De senaste dagarna har fingrarna flugit lite lättare över datortangenterna för MFF-följarna i lokalpressen.

Efter de två cupförlusterna mot Västerås och Gais har det varit lite modstulet. Men så kom beskedet om att den serbiske mittfältaren Veljko Birmanecevic var klar och att kroaten, anfallaren Antonio Colak var på ingång. Det journalistiska tonläget ändrades. Det här är två klassnytillskott. Så låter det förstås alltid när MFF presenterat något nytt. Visst några av de senaste åren nyförvärv har tillfört kvalitet men det finns också många floppar.

Jag har ingen aning om Veljko Birmanecevic och Antonio Colaks kapacitet, har aldrig hört talas om dem. Men det ringer alltid en klocka: Om de är så duktiga som man nu säger, varför hamnar de i Allsvenskan och kan köpas för, som man anger, tio miljoner? Se bara vad MFF erhöll för Mattias Svanberg (45 miljoner) och vad andra svenska klubbar fått för sina spelare! På den internationella marknaden får man i dessa dagar inte alltid den bästa varan för tio miljoner.

Jag hade nog väntat att jubla tills jag sett dem på plan i spänt läge. Hos MFF:s konkurrenter finns det också åtskilliga exempel på upp- och omskrivna utländska spelare, som inte levererat på önskad nivå.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Har elittränarens roll att utveckla spelare helt försvunnit? Ibland känns det som om det i den svenska elitfotbollen finns en köp- och slängmentalitet.

Trots det vackra talet om satsningen på sina akademier.

De flesta är väl överens om att övergångssummorna i den internationella herrfotbollen är groteska.

Läser ständigt och jämnt att Malmö FF:s lovande – detta epitet står jag för – innerback Anel Ahmedhodciz värderas till 80 miljoner och jag har till och med sett uppgifter på 100. Detta bara i övergångssumma till MFF. Sen tillkommer en inte oäven sign-on-bonus till Anel själv och en väl tilltagen personlig årslön.

Jag upprepar: Anel Ahmedhodciz är lovande men med så uppenbara brister att jag har svårt att se att han är konkurrensduglig på en hög internationell nivå. Har storklubbarna ute i Europa det så gott ställt att man investerar över 100 miljoner på en internationellt oprövad spelare?

Jag tycker att Anel Ahmedhodciz under 2020 fick oförtjänt bra slutbetyg för sina insatser. Det fanns många individuella misstag som gav mål, eller i alla fall farligheter, för motståndarna. Det kändes som om han skulle hyllas för att fotbollsjournalisterna från början bestämt sig för att Anel Ahmedhodciz var bra.

I mina ögon var han vid gårdagsförlusten, 0—1 mot Gais, verkligen dålig. Han uppträdde vid ett flertal tillfällen som en vilsen höna och hans passivitet vid baklängesmålet måste ha upprört även de mest inbitna MFF-anhängarna.

Risken är uppenbar att verkligheten hinner i fatt Anel Ahmedhodciz. Det är ett stort steg från en bra debutsäsong i Allsvenskan till spel i någon av toppligorna i Europa. En idrottsutövares utveckling sker oftast platåvis. Jag har aldrig träffat Anel Ahmedhodciz men några av hans uttalanden och hans attityd på plan tyder på att han inte i år är mentalt mogen att ta nästa steg i karriären, inte det stora han och hans omgivning hoppas på.

Men money talks. Samtidigt som det uppenbart finns medel att investera i osäkra spelarköp i storklubbarna.

Det blir en spännande vecka för oss som följer Handbollsligan, den högsta herrserien.

Tre omgångar återstår, för några bara två. För Alingsås och Kristianstad tillkommer dessutom var sin hemmamatch i Europaspel. Det är tuffa matcher på en vecka.

Covid-19 och en massa skador, inte minst hjärnskakningar (och då inte enbart på målvakter) , har ställt till det. Lagen har drabbats olika i olika skeden av säsongen. Rytmen har saknats i spelprogrammet. Men nu står vi inför avgörandet, ett spännande sådant. Och med en tabell, där alla lagen har något att spela för. Lägg till att det också är många så kallade fyrapoängsmatcher som gör att möjligheterna till omkastningar är stora.

HK Malmö och Ystads IF, ettan och tvåan, är skademässigt hårdast drabbade. Att ersätta det ordinarie målvaktsparet i enstaka matcher går väl hjälpligt men i ett slutspelsmöte över fem matcher under kort tid är det avsevärt svårare.

Det gäller för båda lagen att en av de ordinarie målvakterna måste bli kurant till slutspelet om lagen skall nå ända fram.

