Individuellt har tre aktiva representerande en Malmöförening erhållit Svenska Dagbladets guld, tidigare, och fortfarande i folkmun, kallat Bragdguldet.

Två av dem finns hedrade på Malmös Walk of Fame, brottaren från BK Kärnan Johan Richthoff (1930) och simmaren Gunnar Larsson från Malmö SS (1970).

Den tredje är Hans Drakenberg, värjfäktare från MF 19. Han fick guldet efter att 1935 blivit individuell Europamästare. Året innan blev han EM-bronsmedaljör och i Berlin-OS 1936 kom han fyra.

I lagsammanhang har han i OS ett silver, i VM ett silver och ett brons och i EM ett silver och ett brons.

En meritlista, värd att beakta, i en diskussion om en plats bland de 40 på WoF.

***

Mer om Bragdguldet ur Malmövinkel.

1942 års vinnare var Gunder Hägg, som då tävlade för Gefle IF.

1979 belönades Malmö FF för sin finalplats i Europacupen.

1987 vann Sverige VM i ishockey, i laget spelade Pekka Lindmark, Matti Pauna och Peter Sundström, som senare spelade i Malmö IF.

1989 fick det svenska VM-guldlaget i bordtennis utmärkelsen, Jörgen Persson representerade då Malmö FF.

1994 var det fotbollslandslagets VM-brons som belönades. De tidigare MFF-spelarna Patrik Andersson, Roger Ljung, Martin Dahlin, Jonas Thern och Stefan Schwartz var med i truppen.

***

Åter till Malmös Wall of Fame.

När Malmö delade ut sina Mästarbidrag (10 000 kronor för ett SM-guld), från början av 2000-talet, lockades aktiva från de mindre idrotterna till en Malmöförenig. En var Morgan Lundin, bågskytten i compoundklassen. Han tävlade i fem år för BK Gripen. Under sin karriär vann han i VM individuellt sju guld, fyra silver och tre brons, i lag var medaljfördelningen 3—2—4.

Hans EM-facit, individuellt 2—1—3 och i lag 4—3—3.

Morgan vann 24 individuella SM-guld.

Åtskilligt i denna digra medaljskörd kom som aktiv i Gripen.

***

Gripen är i internationella mästerskap verkligt meriterad.

Klubbens medlemmar har erövrat fyra individuella guld i VM, två silver och två brons. I lag har Gripenmedlemmar två guld, tre silver och två brons.

I EM, individuellt 2—2—2, i lag 5—2—2.

Näst Morgan Lundin är Liselotte Andersson den mest meriterade med en diger meritlista.

VM: Individuellt ett guld, ett brons, lag ett silver.

EM: Individuellt ett guld, ett silver, lag ett brons.

I World Games, de icke olympiska idrotternas ”OS” har Liselott ett silver och ett brons individuellt.

BK Gripen är i stort anonym i Malmös idrottsvärld, men en av de mest meriterade.

***

I min bok är Hans Drakenberg och Morgan Lundin värda en diskussion om en plats på Stadiontorget.

Det finns fler kandidater. Jag återkommer.

Att jämföra prestationer inom olika idrotter är svårt, om inte snudd på omöjligt.

Men det är en intressant lek, som nu att diskutera de 40 idrottsmän som skall föräras en plats på Malmös Walk of Fame. Lättare är det att gradera prestationerna inom en av och samma idrott som nu bowlingen. I första nomineringen fick Annette Hagre Johannesson sin välförtjänta hyllning. För några år sedan fick hon bowlingsällskap av Martin Paulsson, en spelare av hög internationell klass, inget snack om saken. Han är individuell Europamästare och har ett VM-guld i lag plus ytterligare sex medaljer från VM och EM.

I de internationella mästerskapen tävlar man om många guld/medaljer, tre individuella och så i två- tre- fem- och åttamannalag. (Inte alla samma år, oftast tre/år)

I Malmö är bowling historiskt sett en de mest framgångsrikaste idrotterna och då även i ett internationellt perspektiv.

En individuell världsmästare, Hagre, Tony Rosenkvist vann alla tre individuella EM-gulden 1985, Patrik Johansson singel 1997 (han har också två individuella VM-silver) och Martin Paulson masters 2011.

Malmöspelare har också medverkat i elva VM-guldlag och åtta guldlag i EM.

Malmötösen Yvonne Nilsson/Berndt har två individuella EM-guld och ett VM-silver och ett VM-brons plus tre lagmedaljer därav ett VM-guld. Hon tävlade under några säsonger för en österrikisk klubb men många av meriterna härrör sig från när Yvonne tävlade i en Malmödress.

