Klockan 15.15 utses i Kanal 5 och D-play vinnarna i Allsvenskans Stora Pris 2020.

Vem som nu skall hitta tid till detta mellan fotbollens kvalmatcher och möten i Handbollsligan ocn inte minst damernas handbolls-EM.

Galor är inte min likör så jag kommer att ta del av resulaten via någon sajt.

För några dagar delgav på den här sidan mina val (vad de nu kan vara värda) i några kategorier. Här kommer de resterande, grundade på 104 matcher.

Årets mittfältare

Nominerade: Anders Christiansen, Malmö FF, Stefano Vecchia, Sirius. Fredrik Ulvestad, Djurgården.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Yukia Sugita, Sirius, 3) Simon Olsson, Elfsborg, 4) Fredrik Ulvestad, 5) Sebastian Larsson, AIK,

Kommentar: Anders Christiansen är ett givet val. Lite märkligt kan tyckas att hans medverkan kan vara så betydelsefull för ett mästarlag med en så uttalad bredd. Japanen Sugita var kreatören i Sirius, när laget var som bäst. Simon Olsson tog, efter en viss stagnation, ett stort steg i sin utveckling och en av många anledningar till Elfsborgs silverplats. Ulvestad, en av få som hade en jämn säsong i Djurgården. Kraven är stora på Sebastian Larsson, hos många en hackkyckling, men han gör sällan en dålig insats.

Många ytterligare kandidater: IFK Göteborgs Alhassan Yisig, Häckens Daleho Irandust (lite ojämn), Veccchia, förstås, Erdala Rakip, MFF under en period, Mjällbys David Löfquist, Norrköpings Sead Haksabanovic, i alla fall under våren.

Årets forward

Nominerade: Jesper Karlsson, Elfsborg, Christoffer Nyman, Norrköping, Ola Toivonen, Malmö FF.

Min 5-mannalista: 1) Jesper Karlsson. 2) Christoffer Nyman, 3) Moses Ogbu, Mjällby, 4) Ola Toivonen, 5) Gustaf Ludwigson, Hammarby

Kommentar: Starkt av Elfsborg att hålla säsongen ut utan en dominerande Jesper Karlsson. Vinnare av skytteligan (många straffar förstå) Christoffer Nyman måste med (?). Alla var väl imponerade av Moses Ogbu säsongsavslutning. Toivonen, handen på hjärta, lite ojämn. I en fotbollsvärld där presspelet över hela planen värderas högt är Ludwigson ovärderlig för Hammarby.

 I tankarna Isaac Kiese Thelin, Malmö FF och Astrit Selmani, Varberg, men han får i stället min röst till Årets unge spelare-

Årets unge spelare

Nominerade: Anel Ahmedhodzic, Malmö FF. Isak Bergmann Johannesson, IFK Norrköping, Astrit Selmani, Varberg.

Min 5-mannalista: 1) Astrit Selmani, 2) Tim Rönning, Elfsborg, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Anel Ahmedhodzic, 5) Eric Kahl, AIK.

Kommentar: Spelaren skall vara född senast 1997 och får inte före 2020 ha spelat 15 allsvenska matcher-

Selmanis nationella genombrott är inget annat än en sensation. 21-årige Rönnings jämna målvaktsspel var imponerande och i min rankning av försvarsspelare placerade jag (med motivering) Okumu före Anel Ahmedhodzic, så även nu. Eric Kahl var den enda i AIK:s unga försommarsatsning som höll hela spelåret och utvecklades ständigt.

Islänningen Bergmann Johannesson försvann i takt med lagets dalande form.

Det finns många andra kandidater: AIK:s Paulos Abraham, Hammarbys Aimar Sher, Häckens Patrik Wålemark, Norrköpings Pontus Almqvist

Allsvenskans stora pris – Årets MVP

Nominerade:  Anders Christiansen, Astrit Selmani, Jesper Karlsson.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Martin Olsson, Helsingborg, 3) Pjotr Johansson, Kalmar, 4) David Löfquist, 5) Nordin Gerzic, Örebo.