Många lag har skador på tongivande spelare. Skadeläget är hemlighållet hos lagen. I slutspel och kval öppnas förmodligen möjligheten till återkomster för några viktiga spelare. Om nu inte covid-19 ställer till det än mer än vad viruset redan gjort,

I år får topplagen inte välja motståndare i slutspelet. Det hade väl sin charm. Nu är det fastställt, ettan möter åttan, tvåan sjuan och så vidare. I skrivande stund är ingen placering klar. Och med, som sagt, många inbördes matcher bland de sju slutspelsklara lagen är det lite av hybris att tippa kvartsfinalordningen. Men jag har gjort bort mig tidigare. Så här faller i alla fall mina funderingar ut.

Ystads IF—Guif

Sävehof—Lugi

HK Malmö—Kristianstad

Alingsås—Skövde

Slutspelat för året kommer Hallby och IFK Ystad ha gjort

Kvala får Önnered, Redbergslid och Aranäs göra.

Ny sats i Allsvenskan för OV Helsingborg och Varberg.

***

I kväll spelar Aranäs--IFK Ystad och Guif—OV och vid pass 20.30 kan alla mina funderingar visa sig vara helt felaktiga. Spännande är det under alla omständigheter.

För en tid sedan skrev jag några rader om att friidrottsklubben IK Finish från Vellinge under delar av 1940- och 50-talen hade en filial på Heleneholms idrottsplats.

Inte förrän 1952 fick Vellinge kommun en friidrottsarena med dåtidens underlag, kolstybb. Under det ljusa halvåret hade Finish sin verksamhet på Kostadion, belägen på Eskilstorps ängar.

Men redan på 1930-talet hade Finish, bildat 1924, en Malmöfilial. Då höll man till på Sorgenfri idrottsplats, anlagd på tidigt 30-tal. Banvarvet var endast 300 meter och friidrottsytorna låg längs Sorgenfrivägen.

Att Finishs första Malmöavdelning höll till på Sorgenfri, den uppgiften hittade jag i klubbens inbundna månadsmedlemsblad från åren 1936—1962. De stencilerade bladen i A 5-format ger en fascinerande bild av en idrottsförenings verksamhet under dessa år. Jag har bara hunnit en bit i in i del 1 av 12. Mycket intressant material finns att ta del av.

Jag har lånat böckerna av IK Finish och måtte framtidens ledare inte resonera som man gjort i åtskilliga klubbar: Det är inget skit att bevara. Det kör vi till tippen,

Medlemsbladen är idrottshistoriska rariteter.

Det finns mycket intressant att hitta, inte minst ur Malmösynpunkt. Huvudredaktörer de första åren var klubbens grundare och ordförande under 52 Ive Larsson samt klubbens sekreterare Åke Nilsson. De senare blev senare en stor profil inom Malmöfotbollen. Han var nämligen ordförande i IFK Malmös fotbollssektion åren 1955—1961, fotbollens storhetstid i IFK.

Åke hade som friidrottare den lite udda kombinationen 800 meter och tresteg. Som bäst löpte han 800 metet på någon sekund över två minuter och hoppade nästan 13 meter i tresteg. Naturligtvis inga anmärkningsvärda resultat i dagens friidrottsvärld men, nådda under mitten av 1930-talet, visar de på en inte oäven talang.

Lite mer ur Malmös idrottshistoria, hämtade ur Finishs medlemsblad.

På vårarna innan Sorgenfris kolstybbsbanor var tillgängliga tränade man på och vid Sandsjön. Det var vid denna tid en badplats, belägen vid Öresund bakom nuvarande Spillepengen. Kan väl jämföras med dagens Ribersborg, en plats för bad och allehanda idrottsutövning.

Jag har också läst mig till att det var IFK Malmö, som några år tidigare varit en av Sveriges främsta friidrottsklubbar, 1940 var initiativtagare till Malmö-Alliansen i friidrott. IK Finish ansågs tillhöra Malmöfamiljen och var en av över tio medlemsklubbar.

Nu finns två klubbar med arenafriidrott, Malmö AI och Heleneholms IF.

Efter fortsatt läsning av Finishs medlemsblad lär det finnas anledning att återkomma.

I helgen avgjordes SM i friidrott i Atleticum i Malmö, 300 meter från min bostad.

Tyvärr hindrade covid-19 ett besök. Så min information har jag fått genom att studera resultatlistorna. Pandemin gjorde att de i många grenar var extremt tunt. Det fanns i vissa fall tuffa kvalgränser, så det är inte rättvist att granska tävlingen ur ett breddperspektiv.