Till Tony Rosenkvist lista från de stora internationella mästerskapen skall läggas fem lagmedaljer, därav två VM-guld.

Patrik Johansson laglista imponerar också, ett VM-guld plus åtta ytterligare.

Det är i denna bowlingkonkurrens Martin Paulsson skall jämföras. Juryn har gjort sitt val. Jag hade gjort ett annat: Yvonne Nilsson/Berndt.

***

Numera lever bowlingen ett undanskymt liv i Malmö, som i perioder haft Sveriges ledande klubbar, på damsidan SBC och bland herrarna Elbogen och N 6.

***

Friidrotten har fyra plattor på Stadiontorget. Skåne har två Europamästare, både från 1946. Lennart Strand på 1 500 meter, han är hedrad, och Lennart Atterwall i spjut. Han blev också fyra vid OS 1936. Tio gånger blev han svensk mästare.

I ”modern tid” har Sven Nylander respektabla meriter på 400 meter häck: Två fjärdeplatser vid OS, fyra två gånger och femma en gång vid VM, samt två silver och ett brons vid EM. Han blev svensk mästare vid sex tillfällen. Hans personbästa 47,98 från 1996 är ännu placerat bland de 50 främsta resultaten i världen genom tiderna.

***

Dessa fina meriter till trots lär det inte finnas plats bland Malmös 40 främsta idrottare genom tiderna. Vill bara visa på konkurrensen.

Återkommer.

Detta inlägg finns också på manssonsport.bloggplatsen.se

I kväll börjar SM-slutspelet i handboll för herrar.

Spännande och ovisst.

Två Skånederbyn inleder kvartsfinalspelet, Ystads IF möter Lugi, HK Malmö tar sig an Kristianstad. Synd bara att matcherna spelas samtidigt. Ännu har jag inte bestämt mig. Ni vet det där om åsnan.

***

Massmedialt befinner sig är handbollen i skuggan ur ett riksperspektiv.  I OS-kvalet nu i helgen redovisades torftigt och felaktigt på många håll. Text-tv rapporterade bara Sveriges matcher. Handbollen har svårt att få ut sitt budskap. Jag talar i generella termer. Som intresserad hänvisas man till nätet. Där hittade jag just, denna gång på Handbollskanalen, att HK Malmös Otto Lagerquist skall spela i Schweiz kommande säsong. Den uppgiften har jag inte sett, inte ens på HK:s egen hemsida. Det kan förstås tyckas negativt att en spelare lämnar klubben, men en öppenhet gentemot media även i sådana fall, tror jag på sikt gynnar båda parter.

Hur alerta är handbollens klubbar på informationssidan? Jag vet inte. För att få ut sitt budskap i vidare kretsar räcker det inte med att hänvisa till den egna hemsidan. På många redaktioner har de handbollsintresserade journalisterna blivit färre. I dagens Kvällsposten finns på nätet inte en enda rad om dagens både derbyn. Det är faktiskt fyra lag från det som tidningen kallar Kvällspostenland.

I huvudmeny finns 22 artiklar om fotboll, fem om ishockey och tre om innebandy. Speglar denna snedvridning sportsideläsarnas intressen? Jag tror inte det. Är det så är det verkligen oroande för handbollen.

***

Aftonbladet nätupplaga är också koncentrerad till fotboll och hockey men är bredare. Där finns också plats för handboll. Johan Flinck håller oss handbollsintresserade uppdaterade med analyser och initierade artiklar. Flinck är ljuset utanför lokalpressen i de landsortskommuner, där handbollen är den framgångsrikaste idrotten.

Johan Flinck har tippar slutspelet:

Kvarsfinalerna: Ystads IF—Lugi 3—1 i matcher, HK Malmö—Kristianstad 2—3, Skövde—Alingsås 3—2, Sävehof—Guif 3—0.

Semifinalerna: Sävehof—Kristianstad 3—2, YIF—Skövde 2—3

Final: Sävehof—Skövde 3—2.

Vårt fredagsexpertgäng har med en pott på 400 kronor också tippat.

Mitt förslag utan att ha tagit hjälp av Aftonbladet:

Kvartsfinaler: YIF—Lugi 3—0, HK Malmö—Kristianstad 1—3, Skövde—Alingsås 3—2. Sävehof—Guif 3—1

Semifinaler: Sävehof—Kristianstad 2—3, YIF—Skövde 2—3

Final: Skövde—Kristianstad 2—3

***

Under skrivandets gång har jag bestämt mig: Jag skall se HK Malmö—Kristianstad.