Kommentar: Anders Christiansen roll i MFF oomtvistad. Men lagets viktigaste spelare är i min fotbollsvärld den som står för hög lagmoral, kontinuitet och bidrar med energi till hela laget. De flesta lag har en sådan spelare. Ett svårt val. För min del blev det som ovan..

¨

Den 13 december är det utdelning av utmärkelsen Allsvenskans Stora Pris 2020.

De tre finalisterna är uttagna av en jury av 64 personer från hela Sverige, tränare och lagkaptener samt företrädare för massmedia. Har med glädje noterat att i årets jury nu också finns representanter från de landsortstidningar som har lag i Allsvenskan. En positiv förändring. Att jobba i stort mediahus innebär par automatik inte kunskap.

***

Vem är jag att ifrågasätta 64 experter? Men jag reagerade kraftigt när jag såg att Marcus Lantz, Mjällbys succétränare, inte finns med bland de tre finalisterna som Årets tränare. Jag har alltid hävdat att man just i tränarmotiveringen måste ta hänsyn till spelarmaterialet. Att alltid ta med mästartränaren är att göra det lätt för sig. De har oftast, som detta speciella år, de bästa förutsättningarna med breda trupper

***

Årets tränare

Nominerade: Jon Dahl Tomasson, MFF, Jimmy Thelin, Elfsborg, Henrik Rydström, Sirius.

Min 5-mannalista: 1) Marcus Lantz, Mjällby, 2) Jimmy Thelin, Elfsborg, 3) Joakim Persson, Varberg, 4) Henrik Rydström, Sirius, 5) Axel Kjäll, Örebro SK.

Kommentar: Mjällby, Elfsborg och Varberg överraskade och höll säsongen ut. Det gjorde inte Sirius, där dock Rydströms spelidé gladde. Kjäll utvecklar ÖSK.

Årets målvakt

Nominerade: Oscar Jansson, Örebro, Aly Keita, Östersund, Tim Rönning, Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Tim Rönning,  2) Oscar Jansson 3) Pontus Dahlberg, Häcken, 4) Johan Dahlin, Malmö FF, 5) Aly Keita, Östersund.

Kommentar: Dahlberg och Dahlin är inte aktuella för det officiella priset eftersom de inte spelat 15 matcher.

Årets back

Nominerade:  Anel Ahmedhodzic, Malmö FF, Rasmus Lauritsen, IFK Norrköping, Johan Larsson. Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Johan Larsson, 2) Rasmus Lauritsen, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Godswill Ekpolo, Häcken, 5) Per Karlsson, AIK.

Kommentar: Oerhört många kandidater, fyra spelare/lag, 16 lag, cirka 64 spelare, mot tio, tolv målvakter och en handfull målvakter.

Konkurrerar gör Carl Johansson, Falkenberg, Pjotr Johansson, Kalmar, det finns fler och så naturligtvis Anel Ahmedhodzic, en stor talang, tveklöst. Men, handen på hjärtat, har det inte mitt i briljansen varit alltför många individuella misstag som resulterat i baklängesmål? I medias betygssättning (vilken tilltro man nu skall ha till dessa) finns faktiskt många ettor. Precis som för en målvakt är minimeringen av misstagen det viktigaste när säsongsfacit skall sättas.

Johan Larssons återkomst gav Elfsborg ökad styrka åt båda hållen. Precis som Lauritsens flytt gav samma negativa effekter för Norrköping.

Speeden och kraften hos Okumu och Ekpolo har imponerat.

AIK:s fina avslutning tillskrevs de erfarna nyförvärven med det var Per Karlsson som gav stabiliteten.

***

Återkommer med de andra nomineringarna.

Allsvenskan är slut.

Som alltid ett visst tomrum. Men avbrottet ger tid till andra intressen. Det finns mycket annat att ägna tid åt.

