I veckan hade Malmö FF inbjudit till testträning för att skaffa underlag för fyra nya flicklag i åldrarna 11 till och med 14 år.

94 unga, förhoppningsfulla tjejer mötte upp. Det är en imponerande siffra när det gäller flickfotboll i den här regionen. Det visar på den dragningskraft och det attraktionsvärde som finns i namnet Malmö FF hos ungdomarna – och deras förhoppningsfulla föräldrar, som ser blivande stjärnor i sina telningar,

Av dessa 94 tjejer skall MFF gallra ut ett 50-tal. Det är naturligtvis inte 94 flickor utan fotbollsbakgrund. De kommer från klubbar i Malmö och närområdet. Klubbar, som, rent generellt sett, har svårt att få kontinuitet i sin flickverksamhet. En av de i Sydsvenskan intervjuade 13-åringarma berättade också att hennes nuvarande lag var på väg att läggas ner. Då är det givetvis utmärkt att det finns alternativ. Samtidigt lär de finnas lag/klubbar som får se några – och förmodligen då de bästa – flickor attraheras av storklubben och som en följd får svårigheter att själv mönstra lag och trupper. Underlaget är nämligen skört. I Malmö är det bara FC Rosengård som har lag i alla årsklasser för flickor. Inte ens Skånes numerärt största ungdomsklubb, LB 07, klarar det.

Skånebolls seriesammanfattning för 2019 visar också tydligt på flickfotbollens rekryteringssvårigheter. I 13- och 14-årsserierna skall man spela 11-mannafotboll, men man tillåter lag att spela i niomannalag, och till och med sju, för att överhuvudtaget få ihop ett lag. Inom dam- och flickfotbollen är det också många klubbar, till och med tre, som slår sig samman för att bilda ett serielag. I båda fallen rör det sig om många.

Och det är givetvis positivt: Så många som möjligt skall ges möjlighet att spela fotboll.

Det är i denna verklighet man skall se Malmö FF:s nysatsning.

Alla ungdomar skall självfallet själv ha rätt välja klubb – om man nu blir antagen – men jag är rädd att MFF:s nysatsning kommer att inverka negativt på närområdets övriga ambitiösa klubbar.

Det finns för närvarande inte ett tillräckligt stort antal flickor i dessa åldrar att täcka det hål som MFF-satsningen ger,

Oron, som kom fram när MFF ambitioner blev kända, är inte oberättigad.

Ibland blir man extra glad, när man tittar på idrott.

Som häromdagen, då Max Darj på sin förra hemmaplan i Alingsås utsågs till Matchens lirare efter Sveriges handbollsseger EM-genrepet mot Egypten.

Darj, en lojal spelare med extremt goda defensiva egenskaper, får sällan de stora rubrikerna, blir också sällan Matchen lirare. Denna hederstitel tilldelas oftast en målvakt eller den främste målskytten. Trots att bra försvarsspel ät grunden till vinster i jämna matcher. Lyssna bara på de meningslösa intervjuerna med tränare och spelare före avkast!

Max Darj visade mot Egypten även kvaliteter offensivt, när han väl fick chansen, fem mål framåt imponerade. Lagkamraternas hjärtliga hyllningar efter blomsterceremonin visade på vilken status han har i truppen. Den kunniga publikens uppskattning för sin förre spelare väckte känslor hos Max Darj, och mig.  Det syntes på Darj.

***

Det var en lång inledning på ett inlägg som skall handla om de närmaste 14 dagarnas stora idrottunderhållning, EM i handboll.

Här har förstås Max Darj en viktig roll för en lyckad svensk turnering. Hans spel – och då tänker jag försvarsmässigt – tillsammans med Jesper Nielsens var under första halvleken den stora positiva behållningen. När den här duon kompletterades med Kim Ekdahl du Rietz och Linus Arnesson såg det kompakt ut. Andreas Palicka i målet fick den hjälp som behövs för att visa att han är en världsmålvakt (liksom Mikael Appelgren).

