Varhelst några allmänt idrottsintresserade Malmöbor träffas kommer Malmö FF:s damsatsning upp till diskussion.

Min enkla slutsats är: Malmö FF har inte vunnit sympati med sitt agerande.

Vad jag anser, redogjorde jag för för några dar sedan.

Men vad tycker de som dagligen i media följer allt som händer och sker kring MFF? Sydsvenskan, Skånesport.se och Kvällsposten har nyhetsmässigt berättat om spelartruppens sammansättning med 11 plus 2 spelare från Dösjöbro IF. Men inga kommentarer, inga krönikor, inget om Sydsvenskans, Skånesports och Kvällspostens åsikter.

Är jag alltför konspiratorisk när jag menar, att Sydsvenskan, Skånesport.se och

Kvällsposten inte heller gillar MFF:s agerande men med sina MFF-hjärtan avstår att öppet skriva ner sina åsikter.

Så tolkar jag tystnaden.

Artur Bliding, sportchef på Skånska Dagbladet, har i ett flertal krönikor (inte låsta som annars är brukligt i Sk.D) med indignation framfört sina synpunkter och rotat i en härva som verkligen inte är odelat sympatisk. Den läsningen har jag uppskattat.

Det har varit mycket nu. Allt hinns inte med.

Julen närmar sig med allt vad det innebär med sammankomster, det har varit några jubileer, handbolls VM för damer har tagit sin tid och fortfarande finns det olika åtaganden att klara av.

Under en tid har jag funderat över MFF-tränaren Uwe Röslers sorti. Det har skrivits och debatterats i alla dess media från alla synvinklar.

Märkligast av allt är, att poeterna kring MFF trots den dagliga bevakningen inte redovisat den stämning på olika områden som Rösler skapat. Jag befinner mig långt, långt från den vardagen i MFF, har exempelvis aldrig sett någon Rösler-träning, aldrig sett honom live. Jag har aldrig varit i någon som helst kontakt med honom.

Likväl har jag under lång tid, ja, under stora delar av 2019, hört antydningar om det som nu kommit fram i olika media, seriösa som mindre seriösa. Det har rört sig om Uwe Röslers auktoritära ledarstil. De avhopp, eller vad man nu valt att kalla det, som skett, tyder på att mycket inte varit friktionsfritt.

***

Med detta som bakgrund blir då den viktiga frågan: Hur mycket får en tränare/manager bestämma om en förenings organisation, målsättning och ideologi? En tränare/manager som bara finns i klubben ett och ett halvt år. Som Uwe Rösler.

Givetvis måste styrelsen sätta ner foten: Det är vi som bestämmer!

Som Malmö FF nu gjort.

Framlidne MFF-ordföranden Håkan Jeppsson framförde i början av 2018 att klubbens målsättning var att vinna Allsvenskan och kvalificera sig till gruppspel i Europa med en trupp bestående av 50 procent spelare från den egna akademin. En orealistisk målsättning som också blev tidigare tränaren Magnus Pehrssons fall. Det var en liknande trupp han hade att tillgå våren 2018 med påföljden en position långt ner i vårtabellen. När Rösler tillträdde hade han tillgång till Anders Christiansen, Marcus Antonsson, Guillermo Molins och Romain Gall. Nog sagt!

***

MFF lär ha samma sportsliga mål i dag, modifierat med en lägre procentsats akademispelare. Nog så svårt med de ekonomiska krav som finns på långt avancemang i Europa med tanke på den ekonomiska kostym MFF sytt upp.

Det var på detta tåg MFF och Uwe Rösler inte ville åka tillsammans. Detta plus den auktoritära ledarstilen gjorde att en skilsmässa var oundviklig.

Så är min tolkning av ”Rösleraffären”.

MFF gjorde naturligtvis rätt. Det är styrelsen som har det långsiktiga ansvaret.

Turerna har varit många och omdiskuterade.