En av många fördelar med att vara pensionär att man inte har en massa ”måsten”.

Några finns givetvis. Men man kan skjuta upp en del till morgondagen. Som att sätta några intryck från helgens idrottsevenemang på pränt först en tisdagseftermiddag.

I min idrottsvärld var herrhandbollslandslagets kvalificering till OS det stora. VM-silvret för några månader sedan till trots: Hur stabilt var detta unga, nya lag? Jodå, svensk handboll står på en stabil grund, där det viktigaste fundamentet, en världsmålvakt i Andreas Pallicka, åter visade sig vara bäst när det som mest behövdes.

Pallicka och Jim Gottfridsson är de bärande krafterna i bygget. Jim har kvaliteter att bli en ny förbundskapten. Det är upplyftande att se hur förbundskaptenerna Solberg/Boquist överlåter de taktiska dispositionerna i en time out till honom i stället för att plocka fram en taktiktavla och dra några förvirrande streck. Jag har aldrig förstått värdet att i ett kritiskt läge skissa upp en målgivande kombination. Vem kan ta sig till instruktionerna i en stressande, kanske avgörande sekvens?

Egentligen är det ju ett erkännande av att förberedelserna inte varit tillräckliga,

***

Svensk handboll visade återigen sin bredd. När Hampus Wanne, med i All star team i VM, tvingades lämna återbud kallades unge Emil från handbollsklanen Mellegård in och visade både effektivitet och mental styrka efter några frilägesmissar,

Att Niklas Ekberg gjorde landslagscomeback med sina egenskaper både på och utanför plan är ett plus inför OS. Inte minst är hans internationella rutin värdefull. Men varför jämföra och kritisera på felaktiga grunder? En krönikör menade nämligen att Sverige nu även får mål från högerkanten. Underförstått I jämförelse med VM. VM-paret Daniel Pettersson/Valter Chrintz svarade för totalt 40 mål, kan vara någon straff på Daniels konto, och det är ett bevis på bra effektivitet. Denna blir inte nämnvärt större med Ekberg i stället för Chrintz.

***

Solberg/Boquist får en jobbig, men positiv, tid fram till de skall nominera OS-truppen. Den får bara innehålla 14 spelare, plus tre reserver. VM, EM- och OS-kval har visat att det finns mer än två alternativ på de flesta positionerna. Över 20 spelare har varit delaktiga i 2021 års strålande insatser.

***

Malmö FF:s 0—4 mot Elfsborg har satt sina spår i humör och kommentarer i MFF-leden. Visst kunde MFF fixat ett tröstmål men det kunde också ha hamnat ännu fler bollar än fyra bakom Marko Johansson.

Det har talats om saknaden av en ”nia” och ”sittande” mittfältare och allt vad det nu kallas i det moderna, kufiska fotbollsspråket. Det som fattats i MFF nu under säsongen är viljan, att ta de sista och jobbiga stegen i varje situation på plan. Det gör ont att försvara sig, det gör ont att skaffa sig en fördel på mittplan eller att plocka fram en egen målchans.

I Elfsborgsmötet la några av spelarna mer energi på att vifta på och slå ut med armarna för att visa på alla de oförrätter de tycke sig vara utsatta för än att revanschera sig före sina misstag. Hur många gånger har Anel Ahmedhodzic haft en motståndare inom tacklingsavstånd i säsongens matcher? Hans ben har varit viktigare än en bollvinst.

I attityden finns MFF:s stora problem för närvarande.

***

Sen kan man ju också fundera varifrån den stora MFF-optimismen kommer om de två nya Balkanspelarna. Som jag antytt tidigare: Varför hamnar spelare med deras tillskrivna kvaliteter i Allsvenskan för en i dessa sammanhang låg summa som tio miljoner. Någonstans ringer en klocka.

Visst är scoutingen bättre än på den tiden man talade om videojuggar. Men …

Mitt första inlägg om Malmös Walk of Fame tände ett visst intresse och på olika sätt har jag fått ta del av olika uppfattningar.

Ju mer man sätter sig in i ämnet desto svårare blir det få fram en rättvisande lista över de 40 namn som skall föräras hederplattan på Stadiontorget. Det är ju också lätt att med facit i hand konstatera att statuterna från 2013 inte var helt genomtänkta.

