Om några timmar är det avspark i den första slutspelsmatchen i EM-fotbollen.

Efterlängtat.

Veckor av massmediala spekulationer och förhandsartiklar är inte något som lockar mig. Och inte heller de otaliga träningsmatcher som tv-tablåerna varit nedlusade med. Men givetvis såg jag Sveriges möten mot Finland och Armenien, två B-betonade motståndare. Vinsterna var självfallet viktiga. De gav lugn och ro. Men samtidigt: I EM kommer Sverige inte att stöta på så svagt motstånd. Överlag var kommentarerna väl positiva.

Min åsikt är naturligtvis inget värt, men visst finns det många svenska osäkerheter inför slutspelet.

***

Det allsvenska uppehållet har gett tillfälle att se några matcher från Superettan och från den södra division 1-gruppen, som Sydsvenskan generöst bjuder sina prenumeranter på. SDS-sändningar är bra med oftast kunniga referenter och kommentatorer.

***

De matcher jag sett från Superettan har mestadels varit bra. Generellt har de lag som under den senaste perioden avancerat till Allsvenskan tillfört kvalitet. Den spetsade pyramiden med endast två serier på de två högsta nivåerna har gett resultat. Standarden på de 32 främsta lagen har höjts. Det var meningen med de senaste serieomläggningarna.

***

Men har svensk fotboll råd med endast två division 1-grupper med 16 lag i varje? Enligt Svenska Fotbollförbundets vokabulär är spelarna professionella. Minimum 10 000 per år i ersättning är en löjlig summa för att kalla sig proffs. Det lär finnas några helproffs på i några lag, men de är ytterst få.

Det är en dyr serie, speciellt den norra med lag från Luleå till södra Stockholm med en resa in i Värmland.

Svensk idrott har en ovana att resa bort stora summor.

***

Jag har inte sett speciellt många division 1-matcher men kvaliteten mellan dessa och de i Superettan har varit väldigt stor. En tillfällighet? Kanske. Men steget mellan Superettan och division 1 verkar enormt. Steget upp till Superettan är svårt att ta, inte minst då ekonomiskt och organisatoriskt.

 Samtidigt motsäger jag mig själv. Två nykomlingar, IFK Värnamo och Landskrona Bois, är i nuläget topplag.

På sikt tror jag dock det blir svårt för klubbar utanför de nuvarande 32 topplagen att etablera sig i de två högsta serierna. Brommapojkarna är den förening som ligger närmast till.

I går kom äntligen småklubbsfotbollen igång.

Efterlängtad av många, som kanske också vill läsa några rader om sitt lag i sin morgontidning. Som man på en viss nivå alltid gjort.

Och visst i Sydsvenskan fanns tre ”matchreferat”. Som dock inte förmedlade mer nytt än vad som framgår av resultatet. Fullständigt intetsägande.

Nedan ser du ett exempel! De två andra hade samma upplägg. Var finns den intressanta informationen, förutom resultatet? Inte ens målskyttarna är nämnda.

Division 5 sydvästra

Lunds FF—Heleneholm                                  
                              1—2

Ett måls övervikt avgjorde en målmässigt jämn match för Heleneholm, som vann borta mor Lunds FF med 2—1 i division 5 Skåne sydvästra herr i fotboll på fredagen.

När lagen möttes senast, för två år sedan, slutade det med seger för Heleneholm med 5—0.

Av vad jag förstår har Sydsvenskan, liksom en del andra tidningar, överlåtit textskrivandet till en robot/dator, programmerad med viss information och så kommer det fram en text, som ovan. Intetsägande var ordet!

Tänk er en dag med alla serier igång och vilket utrymme som då går åt till nonsens. Och tar plast för viktig information.

Nej, Sydsvenskan, lägg ner eller gör om!

Det pågår ett VM i ishockey.

Om inte framgår det av de överfyllda tv-tablåerna.

Men inför avgörandet och efter gårdagens kvartsfinaler har matcherna hamnat i nästan notisform i min morgontidning och på de stora kvällstidningarnas hemsidor måste man scrolla länge innan man hittar något om VM-turneringen.

***

Det där med ishockey och media, VM och de sportintresserades intressen förbryllar mig. SVT:s överdimensionering är grotesk. Det är väl alla överens om. Men övriga medias falnade intresse, just när det bränner till, är den avhängig av den svenska insatsen? Bedömer de ansvariga att intresset för ett VM-finalspel är så lågt att det i text kan bli just en notis. Är turneringen i stort helt utan intresse utan ett svenskt deltagande? För när Tre Kronor spelar, sitter över två miljoner svenskar framför tv-apparaterna. Så många såg Sverige—Schweiz. Några andra siffror har jag – i min okunnighet -- inte kunnat googla fram.