Ja, tillkomsten av ett damlag i Malmö har väckt diskussion och tänt känslor. ”Idealisterna” jublade, när det extra årsmötet sa nej till ett samgående med krisande LB 07 och en plats i Elitettan. MFF skulle börja från grunden och ta den långa vägen till Europa.

Den har börjat nu. MFF har presenterat en trupp, spelmässigt överkvalificerat för division 4, nivå 6. Minst sagt. 13 av spelarna tillhörde Dösjöbro IF, som i höstas kvalspelade för att nå Elitettan. Med andra ord ett snuddpåelitlag. Att värva ett dussintals spelare från en och samma klubb är anmärkningsvärt och känns osnyggt och har, inte oväntat, kommenterats livligt på sociala medier.

MFF:s vd Niclas Carlnén säger att spelarna frivilligt sökt sig till MFF. Så kan det vara. Men samtidigt har de erbjudits kontrakt, som naturligtvis innebär fördelar som ingen av konkurrenterna på denna nivå är i närheten av. Jag har svårt att tänka mig att damlag i division 2, 3 och 4 över huvud taget har skrivna kontrakt. Skulle vara intressant att veta löneläget för MFF:s division 4-trupp. Något för en seriös yrkesjournalist att undersöka!

Någon sportslig utmaning är det absolut inte. MFF kommer att springa hem sina serier de närmaste säsongerna. Seriespelet kommer inte att bli utvecklande. Förlåt, jag har inget emot korpfotboll, men division 4 och 3 håller ”korpklass”.

***

Truppens åldersstruktur förvånar också. När MFF om fem, sex år blir ett elitlag är merparten av spelarna en bit över 30 år och då knappast av allsvensk klass. Under resans gång måste den kompletteras och föryngras. Erfarenheten säger att det för en nybildad ungdomssektion, som nu den i MFF, tar tio år innan man får fram enstaka elitaktiva. Den vägen kan MFF inte fylla på med tillräcklig kvalité.

Samtidigt kan man förstå att unga talanger i dag inte söker sig till MFF. Spel i ”fyran” är inte attraktivt och utvecklande.

Det finns mycket att undra över, när det gäller MFF:s nysatsning på en damavdelning.

***

Sen kvarstår förstås den fråga jag ställde, när diskussionerna om MFF:s och LB 07:s samgående blev offentliga och målsättningen var att bli ett lag som kunde konkurrera på de europeiska arenorna. Samma mål som Malmörivalen FC Rosengård.

Finns det i Malmö plats för två europeiska toppklubbar med ett svårt sponsorläge, klent publikintresse och dessutom ett tunt rekryteringsunderlag?

Så var det slut, en av idrottsårets främsta tv-underhållningar, ett internationellt mästerskap i handboll.

För damer!

Ok, det kan verka tjatigt att påpeka det där med kön. Men sanningen är att de flesta allmänt idrottsintresserade ofta framför den åsikten. Jag vidhåller min uppfattning. Men vill förtydliga: Det gäller internationellt. Den svenska högsta herrligan är attraktivare än den för damer.

***

VM-finalen mellan Holland (eller Nederländerna om ni nu vill) och Spanien blev sällsynt dramatisk, 30--29. Den avgörande sekvensen kommer att bli omdiskuterad. Var spanjorskan på något sätt inne i målgården och därmed hindrade den holländske målvakten att snabbt få igång en kontring? Får man inte ens sträcka in händerna? Jag vet inte. Har inte hittat något i de regelverk jag haft tillgång till.

Principiellt är jag positiv till att spelsabotage i slutskedet skall straffas hårt, som nu med utvisning och straffkast. Samtidigt: Spelförstörelse, en omfamning före de sista 30 sekunderna före slut för att hindra en snabb motattack renderar bara i ett harmlöst frikast. Proportionerna i straffpåföljd är för stora. I min värld är detta alltför ofta förekommande i handboll. Det har jag noterat många gånger tidigare.

***

Sveriges insats var godkänd. Det har jag också noterat tidigare. Det är väl bara de största optimisterna som hade trott att det skulle bli medalj.