När förbundskapten Kristjan Andresson lät andra konstellationer få chansen läckte det betänkligt. Tredjemålvakten Tobias Thulin fick inte mycket till hjälp.

Problemet för Andresson blir att hitta en balans offensivt/defensivt utan alltför många byten vid varje anfall.

Offensivt ser det bra ut. Om, och det finns ett stort OM, Jim Gotfridsson klarar en tuff EM-belastning. Och så måste förstås Albin Lagergren inte ha tappat för mycket under sin skadefrånvaro.

Lite oro finns också om hur de orutinerade kantspelarna kan bemästra en lång, tuff internationell turnering.

Det känns skönt att Andreas Nilsson är tillbaka och tydligt i form.

Truppen har kvalitet för slutspel. Dit kommer de tre främsta från varje mellanrunda. Att nå dit har Sverige kapacitet till. Om det inte vore för att i samma grupp finns de tre medaljörerna från VM i Danmark 2019, Danmark, Norge, Frankrike.

Men fram med hakan, så här blir det:

1)  Danmark. 2) Tyskland 3) Norge 4) Spanien 5) Sverige 6) Kroatien

De stora helgerna är de stora ungdomsturneringarnas tid.

I hela landet. Här i sydvästra Skåne koncentrerat till de två Lundaspelen, de i handboll och basket, och fotbollens Skånecup i varianterna innefotboll och futsal.

Det är skillnad i upplägg och kvalitet. De båda Lundaspelem har en internationell touch, Skånecupen är lokal med regionala inslag.

Diskussionerna om ungdomsidrotten och det minskande antalet utövare i tonåren pågår i perioder med olika intensitet. Den som läser min blogg förstår att jag vill ha diskussionen levande året runt.

Malmö FF är arrangör av Skånecupen. Efter år av ett minskat antal lag vill man ha ett ökat deltagarantal. Då gör MFF som många andra arrangörer: Man går ner i åldrarna och inbjuder till spel för 7- och 8-åringar för pojkar. Den här gången kom 92 lag i dessa åldersgrupper och största delen av ökningen av antalet lag de senaste åren kommer på grund av att man gått ner i åldrarna.

Jag missunnar absolut inte barnen att få fylla några lovdagar med att få spela fotboll.

Men som så många gånger tidigare ställer jag frågan: Är detta rätt metod att få barnen att fortsätta som tonåringar?

Mitt svar är nej!

Skånecupen är stor i åldersgrupperna upp till och med 13 år. I de båda Lundaspelen är det från och med 13 som antalet lag ökar.

I fotboll deltog i 14-årsklasserna, flickor och pojkar, 28 lag, i handboll 82, i basket 66.

Fotbollen hade ingen 15-årsklass. I F och P 16 ställde 26 lag upp. Handbollen och basketen hade grupper för både 15- och 16-åringar. Totalt fanns i dessa grupper 203 handbollslag och 181 basketlag.

Självfallet är jag medveten om det inte är rättvisande att jämföra så här rakt över. Basketen och handbollen är inne i sin säsong. Lundaspelen är prestigeturneringar i de äldre grupperna, Skånecupen mera en lovturnering i en form som inte är ”riktig” fotboll. I gengäld behövs inte elva spelare för att mönstra ett lag.

Könsskillnaden är stor. I Lund var det i stort lika många tonårslag från båda könen i handboll, ett visst pojkövertag i basket. Fotbollen var inte i närheten av jämställdhet. 106 12—13-årslag för pojkar, 27 för flickor.

***

Ta siffrorna och jämförelserna för vad ni vill! Men lite eftertanke hos någon fotbollsledare borde de väcka.

***

Ser man till det ringa antalet deltagande lag i flickklasserna finns det anledning att än en gång fundera över hur Malmö i en framtid skall ha underlag till tre elitdamlag.

                                                  
                 ***

705 handbollslag, 527 fotbollslag och 404 basketlag har varit sysselsatta i Lund och Malmö under helgerna. Imponerande.

Ungdomsidrotten är stor.

Men det finns mycket att förbättra.

