Sex är mer än fyra.

Så är det naturligtvis. Men inte alltid och inte alltid definitivt. Som i fotbollens värld. På den tiden en seger gav två poäng var det ingen som talade om ett guldryck vid en fyrapoängsledning vid sju, åtta matcher kvar. Nu används det titt som tätt när differensen är sex poäng. Det är trots allt, precis som då, bara två segrar som är skillnaden. Okej, en seger ger nu två poäng mer än ett kryss, så en viss skillnad är det. Men det har också visat sig att om man räknar om en sluttabell med tvåpoängssystemet är det sällan några större förändringar i varken placering eller poängdifferenser.

Så här lång hade den allsvenska tabellen i år i stort varit identisk med en omräknad efter tvåpoängsmodellen. Före 1990, hade ingen med sju, åtta matcher kvar kallat en fyrapoängsledning för ett guldryck (ett ord som för övrigt min ordbehandlare inte godkänner). Det gör man nu ideligen med en ledning på sex. Sen ger trepoängssystemet förstås fler möjligheter till spekulationer.

Jag ser fram mot en spännande avslutning med ovissa matcher.

***

Som TFF-vän gladdes jag givetvis åt den viktiga 1—0-vinsten borta mot Umeå. Men mina TFF-vänner, det var torftigt igen!

Jag ställer samma fråga, som jag gjort i min kammare tidigare efter att ha sett elva av lagets matcher: Beror torftigheten på spelidén eller spelarnas kvalitet?

***

Såg också delar Guif—HK Malmö. 21—30, i Handbollsliga,

Zoran Roganovic, Guif-tränaren, vare inte snäll mot sin inte ännu 18-årige fyllde son Marko, lagets målvakt. Zoran hade beordrat ett utgrupperat försvar för sitt skadedrabbade och unga lag. Det gick som det gick. HK har många genombrottsskickliga spelare som lätt rann igenom i ett glest försvar. Luckorna till inspel var också enorma. Stackars Marko ställdes ofta ensam från sex meter.  Jag tyckte faktiskt synd om honom. I en period i andra halvlek visade han att det finns talang.

Jag stängde av kvarten före slut.

Det finns tyvärr ingen statistik tillgänglig. Det som förvånar mig är förstås att HK-målvakten Dan Beutler fick pris som bäst i sitt lag, Han var som vanligt duktig, av vad jag såg. Men att en målvakt måste vara bäst mot en sällsynt svag motståndare verkar, på håll, underligt. Utan tillgång till statistik vet jag förstås inte hur många tekniska fel Guif gjorde men det var många under den tid jag såg.

Vad Zoran Roganovic fick ut av sin taktik får tiden utvisa.

***

2010 slog sig friidrottsklubbarna IK Finish, Heleneholms IF och IK Pallas sig samman och bildade Öresund Friidrott. 2016 drog sig Heleneholm sig ur gemenskapen, IK Pallas arenafriidrott är i stor helt borta och vid årsskiftet kommer Finishs aktiva åter tävla i den gröngula dressen under namnet IK Finish.

Återigen har det visat sig att sammanslagningar inte är lösningen för idrottsföreningar med problem.

Jag har en undanskymd plats i den svenska fotbollhistorian.

Men inte som Magnus Månsson, utan som han, speakern.

Jag var nämligen speaker inför 20 943 åskådare i sista omgången av division 2-fotbollen 1980. IFK Malmö mötte Gais på Malmö stadion, samtidigt spelade Örgryte hemma mot Grimsås. Det var en raffinerad ställning, IFK 31 p, ÖIS 29, Gais 29, Grimsås 29. Det var på den tiden en seger gav två poäng och endast ettan avancerade till Allsvenskan. IFK hade sämst målskillnad, Göteborgslagen lika men ÖIS hade fler gjorda mål. Grimsås var med sin målskillnad borta från chansen till avancemang eftersom IFK och Gais möttes.