Nio poängs försprång skoja man inte bort. Malmö FF var bäst denna underliga pandemisäsong. När man tar del av alla sammanfattningar, där superlativerna haglar, får man intrycket att MFF krossat (eller kört över, välj själv!) allt och alla. Jag är fullt medveten om att det är summan av 30 matcher som ger en (oftast) rättvis tabell. Om man vill kan man också analysera en tabell. Som att exempelvis granska de inbördes mötena mellan topp-åtta-lagen.

Den ser ut så här:

Malmö FF                          14   5   6   3 23—17       21

Häcken                             14   5   5   4 22—16       20

Elfsborg                            14   4   8   2 22—21       20

Örebro                              14   6   2   6 19—25       20

Mjällby                              14   5   4   5 21—27      19

Hammarby                         14   5   3   5 21--23       18

Djurgården                        14   5   2   7 19—19       17

Norrköping                      14   4   4   6 18—18       16

Den här tabellen visar att MFF:s stora differens berodde på att laget klarade av lagen från den nedre halvan bättre än sina konkurrenter. MFF:s bredare trupp avgjorde. Det var bara Varberg, fem poäng, och AIK, fyra. som luggade mästarna på poäng förutom de sju ovanstående.

***

Topp-åtta-tabellen visar också att de som menar, att årets Allsvenska år sämre än på många år och bygger sin slutsats på avståndet mellan MFF och resten, är lite fel ute. Klasskillnaden mellan de främsta lagen är inte så stor. Det visar minitabellen.

Mjällbys placering även i denna tabell är minst sagt imponerande.

Sen är det kanske dags att ändra på påståendet att Häcken ofta viker ner sig mot topplagen. Det gjorde man inte i år.

***

Jag trodde att debatten naturgräs/konstgräs efter så många år var slut i Sverige. Men så är det inte i Malmö. Att sex av de åtta topplagen har konstgräs på sin hemmaarena, kan ju faktiskt bero på att alltfler allsvenska spelare är uppvuxna med konstgräs och därmed också allmänt sett blir bättre spelare.

***

En krönikör menade att Elfsborgs och Häckens Europaspelsplatser ”kändes så där” med tanke på klubbarnas insatser i dessa sammanhang tidigare. Det var länge sedan Elfsborg spelade i Europa.  Och när Häcken deltog 2018 och 2019 stötte man i sin första match på Leipzig respektive AZ Alkmaar.

Det är en klass på motstånd som Malmö FF inte varit i närheten av i sina premiäromgångar.

Och hur länge skall MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson och hovpoeterna påminna om vilken fantastisk otur Malmö hade, när man i Europa League lottades mot spanska Granada?

Fru Fortuna och marginalerna kan inte alltid vara med Malmö FF.

***

Dagens citat, inte hämtat från en (offentlig) supportertidning:

Måtte inte MFF tappa 27 mål inför nästa säsong…

(Detta apropå att klubben kan förlora sina främsta målskyttar Isaac Kiese Thelin och Anders Christiansen.)

Sällan har jag sett två elitmatcher i handboll med så många tekniska fel som de i går.

Jag tänker på Handbollsligans HK Malmö—Lugi, 26—24, och EM-mötet för damer, Sverige—Spanien 23—23.

Det var spänningen in i det sista som räddade timmarna framför tv-skärmen. Just det ovissa med stora scenförändringar under matcherna och slutdramatiken i jämna matcher är två faktorer som gör att jag gillar handboll. Plus finessrika kombinationer med tempo, kryddade med individuella prestationer.

***

Det som förvånade mig i går var de många tekniska felen i herrmatchen. Tempot i passningsspelet var överlag lågt. Det borde innebära ett minimerat antal felpass, Speciellt Lugi drog ner på tempot, lite underligt att det unga laget inte utnyttjade sin kvickhet mera konsekvent.

***

EM-mötet höll ett helt annat tempo, som spelarna inte fullt behärskade. Därav de många bortkastade bollarna.

