Det är halvtid i herrarnas Fotbollsallsvenska.

Och inget lag har gjort något guldryck, många journalisters favorituttryck. Redan efter omgång 4 menade förstås en opportunistisk krönikör att ingen kunde hindra Djurgården, efter att ha kört över Malmö med 3—1, att bli mästare. Vilket givetvis inte hindrade honom från att några månader senare påstå att MFF var så gott som klara mästare igen. Ja, ja …

Nu står vi alltså här med 15 spännande omgångar kvar med Djurgården på 33 poäng, MFF och AIK på 30 och Elfsborg på 29.

Det är rimligt att tro att det blir en ur denna kvartett som står som mästare fram mot jul.

Hammarby på 23 poäng kan blanda sig i striden om en plats i Europa, bli bland de fyra främsta. För att vinna är det för många lag att passera. Forwardstrion Amoo, Selmani och Ludwigson är i sina bästa stunder en av seriens mest svårfångade.

Det fortsatta Europaspelet kommer naturligtvis att ha sin betydelse. Tyvärr lär Elfsborg och Hammarby försvinna den kommande veckan.  Feyenoord och Basel är för tuffa hinder över två matcher.

Men tempoerfarenheten från Europa gynnar både Elfsborg och Hammarby i den allsvenska slutstriden.

Djurgårdens trepoängsförsprång är ett plus, två derbyn kvar ett minus. Skall också möta MFF borta. I sina bästa stunder, som mot MFF, har Djurgården det bästa presspelet över hela plan med det högsta tempot.

I våras tippade jag Elfsborg som svenska mästare. Vore fegt att ändras sig nu. Finns heller ingen anledning trots förlusten av seriens bäste innerback, Joseph Okumu. Boråslaget har inte den bredaste truppen, men vårens inhoppare håller högsta klass, som Simon Olsson och Alexander Bernhardsson, med flera.

MFF, då? Europaspelet kräver sitt trots den breddade truppen. Försvaret måste oroa de ansvariga. I pressat läge är många överreklamerade.

AIK smyger på utan att egentligen imponera. 4—1-vinsten borta mot Djurgården var stark men samtidigt också en dag då allt klaffade. Svårslaget, men …

Norrköping och Häcken har kapacitet att vinna över alla men är i år för ojämna för att bli annat ett lag bland Topp-8.

IFK Göteborg har en klar stämpel av ”bäst före”.

Kalmar är årets överraskning för de flesta. Henrik Rydström har visat att hans filosofi håller för att bygga upp lag med kvalitet och som dessutom är sevärt och intressant.

Positivt också att Daniel Bäckström i Sirius fortsätter i Rydsröms fotspår med samma spelidé. Tillför Allsvenskan kvalitet.

Degerfors blandar och ger. Positionen i näringskedjan synliggörs av att lagets kanske viktigaste spelare målvakten Ismael Diawara nu hamnat på MFF:s reservbänk.

Taktiska, försvarsstarka Halmstad har spelare och spel som borde genererat mer mål.

Och så detta Varberg och tränaren Joakim Persson. Jag kan inte låta bli att charmas. Ena dagen spelar man ut IFGK Göteborg för att en annan dag agera fullständigt uselt. För att sedan på slutet en tredje dag forcera i ett vinstmål i en viktig typisk 0—0-match. Tror banne mig att Varberg klarar sig kvar även 2021.

Förlusten av en av seriens främsta målvakter Oscar Jansson är uppenbar för Örebro, som släppt in flest mål. Kan Besara och Hamad rädda ett svajande lagbygge?

Att Östersund åker ur är inget vågat tips i nuläget.

Mjällby har större kapacitet att hanka sig upp till kvalplats. I min idrottsvärld är kontinuitet viktigt. Det har varit för många byten på tränarposten och i spelarleden. I de matcher jag sett Blekingelaget har marginalerna varit mot. Tur och otur kan ge utslag, så …

***

Funderingarna bygger på 62 matcher, några dock bara en halvlek. Naturligtvis har jag sett lagen olika många gånger, från 13 till tre. Så ta texten för vad den är.

Vilken målsättning har svensk fotboll?

Nu i Europaspeltider framhålls det ofta att det är bra för svensk fotboll om lagen avancerar en och annan omgång och helst når ett lukrativt slutspel. Men är det egentligen inte bara de deltagande klubbarna som tjänar pengar?

Svensk fotbolls målsättning är att administrera och utöka verksamheten och med denna bakgrund skapa landslag för de internationella mästerskapen.

