VM i handboll, och för den delen också EM, innebär att jag har två nationer att hålla på.

Sverige, först förstås.

Men också Island, förstås.

I går gav de båda mig två spännande timmar. Tyvärr utan det lyckliga slutet för några. Om nu någon missat det, isländsk förlust med två bollar mot Frankrike, svenskt kryss mot Slovenien.

Men både Sverige och Island har två av handbollsvärldens mest intressanta framtidslag.
Sveriges orutinerade lag har överraskat och visat många av de kvaliteter som är nödvändiga för att lyckas internationellt. Inte minst förmågan att se möjligheterna även när det ser mörkt ut. Tv-bilderna har visat ett engagemang från bänkspelarna som är en nödvändighet för ett lag att lyckas. Bara sju av 16 spelare får vara på plan samtidigt.  Några får inte spela alls och några finns till och med på läkaren.

Ingen får tjura.

Jonathan Edwardsson, Sävehofs lagkapten och min specielle favorit i den inhemska ligan, lär inte få någon speltid alls i denna turnering, men hans engagemang och glädje efter en lyckad svensk prestation visar den anda som betyder så oerhört mycket i en lång turnering. Jonathan är inte den ende svensk som blir utan speltid i detta VM. I ett mästerskap, speciellt inte i en mellanrunda, finns det inte tillfällen för sociala byten.

Jag understryker än en gång det negativa med att covid-19 ställde till det i förberedelserna. Förbundskaptenerna fick inte tillfälle att i skarpt läge testa alla de unga, speciell kanske inte Oskar Sunnefeldt, nybliven Champion League-mästare i Kiel.

***

Det bästa från kryssmötet mot Slovenien var självklart Jim Gottfridssons strålande insats. Rakryggad erkände han sin dåliga match i mötet mot Belarus och visade sen de egenskaper som gör honom till den allroundvärldsspelare han är.

***

Så detta fantastiska Island med sina cirka 350 000 invånare (något 10 000 fler än Malmö) mot ett Frankrike med över 67 miljoner bonde.

Det lag islänningarna mönstrade större delar av matchen hade en snittålder på cirka 22 år, alltså lägre än Sveriges.

Island hade alla de kvaliteter som kan bli något riktigt stort, tempo i passningar och löpningar, skyttekraft, spelintelligens och inte minst vilja. Det var imponerande.

Det spanska domarparet missade på slutet en solklar utvisning på fransmannen Porte i ett avgörande skede. Det hade kunnat bli en verklig sensation och faktiskt en svår situation för Frankrike att avancera till kvartsfinal.

***

Jag upprepar gärna: Sverige och Island har två av de intressantaste lagen/trupperna i världshandbollen.

Tänk så fel jag hade!

Och vad positivt det kan vara att vara så snett på det.

Jag tänker naturligtvis på mitt förhastade påstående att Jim Gottfridsson var oersättlig i det svenska VM-laget i handboll. Det var han ju inte alls. Tillsammans visade Felix Claar och Alfred Jönsson med bra assistans av en tredje ung, orutinerad mästerskapsdebutant, Lukas Sandell, att de kan spela på en hög nivå.

Det var imponerande att hämta in minus åtta till kryss mot en så stark nation som Belarus. Låt oss glädja oss den vunna poängen och inte gräma oss för den förlorade. Det är väl klart att Alfreds avslutande skott var en missbedömning i ett ungt övermod. Låt det stanna vid det!

Man kan väl sitta i sin tv-fåtölj ha sina mer eller mindre förnumstiga synpunkter. Min är: Med halvminuten kvar borde man bytt ut Alfred mot erfarne Jim Gottfridsson. Efterklokhet är förstås inte en positiv egenskap.

***

Jim Gottfridsson är förstås fortfarande lagets viktigaste offensive spelare. Men gårdagsmötet visade att det finns gångbara alternativ. Videoanalyser är viktiga handbollens matchförberedelser. Efter gårdagssuccén kommer de unga svenska spelarna att vara mer kartlagda än de var i går. De kommet inte att få lika stort utrymme.