En poäng skulle räcka för att IFK Malmö åter skulle var allsvenskt. I 88 minuter var man det. Det var mållöst på Stadion. Då fick Gais en straff som Sten Pålsson placerade förbi IFK-målvakten Bosse Theander, 0—1. Sorg och glädje.

I Göteborg var det 2—2. Gais hade bytt plats med IFK i tabelltoppen.

Det är då jag har mina minuter i den svenska fotbollhistorian.

I Gais jubileumsbok kan man nämligen läsa:

Men vänta lite, vad är det han säger i högtalaren. Vad fan säger han? Är det fem minuter kvar på Ullevi? Dra åt helvete! Glädjescenerna stannade upp spelarna satte sig på planen och väntade. Och så...

»DET ÄR STRAFF PÅ ULLEVI. ÖRGRYTE HAR FATT EN STRAFF.«

Många tidningar uppehöll sig även vid vad förseningen på Ullevi åstadkom. Några notiser hade han/speakern i rubriken. Många av åskådarna hade naturligtvis lämnat Stadion men cirka 15 000 var uppskattningsvis kvar och väntade vad jag skulle förmedla.

Jo, då ÖIS förvaltade även sin straff och tog den attraktiva platsen i högsta serien. IFK och Gais deppade.

Under en fem, sex minuter var jag i fokus. Men inte med någon större glädje. Festen på Kronprinsen blev avslagen. Men maten var god.

***

När jag några månader senare slutade i IFK Malmö som konsulent/klubbdirektör fick jag en förgylld bricka med inskriptionen Årets fotbollshändelse 1980. Det var just finalomgången i Division 1, södra.

I veckan råkade jag titta på brickan och såg då att IFK—Gais spelades den 19 oktober.

***

Den 18 oktober i år, nästan exakt 40 år senare, är scenariot det samma. Okej, då, ett liknande. Några snäpp längre ner i seriepyramiden och med 50 personer på plats.

Men det är en trio som kan ta steget upp till division 1, som nu är nivå 3, och det är åter IFK Malmö i förarsätet. Denna gång lär ett kryss inte räcka. Alternativen är många.

Spekulera får ni göra själv.

IFK Malmö 26 poäng plus 17 i målskillnad möter hemma fyran Varbergs GIF, som inte har något att spela för.

Ängelholm 26 poäng, plus 12 i målskillnad möter borta Eslöv, som krigar för nytt kontrakt.

Västra Frölunda 24 poäng plus 15 i målskillnad möter borta ett Ullared på säker mark.

En kvalplats som tvåa står också på plats.

***

Vad är det man säger?

Blixten slår inte ner på samma plats två gånger.

Eller

Historian upprepar sig alltid.

***

Jag kommer att finnas på plats. Men utan risk att denna gång få några rubriker.

Finns det någon lag som beklagar sig lika mycket som FC Rosengårds damlag?

I dag är det dags igen i en stort uppslagen Sydsvenskanartikel på de två första sportsidorna, där man antyder att de två poängtapppen efter det senaste landslagsuppehållet beror på att klubben hade elva spelare på landslagsuppdrag.

Men ...

Värvar man spelare från Sverige och i stort hela världen, alla med landslagskvalitet, så ser fotbollsvärlden ut så här. Det kommer perioder då spelare har landslagstjänst.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det tycks man tro i FC Rosengård. Det är inte första gången man hör liknande toner inifrån Malmö ips innandömen,

***

När coronapandemin slog till på senvintern hanterade klubbarna träningsupplägget på oliks sätt. FC Rosengård var en av de klubbar som hade flest och längst uppehåll. Kan formdippen bero på att spelarna saknar den grund som är en nödvändighet för att klara av ett så tufft program som nu?

Det här är en amatörfundering.

***

FC Rosengård möter i dag i en tv-sänd match Kristianstad.

