dock varit tunt med målskyttet på sistone. 1—0-vinsterna mot Kalmar och Häcken har satt långt inne. Saknaden av Jordan Larsson är tydlig.
Och nu möter Norrköping försvarsstarka Djurgården, som lär öppna försiktigt, förlitande sig även på styrkan i kontringsspelet.
Det här lutar åt 0—0 eller 1—1. Med andra ord GULD till Djurgården.
***
Malmö FF är naturligtvis storfavorit mot Örebro, som får tillbaka Michael Almebäck och, enligt mig, en av seriens för sitt lag mest värdefulle spelare, Nordin Gerzic. Med dessa rutinerade herrar i laget ökar ÖSK:s styrka avsevärt i jämförelse med senast, 0—3 mot Djurgården. Siffror som förstås inte helt speglade händelseförloppet. ÖSK är svårspelat. Hemma vann MFF med 2—1. Varning utfärdad.
***
Häcken har haft en resultatmässigt svag höst, i synnerhet mot topplagen. Därför bör Hammarby vinna men inte med så stor marginal som behövs för att passera MFF.
Häcken, ja, en besvikelse. Samtidigt vågar jag påstå att laget fått sällsynt många diskutabla domslut mot sig under säsongen.
Varning utfärdad även här.
***
I bottenstriden vinner Falkenberg över Eskilstuna och klarar en kvalplats. Kalmar har svetsats samman av veckans turbulens och vinner över Sirius. Och då hjälper det inte att Sundsvall besegrar AIK. Det blir degradering för Norrlandslaget.
***
I Superettan räcker kryss borta för Trelleborgs FF mot Gais. Och förmodligen också för Göteborgslaget. Det luktar 0—0.
Mitt tips baseras på att Öster vinner hemma över Frej och passerar Täbylaget och fixar kval. Samtidigt som J-Södra vinner över BP och därmed har möjlighet att både nå en direktplats till Allsvenskan, få en kvalplats men till och med hamna fyra. Brage är i samma sist, möter Västerås hemma.
BP åker ut tillsammans med Syrianska. Öster och Frej till kval,
Allt i toppen hänger på vad redan allsvenskt klara Mjällby orkar prestera. Med ett kryss mot Varberg kan båda fira. Det lutar åt det. Varberg behöver inte gå för vinst. Mjällby är nöjt.
Kvalplatsen då? J-Södra har 21 plusmål, Brage 20, som har gjort två mål mer än Jönköping.
***
Det är bäddat för även en dramatisk söndag.
Jag har reserverat tid för att följa båda dagarna.
Såg i helgen ett dramatiskt fotbollskval till division 2 mellan IFK Malmö och Laholm.
Efter förlängning och ett 3—3-mål alldeles i slutet lyckades IFK hålla sig kvar i tvåan. Vi var över 300 personer på plats på den tillfälliga hemmaplanen, Malmö ip. Det fanns några spelare från tidigare generationer, några från 1960- 70- och 80-talen och faktiskt en hel del från de senare säsongerna.
Det var viktigt att IFK höll sig. I dagens Fotbollsmalmö, där det inför varje spelår är ”tio ut och tio in” i många, många klubbar, innebär en degradering oftast att det blir minus i summeringen.
Och dagens IFK Malmö står fotbollsmässigt på en lös grund. Det finns en seniortupp och fem pojklag, det äldsta ett 13-årslag. I fjor hade man två juniorlag men de försvann, ingen ville spela i en reservlagsserie. Så ser det generellt ut i Malmö. 2018 hade endast sju klubbar B-lag som fullföljde sin serie.
IFK har också drabbats av den Djungelns lag (se tidigare inlägg!) som råder i stan, hela ungdomslag med tränare har försvunnit till konkurrentklubbar.
Organisatoriskt och ekonomiskt (ja, faktiskt, men förstås inte utan problem) ser det från min horisont bättre ut än på bra länge. Styrelsen har en långsiktig plan. Och IFK Malmös sociala projekt är värda uppmärksamhet.
I en förening utan någon anställd finns det ett gäng trogna medlemmar, damer och herrar, som ger service till spelare och fixar det mesta kring matcherna. Allt ideellt förstås.