Belarus hade exempelvis läst in Jim Gottfridssons långa passningar över zoner till Linus Persson, det som var så lyckosamt mot Egypten. Och som i går gav de många tekniska felen med det stora underläget som följd.

***

Den svenska insatsen i går visade tydligt på vad avsaknaden av matcher före VM och missade träningstillfällen betytt. För mer än Sverige förstås. Förbundskaptenerna har fått lita på gammalt och välkänt. Tillräcklig tid för att spela in nya konstellationer har inte funnits.

De 20 ”katastrofala” minuterna, genomklappningen, mot Belarus var kanske det mest positiva för ett lyckosamt fortsatt VM. Det finns gångbara alternativ unga sådana.

Jim Gottfridsson behöver inte känna sig oumbärlig. Han kan ersättas. Om det nu var mer än jag som trodde något annat.

Regn och rusk.

Inget bra cykelväder.

Rekommenderad isolering.

Det är en del timmar att fylla i dessa dagar.

Några kapitel i Dick Harrisons trevligt skrivna biografi om Tage Erlander och ett stort antal sidor i Fredrik Backmans finurliga Folk med ångest gav kunskap och underhållning under den sällsynt gråa tisdagen.

Men det vakna dygnet är långt.

***

Så det blev, nördigt, tre VM-matcher i handboll. De visade olika sidor av den mångsidiga handbollen med alla dess plus och minus. Det stora pluset i handboll är de många avgörandena under slutminuten. Så var det i två av ”mina” tisdagsmatcher, i den tredje kom avgörandet lite tidigare.

Vägen fram till slutet såg dock helt annorlunda ut.

***

Japan—Angola 30—29. Framtidens handboll? Snabba, kvickfotade, spänstiga spelare med ett högt passningstempo som gav härliga målgivande kombinationer. Även om försvararna hade ett bra fotarbete hann de inte med. Man slapp se bökandet och brottandet på linjen, på något sätt befriande och det underlättade också för domarna. Kanske nog så viktigt.

Man fick lite vibbar av damhandboll när den är som bäst på internationell nivå.

Känns som Angola är det bästa lag som inte kvalade in till nästa gruppspel.

Japan har visat att man kan oroa de topptippade lagen, kryss mot Kroatien och knapp förlust mot Qatar, där målvaktsspelet (Japans svaghet) avgjorde.

Det vore bra för handbollens internationella utveckling om Japan fortsätter sitt optimistiska spel och gör en bra mellanrunda. Och därmed inspirerar och framtvingar snabbare spelare och ett högre passningstempo.

***

Kroatien—Qatar 26—24, en klar kontrast, i långa stunder ”gåhandboll”, bökigt och stökigt med ideliga avblåsningar. Många kallar kroaternas sätt att spela ”smuggelhandboll”.  Det tilltalar inte mitt handbollshjärta.

***

Tyskland—Ungern 28—29, blev på något sätt ett mellanting mellan de två föregående matcherna. En fartfylld inledning, dock med mer fysisk kontakt än i mötet Japan—Angola, men på slutet blev det bökigt och svårbedömt med de tveksamma domslut som alltför ofta avgör jämna matcher. I mitt block vann rätt lag.

***

Ungerns vinst visar på att det är tufft på den europiska toppen. Schweiz och Österrike har bra lag, liksom Portugal. Balkanländernas styrka känner vi till i öst har vi Ryssland och Belarus. Och glöm inte de fyra nordiska lagen! Och så har vi Spanien, Frankrike och Tyskland.

För oss handbollsintresserade väntar ytterligare spännande dagar i tv-fåtöljen.

***

Och eftersom det viner i knutarna och regnet öser ner ser onsdagen att bli som tisdagen. Lite Erlander och Backman och sen troligen återigen tre VM-matcher.

Men man måste ju också se Joe Bidens installation.

Det är inte lätt att hinna med allt, inte ens som pensionär.

Linus Persson gjorde en otroligt bra insats i handbollsdramat i VM-segermatchen mot Egypten.

De lovord han fick från alla möjliga, och omöjliga, håll var berättigade. Inget snack om saken.