Elitfriidrotten i landet är koncentrerad till storstadsregionerna. Stockholm och Göteborg tog hem vardera 19 medaljer, Malmö 10, övriga Sverige 30.

Endast en Skåneklubb ytterligare fanns i medaljligan, IFK Helsingborg med två silver. En tredje förening, IFK Lund, var representerad.

I min värld är det tunt, endast tre skånska klubbar hade SM-kvalificerade aktiva. Eliten här nere finns i Malmö AI. Men jag menar att tio medaljer, sex guld, ett silver och tre brons, är en utdelning som borde vara större. Endast en av dessa togs nämligen av en aktiv som från början fostrats i en Malmöklubb, Daniela Busk, silvermedaljör på 200 meter. Övriga har kommit till storklubben från andra håll. Inget ont i det: Så ser elitidrotten ut. På gott och ont.

Samtidigt måste det finnas oupptäckta talanger i den här stan med sina 330 000 innevånare. Tidigare har Malmös egenproduktion till den svenska friidrottseliten varit betydligt större.

Malmö inneboende kapacitet är inte utnyttjad.

***

I ärlighetens namn skall tilläggas att stavvinnaren Melker Svärd Jacobsson från Örgryte började sin karriär i MAI och att kultrean Viktor Gardenkrans, Upsala IF, som ungdom tävlade för Heleneholms IF och MAI.

***

För en idrotts – oavsett vilken – utveckling är en regional bred föreningsverksamhet betydelsefull. De fyra EM-deltagarna med skånsk anknytning är ett av många bevis.

Fanny Roos, kula, moderklubb: Ljungby FIK

Joakim Andersson, 800 m, moderklubb: IFK Trelleborg

Max Hreija. 60 m häck, moderklubb: Linköpings GIF

Thobias Montler, längd, moderklubb: IF Kronan

Wictor Peterssom. kula. moderklubn: Hässleholms AIS

Såg häromdagen en notis om att PIL, paraplyorganisationen för idrotten i Lund, vill att idrotten och kulturen i stan i framtiden inte skall administreras i samma nämnd.

I Malmö finns en kultur- och en fritidsnämnd. De båda är dock underställda samma kommunalråd, Frida Trollmyr (S). Var hennes intresse finns har i idrottskretsar, speciellt i de som värnar om idrottshistoria, varit känt länge. För en tid sedan accentuerades det tydligt. Regeringen bestämde att Förintelsens museum skulle placeras i Stockholm. Malmö fick inte heller Rörelsernas museum.

Indignationen var stor inom kommunledningen, inte minst var Frida Trollmyr engagerad i intervjuer och debattinlägg: Malmö var värt ett statligt riksmuseum.

Samtidigt framkom det att Malmö skulle intensifiera ansträngningarna att försöka bli Europas kulturhuvudstad 2029.

Jag gillar engagemang och framtidstro.

Men var fanns dessa egenskaper 2017, när Malmö med Frida Trollmyr som högste politiske ansvarig monterade ner Idrottsmuseet i Baltiska hallen? IM i Malmö var initialt till och med en filial till Riksidrottsmuseet  i Stockholm.

Jag tolkar turerna kring nedläggningen som att de styrande i Malmö inte anser att idrott är tillräckligt fint för att tillhöra kultursektorn.

Jag vet att besöksfrekvensen var dålig, att brandmyndigheterna hade synpunkter och att det relativt nybyggda arkivet i källaren hade brister. Men med rätt vilja hade problemen kunnat åtgärdas. Nedläggningen var en form av uppgivenhet.

***

De dagliga öppettiderna var verkligen inte anpassade till när den stora allmänheten var ledig. De allra flesta helger var det stängt, under sommaren var det vissa månader semesterstängt. Det var inte speciellt ofta man gjorde några förändringar i utställningsmontrarna.

Hur var kontakten med föreningslivet för att få inspiration till intressanta utställningar vid exempelvis jubileum?

Ledningen gjorde ingen större PR för att locka till besök. Det var inte underligt att antalet besökare var få.

***

Det jag personligen saknar allra mest är det stora biblioteket med idrottslitteratur och det stora arkivet i källaren. Här fanns års- och jubileumsböcker från förbund, organisationer och föreningar, förbundstidskrifter och så vidare. Det var ett fantastiskt bibliotek. Med allt på en plats. Saknande man en uppgift var det bara att söka vidare i samma rum.

Mycket av detta finns nu på Stadsarkivet på Bergsgatan. För att få del av materialet måste man beställa upp det från källararkivet. Det är i sanning ingen lätt uppgift att ta reda på hur det man vill ta del av är registrerat. Jag skall inte kommentera alla problem jag stött på vid mina besök på Stadsarkivet. 