I går hade jag en nyårsförhoppning på min blogg att min morgontidning Sydsvenskan skulle skildra den breda, djupa idrotten grundligare.

I dag fick jag ett besked, tidningen bjuder redan på husmanskost. Så stod det i en krönika.

Jaså, är det så? Vilken självbild har redaktionen? Det är en självklar fråga. En annan är: Är kunskapen om regionens idrott så bristfällig att man verkligen menar det man skriver?

Vad säger elitlagen i bowling och badminton – både med internationellt meriterande aktiva – och squash? Hur ofta får vi läsa om alla de duktiga utövarna i taekwondo, och andra av kampsporterna, bågskytte, kanot, short track, ja, listan över regionens många idrotter med elitaktiva kan göras verkligen lång,

Vi har inte fått läsa om att MAI 2019 för andra året i följd blev bästa SM-klubb i friidrott. Hur ofta bevakar man de stora inomhustävlingarna i Atleticum, oftast med friidrottare från Skåne, och utlandet, av hygglig klass.

Och inte har vi fått läsa om att Malmö KK efter några års regress klubbmässigt åter finns i Sverigetoppen i simning.

Min husmanskost är definitivt mer varierad än krönikörens.

***

Äntligen har så Sydsvenskan i krönikeform kommenterat sammansättningen av Malmö FF:s nybildade damtrupp. Det är ett svansande likt den berömda kattens kring den heta gröten. Det är inga klara besked, mest det ena eller det andra.

Krönikören, det är Max Wiman, har tidigare gett supporterjournalistiken ett ansikte. Det har nu kompletterats med naivitetens. Han har minsann frågat spelarna varför de valt MFF: Det fanns en genuin önskan att spela med sitt favoritlag,

Inget om idrottsliga ambitioner. Och inte en relevant fråga om de ekonomiska villkoren vid kontraktsskrivningen. Vad vill spelarna få ut av något år på korpnivå (tidningen använder själv denna benämning)? Knappast någon i den nuvarande truppen kommer att spela elitfotboll. Åldern kommer att ta ut sin rätt. Spel i division 4, 3, 2 och kanske till och med i division 1 för ett helt lag skapar inget elitlag. Märk att Dösjöbro IF, varifrån elva plus två spelare kommer, var chanslöst i kvalet till Elitettan mot Jitex, 0—4 och 0—3.

MFF kommer att under hela resans gång att tvingas värva spelare. Den egna ungdomsverksamheten, som väl ännu inte startat, kommer inte att kunna leverera tillräckligt många spelare när det är dags för Allsvenskan.

Frågetecknen hopar sig.

Wiman avslutar: De som inte tycker det inte är journalistiskt intressant (min anmärkning: hur MFF förändrar de skånska villkoren på damsidan) förenklar verkligheten.

Självfallet är detta intressant. Artiklarna har lästs av många. I min enkla värld är det intressant att fundera över hur MFF skall få plats bredvid FC Rosengård i Europa och LB 07 i Malmö. Och hur inverkar flicksatsningen på övriga föreningars verksamhet? Och hur ser fotbollskartan i Malmö ut? I tidigare inlägg har jag ställt frågorna. Men dessa aspekter har jag inte läst om i någon SDS-krönika.

Att följa MFF-damernas seriespel med mer än resultat och tabell – som man gör med damlaget i Redhawks försök att nå högsta serien – vore en skymf mot så mycket elitidrott i regionen.

Det finns mera näringsrik husmanskost att servera än division 4-fotboll för damer. Det är faktiskt nivå 6.

På min bloggplats kan man se vad jag skrivit den aktuella dagen tidigare år.

Den 1 januari har det oftast varit förhoppningar och önskemål om det nya året.

Och oftast har det gällt en bredare idrottsbevakning från Malmömedias sida och att några starka krafter inom den skånska friidrotten försöker vända en kantrande skuta. De här önskemålen finns självfallet kvar men på 2020-års första dag får det bli utan kommentar.