Att Linn Blohm utnämndes till VM:s främsta mittsexa är meriterande för henne och svensk handboll. Välförtjänt.

Sen har jag en hel annan uppfattning än den jury som utsåg turneringens bästa och viktigaste spelare. Hur man kunde undgå Rysslands Anna Vyakireva är oförklarligt. Vi som gillar lirare hade högtidsstunder varje gång hon var involverad i spelet. Hennes register är unikt. Jag har naturligtvis inte ett tillräckligt stort historiskt perspektiv men ställer frågan: Anna Vyakireva måste väl vara en av de bästa damspelare världen sett?

***

 Visst saknas USA och Storbritannien men en VM-turnering i handboll för damer är global. Europa dominerar förvisso, men det är ett stort Europa med Öst och Balkan med i högsta grad – till skillnad från fotbollen – liksom Östasien, ett Afrika på frammarsch och konkurrensdugliga nationer från Sydamerika. För sex år sedan blev Brasilien världsmästare.

***

Jag trivs i sällskap med tv-paret Claes Hellgren/Robert Perlskog. Deras avslappade samtal och kunniga kommentarer är en stark kontrast till de hysteriska reportrarna i främst ishockeyn.

Hellgren/Perlskog kan ibland vara något nationalistiska – men vilka svenska etermediasportjournalister är inte det? Men när Hellgren/Perlskog får kritik för partiskhet från Malmös meste sportkrönikör känns det som det berömda stenkastet i glashuset.

Den förra elitspelaren Johanna Ahlm gjorde kommentatordebut i internationella sammanhang. Hon var kunnig och påläst men alltför pratsam och kritiken mot domarna var oftast för onyanserad. Men det kan bli bra.

Jag hoppar oftast över studiesnacket före, under (pausen) och efter matcherna. Men när jag gör det har jag behållning av Martin Frändesjö och Hanna Fogelström, goda pedagoger.

***

Om en knapp månad är det EM för herrar. Bland annat i Malmö!

Något att se fram mot.

I dag återfick jag tron på handbollen.

Ärligt talat: Riktigt så illa har det inte varit.  Men när man under en period får se en massa tempofattiga matcher med ett destruktivt försvarsspel som naturlig följd och som gett en omöjlig uppgift för domarparen, har handbollshumöret varit lika mörkt som decembervädret.

Samtidigt – det skall inte förglömmas – finns det domarpar som själva satt sig i en situation som de inte behärskat. Både i VM och i de inhemska ligorna.

***

Men att under tidig morgon, förmiddag och vid lunchtid få se tre högklassiga, tempostarka, finessrika VM-möten tillika med överraskande utgångar det hjälpte Lucia att lysa upp fredagen den 13.

Sverige—Tyskland 35—24, Holland—Ryssland 33—32, Spanien—Norge 28—22.

Mera plus: Det var sex kompetenta domare.

Var det en tillfällighet att det var dammatcher som fick handbollshumöret att höjas?  Nja! Nej! Mästerskap på landslagsnivå för damer är idrottsliga höjdpunkter för de allmänt idrottsintresserade.

Inför OS hoppas jag verkligen att hemmanationen Japan kan ta ytterligare ett steg mot världstoppen. Laget spelade framtidens handboll. Där fanns fart och fläkt, teknik och fantasi. Lite mer styrka – och storlek, om man nu kan fixa något sådant – och Japan blir en allvarlig medaljutmanare till de europeiska toppnationerna.

***

Kommentarerna efter den svenska förlusten mot Montenegro var mörka. Visst det var en match som saknade det mesta som gör sporten sevärd. Det var bök och stök och uselt temposvagt i passningar och löpningar. Och till råga på allt var domarna inte mogna sin uppgift.