Det har sagts och skrivits många gånger att internationell handboll på landslagsnivå för damer är en av bästa idrotter man kan se. Sverige—Spanien var, trots tempot, ingen spelmässig höjdare men efter att ha sett några andra EM-matcher med bra kvalitet ser jag fram mot fortsättningen.

Liksom mera tempo i revanschmötet på måndag mellan Lugi och HK Malmö.

Men först: Hur skall IFK Kristianstad hantera en ny eventuell förlust mot Ystads IF i dagens Skånederby?

***

Några fler handbollsfunderingar denna söndagsförmiddag.

Jag är införstådd med svårigheterna att döma handboll med sina många närkontakter på liten yta av många spelare. Detta plus de flytande bestraffningarna mellan frikast, straff, gult kort och passivt spel eller inte. Man kan tillägga med mera.

Det som just nu irriterar mest är att det ibland i samma match blir lite hipp som happ.

Ta tröjdragningarna och försvarsspelet innanför egna målgården!

Jag medger: Ibland fattar jag inget.

Pandemiallsvenskan är en omgång från slut.

Har sett 103 matcher, inte alla i 90 minuter, men de flesta.

i morgon blir det den 104:de. Förmodligen Kalmar—Häcken. Ett litet dilemma. Vill nämligen att båda skall, om inte vinna, så behålla sin topposition (Häcken) eller som för Kalmar få chansen att återigen kvala.

Är man så nördig att man ser över 100 allsvenska matcher skaffar man sig (jag i alla fall) favoriter i de olika lagen. Inte alltid den bäste, kanske hellre någon, vars personlighet och agerande tilltalar mig.

Om du är intresserad kan du tal del av min lista, baserad på att jag sett några lag upp mot 25 gånger, andra bara tre, fyra.

Håll till goda!

Malmö FF

Eric Larsson, den ende i laget (med viss liten överdrift) som inte med gester ord protesterar mot vareviga domslut, även de solklara, som går MFF emot.

IF Elfsborg

Johan Larsson, den återvändare i år, som betytt mest för sitt lag, både spelmässigt och psykologiskt och som i tv-intervjuerna alltid har ett smittande leende.

BK Häcken

Godswill Ekopolos arbetskapacitet och kraft är imponerande med kvaliteter både offensivt och defensivt samtidigt som han visar respekt för domarna.

IFK Norrköping

Simon Thern, ingen av sina bättre säsonger men hans frispråkighet är en krydda i den svenska elitfotbollen.

Djurgårdens IF

Haris Radetinac en lagspelare med hög moral som klarar av sina roller i olika positioner med stor framgång.

Mjällby AIF

David Löfquist, succé för laget och även för honom. Han har verkligen visat hög allsvensk klass som spelare och med ledaregenskaperna.

Hammarby IF

Gustav Ludwigson, vilken allsvensk debutsäsong med en aldrig sinande energi som gör honom till seriens jobbigaste forward att möta.

Örebro SK

Nordin Gerzic är säsong efter säsong en av lagets bästa och viktigaste spelare och en av dem som betyder mest för sitt lag.

AIK

Eric Kahl är Allsvenskans bäste 19-åring som imponerar med snabbhet och teknik och spelar utan respekt mot etablerade allsvenska spelare.

IK Sirius

Yukiya Sugita måste man bara imponeras av, snabb, teknisk och en imponerande arbetskapacitet. Har någon sett honom protestera mot ett domslut, japansk uppfostran?

Varbergs Bois

Joakim Persson. tränaren, lättaste valet, främst på grund av lagets prestation och sättet att coacha det men även på grund av han tillför debatten nya infallsvinklar.

Östersunds SK

Aly Keita, målvakten, trotjänaren, vars hela attityd i med- som motgång inger harmoni.

IFK Göteborg

Pontus Wernbloom, ett måhända kontroversiellt val, ”hatad” av alla motståndare, älskad av alla Blåvita men uppriktigheten att leende erkänna sina tillkortakommande imponerar.