Så ungefär ser dagens IFK Malmö, Fotboll ut.
***
När det går dåligt för ett lag ifrågasätts alltid tränaren och hans stab. Nils-Erik ”Nisse Bagare” och hans assistent Ola Severin har givetvis inte undgått kritik. Jag är inte kapabel att bedöma deras kapacitet på denna nivå.
Efter att ha sett elva matcher av olika betydelse vågar jag dock påstå att kvaliteten på truppen är alltför låg för att bli ett topplag på division 2-nivå. Det fattas teknik, spelförståelse och inställning på alltför många spelare.
Man säger att en tabell aldrig ljuger. Därför blev det som det blev, en negativ kvalplats. Med en marginal fel kunde det blivit direkteliminering, med en rätt studsande boll ett säkrat kontrakt före kvalet.
Som hade det goda med sig att det blev några 10 000 kronor i entréavgifter.
***
IFK Malmö har en fotbollstradition. Totalt 61 säsonger, 13 plus 48, i de två högsta serierna skojar man inte bort. Tradition är på många sätt en styrka, men samtidigt en fara. Det ligger i den optimism som finns inbyggd i idrotten att nå högre, att bli bättre. För IFK Malmö är ett naturligt – och kanske på sikt realistiskt – mål att åter bli Malmötvåa, vilket man varit under de flesta av de senaste 100 åren. Och att bli tvåa på en högre plattform än division 2.
Men dit är steget långt från den nuvarande positionen.
Division 1 är en dyr serie. Alla spelare måste ha kontrakt, minst 10 000 kronor/år. Dessutom måste man betala så kallat utbildningsbidrag till moderklubben för de spelare under en viss ålder som signerar sitt första kontrakt. Det är ett invecklat system och för en förening utan egenproduktion kan det bli kostsamt om man önskar unga och utvecklingsbara spelare. Nya avtal är på gång inom elitfotboll med större ekonomisk resurser till lagen i de högre serierna. Och dit hör inte division 1.
Ett steg upp i systemet från ”tvåan” är långt och dyrt. Och det kommer att innebära ett tungt, mångårigt arbete från grunden,
Det kan vara bra att veta för de IFK-anhängare som drömmer om en återkomst till elitfotbollen.
PS
För information för dem som inte vet: Jag är medlem i IFK Malmö, från de 1/7 1978 till den 31/12 1980 var jag klubbdirektör (fint, va?) i IFK och har varit styrelseledamot i både fotbollsklubben och handbollssektionen.
Därför kan texten kanske tolkas som en partsinlaga.
DS
14-årsgrupperna i handbollens USM har spelat klart sitt steg 1.
Och det gick bra för de skånska klubbarna. 14 flicklag, av 20 och 13 pojklag av 22 avancerade direkt till steg 3. Övriga lag får en ny möjlighet i steg 2, så den skånska numerären i steg 3 kommer att ökas.
Det som imponerar mest på mig är att Skåne har så många föreningar som anser sig ha lag som kan konkurrera på riksnivå. Totalt 25 klubbar med 108 lag i tre åldersklasser, 14, 16 och 18 är ett tydligt bevis. Detta i ett Idrottssverige där väldigt många idrotter just i dessa åldrar har stora tapp, både individuellt och i lagsammanhang.
Den skånska handbollen har numerärt i ett fem—sex-årigt perspektiv inte minskat i dessa åldrar.
De stora ungdomsklubbarna i Lund, Kristianstad Ystad har i stort alltid hållit sig långt framme i dessa sammanhang och gör så även nu, även om IFK Ystad är i en tillfällig (?) svacka. I Helsingborg har OV byggt en stabil grund på både flick- och pojksidan och i Malmö spelar fler tonåringar handboll än för några år sedan.
Men i min idealidrottsvärld är det viktigt att även de små orterna har en stor och fungerande verksamhet. Det har handbollen, även om det finns ”vita fläckar” att fylla. Men klubbar i orter som Lödde, Åhus, Kävlinge, Eslöv, Hörby, Höör, Trelleborg, Bjärred och Vinslöv hade alla ett, två och till och med tre lag i 14-årsgrupperna som direktavancerade till steg 3.