Förbundskaptenen Henrik Signell hamnade naturligtvis i kritikerstormen. Om än inte allt, så var mycket hans fel. Sverige skapade lägen men dessa missades. Det kan knappast Henrik Signell lastas för. Jag är också ”allergisk” mot den allmänna sjukan att, exempelvis, höja en svensk målvaktsinsats (Filippa Idéhn har oftast varit värd lovorden), men när som nu Montenegros målvakt storspelar koncentreras den svenska kritiken till de missade lägena, inklusive straffmissarna, eller ur en motsatt synvinkel, straffparaderna.

Signell har även kritiserats för att han inte hittat en förstauppställning. Men har det varit så lätt? Filippa Idéhn har varit given, Linn Blohm som mittsexa offensivt, Anna Lagerquist i försvaret och så Bella Gulldén som spelmotor så länge hon med sin träningsbakgrund orkade. Dessa fyra har varit stommen. Hur många av de övriga har över tid tagit chansen att övertyga att de skall få längre speltid? Mikaela Mässing, Jamina Roberts, Olivia Mellegård och till och med Nathalie Hagman har blandat och gett i den här tuffa turneringen. Den breda matchningen innebar att Carin Strömberg och Emma Lindqvist (vilket genombrott!) var beredda för avgörande insatser i dagens segermatch-

***

Och vilken realistisk tippare hade Sverige på en bättre placering än sex till åtta. Sverige kom sjua. I min värld godkänt.

Före Frankrike, Danmark och Tyskland.

Det ger perspektiv.

Handboll morgon, middag, kväll.

Ja, om man vill. Och det vill man ju. Oftast i alla fall.

Men som handbollsvän känner jag en viss – kanske till och med stor – oro. Jag tänker på den ojämna bedömningen. Inte bara med tanke på vad som sker i den pågående VM-turneringen utan oron grundar sig även på vad som händer i de inhemska ligorna.

Stackars spelare! De vet ju inte vad som gäller. Ta fredagens match mellan Rumänien och Ungern: Ett tyskt kvinnligt, utmärkt par dömde konsekvent straff när försvararna arbetade på eller innanför målgårdslinjen. Det blev många straffkast och det avgjorde också till Rumäniens favör.

I matchen efteråt, Ryssland—Sverige, tillät ett japanskt herrpar ett försvarsspel där det – nu överdriver jag en aning – var mer regel än undantag att försvararna arbetade innanför målgårdslinjen.

Kontrasterna i bedömningen var för uppenbara.  Och det är självfallet inte bra för en idrottsgrens utveckling. Handboll är ytterst svårbedömt, tätt, intensivt med mycket närkontakt på en begränsad yta gör att domarna i många fall har en hart när omöjlig uppgift. Straff, ett harmlöst frikast, ett intetsägande

 gult kort, en tvåminutersutvisning eller ett rött kort? Medge att det är svårt även för ett vant, neutralt handbollsöga att avgöra, rätt eller fel.

Denna svåra gränsdragning gynnar inte handbollen, lockar inte de stora massorna.

Kan man finna en lösning med ytterligare en eller två domare på elitplanet? Basketen har tre domare, hockeyn och fotbollen (minst) fyra. Jag vill påstå att är svårare att döma handboll.

***

I idrottsvärldens fundament skall ojustheter inte ge fördelar, bra idrottsliga prestationer skall belönas.

Handbollen har några regler som strider mot dessa grundläggande tankar. Ta regeln vid passivt spel. Vid ”handen upp” har det anfallande laget sex passningar på sig före ett avslut. Match efter match får man se försvarare fixa ett billigt frikast, oftast låsningar, och antalet passningar är nere i två, tre. Det destruktiva, regelbrottet, har gett fördel.

Om målvakten i det försvarande laget i samma sekvens däremot gör en förstklassig räddning och bollen går till inkast eller åter till det anfallande laget då åker ”handen ner” och man får tid på sig att bygga upp ett nytt anfall.

Återigen: Regelbrott ger fördelar, en idrottslig prestation ”bestraffas”.