Kalmar FF

Piotr Johansson, okej, kanske subjektiv (han är en Skurupspåg) men både före och efter sin skada har han varit en av lagets bästa med en pådrivande roll, varhelst han behövts.

Falkenbergs FF

Carl Johansson, innerbacken, som under hela säsongen varit en av lagets främsta, ja, hela Allsvenskans, spelare i sin positon-

Helsingborgs IF

Martin Olsson har visat en härlig attityd i lagets prekära situation och visat sig professionell i alla hänseenden.

När decembermörkret sänker sig finns det varje år en idrottslig höjdpunkt, ett internationellt mästerskap i handboll för damer.

Kanske än mer välkommet i dessa isoleringstider. Lämpligheten kan förstås diskuteras.

Samtidigt spelar den svenska herrligan vidare med matcher så gott som dagligen. Vi handbollsintresserade har att välja mellan.

***

I Handbollsligan är man i stort framme i halvtid. Det har varit en inledning med osedvanligt många överraskningar. Dessa till trots intar de tippade åtta slutspelslagen just nu de åtta främsta platserna.

HK Malmö leder tack vare att man klarat sig utan någon poängförlust mot lagen från nedre halvan. Finns alltså igen rejäl plump, även om man kanske internt räknar förlusten borta mot Alingsås som en sådan. Den knappa hemmavinsten mot Ystads IF var betydelsefull för ett stabilt HK efter att tidigare kammat noll i Baltiskan mot Kristianstad och Skövde.

IFK Skövde har haft tunga skade- och skjukdomsfrånvaron, har klarat dem hyggligt även om förlusterna mot Redbergslid och Önnered svider. Hur bra är den islänning som skall ersätta norrmannen Sranden?

Ystads IF:s 30—35 mot Lugi var för mig en stor överraskning. Utan spelmässigt glänsa över 60 minuter har det sett stabilt ut. Noll poäng borta mot HK Malmö och Alingsås ligger inom kalkylerna. Kim Andersson!

Alingsås, fyra förluster, Skövde (”halva” Alingsås borta på grundf av försenade coronaprov), Varberg, Aranäs och IFK Ystad, skall inte ge en fjärdeplats. Missarna kompenseras genom full pott mot Sävehof, Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF. Europaspelet tar på krafterna. Men vinsten över Magdeburg visar att det finns en hög potential. Man kan aldrig räkna bort Alingsås. Om nu någon gör det.

IFK Kristianstad går bra i Europa men förlusten hemma mor Guif är väl den största sensationen på många år i ligan. Några andra marginalvinster mot bottenlagen tyder att maskinen hackar. Har så här långt bara en vinst mot ett lag ovanför dem, HK Malmö. Viktigt möte i kväll mot YIF.

Unga Lugi visade mot Ystads IF kvalitet men i längden lär det bli svårt. Det har varit stora variationer i prestationerna.

Skador och sjukdomar på några av de bästa har satt sina spår i ett ungt Sävehof. Har liksom Kristianstad bara spelat elva matcher (övriga 13 eller 14) så svårt att få en klar bild av var laget står. Men med att kurant manskap kan Partillelaget oroa även topplagen.

Vem förstår sig på IFK Ystad? 20—44 mot OV/Helsingborg, vinst mot Alingsås och kryss mot Skövde. Mot övriga topplag har IFK inte riktigt räckt till.

***

Av naturliga skäl har jag sett topplagen flest gånger. Men har sett alla de övriga lagen minst två gånger. Målvaktsspelets betydelse kan inte nog understrykas. Vid merparten av de överraskningar som skett har målvakterna i det otippade laget haft sin dag och varit inne i den så kallade zonen.

Det positiva intrycket har varit att lagen från undre halvan spelar en tempofull handboll både i kontringsspel och i passningar. Det gäller i stort alla. Det känns som inget av ”storlagen” går säkra mot de ”sämre bemedlade”, speciellt i bortamötena.

Det finns mycket ung talang i svensk handboll.