Många talar om ett internationellt genombrott för helsingborgaren. Jag är den förste att hoppas att det bli en fortsatt utveckling på den karriär som elitmässigt tog fart i HK Malmö. Men en enda toppmatch är inget internationellt genombrott. Det behövs fler toppinsatser. Inte bara i detta mästerskap utan i flera.

Som jag försynt påpekade i ett tidigare inlägg: De senaste åren har många svenska spelare gjort alldeles utmärkta mästerskapsinsatser men utan att hålla sig kvar på denna nivå. Det är därför Sveriges VM-trupp är så orutinerad i mästerskapssammanhang som den är.

För svensk handbolls framtid betyder det mycket om Linus Persson stabiliserar sig på gårdagsnivån för att sedan ta ett nytt kliv.

Samma gäller Jonathan Carlsbrogård, ännu mera orutinerad än Linus.  Jonathan har också visat att det finns en inneboende kapacitet för en lång internationell mästerskapskarriär. Felix Claar och Lukas Sandell, två andra VM-debutanter, har också visat kvalitet.

***

Många av de ”riktigt” unga har fått lite, eller ingen, speltid. Jag tror säkert att förbundskaptenen Glenn Sohlberg önskat att han kunnat matcha dem under längre perioder. Men handboll kräver stor samspelsförståelse. Pandemin har ställt till det. Före VM blev det inga matcher och färre gemensamma träningspass. Sohlberg fick använda de två inledande matcherna till att spela ihop grunduppställningarna.

Det tuffa Egyptenmötet var heller inget lämpligt tillfälle att testa de unga.

Det finns mycket att ta hänsyn till för en nytillträdd förbundskapten.

***

Rubrikernas män, Hampus Wanne, Lucas Pellas och Linus Persson, i all ära. Outstanding efter tre matcher är Jim Gottfridsson. Han kan ju allt. Man brukar poängtera att ingen är oersättlig. Det håller inte när det gäller dagens svenska handbollslandslag. Ingen kan ersätta Jim Gottfridsson.

Och inte heller Max Darj i sin nya dubbelroll. Han är inte bara en eminent försvarsspelare. Darj är även en intelligent linjespelare. Se hur hans ”spärrar” ger luckor för attackerande anfallare. Fråga bara Linus Persson!

***

Och nu ser vi fram mot en ny spännande VM-vecka. Mot en kvartsfinal.

Jag gillar handboll.

Och det är mycket av den varan för tillfället.

Jag har också under all tid poängterat svårigheterna att döma, ibland känns det som en omöjlig uppgift. Det finns så många oskrivna  gränser. Vad skall ge ett enkelt frikast, ett gult eller rött kort, en straff? Räknade för några år sedan vid en herrelitmatch i Malmö antalet gånger som domarparet blåste för en förseelse. Siffran landade på 120. Detta under 60 minuter. Och då skall man inte glömma att det fanns händelser, då det inte blev någon signal alls. Domarna hade alltså ytterligare ett antal situationer att bedöma.

Är det inte en omöjlig uppgift för domarna – förvisso två – att hitta rätt i denna djungel?

Jo, är mitt svar.

Det är naturligt att det blir fel, många fel. Tv-repriserna avslöjar många. Inte minst försvarsarbetet på och innanför målgårdslinjen. Man kan tolka det som inkonsekvens  när det blir lite hipp som happ. Samtidigt skall de två domherrana hålla koll på tröjdragningar och fasthållningar och ojusta spärrar. Med oftast tolv spelare inom ett begränsat område. Vem sa att det var lätt?

***

Ett bra försvarsarbete i handboll är grunden destruktivt. Det måste vara ojuste. Till en viss gräns.

Det accentuerades tydligt i pauskommentarerna i VM-matchen mellan Sverige och Chile. Experterna Ola Lindgren och Martin Frändesjö var eniga: För att få stopp på chilenarnas finessrika, många gånger spektakulära, sevärda och målgivande spel, måste de svenska spelarna ”låsa” motståndarna, få stopp på deras rörelser. Med andra ord, svenskarna måste bli ojustare. Men, märk. till en viss gräns: Man måste undvika utvisningar.