***

Jag umgås i några allmänsportintresserade grupper, där åsikterna är många och diskussionerna ibland är intensiva. Ingen i dessa grupper, totalt över tio personer, har sett en hel VM-match, mer än hälften inte ens några minuter. Jag såg Sveriges tredje period, plus förlängning, mot Tjeckien och de avslutande sekvenserna mot Ryssland.

Varför fascinerar ishockeyn så många – publiksiffrorna på arenor och framför tv:n visar att det är så? Samtidigt som så många vänder den ryggen. Även en VM-turnering. Gränshindret är högt.

Men okej, årets upplaga är en mera B/C-variant än många av de tidigare. Igenkänningsfaktorn betyder mycket för att locka åskådare. Hur många allmänintresserade kan identifiera Tre Kronors spelare? Även utan utrustning.

***

Idrottsligt, då? Självfallet har jag inga åsikter, kan alldeles för lite om spelarnas kapacitet och meriter och om förbundskapten Johan Garpenlövs förmåga att leda ett landslag.

Men man kan fundera om Sveriges bredd på världselitspelare är så stor som det ofta görs gällande.

Sen är det givetvis ett bevis på ishockeyns dåliga internationella elitmässiga spridning att en missad kvartsfinalplats betygssätts som fiasko, med versaler.

 Det är bara bandy som kan konkurrera.

Samtidigt – som man i all svensk bedrövelse – kan glädja sig åt att Danmark och Belarus i i alla fall enstaka möten kan vinna över Sverige i ett VM. Ökad bredd ger ökat intresse.

***

Om Finland avancerar till final kan jag kanske tänka mig att titta. Åtminstone på avslutningen.

Malmö har fått ett nytt elitlag.

Förvisso är Malmö AI en av Sveriges framgångsrikaste friidrottsklubbar men i lagsammanhang har det varit tunt med SM-medaljer. MAI har inte vunnit lag-SM en enda gång, varken för damer eller herrar. Den främsta anledningen är att klubben aldrig helhjärtat satsat på detta mästerskap, som i sin nuvarande form avgjordes första gången 1977.

I helgen kvalificerade sig MAI:s herrlag till finalen i Halmstad den 29 juni. Man kom med i stort alla sina stjärnor och vann sin kvalgrupp överlägset. Kan de mönstra samma lag i finalen kan MAI mycket väl bli Malmös och också Skånes första svenska lagmästare i friidrott.

Tidigare har Heleneholms damer två silver och sex brons, MAI:s damer två silver. På herrsidan är det tomt i medaljkolumnen. Hittills.

***

I dagens Friidrottsskåne finns i nuläget ingen annan klubb än MAI som kan konkurra i Sverigetoppen i lagsammanhang. Få föreningar, om ens någon, kan mönstra kompletta lag, trots att man numera deltager med endast en aktiv/gren. Lite hårdragit kan man bedöma MAI-laget som ett Skånelag, sex av lagmedlemmarna har en annan skånsk klubb än MAI som moderklubb, därtill några ”utombys”. Så ser verkligheten ut. Så har utvecklingen blivit. Kanske positivt för den enskilde elitidrottaren. Men på sikt måhända förödande för en framtida rekrytering. Friidrotten i Skåne har tappat mark, och antalet klubbar har minskat radikalt under de senaste 25 åren. Rekryteringsbasen är smal.

***

Huvudanledningen till detta inlägg var ursprungligen någon annan. Det var mera av en slump att jag hittade informationen om MAI:s insats. Någon tidningsnotis har jag inte sett. Friirott.se är svårnavigerad men jag råkade hamna rätt.

Men rent allmänt: I dessa tider där det vimlar med den nya yrkesbeteckningen kommunikatör borde inte friidrotten både på riks- och klubbplanet se över sin utgående information. För trots allt menar jag, att det är viktigt att synas i tidningarna för att nå utanför den trängre kretsen. Hemsidor i all ära, men man kan inte besöka alla.

På tal om kommunikatörer: Malmö stad har 170! Och vid ett möte med Idrottsgillet i Lund för något år sedan berättade MFF:s sportchef Daniel Andersson att klubben hade fyra kommunikatörer.I dagarna har MFF också anställt en huvudkommunikatör, Kvällspostens fotbollskrönikör Mattias Larsson. Detta i en verklighet, då media med sina poeter följer i stort allt som sker i mästarklubben, där dock öppenheten inte längre är som tidigare. Ett illavarslande tecken i tiden?