Har också en känsla av att den främsta skillnaden mellan topp och botten finns just på målvaktsposten. De bästa lagen har ofta två bra alternativ, varav ett oftast riktigt bra.

***

Snart dags för IFK Kristianstad—Ystads IF och sen Sverige—Tjeckien.

Den mörka decemberkvällen är räddad,

Här är del 3 i min ”forskning” om den skånska fotbollsutvecklingen och hälsotillståndet i årsgrupperna 13 och 14. Denna gång gäller det flickor.

Jag har räknat antal seriespelande lag från 1984 till och med 2019. Malmöklubbarna behandlades i del 2.

Tendensen är klart nedåtgående. Antalet lag har varierat kraftigt säsong för säsong, Någon egentlig förklaring har jag inte funnit. 111 lag ett år kan bli 90 året efter. Mestadels fullföljde dock över 100 flicklag sina serier några år in på det nya milleniet med åren 2004—2007 som topp med 2006 som överlägsen spets med 151 lag. Det var i samma period som även Malmöflickfotbollen var som störst. Det såg ljust ut. Men så hände något. 2009 registrerades 98 lag och fram till och med 2017 låg siffran kring 85. 2018 fanns det 100 lag, 2018 92. 

Vilket håll skall det gå?

Helt rättvisande mot 1980- och 1990-talens siffror är inte 2000-talens.

I 13- och 14-årsåldersgrupperna ”skall” man spela 11-manna. Förbundet tillåter spel med både nio och till och med sju spelare. Antalet ”reducerade” lag ökat kraftigt.

En del klubbar har svårt att få tillräckligt med spelare för att få ett eget lag. Det har blivit allt vanligare att två klubbar – ja, till och med tre och fyra – slagit sig samman för att skapa ett lag. Det är naturligtvis positiv att ledarna ute i klubbarna (det är mest landsortsklubbar som samordnar sin verksamhet) jobbar för att så många som vill skall spela matcher. Samtidigt pekar det på att underlaget är tunt. Det är även klubbar i större orter som tvingas samarbeta utanför gränserna för att få ett lag.

Sammanfattningsvis ser det, om man tittar bredd- och framtidmässigt, mörkt ut för den skånska flickfotbollen.

***

”Roade” mig att räkna hur många reservlag på herrsidan det fanns i Skåne 1984: Summan blev 343. 2019 var det 112.

Motsvarande siffror för herrjuniorer var 157 mot var 79. Och likväl har junioråldern höjts från 18 till 19.

Det skånska fotbollslandskapet har onekligen förändrats.

Jag såg inte Varberg—Malmö FF, 3—2, i gårdagens allsvenska fotbollsmöte.

Föredrog den viktigare matchen, 0—0 mellan Helsingborg och Falkenberg. Att just dessa lag, plus då Kalmar, riskerar att trilla ut, är av kvaliteten på gårdagmötet att döma, ganska så självklart.

***

Läste förstås om MFF-förlusten i diverse media. Att det var ett slitet och trött lag på slutet har jag full förståelse för. Även om symtom och efterverkningar av covid-19 varierar – allt är virrvarr för en lekman – inverkar en sjukdomsperiod negativt på prestationerna, inte minst hos elitidrottsmän.

I min värld kändes det märkligt att några MFF-are, som bevislige varit coronadrabbade, bara efter några dagar efter friskskrivningen var redo för matchen mot Hammarby. Den insatsen satt kvar i kroppen längre än normalt.

Förbryllande är även att de helt friska och skadefria fick en veckas ledighet under landslagsuppehållet. Vi pratar elitidrott (eller?) och de som är lite bevandrade i idrottsfysiologins lagar vet att ett kort uppehåll inte inverkar negativt på kort sikt. Men att rekylen kommer efter en tid, när både tävling och träning återkommer i normal omfattning.

Malmö FF var inte fysiskt förberett för en allsvensk fotbollsmatch.

Så tolkar jag gårdagsinsatsen, av tidningsartiklarna att döma.