De hittills 31 namnen representerar elva olika idrotter, där parasporten är en. Att värdera insatserna i parasport (det som tidigare kallades handikappidrott) är svårt med tanke på alla de klasser som finns beroende på handikappets art. Jag avstår att ha några synpunkter, nöjer mig med att konstatera att elitutövare av parasport är värda den uppskattning de får.

Att endast elva idrotter har aktiva med på WoF visar inte på den bredd som finns, och har funnits, i Malmö. I en tredje del återkommer jag med funderingar kring de (hittills) glömda idrotterna.

Givetvis har några av ”De elva” fler kandidater värda att diskuteras. Fotbollen har totalt åtta plattor, fem herrar och tre damer. Med sina meriter är Caroline Seger givetvis en spelare som kommer att diskuteras. Och hur hanterar juryn Marta, utsedd till världens bästa damspelare, med fyra säsonger i FC Rosengård? Och dessutom är hon svensk medborgare.

FC Rosengård har mer än någon annan Malmöklubb byggt sina framgångar på utländska spelare med förutom Marta även Anja Mittag och Ramona Bachmann som några av de främsta (enligt min enkla uppfattning). Om icke svenska medborgare kan föräras en plats på Stadiontorget vet jag inte. Men om det nu blir fyra eller fem kvinnliga spelare på WoF kan man ifrågasätta om en så pass ung sport med endast cirka 35 års riktig seriös verksamhet kan bli berättigad till en åttondedel av platserna.

Och i så fall ha lika många utmärkelser som den äldre och mera omfattande herrfotbollen. Kandidater för att fylla på herrlistan finns det gott om. Mitt förslag är Stefan Schwartz, kulladalaren, med VM-brons, 69 landskamper och även internationella framgångar på klubbnivå i storklubbar.

Brottningen har sex aktiva med, de flesta från första hälften av 1900-talet. Under 1970-talet var Lars-Erik Skiöld en av de stora, i EM guld och brons, VM-silver, OS-brons och ytterligare fem placeringar bland de sex främsta i dessa tre stora mästerskap. Lasse blev nordisk mästare sex gånger och svensk vid nio tillfällen,

I bordtennisfinns Jörgen Persson med. Tage Flisberg, en av 1950-talets främsta i världen, bland annat VM-tvåa 1954. Under två säsonger kring 1950 tävlade han för BK Olympic och vann just 1950 ett av sina 13 SM-guld.

2013 blev Li Fen Europamästarinna och spelade under många år för Malmö IF och är den bästa kvinnliga bordtennisspelare som hittills spelat i Sverige. Hon är svensk medborgare.

Två VM-guld, ett silver och ett brons och 124 landskamper i handboll finns på Kjell Jönssons meritlista. Han rankades vid ett tillfälle som världens bäste handbollsspelare och representerade IFK Malmö under fyra säsonger.

Åke Reimer, aktiv i Malmö BI och IFK Malmö, var med i VM-guldlaget 1958 och i bronslaget 1961.

2000-talets främste Malmöspelare är Dalibor Doder, OS-silvermedaljör med 146 landskamper.

***

Återkommer med nya funderingar om Malmöidrottens Walk of Fame. Samtidigt som jag inte avundas den jury som skall hitta rätt för att utse de sista nio resterande namnen. Kandidaterna är många.

Det kändes nästan symptomatiskt på hur Malmö hyllar och kommer ihåg sina stora idrottsutövare.

Jag ville kolla meriterna för de 31 Malmöaktiva, som förärats en bronsplatta på Stadiontorget. Jag visste att det fanns en stilfull anslagstavla i glas på väggen invid MFF-shopen. Och den fanns. Men den var delvis skymd av en ljusblå container för insamling av textilier. Det som borde lysa upp den grå betongen och locka till läsning syntes inte från alla håll. På något sätt typiskt hur de bestämmande i Malmö ser på det idrottshistoriska arvet: Ett arkiverat idrottsmuseum, ett påbörjat så kallat mästarrum, som inte är tillgängligt för allmänheten och de mästartavlor, producerade av Idrottsmuseets Vänner (IMV), placerade i ett hörn i Baltiska hallens foajé, där knappast någon passerar.

Malmö borde vara stolt över sin idrottshistoria. Inte gömma den.

***

2009 bestämde fritidsnämnden att det skulle finnas ett idrottens Walk of Fame i Malmö. En jury av politiker, tjänstemän och representanter för IMV presenterade i en första vända 16 namn. Efter hand har listan utökats till 31. Av någon anledning skall en gräns sättas vid 40. Det är med andra ord en grannlaga uppgift att utse de resterande nio. Vi pratar om ett över 100-årigt perspektiv.