Jag saknar att själv, varsamt, söka de uppgifter jag önskar. Och den service man fick i ”Baltiskan” av muséets personal. Denna hjälp är svår att få i dag. Personalomsättningen på Stadsarkivet är stor, kunskapen om hur man hittar rätt i idrottsarkivet är begränsad.

***

I samband med nedläggandet av Idrottsmuseet var Frida Trollmyr snabb med att påpeka att i den östra foajén av Baltiska hallen skulle inrättas ett Mästarrum för Malmö. Det är påbörjat. Men vem kan ta del av del av utställningen? Inte allmänheten i alla fall. Rummet är tillgängligt vid möten i lokalen med Idrottsmuseets Vänners eller vid VIP-sammankomsterna i samband med HK Malmös matcher och några andra evenemang.

Utanför entrén till Mästarrummet har man, undanskymt, placerat Mästartavlorna, där namnen på alla skånska mästare vid OS, VM och EM finns. De är inte lätta att hitta.

***

Hela handläggningen av nedläggningen av muséet visar på ett enormt ointresse för Malmöidrottens fantastiska historia.

I Malmö är idrott inte kultur.

I helgen börjar tävlingssäsongen i fotboll.

Ja, för de 32 herrlag som finns kvar i Svenska cupen, som i det här skedet är seriespel med fyra lag per grupp.

Det har varit en strulig försäsong för många klubbar. Coronan har ställt till det. Men även många (ovanligt många?) skador har gjort att det blivit svårt att hitta rätt i den uppställning som skall vara grunden för en lyckad säsong. Jag tänker inte på Malmö FF:s självvalda policy att testa in i det sista.

Men de många skadorna, många på nyckelspelare, har de inte sin bakgrund i 2020 års komprimerade säsong med spel en bit in i december? Hårt belastade kroppar fick en vila på bara cirka en månad innan det var dags för en kort grundträningsperiod och sen träningsmatcher strax därpå.

Idrottare av alla kategorier är i behöv av viloperioder och periodisering av träningsdoserna. Svenska elitfotbollsspelare är inte vana vid ett så kort tävlingsuppehåll som det här. De har inte fått den vila och den ”långa, tråkiga” försäsong de vant sig vid.

Jag tror att de många skadorna har sina förklaringar i för kort vila och för hård belastning. Elitfotbollen är inte redo för en tävlingssäsong.

Covid 19 präglade fotbollsåret 2020 och risken är uppenbar att det blir så även 2021.

Det sägs att svensk fotboll har haft världens längsta försäsong.

Numera har den svenska elitfotbollen den kortaste.

Inget av dessa påståendena är förstås bevisade. De är ”sånt man säger”.

Men i nästa vecka sätter tävlingsåret i gång för 32 av de bästa lagen. Svenska cupens gruppspel inleds. Det gör lagen med en dryg månads träning och fyra, fem träningsmatcher. Naturligtvis är det inte fråga om toppform i mitten av februari men väl form att klara ett i många fall kapabelt motstånd för de allsvenska topplagen.

Under vinterns matcher har tränarna testat nyförvärv och talanger från egna akademien och gett dem bra med speltid. Givetvis sympatiskt och rätt. Men hur har det blivit med samspeltheten? Malmö FF:s Jon Dahl Tomasson menar att den inte är nödvändig, de intentioner man arbetar med under de många träningspassen skall sitta även utan matcher tillsammans. Likväl förklarar han ett av de många (sex på tre matcher) baklängesmålen med brist på kommunikation (och då inte den verbala).

När MFF den 21 februari tar emot Västerås SK gör man det med att lag där de elva startspelarna inte spelat tillsammans en enda hel match. Och där de alla bara har en enda 90-minutesmatch i benen.

I min enkla värld ett märkligt upplägg inför ett viktigt tävlingsmöte.

Vi talar om professionell idrott.

***

Jag har sett alla tre träningsmatcherna (2—2 både mot division 1-nykomlingen IFK Malmö och ett Kalmar FF utan några av sina främsta och mycket juniorbetonat samt 0—2 mot seriekollegan Mjällby).

Omdömena från Malmömedia har varierat. Anfallsspelet mot Kalmar (två mål av Marcus Antonsson) fick lovord, kritiserades efter matchen mot Mjällby.

Det stora problemet har dock varit defensiven, sex mål i egen bur mot mediokert motstånd i två av matcherna inger inget förtroende.

Anel Ahmedhodzic har saknats.

Är Jon Dahl Tomasson lika säker som han vill påstå?