De senast säsongerna har visat att för att hävda sig i Europa behövs många importer. Är det en tillfällighet att Malmö FF har 13 utländska spelare i sin trupp, Hammarby tolv? Den tredje kvarvarande svenska klubben, Elfsborg, har åtta.

Är en sådan stor utländsk representation i toppklubbarna på sikt gynnsam för landslagen? Frågan är inte ny. Den har internationellt diskuterats i decennier.

MFF och Hammarby har talanger utlånade till lag på lägre nivåer eftersom de för tillfället inte räcker till i den hårda konkurrensen utifrån. Då och då blir utlåningen lyckosam, men oftast inte.

***

Det är en modern fotbollsvärld, oftast ekonomiskt cynisk. Klubbarna köper för att sen kunna sälja för en dyrare peng. Investeringarna i ungdomsakademierna har givetvis till målsättning att fostra spelare till A-truppen. Men nålsögat blir mindre och mindre i en konkurrens med hela världen. 

Får Sverige på sikt fram tillräckligt bra spelare för framtida landslag, redo för slutspel i VM och EM?

Det känns ibland oroande att se svenska talanger försvinna till Norge och Danmark för att utvecklas där istället för i Allsvenskan. Jag vet, pengar talar och skattesatserna är annorlunda.

Men jag vill se mer svenskt i vår högsta liga.  Det hade också varit mer gynnsamt för svensk fotbolls utveckling.

***

Framgångar i Europa ger pengar. Men de riktigt stora summorna tillfaller de redan rika. MFF är väl uppe i trakten av 100 miljoner redan nu. Hammarby och Elfsborg, som också är i Playoff, men till tredje divisionen, Conference League, har ”bara” spelat in något under nio miljoner. Klarar de ett steg till blir det 40 miljoner ytterligare. Men det blir tufft. Elfsborg möte holländska storklubben Feyenoord, Hammarby Schweiz motsvarighet Basel.

Malmö FF:s ekonomiska hegemoni kommer inte att rubbas.

I

Stafett-SM avgjordes för en tid sedan, mitt under OS.

Tävlingen kom i skymundan, som mycket annat i idrottsväg vid ett olympiskt spel. Men tyvärr, friidrotten utanför den verkliga eliten syns alltmer sällan i massmedia. Bra lokala resultat kommer sällan fram.

Jag har påtalat det tidigare, förbund och klubbar måste ta ett större ansvar för att marknadsföra friidrotten. De tre OS-medaljerna och övriga utmärkta finalplatser får inte dölja de uppenbara rekryteringsproblem som finns inom svensk friidrott. Friidrottsprofilen Kenneth Riggberger har på sin facebooksida statistiskt visat hur få skånska tonåringar det är som tävlar i friidrott. För dem som följt min blogg är detta absolut ingen nyhet.

***

Friidrott är förvissa mer än löpning men antalet startande seniorlag. bör oroa mer än mig. Nu arrangerades stafett SM under semestertid, vilket marginellt kanske inverkat på antalet deltagande lag. Förmodligen mer på ungdomssidan än bland seniorerna.

Antalet seniorlag var i år i stort lika många som under de senaste åren.

På herrarnas fyra distanser (4x 100, 400, 800 och 1 500 m) deltog fem, sex, sju och fyra lag. På damsidan var, föga förvånande, siffrorna något höge, åtta, sex, nio och fyra.

Men är detta klena deltagarantal värdigt en idrott som profilerar sig som stor?

Vid SM i simning deltager oftast mellan 25 och 35 lag i lagkapperna, i skidornas SM senast startade 14 damlag och 22 herrlag (förvisso bara tremanna). Orienteringen imponerar, upp emot 60 damlag (tremanna) finns på startlistan vid ett stafett-SM och ibland närmare 100 på herrsidan.

***

Friidrotten framhärdar att ha ett mästerskap för 22-åringar, tre distanser per kön. I två av loppen deltog bara två lag, i ett tre, i ett fyra och i två fem. Då skall det poängteras att man på 400 och 800 m reducerat antal deltagare per lag från fyra till tre.

Fyller verkligen ett SM med så få startande sin funktion? Seniorstartfälten hade mått bra av påfyllning.

***

Skåne då?

Malmö AI tog på seniorsidan ett guld (4x100 m, damer) och två silver på herrsidan (4x100 och 4x400) och hade även ett lag som femma på 4x800 m.

Duktiga Åhus FIK hade ett damlag som åtta på damernas 4x100 m.

Men andra ord deltog endast fem skånska seniorlag vid denna SM-tävling. Jag betonar endast.