***

Jag förstår givetvis att Svenska Friidrottsförbundet, lika lite som föreningarna, kan bygga en organisation liknande en kommuns eller en av fotbollens storklubbars. Men ständigt och jämnt kan man på resultatbörserna läsa om svenska golfspelare på plats 87 i en internationell tour, eller en hoppryttare som placerat sig hyggligt i en tävling utomlands, eller en bilförare kommit på 27:e plats i Indycar, eller …

Duplantis, Ståhl och några andra av landets främsta får sin välförtjänta uppmärksamhet i text och bilder, men det presteras så många andra resultat väl värda att nå ut till en större allmänhet.

Jag menar att det förbundets uppgift att öppna en väg in i medias resultatbörs.

Att man i Malmö kan ta del av en resultatlista från stafettloppen vid SM på skidor men inte från stafett-SM i friidrott känns lite så där. Låt vara antalet startande lag i skidor är betydligt fler

än i löpning.

***

Lokalt är det självklart klubben i regionen som skall mata media med värdefull information, grundad på fakta. Friidrottskompetensen på redaktionerna minskar. Den journalistgeneration som är uppvuxen med friidrott är kraftigt decimerad.

Klubbar och förbund måste vara progressiva för att inte allt mer hamna i skuggan av fotboll och ishockey.

Även om min erfarenhet av att få in resultat av världsklass i Malmös största tidning är dyster, så får man inte ge upp.

Det är paus i Allsvenskan i fotboll.

Lite ledsamt i dessa isoleringstider, tvmatcherna har blivit uppiggande inslag i vardagen.

Men okej, surrogatet, EM-fotbollen, är väl gott nog.

Allsvenskan går till vila med två ledare. Falangerna räknar olika. Malmö FF:s tidigarelagda match och 2—1-seger mot Elfsborg ger ett försprång på tre poäng före Djurgården. Tar man bort dessa poäng leder Stockholmslaget på bättre målskillnad. Det känns väl bra för båda lagens anhängare att de kan titulera sig ”uppehållsetta”.

Men innan ens en tredjedel av serien är det irrelevant att lägga för stor vikt vid ställningen efter åtta omgångar. Att MFF fixat en trea på sin extramatch är förstås en fördel. Alla konkurrenterna kan inte göra det, men de har 22 tillfällen att göra det.

***

Det är jämnt i tabellen. Med åtta spelade matcher för alla lagen skiljer sex poäng mellan ettan och åttan och kölagen har alla inte alls långt till övre halvan.

Med andra ord: Mycket kan förändras innan ens halva serien är spelad. Tack för det!

Opportunister i media har i omgångar utsett först MFF och sedan Djurgården och nu återigen MFF som säkra mästare.

Jag tror fortfarande på en oviss fortsättning.

Inte minst kommer de öppna transferfönstren åt båda hållen att förändra förutsättningarna.

***

Klubbarna prisar överlag sina egna akademier. Men när man skall hitta ersättare verkar sportcheferna över lag – påhejade av media – söka sig utanför det egna hemmet. Spekulationsrubrikerna blir större och mer säljande.

***

Fyra tränare har varit i hetluften med risk att redan bli sparkade. Det ger rubriker. För Häcken (Andreas Alm) och Örebro (Axel Kjäll) har det löst sig. Stefan Billborn (Hammarby) och Roland Nilsson (IFK Göteborg) fortsätter att vara ifrågasatta.

Varför?

Supporterna kräver mer av sina lag. Det ingår i normallivet för en supporter. För IFK Göteborg har skador ställt till det. Många av de tongivande har passerat sin topp. En seger i stället för ett kryss (av sex) hade placerat IFK på samma nivå som Hammarby och Norrköping. Skall så små marginaler på en så kort del av spelåret vara avgörande för en tränares vara eller icke vara? Göteborg finns på den nivå man varit de fyra senaste åren.