Det tyder på en gedigen grund.
***
Basketen har samma upplägg i sitt USM-spel, ett inledande gruppspel, där de två främsta går direkt till steg 3, övriga får en chans till att nå dit.
I basket finns fyra åldersgrupper, U 15, U 16, U 17 och U 19.
Men basket är en liten sport i Skåne och har i Sverige långt ifrån den geografiska täckning som handbollen.
I USM deltager endas åtta skånska klubbar med totalt 24 lag, Malbas (Malmö) med sju, Eos (Lund) och Lobas (Lomma) med sex och så ett vardera från Helsingborg, Lugi, Bjärred, Äli (Ängelholm) och Trelleborg.
En intressant iakttagelse: Lund med Lomma och Bjärred är ett starkt ungdomsfäste för såväl handboll som basket.
I handbollen har granndistrikten en hygglig ungdomsbredd. Göteborg, också en region med en stor ungdomsverksamhet, ligger bara tre timmar bort. En av grundidéerna med USM är att lagen om möjligt skall möta andra än man träffar på i det ordinarie seriespelet.
Här har basketen ett stort och dyrt problem. Sporten är stor i Storstockholm med många duktiga föreningar. Redan i försa omgången fick exempelvis ett 15-årigt flicklag från Malbas åka till huvudstaden och möta tre lag från Stockholm och ett från Luleå. Malmö mot Luleå är en omöjlighet i handbollens steg 1.
Det kostar att bedriva ungdomsidrott, transporter kostar. Det är oftast föräldrarna som står för stora delar av utgiftrerna. Jag gillar både handbollens och basketens upplägg av sina USM, men samtidigt är jag rädd för att det bidrar till den ekonomiska segregationen som är en av svensk ungdomsidrott stora problem. Alla familjer har inte resurser att bekosta en turneringshelg som kostar 2- 3 000 kronor. Det förekommer ju ofta att det finns mer än ett barn.
Basketen med sina längre resor har det tuffare än handbollen.
***
Det gick bra för Skåne i steg 1 för U 15 och U 16. Tre lag från Malbas och Eos avancerade direkt till steg 3 liksom Älis pojkar 15.
Så kom då ropen igång på ett införande av VAR i den allsvenska fotbollen.
Och det ropades högt efter mötet IFK Göteborg—Djurgården, 0—1.
”Alla” vill ha VAR. Men jag har inte sett något konkret förslag om i vilka situationer videogranskningen skall användas.
Visst det var straff till IFK när Kharaishvili fälldes och visst var Djurgårdens Buya Turay offside vid situationen som gav en hörna, som sedan resulterade i målet. Men att påstå att dessa två felaktiga domslut kan ha en direkt avgörande betydelse för utgången av årets Allsvenska är nonsens. För det första: Straff är inte liktydigt med mål. Fråga bara Malmö FF! En straffspark är förvisso den optimala målchansen, men inte mer. Bollen skall in också.
Dessutom, bara för att det är en match i en av de sista omgångarna, kan man inte, för att bli trodd, på allvar mena att just dessa två misstag är mera avgörande än de som skett i alla de tidigare omgångarna. Med ”rätt” domslut – med eller utan VAR – i alla matcher hade tabellen definitivt haft ett annat utseende. Alla lag är drabbade av misstag från domarteamen. Med detta sagt menar jag inte att fel och rätt jämnar ut sig under en säsong. Misstagen drabbar alla, ibland med större konsekvens för sluttabellen, ibland mindre.
Det hävdades också från många håll att Göteborg hade en boll inne som felaktigt underkändes för offside. Visst Lasse Vibe slog in en boll bakom Tommi Vaiho men ingen, med öppna, kunde väl undgå att se att Vaiho inte gjorde något för att förhindra skottet. Han hade uppmärksammat ”linjedomarens” höjda flagga.
***
Domarteamet hade ingen bra kväll. Det kan alla vara överens om. Men att hänvisa till att Kristoffer Karlsson tidigare gjort felaktiga beslut, som gynnat Djurgården, är väl långsökt. Sådana insinuationerna ogillar jag.