Taktiken lyckades. Sverige fick stopp och förvandlade 20—16 till 41—26. Det skall förstås också poängteras att chilenarna tröttnade när differensen ökade.

Men, här kommer min lilla fundering: Hur bra är det för en idrotts utveckling att ojustheter till en viss gräns gynnas framför kreativitet och finess? Så är det ofta i handboll.

Det borde inte vara så. Handbollen balanserar på farlig gräns. Ibland känner jag mig som handbollsintresserad kluven. Spelintelligens skall belönas framför destruktivitet. Snabbare försvarsfötter är en väg mot en mer sevärd handboll.

Är det bra med kanske 150 avbrott i en handbollsmatch över 60 minuter.

***

Trots mina betänkligheter ser jag fram mot den fortsatta VM-turneringen och de inhemska serieavslutningarna/slutspelen.

VM i handboll för herrar har börjat.

Ett ovissare mästerskap är någon gång tidigare. Coronapandemin har ställt till det. Lagen har inte kunnat förbereda sig varken tränings- eller matchmässigt. Viktiga EM-kvalmatcher har ställts in, andra har spelats med B-betonade uppställningar. För eventuella tippare har det varit svårt att få en överblick. Resultatredovisningarna i papperstidningarna är bristfällig och ger dålig information.

Dessutom kan covid-19 ställa till ännu mer.

Det är inte med samma entusiasm jag ser fram mot detta VM som tidigare år.

***

32 deltagande lag verkar lite väl många. Det lär bli många matcher med utklassningssiffror. Redan med färre lag har det varit några som inte haft kvalitet för ett världsmästerskap. Ta Australien och Grönland, som exempel!

Positivt är att det utökade antalet lag ger utrymme för tre bra nordafrikanska lag och att både Sydkorea och Japan är kvalificerade. Lagen från östra Asien brukar spela en offensiv, snabb handboll där dock fysiken mot de europeiska topplagen inte räcker till. Inför ett olympiskt spel på hemmaplan brukar arrangörsnationen satsa extra och lyckas då och då, Minns 1988 i Sydkorea, guld damer, silver herrar.

Var står Japan inför sitt (eventuella) OS?

***

Men det lär bli mycket Europa som vanligt. Frankrike, Danmark, Norge är de hetaste medaljkandidaterna med Tyskland och Kroatien som outsiders. Kan också varna för Ryssland.

***

Sverige, då? Det är en ung och i dessa sammanhang nästan helt orutinerad trupp. Kan laget konkurrera om en kvartsfinalplats är det godkänt i min bok.  Under de stora medaljåren från 1990 och en bit in på 200-taler hade de bärande spelarna nästan alla över 200 A-landskamper, sex till och med över 300. Även ”komplementspelarna” hade långa landslagssäsonger, några upp mot tio år och 200 landskamper.

***

I årets VM-trupp har målvakten Andreas Palicka 105 landskamper. Jim Gottfridsson, nyckelspelaren, som man kanske tror är en inventarie i landslaget har bara 90 landskamper på sitt cv.

Det här kan bara inte gå.

Visst har av olika anledningar den svenska truppen decimerats på erfarenhet. Men det är många spelare som, även i mästerskapssammanhang, visat sig ha kapacitet att hävda sig på denna nivå men aldrig lyckats etablera sig. Jag tänker på Jesper Konradsson, Magnus Persson, Viktor Östlund, Markus Olsson, Andreas Cederholm. Philip Henningsson, Philip Stenmalm och kanske några till från de senaste åren. Några borde haft mer att ge.

Detta har gett utrymme för några unga skåningar från den breda skånska ungdomshandbollen, som jag berömt åtskilliga gånger i mina bloggar, som Valter Chrintz (Åhus), Alfred Jönsson (H 43 Lund), kanske Anton Lindskog (Näsby) och inte minst Lukas Sandell (Eslövs HF), vars talang man såg i Ystads IF men att han 2021 skulle bli VM-spelare är både intressant och glädjande.