Och Hammarby. Spelar cupfinal på söndag mot Häcken. De tre förlusterna har kommit borta mot MFF, AIK och Kalmar, har kryssat mot Djurgården och Häcken. Inga sensationella poängtapp. Mot Djurgården var en vinst inte långt borta och mot KFF hade man chanser att punktera matchen före utskåpningen efter paus. Hammarby är bara tre poäng från en tredjeplats. Är detta skäl för ett tränarbyte? Några skickligare försvarare vore en bättre investering,

***

”Alla”, spelare och ledare, supporters och inte minst journalister hävdar att just att ”de små” kan hävda sig mot storheterna gör Allsvenskan extra intressant. Men charmen försvinner ofta när exempelvis Mjällby tar poäng från Stockholmslagen. Då kommer adjektivet genant till användning, Vissa tendenser åt det hållet kan – det medger jag – även skönjas i Malmömedia.

***

Några ord om Malmö FF. Anders Andersson, den förre elitspelaren i MFF och nuvarande (duktige!) expertkommentatorn på Discovery+. pratar ofta om att MFF vill hålla ett högt tempo. Men han tillägger nästan lika ofta: Men …

Jag menar att det finns många men. Totalt över 90 minuter är MFF kanske det lag som drar ner på tempot allra mest.

Inkasten från Jonas Knudsen tar sällan mindre än halvminuten.

Anders Christiansen är väldigt omsorgsfull, när han skall lägga sina frisparkar och hörnor.

När målvakten Marko Johansson fångar bollen är han sällsynt kär i den och omfamnar den ofta upp mot, och över, 20 sekunder.

MFF:s speluppbyggnad från innerbackarna tar lång tid och genomförs i ett långsamt tempo.

 Anders Andersson har rätt. Viljan att hålla ett snabbt tempo harmonierar illa med verkligheten.

Jag tycker synd om Lasse Nielsen.

Den danske mittbacken i Malmö FF har i de två senaste matcherna varnas för fördröjning av spelet. Jag är den förste att applådera att domarna beivrar alla de maskningar som lagen ägnar sig åt i ledning i slutet av matcherna.

Fler gula kort!

Men de som drabbat Lasse Nielsen känns på något sätt futtiga, felaktiga i ett större MFF-perspektiv. Jag håller mig till MFF, vars alla matcher i år jag sett, och som topplag oftast leder när klockan närmar sig 90. Lasse Nielsens 20 (?) sekunders fördröjning av spelet är ju bara hälften av den tid det tar för Jonas Knudsen att göra sina långa inkast. Från att han får bollen, gärna utbytt och vältorkad även av honom själv, tar det sällan mindre än 20 sekunder innan bollen är i spel. Och när han i vissa fall lunkat över till ”den andra sidan” har klockan ibland passerat 40 sekunder.

Är det någon vettig människa som kan förklara skillnaden varför Lasse Nielsen bestraffats men inte hans landsman Jonas Knudsen?

I ett sammanhang tidigare under säsongen sa MFF-aren Ola Toivonen i en intervju med Sydsvenskan: ”Det är ett moget beteende av oss att dra ner på tempot när vi leder.”

Men det är domarnas uppgift att se till att det finns tempo i matcherna. Även om Toivonen anser det ingår i MFF:s taktik

***

En klarare varning än den han inte fick, var MFF:s Anders Christiansens demonstrativa transport av bollen ut till hörnstolpen vid mötet mot Kalmar FF. Nonchalant långsamt promenerade han ut för att slå hörnan jonglerande (!) bollen på fötterna. Säsongens hittills tydligaste fördröjning av spelet. Utan domaråtgärd.

***

Att få se en domare straffa en målvakt som håller bollen 20 sekunder längre än de tillåtna sex, det lär jag aldrig få uppleva.

Den inhemska handbollssäsongen på herrsidan är slut.

Den präglades av covid-19 och hjärnskakningar, och då inte enbart på utespelare.

Värdiga mästare blev Sävehof, grundserieetta och 3x3—0 i slutspelet. För det finns bara ett ord: Respekt.

Det finns olika sätt att bygga mästarlag. Valet är fritt. Var och en har sin ideologi. Min är klar: En bred ungdomsavdelning med utbildade tränare och där de främsta talangerna ges tidigt förtroende och skapar en grupp med klubbkänsla men också en grupp som givetvis måste kryddas med toppspelare utifrån för att bli ett mästarlag. Eller kanske bättre uttryckt: mästarklubb. Sävehofs damlag är byggt på samma principer. Låt vara att det inte blev något damguld den här säsongen.

Ideologiskt är min värld tvåkönade föreningar ytterligare en fördel.

