IK Finish har i sin ägo en ovärderlig idrottshistorisk skatt.

Under åren 1935—1959 gav klubben varje månad (med några få undantag) ut ett stencilerad medlemsblad i A 5-format. För medlemmar kostade 1942 en helårsprenumeration två kronor, icke medlemmar fick betala tre.

Finish har bundit in tidningen i tolv band. Jag har fått låna dem och det är intressant läsning, inte bara om idrott. Ansvarig utgivare var Ive Larsson, under 52 ordförande i Finish, och han värnade även om kulturen och naturen i Vellingetrakten. Klubben bildades i Eskilstorp, en by väster om Vellinge, 1924 och förknippas numera helt med Vellinge. Huvudorten fick dock inga friidrottsbanor med kolstybb förrän 1952 och klubben hade fram till dess, och även några år därefter, sin verksamhet  först på Sorgenfri och sen på Heleneholm i Malmö. Finish var tidigt med i Malmöalliansen i friidrott och medlem tills den lades ner någon gång på 1990-talet. De aktiva deltog också i Malmömästerskapen, en breddtävling, främst under 1940-talet. MM kallades också Stip-tävlingen, där Stip stod för Stipulation, eftersom de allra bästa inte fick deltaga. Det fanns med andra ord stipulationsgränser. Mästerskapen avgjordes under åtta till tio vardagskvällar. Breddens betydelse visade sig främst i den prestigefyllda föreningstävlingen, där de 20 främsta herrarna och tio bästa damerna belönades med poäng.

Parentetiskt: Detta visar vilken bredd det fanns inom Malmöfriidrotten, inte minst föreningsmässigt, under 1940-talet. Jag undrar dock om man kunde fylla startfälten på damsidan. Vid den här tiden var det bara Malmö AI och IK Finish som hade en utbredd verksamhet för damer.

***

Ovanstående fick jag ta del av när jag läste 1942 års tolv nummer av Finishs klubbtidning.

Men det fanns andra intressanta noteringar. Det var krig med en massa restriktioner och ransoneringar. Det innebar problem av varierad betydelse.

Vid en klubbträff, där det bjöds på kaffe och kaka, var avgiften 75 öre plus en tesked kaffe för att deltagarna skulle slippa dricka surrogat-kaffe.

Under 1942 var det förbjudet att tillverka spikskor. Material och arbetskraft behövdes till annat.

1942 upphörde Falsterbo Högre Folkskola. IK Finish erhöll all skolans idrottsmaterial.

I Malmötrakten arrangerades tre terränglopp på distanser mellan 3- och 6 000

meter, dels Uranias på Limhamn och dels IK Pallas Milbers i Törringelund men också ett Parklopp i Malmö, inte att förväxla med Parkstafetten i Beijers Park, som hade debut 1952 i regi av Heleneholms IF. Är det någon som vet vem som arrangerade Parkloppet och i vilken park?

Urania var en fotbolls- och friidrottsklubb från Limhamn från början 1900-talet, som i olika sammanslagningar inlemmades i Limhamns IF, som fram till slutet av 1950-talet arrangerade Uranias terräng.

Milbers är uppkallad efter Carl Mibers, Pallas förste skånske mästare och en av Skånes främsta långlöpare under 1930-talet.Milbers arrangerades från och till fram till någon gång in på 1990-talet.

Numera tävlas det i terräng på dessa distanser endast i DM och SM. Dagens lopp i terräng, eller i stadsmiljö, de så kallade motionsloppen, är numera mestadels cirka en mil.

Under 1940-talet arrangerades Stafettens dag på Malmö ip, ett lopp över 8xvarvet. Idrottsplatsen höll inte det reglementsenliga måttet 400 meter. I loppet deltog de flesta av Sydvästskånes klubbar.

Stafett 1 000 meter, 100, 200, 300 och 400, är en vanlig distans än i dag. Att man även tävlat i stafett 3 000 meter (1 500, 800 , 400, 200 och 100 m) var en nyhet för mig ända till jag i helgen läste 1942-års upplaga av IK Finishs klubbtidning.

***

Det här inlägget om friidrottshistoria i Malmöregionen är publicerad dels på Facebooksidan Malmö ur ett idrottshistorisk perspektiv och dels på manssonsport.bloggplatsen.se

Gynnar verkligen Malmö FF:s Europaframgångar svensk fotboll?

Är det inte bara MFF som drar nytta av de stora inkomster föreningen inkasserat efter sina fina insatser i kvalspelet och några slutspel i Europa League?