Någon timme senare möter HK Malmö i Handbollsligan Ystads IF, också tv-sänd. Ligan har inletts med några smärre överraskningar. Tippade bottenlag har oroat, och till och med tagit poäng mot favoritlagen. HK Malmö har inte övertygat helt ut. Ystads IF har hittills gått bra. Även om det är långt kvar känns mötet i Baltiskan som lite av en vattendelare.

Men inte ett ord i Sydsvenskan.

***

På tal om Sydsvenskan. I sin söndagkrönika menade chefredaktören Jonas Kranje att det var viktigt att man i papperstidningen förbättrade den snabbversion som publicerats på nätet. Jag är införstådd med svårigheterna på Sporten med alla rapporter från fotbollens småklubbsvärld. I den spännande slutstriden i division 2 tappade förvisso IFK Malmö poäng mot Halmia, men när lördagen summerades hade även Ängelholm och Västra Frölunda spelat oavgjort. IFK Malmö är fortfarande i topp. Ett tillägg i texten hade höjt det journalistiska värdet. Allt enligt Jonas Kranjes intentioner.

***

När jag än är igång, som en bloggarnas gnällspik. Som FC Rosengård i fotbollsvärlden.

I veckan beslöt en av Malmös främsta friidrottare diskuskastaren Axel Härstedt att lämna Malmö AI för lokalkonkurrenten Heleneholms IF. Inte ett ord i Sydsvenskan, som blivit informerad om klubbytet.

***

Det är ingen större hemlighet att klubbar och idrotter känner sig åsidosatta i Sydsvenskans bevakning.

IFK Malmö är åter tvåa på herrsidan i inom Malmöfotbollen.

Det har klubben varit 59 säsonger sedan IFK detroniserats från Malmötronen av Malmö FF säsongen 1931/32. Dessförinnan var IFK etta sju gånger, plus så spelåret 1960.

I mitten av 1930-talet var Malmö BI tvåa i fem år och Limhamns IF två i mitten av 1940-talet.

Sen dess fram till och med 1986 var IFK i stort ohotad som Malmötvåa, men  blev då passerat av fem, sex klubbar, bland annat av Olympic och Kirseberg, som alternerade som tvåa i stan. Från 1993 och till och med 2003 var IFK, efter bland annat tre säsonger i Superettan (som bäst sjua) åter näst bäst i stan.

Degraderingen innebar att IFK sjönk i Malmörakningen och säsongerna kring 2010 hade IFK 13 och 14 Malmölag före sig seriepyramiden.

Bunkeflo IF/LB 07, FC Rosengård, Prespa Birlik och återigen Olympic kunde i omgångar kalla sig Malmötvåa. 2018 återtog IFK den platsen, förlorade den 2019, men återtog den nu i höst.

Med två matcher kvar leder IFK Malmö division 2 och möter Halmia borta och Varberg hemma. Möjligheten finns alltså att avancera till division 1 och täppa till det för Malmöfotbollen genanta hål på två divisioner till Malmö FF.

***

Endast sex Malmöföreningar, av 246, har spelat på näst högsta nivån i svensk fotboll, det som nu kallas Superettan,

  8)   IFK Malmö                    48 säsonger

 72)  Malmö BI                      16 säsonger

101) Malmö FF                        6 säsonger

164) Limhamns IF                   3 säsonger

166) Bunkeflo IF/LB 07           2 säsonger

220) IF Allians                           1 säsong

***

MBI, Limhamns IF och IF Allians finns numera inte som enskilda föreningar, MBI har via Mabi blivit FC Rosengård 1917,  Limhamns IF och Bunkeflo IF är IF LB 07 och Allians ingår i Lilla Torg FF, där även  Lydia och Marathon (LM 74) är grundföreningar.

Det finns två ”sanningar” i fotbollsvärlden som inte är sanningar.

Men som tillsammans verkar bli en sanning.

Topplagen har marginalerna med sig mot bottenlagen, det är en ”sanning”. Den andra att lagen från storstäderna gynnas mot de mindre bemedlade från landsorten.