***

Men just innan jag sätter mig ner för att skriva, ser jag på Skånesport.se att den flitige och kunnige Ole Törner skall sluta och övergå till en ny site, Fotboll Skåne som bara – så står det – skall skriva om Malmö FF och Helsingborgs IF. MFF-medlemmen Törner har förstås skrivit allra mest om sitt kära MFF, men har även ägnat kraft åt andra klubbar och andra sporter än fotboll.

Så redan några timmar in på det nya decenniet försvann en av mina nyårsönskningar. Men man är luttrad.

***

Ungdomsidrott har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat som ledare/tränare, idrottslärare och även som journalist.

Jag beundrar de ledare och tränare och deras föreningar som, många gånger oavlönat, gör ovärderliga insatser för det svenska samhället. De är kunniga.

Men samtidigt vågar de inte lyfta blicken och ta del av de rön som forskare inom idrottens områden kommit fram till: Barn och ungdomar som sysslar med olika idrotter blir ofta bättre än de som endast ägnar sig åt en. Och inte minst, de blir kvar inom idrottsrörelsen åtskilligt längre.

Det är något som inte är sunt inom den svenska idrotten när den åldersmässigt är som störst vid 11,5-årsålder.

***

Klubbarna/ledarna/tränarna är rädda om ”sina” ungdomar. Deras intressen och förhoppningar är viktigare än ungdomarnas utveckling. Kanske något att fundera över när diskussionerna om Barnkonventionen är aktuella?

Jag är naturligtvis inte dummare än att jag förstår att klubbarna är rädda om sina medlemmar och aktiviteter. Det är de som ger bidrag. Samtidigt: Blir den aktive kvar i gemenskap några ”extraår” jämnar det ut sig.

***

För en tid sedan såg jag ett tvinslag on Ekerö IK, från Ekerö, en ökommun i Mälarens östra del, några mil nordost om Stockholm med 28 000 innevånare.

EIK är en flersektionsförening med aktivitet i innebandy, ishockey, fotboll, badminton, bordtennis, bågskytte och armbrytning. Klubben med närmare 2 000 medlemmar har förstås exceptionellt bra förhållanden, alla lokalerna fanns inom ett begränsat område. Men all organisation år ut på varje åldersgrupps träning eller tävling aldrig skulle kollidera. EIK:s ungdomar ställs aldrig inför ett val inom den egna klubben.

***

Ett idrottsligt idealsamhälle, jag medger. Men det kan väcka tankar.

Flersektionsföreningar är numera sällsynta. Men det finns, för att ta Malmö som exempel, många geografiskt begränsade områden med många utrymmen och flera klubbar med olika aktiviteter. Ta Heleneholm med fotboll och friidrott på huvudarena, med fäktning och skateboard tvärs över Ystadsvägen och med Malmö Badmintoncenter i samma kvarter som idrottsplatsen. Och inom kort kommer Heleneholmshallen efter renoveringen att utnyttjas än mer av stans största och livaktigaste ungdomsföreningar Malbas.

Det finns fler områden med liknande förutsättningar.

Men vem tar initiativet för att få ett utvecklande samarbete?

IFK Malmö är förvisso två föreningar, en för handboll och en för fotboll. Men i mitt ideologiska hjärta borde klubbarna samarbeta i ungdomsåren. Inte minst för ungdomarnas skull och utveckling. Om de sen väljer fotboll eller handboll är väl egentligen av underordnad betydelse.

***

Min nyårsförhoppning inför 2020 blir därför: Ge barn och ungdomar fler idrottsliga valmöjligheter!

Det har blivit en tradition att jag på nyårsaftonförmiddagen är funktionär vid min friidrottsklubb Heleneholms IF:s Sylvesterlopp i Pildammsparken.

Så även i år i det vackra och soliga vädret. Det blev rekord. 444 kom till start, allt från löpare av skånsk elitklass till motionärer med verkligt varierande träningsbakgrund och allt från rutinerade veteraner till barn under de tio tillsammans med mor eller far, eller båda.

Man hade att välja mellan ett varv, 2,7 kilometer, eller två, 5.4 Jag tror att de flesta föredrog de två varven. Har man tagit sig dit, är det väl lika bra att utnyttja tiden.