Ursprungsreglerna var inte helt genomtänkta. Det stod bland annat att de främsta prestationerna skulle ha utförts i en Malmöförning. Det diskvalificerade Zlatan Ibrahimovic. Statuterna ändrades för hans skull: Det räckte att den aktive var fostrad i en Malmöklubb. Zlatan har fått sin platta. Regeländringen öppnade vägen för Söderkullagrabben, med Dalhems IF som moderklubb, Mats Olsson, under 1990-talet en av världens bästa handbollsmålvakter.

Den nya skrivningen blottade en annan brist. Några av de hyllade har bara en kort period som aktiva i Malmö och har nått sina främsta meriter i andra föreningar.

Helsingborg, en föregångsstad när det gäller idrottshistoria med sitt kreativa idrottsmuseum, har tänkt till när det gäller sitt Walk of Fame. Den som skall föräras sin plats skall antingen vara idrottsfostrad i kommunen eller som ”gästarbetare” representerat en Helsingborgsklubb i minst fem år. I juryn finns inga politiker och tjänstemän. Det är FIA (Föreningen Idrottsarkivet), IMV:s motsvarighet, som står för den idrottshistoriska kunskapen och är jury.

***

Nedan har du listan på de 31 Malmönamnen, alla duktiga, framgångsrika idrottsmän. Givetvis. Men tillhör alla de 40 främsta sett över 100 år? Jag tycker inte det. Vad nu min åsikt kan vara värd.

Den närmaste tiden kommer jag att ventilera några namn, i alla fall värda att diskuteras.

***

Badminton

Maria Bengtsson, Eva Twedberg-Stuart, Lim Xiao Qing

Bordtennis

Jörgen Persson

Bowling

Annette Hagre Johannesson, Martin Paulsson

Brottning

Karl-Erik Nilsson, Gustaf Freij, Frithiof Mårtensson, Johan Richthoff

Thure Sjöstedt, Calle Westergren,

Cykel

Sven-Åke Nilsson

Fotboll

Patrik Andersson, Zlatan Ibrahimović, Caroline Jönsson, Bosse Larsson 

Erik Nilsson, Therese Sjögran, Kjell Rosén, Lena Videkull

Friidrott

Ricky Bruch, Gunder Hägg, Lennart Strand, Lennart Strandberg

Handboll

Mats Olsson

Ishockey

Peter "Pekka" Lindmark, Mats Näslund

Parasport

Jimmy Björkstrand, Marie-Louise Freij

Simning

Gunnar Larsson

En sluttabell ljuger inte.

Det ligger väl en viss sanning i detta. Det senaste året har dock coronapandemin gjort att uppehåll av olika längd och med oregelbundna spelscheman gjort att lagen drabbats olika. Inte minst har ishockeyns SHL-lag haft ryckiga program. Om hockeyns tabell efter 52 omgångar det här spelåret ger en rättvisande bild av lagens inbördes styrka är därför tveksamt.

***

Handbollsligan, den högsta herrnivån, är slutspelad. Covid-19 har givetvis satt sina spår men kanske än mer de många långvariga, allvarliga skadorna, inte minst hjärnskakningarna, och då inte enbart på målvakterna. Hur pass mycket dessa faktorer inverkat på grundspelstabellen blir naturligtvis bara gissningar.

***

Men i en nördig värld – som min – kan man hitta intressanta detaljer i en sluttabell. Väl medveten förstås om att en vinst, som i handboll, värderas med två poäng oavsett motstånd. Men inför ett förestående slutspel kan det finnas ett visst intresse att se utfallet av de 14 inbördes mötena topplagen emellan. Delvis hade jag klart för mig att HK Malmö och Ystads IF varit stabila mot lagen från undre halvan men sämre mot toppen. Men att IFK Kristianstad var klart sämst i Topp-8-tabellen var minst sagt överraskande.

Denna kuriosatabell fick nämligen fölande utseende:

Sävehof                            14                  10                 1                   3                    21

Alingsås                            14                   9                  0                   5                   18

Skövde                             14                   7                  3                   4                   17

Lugi                                 14                   6                  1                   8                   13

HK Malmö                        14                    5                  2                   7                   12

Ystads IF                          14                   5                  2                   7                   12

Guif                                 14                   5                  1                   8                   11

Kristianstad                     14                   4                  0                   10                   8

***

Säger en sådan tabell då något? Nja, den visar i alla fall att de tre allmänt tippade topplagen Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF inte varit så stabila som man tippat. Det gick ju till och med så ”illa” att ett av lagen Malmö och Kristianstad försvinner redan i första omgången. 