***
Och så det där – min käpphäst: När skall VAR användas? Gårdagen gav ett nytt ypperligt exempel. Hörnan som gav mål, skulle förvisso inte blivit av. Men det visar på vilka stora målchanser just en hörna är. Hur många kniviga dueller förekommer inte under en match där det är stört omöjligt att se vem som sänder bollen över kortlinjen? Skall alla dessa situationer granskas? Välj själv!
***
Det fanns onekligen mycket att fundera över efter Göteborg—Djurgården. VAR löser inte alla problem. Och sett över hela säsongen var, och blir, inte misstagen avgörande.
En illusion fattigare?
Nej, egentligen inte.
Det är ju så här verkligheten ser ut i det moderna idrottssamhället. Delvis i alla fall. Definitivt inom ungdomsfotbollen i Malmö. Och tydligen finns samma tankegångar inom stans ungdomshandboll. Delvis i alla fall, är det väl bäst att tillägga.
Inom Malmöidrotten har det varit en tendens att antalet klubbar inom varje enskild idrott blivit färre. Det finns åtskilliga exempel. I handboll fanns efter Dalhems uppgående i HK Malmö endast två, HK och IFK.
Såg då för en tid sedan att det bildats en ny förening, HF Limhamn. Jag tror på positiv konkurrens inom idrotten, speciellt på ungdomssidan. En tredje aktör på handbollscenen i en stad av Malmös storlek var givetvis bra.
Med en viss erfarenhet av förhållandena inom fotbollen kollade jag på det svenska förbundets hemsida alla övergångar. HF Limhamn fanns inte med. Tog det som bevis på att föreningen inte rekryterat sina spelare från en annan Malmöklubb. Men jag hade förbisett ett övergångar för spelare under 15 år inte registreras hos förbundet. Och när Limhamns 14-årspojkar överlägset vann sin grupp i USM insåg jag att det var något lurt. Nybörjare blir aldrig gruppsegrare i USM, inte ens i Steg 1.
Och mycket riktigt HF Limhamn är en missnöjesförening. Det är en utbrytning från en annan Malmöklubb. Det är i min idrottsvärld oväsentligt från vilken. Och lika oväsentligt vari missnöjet består. Du får alltid olika svar från dem du frågar.
På sikt gynnar det inte idrotten, i detta fall inte ungdomshandbollen. Risken är att det blir att ”Djungelns lag” kommer att råda. Vid minsta missnöje är det bara att byta färg på tröjan. Antingen för stora delar av laget, eller hela med tränare och allt.
Min illusion var att HF Limhamn startade från grunden. Den sprack. Tyvärr.
***
”Djungelns lag” råder inom Malmös ungdomsfotboll. Har av olika orsaker de senaste dagarna kommit i kontakt med några ledare/tränare från några av stans klubbar. De är oroliga.
Några klubbar säger nej till att ta över hela lag. Men det finns alltid andra som accepterar missnöjesövergångar.
Inom ungdomsfotbollen i Malmö är det inget nytt. Det har pågått i många, många år.
Inte ens ekonomiska oegentligheter av tränare/ledare hindrar andra klubbar att ta emot hela lag med tränare/ledare trots att den nya klubben är informerad. Och – lite hårdraget – föräldrarna bryr sig inte. Det senare exemplet är självupplevt.
Denna djungelvärd existerar i Malmös småklubbsvärld. Och troligen även på andra orter.
Olustigt.
Om några timmar är det omstart i den allsvenska (herr-) fotbollen.
Tre spännande omgångar återstår, både i topp och i botten.
Det kommer att gastas om VAR, videogranskning, vid åtskilliga tillfällen. Min inställning är klar, har torgfört den otaliga gånger: VAR ger inte en rättvisare fotboll. Det finns alltför många avgörande situationer överallt på planen som i så fall måste granskas. En orimlig tanke för att inte få alltför många, långa tidsavbrott.
Kan det inte vara tillåtet att en ”linjedomare” missar en offside med en halv fot medan en brutal tackling inte föranleder någon videogranskning? Nu är det i och för sig inte aktuellt i Sverige. Ännu.
Men i min värld är en rätt- eller felaktig marginaloffsideavblåsning sett över en hel säsong inte avgörande för en sluttabell.