IK Sävehof är ett föredöme inom svensk idrott, inte enbart inom handbollen.                                       
                                        

***

Bredd och topp är det främsta receptet för framgångar. Sävehof hade  både ock. Laget hade skador och sjukdomar på sin väg mot titeln men hade lösningar inom egna leden. Och så fanns ligans särklassigt bäste spelare i laget, Jonathan Edvardsson. Han har varit outstanding under säsongen och blir svår att ersätta efter sin flytt till Hannover. Allroundmässigt, givetvis. Men offensivt finns unge färingen Elias Skipagötu kvar. Alla neutrala hanbollsälskare måste bara gilla honom. När han stiger in på plan växer förväntningarna. Måtte läktarna åter öppnas så att publiken kan få se denne artist live. Han är värd alla entrépengar.

***

Trots mina sympatier för Sävehof som klubb, hade jag en förhoppning att IFK Skövde skulle vinna. Inte minst för veteranerna Rasmus Wremers och Kristian Svenssons skull, två spelare som under så många år gett handbollspubliken så många högtidsstunder.

Deras avskedsintervjuer på CMore visade på vilka personligheter de är, de var öppna även i denna tunga stund. Det fanns inga tankar på bortförklaringar.

Skador tillhör elitidrotten. Frånvaron av Jack Thurin, en av de bästa i landet, i de två sista finalmötena var självfallet kännbar. Men Skövdespelarna gjorde ingen större sak av detta.

IFK Skövde har likheter med IK Sävehof, en stor, framgångsrik ungdomssektion och med stommen i A-truppen uppbyggd kring egenfostrade spelare och talanger från regionen.

Det är så en idrott blir stark, en bred verksamhet i småorterna med en storklubb som tar hand om de förmågor som kan dyka upp var som helst. IFK Skövde är ett bra exempel.

***

Skåne då? Har i olika medier läst att det är snudd på fiasko att distriktet inte har ett finallag. Förvisso ger ett SM-guld glans, men i ett större perspektiv mår skånsk handboll bättre av att ha fyra lag i kvartsfinal än bara ett i slutspel. Om detta enda än blev mästare.

***

Ystads IF och HK Malmö fick tyvärr inte visa sin fulla kapacitet. Tre målvaktshjärnskakningar i YIF och två I HK var i min värld de främsta orsakerna till förlusterna mot Lugi respektive Kristianstad.

Jag skall kasta sten i MFF-land.

Och samtidigt påminna om att minnet är kort. Och selektivt.

Gårdagsmötet Malmö FF—Kalmar FF, 3—1, var inte hemmalagets bästa det här spelåret. Har alla experter och journalister, lokala och riks, glömt vad de skrev och sa efter de två inledande omgångarnas vinster över Hammarby och Häcken? Då fanns det inget mått på överorden, speciellt inte efter Hammarbymatchen.

Samtidigt med det överväldigande berömmet konstaterades det samtidigt att två av MFF-målen var verkliga misstag av Kalmarspelare. För att vinna och få så översvallande beröm som MFF och vara så beroende av två tabbar, rimmar i min värld illa mot en sansad analys.

Bollerövringarna berodde mer på tafflighet än skicklighet i MFF:s aggressiva press.

Sen var det givetvis skickligt av Erdal Rakip att upptäcka Kalmarmålvakens Lucas Hägg Johanssons irrfärd och placera bollen i det tomma målet.

Utsökt var även Anders Christiansens frispark in i mellanrummet försvarsmur och målet som gav Antonio Colak utrymme till 3—1.

Per Hansson, Discoverys expert, före detta elitmålvakt som han är, påpekade innan frisparken slogs att han tyckte att muren borde stått närmare målet för att förhindra bollen att nå dit den kom.

Lite konspiratoriskt: Det här var ett tredje KFF-misstag. Och frisparken var ur gästernas synvinkel lite oturlig – men rättdömd – en harmlös  kollision. Detta sagt för att vara extra konspiratorisk.

Jag har, trots påpekandena,  inte med ett ord sagt att MFF-vinsten på något sätt inte var berättigad.

Men säsongens bästa spel: NEJ!

***

Kalmar FF då?

Tränaren Henrik Rydströms spelfilosofi är intressant, utvecklande. Kalmar skall locka talanger till sig och en miljö som är just utvecklande. Så här långt har Kalmar visat att man är på rätt väg. Rydström har också sagt att man på vägen kommer att göra – och tillåta – misstag. Det var därför lite underligt att han var så kritisk mot sina spelare och sig själv efter 1—3 mot MFF.

KFF tvingade ju mästarna att prestera sitt årsbästa för att vinna.

Så menade i alla fall de avlönade experterna.

***

Per Hansson stiger mer och mer fram som en av Discoverys intressantaste experter.