För framtiden är det viktigt att några av dessa etablerar sig på denna nivå.

***

Nu är det snart dags för avkast för Sveriges första VM-match, Nordmakedonien. Svensk vinst!

34 herrlag, 12 damlag.

Det är så många fotbollslag (A-lag) det finns totalt i de fem sydostskånska kommunerna, Skurup, Sjöbo, Ystad, Tomelilla och Simrishamn. Vid årsskiftet 2018/19 bodde cirka 100 000 personer i regionen.

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan fick jag ett stort intresse för idrotten, inte minst för fotbollen, i de här kommunerna. Mitt hjärtats klubb, Skurups AIF, hade sina kontakter österut. Fotbollen har aldrig elitmässigt varit stor här. På herrsidan har IFK Ystad sex säsonger i näst högsta divisionen, Tomelilla IF en. På nivå 3 har IFK Simrishamn, Skillinge IF, Ystads IF, Sjöbo IF, Brösarps IF, och Rydsgårds AIF spelat, oftast i kortvariga sejourer. I höstas tog Österlens FF steget upp till division 1, det är nu steg 3 i seriepyramiden.

***

När den högsta damserien var uppdelad i en massa regiongrupper spelade Hammenhögs IF och SoGK Charlo vardera fyra säsonger i en sydlig division 1-grupp. Hammenhög spelar numera på nivå 3.

***

Det är ingen stark fotbollsregion. Ystad har tappat mark i ett längre tidsperspektiv. En orsak är att handbollen blivit en åren-runt-sport. Bolltalangerna koncentrerar sig handboll.

***

Det är med andra ord ingen historisk stark fotbollsregion. Och framtiden ser inte ljus ut. I alla fall inte man ser på rekryteringen i de åldersgrupper, J (17—19), !6, 15, 14 och 13, som Skåneboll redovisar i sitt tabellnummer.

Skurup, 16 000 innevånare, 4 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P16 ett (gemensamt lag), P 14 ett (gemensamt lag), P 13 två.

Flickor: F 13 ett.

Sjöbo, 20 000 innevånare, 6 herrklubbar, 2 damklubbar

Pojkar: P 15 ett,  P 14 två, P 13 fyta (ett gemensamt).

Flickor: F 14 ett, F 13 ett.

Tomelilla, 14 000 innevånare, 8 herrklubbar, 3 damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 14 ett. P 13 två.

Flickor: F 16 ett, F 15 ett, F 14 två (Tre av dessa från Spjutstorps IF!).

Simrishamn, 19 000 innevånare, 11 herrklubbar, 5 damklubbar

Pojkar: P 15 två, P 14 ett, P 13 två.

Flickor: F 15 två (1 gemensamt), F 14 två (båda gemensamt), F 13 två.

Ystad, 31 000 innevånare, 9 herrklubbar, fem damklubbar

Pojkar: J-lag ett, P 16 två, P 15 två, P 14 fyra, P 13 fyra.

Flickor: F 16 två, F 13 tre.

Ystads IF är den enda klubb i hela regionen som har en gedigen ungdomsavdelning med herrjuniorlag och med lag, totalt sju, i alla övriga årgångar för pojkar. YIF har också två 13-årsflicklag.

(Gemensamt innebär att två eller flera klubbar har ett gemensamt lag.)

***

Den här helt ovetenskapliga undersökning visar att fotbollens ställning försvagas. Framtiden kommer att bli besvärlig för småorternas lag. Samtidigt som antalet spelare från ungdomsleden blir mindre, minskar antalet boende i byarna.

Siffrorna visar också på hur fotbollen tappar upp i åldrarna. Tre juniorlag i ett område med 100 000 innevånare är en oroande siffra. Liksom att det 2020 bara fanns två klubbar (YIF hade två lag) 16-årslag.

Den samlade idrotten vill, och där har fotbollen, i alla fall i grunden, samma uppfattning: Man skall förlänga den ålder som ungdomarna är med i idrottsrörelsen. Fotbollen i sydost har misslyckats.