Ett annat exempel: Släpper man inte bollen direkt vid ett frikast mot sig blir det utvisning direkt. Däremot kan man i en liknande situation låsa motståndaren för att förhindra ett snabbt frikast och endast få ett sketet frikast mot sig. Vari finns konsekvensen? Det är i princip samma förseelse, man vill förhindra en snabb omställning.

***

För några år sedan pratade man om progressivitet, upprepade regelbrott av samma lag/samma person skall bestraffas. Men vad har hänt?

Under de senaste dagarna såg jag en match – oviktig vilken – där en spelare efter fem minuter blev utvisad. Under resten av matchen blev hen avblåst mellan 15 och 20 gånger för ”lindriga” förseelser, ingen brutalitet, i sitt försvarsarbete.  Men 15 till 20 gånger! Skall sådan destruktivitet godkännas? Jag tycker inte det.

Jag gillar handboll. Av åskådarsiffrorna i Handbollsligan att döma blir vi färre.

Beror det på att just det destruktiva får för stor betydelse? Det blir för mycket av det negativa. Det kreativa kvävs.

I min handbollsvärld något att fundera över.

Det har varit mycket nu en tid.

Igen julstress, den brukar jag vara befriad ifrån. Men en strejkande, fullmatad frys har ställt till det med allt vad det innebär med bilfärder hit och dit för att räddas vad som räddas kan och inte minst nyinköp och installation av ett nytt skåp. Och detta mitt i en intensiv period med dagliga handbollsmatcher, live och via tv, Europaleaguefotboll, ett 120 årsjubileum, en liten privat festlighet – som inte blev så liten – som får en uppföljning och så den groteska, vad kommentarerna beträffar, Zlatan/Hammarby/MFF-affären. Jag medger att jag läst en del om den – allt är väl en omöjlighet. Mycket är sagt om alla dess turer så jag har inget att tillföra till denna bisarra händelse.

***

Friidrottssäsongen i Malmö och Skåne är i gång. I Malmö kommet det att arrangeras sex tävlingar inomhus i Atleticum. Det är bra. Eller?

Utomhus är i nuläget bara en tävling i Malmö inplanerad, ett Götalandsmästerskap för 13—14-åringar. Med tävling menar jag ett arrangemang med löpning, hopp och kast och i alla fall upp mot 75 till 100 starter. Trots försök på senare år har det aldrig blivit någon kontinuitet.

Malmö AI har efter några års ”hattande” den här säsongen besluta sig för två lokala tävlingar. Men – jag säger men – man vänder sig till ungdomar från yngre tonåringar och neråt med en ”pröva-på-tävling” för de allra yngsta. Till Pepparkaksspelen har man dock inbjudit till tre seniorgrenar, 60 m, 200 m och stav. Malmö Indoors är för 8- till 17-åringar.

Jag förstår MAI. Det är för barn och i åren upp till 12 som klubben har en verkligt stor verksamhet. Givetvis vill man ge sina egna ungdomar stimulans.

Lördagens Julchansen, i regi av Heleneholms IF och IFK Lund, var upplägget detsamma. Och orsakerna de samma. Det är i detta åldersspann klubbarna har sina ungdomar.

Men – här är det åter dags för ett men: Är det rätt väg att på sikt fylla de oerhörda luckor som finns i den skånska statistiken för tonåringar – och för den delen även för seniorer?

Tre tävlingar i Skåne bjuder inomhus på ett hyggligt allsidigt program för seniorer och för de äldre ungdomsklasserna, Pallasspelen (Pallas, Finish, IFK Lund och Heleneholm), Atleticumspelen (Heleneholm) och alerta Åhus tävling i den nya hallen i Kristianstad. IFK Lunds innehall begränsar i stort grenarna vid Sprinterträffen till 60 meter med och utan häckar.

I klartext: En tioåring kan enbart i Skåne under en inomhussäsong tävla i alla sina grenar vid sju tillfällen, en äldre tonåring eller senior i vissa grenar högst två, tre.

Detta i ett idrottssamhälle där man livligt diskuterar att dra ner på antalet tävlingar för barn och minska tävlingshetsen.