I de avgörande skeenden accentueras varningarnas/avstängningarnas betydelse. Eftersom jag sett tre till sex allsvenska matcher per omgång vågar jag påstå att bedömningarna varit alltför svajiga. Det finns ojustheteter som gett rött kort, liknande situationer i en ”sketen” frispark eller i extrema fall blivit utan någon åtgärd alls.
Tröjdragningar bedöms olika: Filmningar har gett straff, ”ickefilmingar” en varning. Det är en djungel av olikheter i bedömningen. Med konsekvenser för en sluttabell.
Jag klandrar inte domarteamen. Uppgiften är svår. Men lite närmare i bedömningsnivå är givetvis önskvärt.
Vill man ha VAR under match kan man med samma rättviseargument kräva även efterhandsgranskning av många situationer vid många tillfällen under en säsong. En varning, eventuellt en retroaktiv utvisning, påverkar givetvis inte resultatet i den aktuella matchen. Men väl i de kommande. Och så är fallet även med den nuvarande ordningen.
Det har förekommit i svensk fotboll den här säsongen att förbundet i efterhand ändrat domslut men även fastslagit direkta felaktiga beslut av domarteamet.
Vill svensk fotboll ha en efterhandsgranskning av diskutabla domarbeslut? Jag ställer bara frågan.
Men inför man VAR måste man för en rättvisare fotboll – helt rättvist kan det aldrig bli – även tillåta att någon studerat vissa situationer i efterhand. Inte minst vid sådana som gett, eller borde gett, en varning eller utvisning.
Inte minst i en het allsvensk avslutning, där varje avstängning kan ha avgörande betydelse.
Det är skönt att ha en egen ”kuppe”.
Som Martin Ljung uttryckte det i ett revynummer med Hasse Alfredsson för en herrans massa år sedan.
Byt ut ”kuppe” mot blogg. Skrev i början av veckan ett inlägg till fb-sidan Du vet att du är från Skurup om för ”köpingen” fotbollhistoriska händelser. Inlägget har stannat på vägen så det får bli en publicering på egna bloggen i stället.
Med hopp att mina läsare i Skurup – bland andra några kusiner – tycker det är så intressant att de delar det.
***
Skurup, jag tänker på huvudorten, är väl inte direkt känt för sin fotboll. På herrsidan är det väl bäst att tillägga.
Damerna i Skurups AIF, mitt hjärtas idrottsförening, har skött sig bättre och har några säsonger i division 1, nivå 3.
Som bäst har SAIF:s herrar spelat på nivå 4. 1963 kom man tvåa, endast två poäng efter Malmölaget Kirseberg. Under den här perioden hade laget ytterligare topplaceringar. Några säsonger kom Skurup före Trelleborgs FF.
Två vinster i YA-cupen får också sättas högt på meritlistan.
Men den här veckan är speciell. Två unga grabbar med SAIF, som moderklubb, nu i TFF, är uttagna i en landslagstrupp, Hugo Andersson i U 21-laget som skall EM-kvala mot Island och Luxemburg, och Isak Jönsson som skall åka till Marbella med P 20-laget för möten mot Frankrike och Norge.
Man kan väl också notera att en tredje SAIF-fostrad spelare, Piotr Johansson, i veckan efter en allvarlig skada gjorde come-back i allsvenska Kalmar FF.
Tre Skurupspågar på elitnivå är inte så illa.
Den moderna fotbollen gör det svårt för de mindre klubbarna att nå högre i seriesystemet. Elitklubbarna är snabbt framme och tar hand om talangerna redan i de yngre tonåren.
Men något snäpp högre än ”femman” vill jag förstås se Skurups AIF.
***
Hugo och Isak spelade i fjor i Allsvenskan (Hugo 2017 i MFF), Piotr i MFF, Östersund och nu i Kalmar.
Mikael Rasmusson, också från SAIF, spelade även han i högsta serien för TFF.
Från kommunen Skurup kan mitt skröpliga minne plocka fram Ola Severin, Rydsgårds AIF i TFF och Roland Rasmusson Skivarps GIF, Malmö FF och Landskrona BoIS.
Finns det fler herrar från Skurup som spelat allsvenskt?
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 |
3 | 4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 |
|||||||||
|