Jag tänker på den uppmärksammade händelsen i går, när Malmö FF:s Lasse Nielsen sprang omkull Kalmars unge Isak Magnusson utan påföljd, straff och utvisning, från domaren Bojan Pandzic.

Det som irriterade mig allra mest var att Pandzic därefter ideligen ville visa den pondus han inte hade när den som mest behövdes. Han var snabb på att ideligen flytta tillbaka inkast och korrigera platserna för de många frisparkarna.

Det var en beklämmande insats av Bojan Pandzic.

***

Nu är en straff inget säkert mål. Men klart är att ett eventuellt 1—1 och med ett reducerar MFF hade ändrat matchutvecklingen.

Sydsvenskan hade en förhandsartikel inför matchen. Inte ett ord om Kalmars situation. Hur var statusen på Viktor Elm, på Malmögrabben, målvakten Lucas Hägg Johansson (Husie IF) och på Nils Fröling, den lovade anfallaren? Att Kalmar dessutom hade en av sina viktigaste spelare Romario avstängd fick inte heller läsarna veta. Varken före eller matchen.

Det ser tufft ut för Kalmar FF. Och en degradering hotar. Det vore synd. Det finns talang och utveckling i den unga truppen. Men det har det förstås funnits tidigare utan något lyft.

***

Det var enligt många ett nytt guldryck av MFF i söndags. Det är många sådana under ett spelår. Visst ser det bra ut. Men det återstår 21 poäng, 24 för den förmodade värste konkurrenten BK Häcken. Det finns svåra hinder på vägen. Även för MFF.

***

Efter att MFF försvunnit ur Europaspelet mot Granada var tränaren Jon Dahl Tomasson snabbt framme och indignerat framförde att hans MFF var förfördelat i lottningen. Utan att påpeka att klubbens tidigare framgångar i Europa gett förmånlig seedning och många beskedliga motståndare på vägen.

Någon gång drar men en nitlott.

Just seedning av ligor och lag gör det svårt för de svenska lagen att nå fram till de ekonomiskt attraktiva matcherna, som ger förutsättningar för kontinuerligt Europaspel. MFF har lyckats med skicklighet och rätt marginaler. Men att som Sydsvenskan, och nu senast Åke Stolt i Idrottens Affärer, mena att övriga svenska klubbar inte ens försöker, är ju nonsens. Ekonomi och seedning gör Europadörren trång. Att det finns tveksamma historiska missar är en sak. Generaliseringar en annan.

I början av 2010-talet gjorde Elfsborg tappra försök utan att lyckas. Östersunds lyckade insats för något år sedan gav dock i slutändan ekonomiska problem.

Se på oseedade Häcken som i sina första matcher under sina två senaste försök fått möta AZ Alkmaar och Leipzig, två europeiska storklubbar. Med en oviss lottning är det i min värld ekonomiskt vansinne att satsa på en trupp redo för spel på två fronter. Det gör man inte utan en stor kassa.

***

Med två omgångar kvar leder IFK Malmö sin division 2-grupp och har återtagit platsen som Malmötvåa.

Jag återkommer i ämnet.

’

Stabilitet är en bra grund att bygga på.

Så givetvis även inom idrotten. Är ungdomsverksamheten bred ser framtiden ljus ut. I synnerhet om den är stabil över tid.

Jag har följt speciellt den skånska friidrotten och handbollen under en del år. Skillnaden är enorm. Till handbollens fördel. Handbollen har lyckats behålla sina ungdomar långt upp i junioråldern, vilket friidrotten totalt misslyckats med, och har en klubbredd som friidrotten bara kan avundas.

USM i handboll har startat med steg 1, som skall utmynna i ett femte finalsteg framåt vårkanten. Till spel i de sex kategorierna 14, 16 och 18 har 28 föreningar anmält 113 lag. Det är i stort samma siffror säsong efter säsong. 113 lag är för övrigt rekord.