Skånsk friidrott har valt en annorlunda väg. Är det genomtänkt?

***

Jag är också orolig för de framtida inomhusfriidrottstävlingarna i Malmö.

Hur länge kommer ett Pallas, utan någon enda arenafriidrottare, att bidra med sin spetskompetens på funktionärssidan vid Pallasspelen?

Orkar IFK Lund två gånger per säsong forsla sina duktiga funktionärer till Malmö och Atleticum?

Utan hjälp av Pallas och Lund känns arbetsbördan tung för Heleneholm att vara ansvarig för tre arrangemang under två månader.

IK Finish har de senaste åren ställt in sin tävling i Södervångshallen och är inte längre medarrangör i Julchansen.

***

Den sjätte inomhustävlingen är SM för veteraner, arrangerat av Malmö AI.

Defaitism.

Ett fint ord jag lärde min en gång för länge sedan.

Det betyder ungefär: Att acceptera en förlust utan kamp.

Det har alltså en negativ innebörd.

Osökt har ordet kommit upp när jag samtalar med personer engagerade i den skånska friidrotten. Det finns en uppgivenhet. Inte hos alla. Men i min väld hos alltför många. Huvudmantrat lyder: Konkurrensen med alla andra nya idrotter är alltför tuff och tuffare än någon gång tidigare.

Så är det givetvis. Det är ett korrekt konstaterande. Men att bara konstatera utan att söka nya vägar är att ge upp. Det finns klubbar och idrotter som befinner sig i samma idrottssamhälle och som lyckats. Till och med inom den skånska friidrotten. I år vann Klippans FIK Kraftmätningens flickgrupp, en lagtävling för aktiva 15 år och yngre som kräver både topp och bredd. Klippan vann över alla landets övriga friidrottsklubbar. Med rätt vilja och bra ledare, som ser möjligheterna, inte bara svårigheterna, kan en liten förening som Klippans FIK bli bäst i Sverige. Jag är full av beundran

Och ta handbollen! Trots att ”nya” innebandyn lockat många, nya, unga utövare och att ungdomsfotbollen tenderar att bli en åretruntsport med alla sina inomhusturneringar, har handbollen ungefär samma numerär nu som innan innebandy och inomhusfotboll trädde in på arenan.

***

En defaitist (Ser man på, ordet godkändes!) söker ofta tröst i andras tillkortakommande. Det är skönt att inte vara ensam.

Och visst har andra idrotter i Skåne tappat utövare. Förr fanns det brottning och bordtennis i varje litet samhälle, i Malmö var bowlingen stor. Det finns fler exempel.

Simningen har dock klarat av den nya konkurrenssituationen på ett helt annat sätt än friidrotten. För en tid sedan arrangerades regionskval till Sum-sim-finalerna, det är USM, för åldersgrupperna U 14 och U 16. För att få hanterbara tvådagarstävlingar hade man i Skåne delat upp kvalet på två orter, Sjöbo och Ängelholm (där deltog två Blekingeföreningar). Det var startfält som friidrotten bara kan drömma om. Jag bortser från de individuella starterna, en aktiv kan ju ställa upp på många distanser, och räknade antalet deltagande skånska lagkappslag på 4x100 meter fritt.

Flickor 16   22 lag

Pojkar 16    14 lag

Flickor 14   29 lag

Pojkar 14    16 lag

Det fanns 18 Skåneföreningar med i lagkapperna.

Hur många skånska friidrottsklubbar kan över huvud taget få ihop ett lag på 4x100 meter i motsvarande åldrar? Inte är det så många att det räcker till en tävling.

***

Den skånska årsstatistiken är avslöjande. Det är få grenar man kan fylla en tio-bästa-lista för seniorer med hyfsade resultat. Och desto värre: I de åldersbundna ungdomsklasserna är det minst lika illa. Och kanske ännu mera oroande: I många, många grenar kan man inte ens få ihop en tio-bästa-lista.

***

Det är i denna verklighet defaitismen frodas.