Sylvesterloppet ger en härlig bild av en ”osynlig” del av den svenska idrotten. ett pretentiöslöst lopp med tidtagning endast för de tio främsta i varje klass. Inga chipps och dyra tidtagarsystem, bara ren löpglädje men med viss prestige kompisar och konkurrenter emellan.

Det är skoj att vara en del av denna gemenskap. Även i en liten roll. Men för att få deltagarna att återkomma är det viktigt att allt klaffar.

Under ett år hjälper till vid ett tiotal tillfällen. Det som oroar är att, rent generellt, funktionärsskaran – och även ledar- och tränarkadern – tenderat att bli ålderstigen. Men den frågan får vi ta en annan gång.

Jag blir i alla fall inspirerad i denna miljö.

***

Har därför beslutat att även blogga under 2020. Som jag skrivit förr, har jag ett behov av att skriva av mig.  Samtidigt har jag ingen aning om hur många besöken är på en privat blogg utan marknadsföring. Intresset för de här anspråkslösa bloggen har i alla fall ökat. En månad för en tid sedan hade den över 1 700 unika besökare och just nu har 77 862 ”klickar” noterats under 2019.

Det är dessa siffror som får mig att fortsätta.

***

2020 är ett nytt decennium. Det är det även åldersmässigt för min del. Det innebär att jag, utan att vara pessimistisk, insett att jag inte kommer att hinna med allt jag vill. Även om mitt närmaste mål är 90, så måste jag prioritera.

Vad jag skall välja bort får jag ta mig en funderare på.

Skriva kommer jag alltså att fortsätta med. Likaså att hjälpa till när idrotten kallar och behöver hjälp med det lilla. Det stora får ungdomarna klara av.

***

Så återstår bara att önska alla läsare

ETT GOTT NYTT ÅR!

Det har varit mycket diskussion om damfotboll i Malmö på sistone.

Malmö FF:s göranden och låtanden ger alltid kommentarer och synpunkter i Malmö. Sen MFF tog över Malmötronen från IFK Malmö även på damsidan i början av 1980-talet har MFF i olika namn, Ld B FC Malmö och FC Rosengård, varit ohotad etta i stan.

Närmast har LB 07 kommit de senaste åren med spel på samma, högsta nivån.

Husie IF hade en framgångsrik period under första decenniet av 2000-talet och var 2007 väldigt nära att nå Allsvenskan.

Om man välvilligt drar en elitgräns vid tredje nivån har förutom MFF, LB 07, IFK och Husie även Kirseberg, Kulladal, Söder, Håkanstorp och Vången haft lag på tredje plattformen. 1980-talet var bredden på toppen helt annat än nu. MFF, IFK, Kirseberg, Kulladal och Söder höll alla till i det som då inte var falsk varudeklaration.
2019 spelade det tredje bästa laget från stan förvisso i division 3, men i realiteten ”femman”. Den vann Lilla Torg, så en viss ljusning kan man förhoppningsvis skönja.

Ett bevis på damfotbollens instabilitet i Malmö är att MFF, IFK, Kirseberg (Malmö City hade lag), Kulladal, Söder, Håkanstorp och Vången, om nu ens klubbarna finns, inte hade någon dam-flickverksamhet 2019.

En slutsats vågar man dra. Seniorbredden var bättre under de sista årtionden av 1900-talet. De äldsta flickserierna var då för 16-åringar, så seniorlagen innehöll förmodligen många äldre tonåringar. Nu finns serier för 17- och 19-årngar med det var endast Rosengård (båda grupperna) och LB 07 (F 19) som hade lag i dessa grupper.

Under mina år som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan förde jag noggrann statistik över utvecklingen inom Malmöfotbollen. Sista året 2004 fanns det nio Malmölag för F 15 och F 16 som spelade seriefotboll, i år fyra. I 13—14-årsklasserna 28 lag år 2005, 2018 endast 16, därav tre sjumannalag.