En del indikationer kan min ”nördtabell” kanske ge inför slutspelet.

Och trots sin placering både i den riktiga tabellen och i den här är IFK Kristianstad min guldfavorit.

Mitt ideologiska idrottshjärta hoppas förstås något annat.

Det var en spännande lördagseftermiddag för oss som följt Handbollsligan, högsta herrserien.

Den stora förloraren var HK Malmö och då inte enbart för storförlusten, 27—35, mot IFK Kristianstad. Oavsett hur illa det gått för Kristianstad i grundserien är jag övertygad om att alla lag vill undvika Kristianstad i en kvartsfinal. Nu blir det HK:s lott.

Det är Kristianstad som har den högsta nivån i sina bästa stunder och även den bredaste truppen. Det har laget visat i European League, förvisso nivå 2 i Europa, där man avancerat till slutspel.

Lördagsvinnare blev i motsvarande grad Ystads IF, som i sin tur utklassade Varbergm 38--25. Även om YIF vann båda grundseriematcherna mot Kristianstad och förlorade båda mot Lugi föredrar nog YIF att ta sig an Lundalaget i en serie över bäst av fem.

YIF har tillskrivits större stabilitet den här säsongen än de senaste. Så kan man tolka resultaten det här av pandemi och skador präglade spelåret.  Covid-19 har givetvis satt sina spår i sluttabellen. Men förutom de fyra poängen mot Kristianstad och de tre mot Skövde har YIF:s sju förluster och två kryss kommit mot de övriga fem topplagen.

Den nye, unge tränaren Oscar Carléns kapacitet kommer att prövas i slutspelet.

Unga Lugi har gjort det bra men Ystads IF har en topp och bredd i sin trupp som kommer att räcka för revansch i den kommande kvartsfinalen. Ärligt talat tycker jag faktiskt att YIF underpresterat i viktiga toppmöten.

Skövde, min favorit till grundserieetta, har haft en ojämn säsong men jag vidhåller att man har ett spelarmaterial som är bland de främsta i landet. Men så ställs man mot detta Alingsås, alltid, alltid som bäst när det är slutspelsdax. Och som alltid, alltid tycks kunna ersätta sina till proffsvärlden flyktade stjärnor. Skövde har skaffat sig ett psykologiskt övertag, har plus 19 på säsongens inbördes möten.

Guifs slutspelsplats är för de flesta en överraskning. Även för mig. Skånebekantingen Zoran Roganovic har som tränare gjort ett enormt arbete. Insatsen visar också på den strålande handbollskulturen i Eskilstuna. Det finns många Guif-fostrade spelare i seriekonkurrenterna och ute i Europa.

Sävehofs avslutning är minst sagt imponerande, en enda förlust, den 23 februari mot Önnered borta, sedan december. Och man har gjort med en trupp där i lördags nio spelare var födda på 2000-talet och endast en var äldre än 25 år. De två senaste åren har man tappat två av sina främsta skyttar Oskar Sunnefeldt och William Bogojevic och den tredje Gezim Salihi har varit borta hela säsongen och bara gjort korta inhopp på slutet.

Nye tränaren Michael Apelgren har redan gjort storverk med sitt lag, som i en krönika beskrivs ha en speciell spelstil och vara storvuxet. Jag har sett nästan precis 100 matcher från Handbollsligan, varav elva med Sävehof. Jag har inte sett något speciellt med Partillelagets spelstil och uppfattar lagets som ett av ligans fysiskt sett minsta. Vilket också uppgifterna på klubbens hemsida visar, ingen spelare är över 195, merparten kring 185, två under 180. Det är inget storvuxet lag i handbollssammanhang. Vem har missat? Jag eller krönikören?

***

Mina favoriter till semifinalplatserna är Sävehof, Ystads IF, Skövde och Kristianstad. Det innebär Sävehof mot Kristianstad och YIF mot Skövde. Vi får se!

***

Trots sitt på sluttampen kritiska läge fortsatte IFK Ystad, i alla fall mestadels, att hålla ett högt tempo i sitt spel. Det gav utdelning, Ystadstvåan slapp kval. Gott så.

***

Det lär finnas anledning att återkomma.