Det är det som är stabilitet.

58 av lagen är pojklag, 55 flicklag. I fjor var det ett litet övertag för flickorna.

Jag tror på tvåkönade idrottsföreningar. När Heleneholms IF på 1960-talet tog in flickor i sin verksamhet blev det den faktor som gjorde att klubben växte både bredd- och toppmässigt.

Det finns många intressanta detaljer att plocka fram ur statistikunderlaget. Som att de skånska föreningarna i juniorklasserna, 18-åringarna, ställer upp med 15 flicklag och 12 pojklag. 15 juniorflicklag är imponerande. Att göra adekvata jämförelser är svårt. Fotbollen har ingen liknande tävling, inbjuder till seriespel för F 19 och F 17, regionalt indelade. I dessa grupper har åtta skånska klubbar anmält tio lag. Jag medger att det är större svårigheter att hålla igång ett lag i en serie med upp mot 18 matcher än vid enstaka sammandragningar. Men det skymmer inte att handbollen lyckats behålla sina tjejer upp i åren. Det är ett problem i många idrotter.

***

Föreningslistan är också stabil. Cirka 25 klubbar finns alltid med varje säsong. Några försvinner ett år, återkommer ett andra. Helt ny 2020/2021 är Ovesholms IF som har ett lag med i F 16.

Lundaklubbarna har som alltid flest anmälda lag, Lugi 13, H 43 nio och Lundagård två. Kristianstadsregion är bra representerad, IFK åtta lag, HK tre, Åhus fem, Vinslöv tre och Tollarp och Ovesholm ett vardera.

Ystads IF är numera en komplett förening, lag i alla sex klasserna, totalt åtta lag. IFK Ystad har ett P 14-lag.

OV/Helsingborg och Lödde har även de ett lag i alla grupperna, liksom Ankaret från Bjärred som har två i P 14. Imponerande av Ankaret och Lödde från två mindre orter.

I Eslöv kompletterar IK, damer, och HF, herrar, varandra. Stan finns med på alla plan.

Malmö då? Det var inte många är sedan det bara fanns fyra, fem lag från Malmö med i USM. Nu är det tolv, IFK sex, HK fem och Limhamns HF ett.

Läste i senaste Offside, fotbollsmagasinet, att missnöjes- och utbrytarföreningar, oftast med enbart ett lag, har en livstid på två, tre år.

Upp till bevis Limhamns HF.

***

En kort sammanfattning, ett stabilt Handbollsskåne mår bra.

Jag hatar – nej, hata är för starkt, jag vill värna om ordens värde – det får bli är irriterad i stället.

För så är det att vara utan internetuppkoppling några dagar. Ibland tvingas man byta leverantör. Antingen man vill eller ej. Trots att det kostat mig några hundra extra i månaden har jag stannat kvar hos min förra operatör. Erfarenheten säger mig att ett byte alltid ger problem. Men min bostadsrättförening har förhandlat fram ett bra avtal med fördelar på andra områden än bara internetuppkopplingen. Det var bara att rätta in sig ledet.

Allt tar sin tid, säga upp ett kontrakt, teckna ett nytt. Med följd att det någonstans blir ett uppehåll utan kontakt med cybervärlden. Och det är svårt i dessa moderna tider. Man kan inte ens hitta ett telefonnummer om man inte har ”allt” på en smart telefon. Och vilken person 80+ har det? Dplay med de allsvenska fotbollsmachera kunde man inte casta till tv-skärmen, lika lite som  matcherna i Handbollsligan. Detta kan man kanske leva med. Under i alla fall några dagar. Men jag har saknat att inte kunna läsa de bloggar jag vill på en tillräckligt stor skärm för mina åldrande ögon. Eller hitta de idrottsresultat som finns på förbundens och föreningarnas hemsidor. Med mera, med mera, inte minst bankärenden.

Jag vet – eller i alla fall tror mig veta – att de flesta problemen kan man lösa med en modern mobil. Och med en ung hjärna, programmerad för ett liv i den digitala världen.