Slutsatsen är given: Var skall de tre (Rosengård, MFF och LB 07) elitklubbarna hitta sina blivande elitspelare? Redan i år fanns ett 15-tal aktiva med utländskt pass i de två allsvenska lagen. Hur kommer framtiden att se ut? Utlandsimport är dyrt. Reglerna sätter rejäla ekonomiska krav för att ta hit utländska proffs.

Utvecklingen kommer att bli intressant att följa. Men hur utvecklande är det för den totala damfotbollen i Malmö?

***

Några andra noteringar:

1978 avgjordes de första division 1-serierna för damer. De var sex till antalet. IFK Malmö deltog i den södra avdelningen under de tre första åren. När IFK degraderades 1980 tog MFT steget upp och aldrig åkt ut. Något derby blått mot gult i seriesammanhang har alltså aldrig spelats.

Först 1988 blev det en enda allsvensk serie.

***

Malmö FF/LdB FC Malmö/FC Rosengård leder den officiella allsvenska maratontabellen. Kan tyckas märkligt att MFF får tillgodoräkna sig poäng för lag som man inte ville ha inom familjen.

Det blir en grannlaga uppgift för statistikerna att reda ut begreppen, när MFF så småningom åter tar en plats i Allsvenskan.

FC***

 Rosengård har en gedigen grund bakom A-laget. Har ytterligare ett seniorlag och ett lag i vardera F 19 (skandinaviska mästare), F 17, F 16 och F 14 och tre i F 13. Längre redovisar Skåneboll inga tabeller.

LB 07 är betydligt tunnare med luckor i F 17 och F 14.

***

Av ”småklubbarna” är Hyllie IK med seniorlag och fyra ungdomslag främst, följt av Husie IF, ett plus tre.

I väntan på Tomten blev det en stund över.­

Funderade då på den nya situationen för damfotbollen i Malmö i och med Malmö FF:s omdebatterade intåg på scenen.

Har tidigare ifrågasatt om det finns utrymme för två Europasatsande klubbar i stan, FC Rosengård och Malmö FF. Och finns det plats för ett tredje lag med ambition att tillhöra den svenska eliten? Jag tänker naturligtvis på LB 07, som när det inte blev något äktenskap med MFF, förhoppningsvis klarar av sina ekonomiska problem och bibehåller ambitionen att ha ett damelitlag.

Rekryteringsunderlaget i Malmö är klent.

I F 19-klassen fanns i år två lag, två bra sådana, i Rosengård och LB 07, i F 17 hade Rosengård ett lag och i F 16 hade så de båda toppklubbarna också vardera ett lag.

Det var inte bättre/bredare i de yngre årgångarna. I de serier som redovisades i Skånebollen fanns två Malmölag i F 15 (Hyllie och Husie), åtta i F 14 och åtta i F 13. Men då skall man märka att av de åtta lagen i 13-årsklassen är tre för 7-manna. Så tunt är underlaget.

***

Tittar man på de spelartrupper de allsvenska Malmölagen i år presenterade på sina hemsidor hade Rosengård två spelare med en Malmöförening som moderklubb, LB 07 ingen. Närområdet (med gränserna Borgeby, Lund, Skurup, Trelleborg): Rosengård två, LB 07 tio.

Är detta en för tuff slutsats att dra: Malmötjejer varken kan eller vill spela elitfotboll.

Ett måhända för tuff uttalande men kanske något att fundera kring.

I MFF:s omdebatterade trupp finns också endast en spelare från en Malmöklubb, Lilla Torg. Min kunskap om moderklubb för övriga truppmedlemmar är begränsad, så det kan finnas någon Malmötjej ytterligare.

***

MFF har misslyckats med att bygga upp en knatteverksamhet för tjejer. Nu skall man starta lag för flickor i de yngre tonåren. Var hittar man dem?

Mina kontakter i Malmös småklubbsvärld är oroliga: De bästa kommer att lockas över till Malmö FF och skapa oro i en skör verksamhet.

***

I mina ”forskningar” för det här inlägget har jag hittar intressanta detaljer som jag återkommer till.

                                                                      ***

Till slut: En God Jul!