***

I tre av kommunerna, Simrishamn, Ystad och Skurup, har Malmö FF ungdomsakademier på tre högstadieskolor. Var spelar eleverna matcher? Ta Skurup som exempel! Huvudortens Skurups AIF hade inte ett enda pojklag, Janstorps AIF två P 13-lag och Skivarps GIF och Rydsgårds AIF måste slå sig samman för att få ihop ett 14-årslag.

Några spelar kanske för MFF, men numera idkar storklubben ingen breddverksamhet utan seriespelar med endast ett lag per åldersgrupp.

Vart tar spelarna vägen?

***

Det är många frågor en studie av 2020 års serietabeller ställer.

Även om just en pandemisäsong kanske inte ger en fullständig rättvisa.

”Malmötjejer ska inte se sig förpassade till bussen, de ska också kunna flyga till toppen som killarna.”

Det här är en treradig rubrik från måndagens Sydsvenska under överrubriken Opinion och signerad av Eva Bertz (L), ordförande i Malmö fritidsnämnd.

Eva Bertz ondgör sig över fördelningen av pengar för deltagande i de europeiska klubblagsturneringarna i fotboll. Det finns all anledning att ha synpunkter på den groteska skillnaden i pengar till dam- och herrfotbollen på den här nivån. Hon tar FC Rosengårds resa till Georgien som ett exempel. Malmöföreningen fick inget bidrag för att åka dig. FCR fick själv charta ett plan. Eva Bertz, man kan inte åka buss till Georgien och sen prestera på hög nivå! Även om det inte behövdes någon större skicklighet för efter två matcher vinna med 17—0 totalt.

Vad jag reagerar på är hennes avslutningsord: Jag kan lova att fritidsnämnden och dess förvaltning inte kommer att ge upp kampen för en jämställd idrott under min ledning.

Ur ett könsperspektiv, för det är detta Eva Bertz opinionsinlägg i grunden handlar om, är ungdomsidrotten i Malmö jämställd. Att det finns en snedfördelning idrotterna emellan är väl helt okey. I gymnastik, ridning, konståkning, cheerleading och till och med inom ungdomsfriidrotten är det betydligt fler töser än pågar som är aktiva. Att det är tvärtom i fotboll, ishockey och en del andra idrotter är väl också i sin ordning. Könsfördelning och tillgänglighet är lika i merparten av de idrotter som bedrivs i Malmö som handboll, basket, innebandy, simning och så vidare.

Ungdomarna har olika intressen.

***

För att få den optimala ungdomsidrotten är det den ekonomiska segregationen som är den man måste besegra. Idrotten vill, det forskningen visat, att ungdomen i unga år skall syssla med många aktiviteter, ingen specialisering i unga år. Det får till följd ett längre liv inom idrottslivet. Och också i många fall en högre kapacitet, när man specialiserar sig.

Det är dessa mål Malmös fritidsnämnd bör sätta som sina. Stans klubbar är beredda att ställa upp. Men de måste få resurser i en positiv atmosfär. Medlemsavgiftens storlek får inte vara ett hinder för att var med i mer än idrottsförening. Det skall vara tillåtet att arrangera tävlingar och tjäna pengar.

Det är detta Eva Bertz och hennes medhjälpare skall koncentrera sig på.

2021 klarar idrottsrörelsen i Sverige av att bemästra en eventuell könsdiskriminering.

***

De är mer än FC Rosengård och Malmö FF 2020 deltagit i Europaspel. Även HK Malmö deltog i en handbollsturnering. Hade turen (kort resa) och oturen (tufft motstånd) att få möta danska Skjern i första omgången. I de inledande omgångarna finns ingen internationell ekonomisk hjälp.

Det finns mer än genusskillnader, Eva Bertz. Villkoren idrotterna emellan är helt annorlunda.

Bra att veta i en debatt.

***

I mina funderingar kring det här inlägget dök en frågeställning upp: Hur berättigat är det att en kommun skall serva en verksamhet, som i stora delar är helt professionell med spelarlöner som lyser högt och ilsket i allmänhetens ögon?

Jag ställer bara frågan.