***

På ungdomssidan, 22, 19, 17 och 15 år, var MAI även bäst i Skåne,  tre guld och tre brons. IFK Lund kom hem från Huddinge med en medalj av varje valör.

Ängelholms IF kompletterar medaljligan med ett brons.

I övrigt deltog Åhus och IFK Helsingborg med ungdomslag, det brukar man göra. Men även Ystads IF och Heleneholms IF, förvisso utan några topplatser, men ett positivt tecken att man höjer en numerärt svag skånsk representation. För min klubb Heleneholm var det många år sedan man hade ett ungdomslag i dessa sammanhang. Det gläder ett stafetthjärta,

Jag skrev duktiga Åhus FIK. Motivering: Det är en klubb som låter många av sina ungdomar tävla på riksplanet och som dessutom är tävlingsarrangör både sommar och vinter.

Det behövs fler Åhus FIK i skånsk friidrott.

Hur mycket arbetskraft utifrån behövs för att forma ett lag för allsvensk fotboll på herrsidan?

Malmö FF har insett att det behövs över tio spelare från utlandet för att få ett lag, konkurrenskraftigt i de europeiska turneringarna.

Även i de allsvenska konkurrenterna är antalet spelare med utländskt pass stort. Förvisso med stora variationer. I den senaste allsvenska omgången hade lagen följande antal utländska spelare på plan:

9 Östersund

8 Hammarby

7 Häcken

6 Mjällby. Malmö FF

5 AIK, Elfsborg, Norrköping

4 Halmstad, Djurgården

3 Örebro, Varberg, Sirius, Kalmar

2 Göteborg

0 Degerfors

Till detta skall läggas spelare som finns i trupperna men inte fick speltid i just denna omgång. MFF har till exempel 13 registrerade utländska spelare.

Jag har en känsla av att antalalet blivit större på senare år. Att antalet tillåtna spelarbyten ökats från tre till fem har givetvis sin betydelse just i denna statistik.

När i går transferfönstret stängdes ökades det totala antalet utlänningar i de allsvenska trupperna.

Allsvenskan närmar sig de utländska ligorna i alla i detta avseende.

På gott eller ont? Det får ni själva avgöra.

***

Även i Superettan är det gott om utländska inslag.

Helsingborgs IF ligger i topp med tio.

I veckan mötte HIF hemma på Olympia Landskrona Bois, vann med 2—1 efter ett rejält misstag av Boismålvakten. Landskrona ställde upp med ett lag med en många spelare från stan och pågar från Teckomatorp, Furulund, Häljarp, Billeberga, Svalöv och några andra orter i närområdet. Ingen med utländskt pass,

Efter halva serien ligger Bois före HIF, till och med på allsvensk kvalplats,

Talangerna finns kanske på närmare håll än vad sportcheferna tror.

Det är inte alltid grönare på andra sidan.

Landskrona Bois har visat att även närodlat duger hyggligt. I alla fall på Superettenivån.

Jag har aldrig haft någon speciell relation till Bois, men i tisdags fick laget min sympati. Dels för spelet och dels, speciellt, för att man byggt en trupp på ett traditionellt, gammalt, hederligt sätt.

Låt mig få vara nostalgisk även 2021!

Daniel Nannskog, SVT:s fotbollsexpert, var för en tid sedan i Fotbollskväll på stridshumör gentemot de svenska klubbarnas satsningar på de europeiska turneringarna.

Ja, inte mot Malmö FF:s. Förstås.

Med emfas uppmanade han de andra klubbarna att satsa som MFF. Gårdagens strålande insats och avancemang mot ett stereotypt och finessfattigt Glasgow Rangers visade hur orealistiskt en sådan uppmaning är. Ingen annan svensk förening har de ekonomiska muskler som fordras för att forma de trupper som behövs på denna nivå.

MFF startade med åtta utländska spelare, bytte in en, som ersattes av en annan. I bruttotruppen finns ytterligare spelare med utländskt pass.

MFF har, med sin erfarenhet, tydligen insett att det är nödvändigt med dessa förstärkningar för att klara sig i Europa.

Vilken annan svensk förening kan skaffa ekonomi för att hålla en så stor och kvalitativ trupp? Ekonomin är inte heller uppbyggd på enstaka säsonger med mångmiljoninkomster. Det krävs kontinuitet med årligt spel i de olika turneringarna.

MFF:s ungdomsakademi rankas årligen som en av de främsta i landet. Trots detta finns det 13 utländska spelare i den trupp MFF i dag presenterar på sin hemsida. Den inhemska produktionen räcker inte till för att få ihop ett konkurrensdugligt lag för Europa.