Men jag har inte dessa egenskaper. Det är bara att inse.

I går kopplades mitt nya abonnemang in. Men några moment måste man själv fixa för att allt skulle fungera. Terminologin, bara den, gör att man känner sig dum och alla dessa koder och lösenord man tvingas hitta i den digra lista över sådana en modern människa måste leva med.

Efter någon timmes jobb lyckades jag fixa så att jag åter kan leva ett modernt liv med tillgång till livets nödvändighet. I alla fall mitt livs. Det som gör mitt liv angenämare. Jag kände mig lite stolt.

Jag blev klar så jag kunde jag se halva den spännande matchen i Handbollsligan, Ystads IF:s överraskande uddamålsvinst borta över Skövde.

Och i kväll blir det Alingsås mot HK Malmö med min store favorit i ligan, Alingsås William Andersson-Moberg.

Sen hoppas jag att livet kan återgå till det normala, med bankärenden, bloggskivande och massa surfande runt om i internetvärlden.

Men ännu är jag irriterad. Några inarbetade genvägar har jag inte hittat åtkomst till. Så det är väl dags att kalla in hjälp från barn eller barnbarn.

För så ser livet ut för oss årsrika.

Förhoppningsvis kommer jag inte att tvingas till fler byten av bredbandsleverantör i framtiden.

Det är inte hälsosamt att vara irriterad.

1—1 i utmanarmatchen mellan Elfsborg och Häcken.

Det sågs som en seger för Malmö FF. Så kan man se det, ingetdera laget tog in två poäng på serieledarna.

Men allt har minst två sidor: MFF jagas främst fortfarande av Häcken och Elfsborg. Av två lag i stället för ett.

I alla kalkyler och spekulationer om den slutliga utgången glömmer man att det faktiskt skall spelas om 27 poäng, för fyra lag till och med om 30. Ju närmare slutet man kommer desto mer betyder naturligtvis ett poängtapp. Det finns färre tillfällen att reparera poängförlusterna. Man kommer dock inte ifrån att söndagsmötet Malmö FF—BK Häcken är oerhört betydelsefull för fortsättningen. Hisingelaget är Allsvenskans formstarkaste lag. Av de sex senaste matcherna har Häcken fyra segrar och två kryss. Vinstmatchen mot Norrköping borta och kryssmötet i går var två högklassiga matcher med allsvenska mått mätt.

Såg i går i en krönika rubriken: Just nu visar inget lag form värdig en mästare.

Detta påstående baserat på Häckens mindre lyckade insats mot Sirius, där laget dock visade att man i trängda lägen har alternativ som kan resultera i poäng. Samma sak hände i går mot Elfsborg. Jag är övertygad om att MFF räddat poäng på liknande sätt hade detta hamnat på pluskontot i Malmömedia.

För mig är Häcken den främste utmanaren till MFF, känns som en seriefinal på söndag. Tyvärr utan publik.

Göteborgslaget har de senaste åren haft svår mot toppkonkurrenterna och haft tufft utanför Bravida. 2020 ser bättre ut. Nio möten mot topp-sju-lagen har gett fyra vinster, fyra oavgjorda och endast en förlust (Djurgården borta). Bortafacit är också hittills bättre än tidigare, 3—5—2.

I min enkla värld är Häcken i alla fall en värdig utmanare.

***

I går var det angenämt att höra efterkommentarerna från Elfsborg—Häcken från både spelare och tränare, inga bittra kommentarer och bortförklaringar, utan många leenden och skämt och slutliga konstateranden att 1—1 var rättvist. Trots Häckens sena kvittering. Och Andreas Ahlm, Häckens tränare, var inte sen att berömma Elfsborgs poängräddare målvakten Tim Rönning.

Samma atmosfär upptäckte jag inte efter Norrköpings sena kvittering i söndags mot Malmö FF. Det var mest bittert.