***

Nannskog, med flera, hävdar att MFF:s Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Vad som nu menas med ”svensk fotboll”. Jag kan inte detaljerna i rankingsystemet men klubbarna har ju också sina enskilda rankningar och eftersom det är stort ombyte på den svenska representationen, förutom då MFF, får de svenska klubbarna tufft motstånd oftast i sin första match. Häcken, för att ta ett exempel, har i sina tre senaste starter premiärspelat mot Ajax, Leipzig och Aberdeen.

Nej, Malmö FF:s framgångar gynnar inte den totala svenska fotbollen.

De gagnar MFF. Och det är väl så det skall vara.

***

Och Nannskog! Berätta nu för de klubbar, som i framtiden skall spela i någon av de tre turneringarna, hur de skall satsa för att nå långt i Europa. Att kräva utan att ge recept inger ingen respekt.

Det är lätt att i en tv-studio sätta sig som domare utan att ha ansvar.

OS är slut, känns tomt, men samtidigt skönt.

Även om jag inte offrat min nattsömn en enda gång, har tv-tittandet plus all OS-läsning tatt sin tid och mycket har försummats eller skjutits på framtiden.

Nåväl, några OS-funderingar kan kanske vara på sin plats.

***

Mest spännande? Givetvis hästhoppningens lagtävling, där varje hinder innebär ett spänningsmoment i sig. Samspelet häst/ryttare imponerade. Givetvis måste man ha bra, dyra hästar för att vinna ett guld i ett olympiskt spel men ryttarens/tränarens roll kan aldrig ifrågasättas. Även om frågan åter kommer att aktualiseras när Jerringpris och Dagbladsguld skall diskuteras.

***

Såg de svenska seglarnas silverlopp. Tävlingssegling är verkligen fysiskt krävande.

***

Damfotbollslagets finalförlust svider naturligtvis. Men laget föll faktiskt på oskicklighet. Att missa fyra av sex straffar är inte godkänt.

***

De nya grenarna på programmet har jag ingen uppfattning om, vet inget om hur stora de är tävlingsmässigt internationellt. Men kanotslalom? I hur många länder utövas den och hur många banor finns det i världen?

Vet att squashen, som utövas i alla världsdelar, förgäves i många år ansökt om olympiskt status. Varför man nekats inträde i OS-familjen förstår jag inte.

***

I ett OS är det massmedialt stor koncentration på medaljer. Det är precis som inget annat räknas. En krönikör underkände de två svenska kanotisterna insatser. Två femte- och en sjätteplats av de två svenska deltagarna är i min bok alldeles utmärkt i ett globalt mästerskap.

***

Kampsporterna hade det tungt. En tv-krönikör menade att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) måste se till att brottningen får resurser att åter bli den stornation Sverige varit. Faktum är att det helt enkelt finns för få brottare. I Skåne fanns under storhetstiden en bit över 50 klubbar, nu kanske sju, åtta med seniorbrottare. I övriga landet är minskningen lika drastisk.

Vid SM för damer är det i några klasser final direkt, oftast bara tre, fyra deltagare per klass-

 Enstaka brottare på världselitnivå kan självfallet komma fram, men med den minimala bredd som finns inom svensk seniorbrottning kan Sverige inte bli den stornation vi drömmer om.

***

Herrarnas höjdhoppsfinal slutade i ett antiklimax. Italienaren Tamberi och Qatars Mutaz Essa Barshim beslöt dela på guldet. Sedan 2014 kan, om två hoppare är ensamma kvar och är överens, det bli två ettor. Om denna regel kan man naturligtvis ha åsikter, men visst gick man som åskådare miste om den dramatik som ger ett mästerskap extra krydda.

Anledningen till de bådas beslut var att de är mycket goda vänner och tillika träningskompisar. När Mutaz Essa Barshim gifte sig med Malmöflickan Alexandra var Tamberi en av många inbjudna friidrottsvärldsstjärnor vid vigselceremonin.

***

Herrarnas insats i handboll som femmor hamnade på minussidan i mångas OS-summering. Vid vinterns VM-silver klaffade allt, speciellt Andreas Palickas målvaktspel. Nu föll inte alla bitar på plats. Då blir det inte medalj i en så tät konkurrens som det finns i världshandbollen.

***

Tre poäng för guld, två för silver och ett för brons. så rangordnades nationerna tidigare vid OS. Det fanns till och med listor där de sex främsta belönades med poäng,

Jag har ”roat” mig med att göra en sammanställning, där alla medaljörer får poäng enligt ovan.

1) USA 232 p, 2) Kina 196, 3) Ryssland 139 (sexa i guldligan) 4) Storbritannien 130, 5) Japan (trea), 6) Australien 88, 7) Italien 70 (10), 8) Tyskland 68, 9) Frankrike 65 (7), 10) Nederländerna 64 (9), 11) Kanada 44, 12) Brasilien 41 i, 13) Nya Zeeland 40, 14) Ungern 39, 15) Sydkorea 36, 16) Polen 27, 17) Spanien, 24 (22), 18) Tjeckien 23 och Schweiz 23, 21) Kenya 22 (18), 22) Sverige 21 och Danmark 21 (24), 24) Norge 20 (19), 25) Jamaica 18 (20), 26) Kroatien 17 (24),

Att notera, Nya Zeeland har 5 miljoner innevånare, Ungern 10, Nederländerna 18 och Australien 26.

Man skall inte glömma att de stora vintersportnationerna har en intern konkurrens om talangerna. Kanske främst då i Norge. Och i Sverige.

Varje gång det är ett internationellt mästerskap i friidrott undersöker jag hur långt 8.06 i längdhopp skall värderas i nutidens friidrott.

Varför då? Jo, det är segerresultatet vid OS i Berlin 1936. Nått av spelens friidrottssuverän Jesse Owens, som också blev mästare på 100 m (10,3 med manuell tidtagning, motsvarande närmare 10,50 med dagens mått mätt) 200 m (20,7, cirka 20,85) och på 4x100 meter.

Det anmärkningsvärda med Owens segerresultat 8.06 är att det än i dag är gångbart i ett internationellt mästerskap och ger en plats i finalen bland de tolv främsta. I går kvalificerade sig till exempel Thobias Montler som åtta till nattens OS-finalomgång med ett hopp på 8.01

I en resultatmässigt helt förändrad friidrottsvärld känns det overkligt att 8.06 2021 är ett gångbart resultat. Då skall man veta att Jesse Owens 1935 hade satt världsrekord med 8.13

Herrarnas segerresultat i teknikgrenarna i Berlin 1936 var:

Höjd 2.03, stav 4.35, tresteg 16.00, kula 16.29, diskus 50.40, spjut 71.84 och slägga 56.40

Jag vet, givetvis, att underlaget förbättrats liksom utrustningen, att en stav 2021 inte ser ut som 1936, att nedslagsbädden i höjd och stav ger möjlighet till annorlunda sätt att hoppa och att ringarna i kula, diskus och slägga också ger andra möjligheter tekniskt sett.

Men nivåskillnaden är även i detta perspektiv anmärkningsvärd i jämförelse med Owens 8.06/8.13

Jag rankar Jesse Owens längdhoppssiffror från mitten av 1930-talet som friidrottens främsta, sett ut ett tidsperspektiv.

I onsdags möttes Malmö FF och IFK Malmö i en träningsmatch.

MFF kom med ett lag de kallade U 21 med många spelare från A-lagstruppen. IFK vann med 2—1.

Mötet bevakades av Malmömedia. Det är väl helt i sin ordning. MFF intresserar. Texterna var i stort helt koncentrerade kring MFF. Också förståeligt.

Men journalistiskt brast det. Av okunnighet eller av nonchalans mot anhängare till IFK, det vet jag inte. Men en före detta allsvensk spelare i Östersund, Helsingborgs IF och Varbergs Bois provspelade i det gula laget, Monday Samuel, som också representerat Landskrona Bois.

Ni journalister i neutrala media som bevakade matchen, får i min bok – vad det nu kan vara värt – inte godkänt. En sådan nyhet får man inte missa. Även om det bara gäller en division 1-klubb. Mer yrkeskunskap kan man begära för något man betalar för.

***

Har precis sett den på många sätt intressanta OS-kvartsfinalen mellan Sverige och Japan, 3—1. Som jag skrev för en tid sedan: Damfotboll på internationell mästerskapsnivå är bra underhållning-

Men jag lämnade tv-fåtöljen med fadd smak. Jag tänker på den straff Sverige fick och som gav Sverige 3—1. Japanskan hade sin arm i en för situationen naturlig ställning, springer man i en duell rör man armarna och har dem en bit utanför kroppen. Är avståndet dessutom så knappt som i det här fallet är straffpåföljden obegriplig.

Finns det något löjligare att se på en fotbollsplan än försvarsspelare som springer omkring med händerna på ryggen? Tala om naturligt rörelsemönster?

Tänk om och gör rätt.