Visst lite pengar genererar MFF-framgångarna de svenska konkurrenterna, men det är i sammanhanget ”nålpengar”. För att nå dit MFF nått internationellt, behövs stora starka trupper, helst med utländsk touch. I gårdagsmötet mot Chelsea använde sig MFF av 16 spelare, varav tio har utländskt pass. Lägg till att det finns ytterligare två danskar i truppen, Sören Rieks och Johan Knudsen.

Är det gynnsamt för svensk fotbolls utveckling att ett lag behöver så många gästarbetare för att hävda sig i Europa och för att konkurrera om en tätposition i Allsvenskan?

 Mitt svar är nej. MFF har, efter en diffus poängberäkning, en av Sveriges två bästa akademier. Det räcker tydligen inte för att fylla en trupp med klubbens målsättning.

Visst har Degerfors (Ismael Diawara) och Häcken (Martin Olsson) erhållit ersättning för sommarens övergångar men de stora pengarna har hamnat i utländska klubbar och på agenternas och spelarnas konton.

Jag har ingen aning om hur mycket av MFF:s pengar som hamnar i svenska klubbar (exklusive då MFF), men det är procentuellt lite.

Därav rubrikens frågeställning.

***

En detalj i sammanhanget. Tre av gårdagsmötets MFF-spelare, Ismael Diawara, Adi Nalic och Erdal Rakip, har valt andra landslag än Sveriges, liksom avstängde Anel Ahmedhodzic.

Med andra ord, svenska förbundskaptener i de äldre landslagen har inte mycket att hämta i MFF:s seniortrupp.  Martin Olsson är med och eventuellt en kurant Oscar Lewicki.

Handbollsförbundet har ändrar konceptet för SM-spelet för 14-åringarna.

Tidigare har man haft samma upplägg som för 16- och 18-åringarna, det vill säga ett gruppspel i fyra steg före finalerna, dit åtta lag/åldersklass kvalificerat sig,. Alla deltagande lag har dock varit garanterade spel i två omgångar.

Nu ändrar man så att alla lag får minst fyra gruppspel innan de åtta finallagen är utkristalliserade. Efter varje omgång bildas nya jämbördiga grupper, regionalt indelade, så att lagen får motstånd som motsvarar egna kapaciteten.

Med andra ord, jämnare och mera utvecklande matcher.

Givetvis sympatiskt och i linje med ungdomsidrottens huvudmål att behålla ungdomarna upp i åren och undvika all slags av utslagning.

Men, alltid detta men. Allting kostar. Har klubbar, och inte minst familjerna, råd för dessa merkostnader?

Jag har under senare år på många håll, i olika idrotter, sett hur en ekonomisk segregation breder ut sig inom ungdomsidrotten. Finansieringen sker på olika sätt, klubbarna står för olika stora delar av kostnaderna men i slutändan är det familjeekonomin som belastas vid alltför flitigt tävlande utanför närområdet. Resor, mat och logi kostar. Hur mycket resurser skall idrotten lägga på ungdomar i de yngre tonåren?

***

Den första omgången är avklarad. Efter de gamla normerna hade 12 skånska flicklag och 13 på pojksidan tagit sig direkt till steg 3 av 21 i båda klasserna.

Som vanligt var det de stora ungdomsklubbarna som lyckades bäst.

Anmärkningsvärt är att IFK Malmö deltar med tre lag i F 14. Det är starkt. Från och till har IFK visat både bredd och någon gång en viss topp i sin ungdomsverksamhet men det har inte genererat framgångar på seniorsidan.

IFK deltar inte med något P 14-lag. Det gör däremot HK Malmö, som i sin tur inte har något F 14-lag.

***

Över tid har antalet ungdomslag blivit fler i Malmö. Men samtidigt finns luckor.

Av vad jag förstått finns det förflyttningar av spelare och ledare inom ungdomshandbollen i Malmö, däri inkluderas även HF Limhamn. Att utröna orsakerna är att röra sig på minerad mark. Svaren varierar kraftigt.

Men min åsikt är klar: Ungdomsövergångar i yngre årsgrupper av hela lag eller enskilda spelare/ledare gynnar inte sportens (det gäller alla idrotter) utveckling generellt.

Jag var på basket i går.

I den uppfräschade Heleneholmshallen. Nu har basketen två nya, fina hallar att tillgå för tävlingsmatcher, där det i den nya Hästhagens sporthall, byggd i två plan, kan spelas två parallella matcher.

Matchen i går var i Basketettan för damer (det är nivå 2 i seriepyramiden) mellan nykomlingen Malbas och RIK Mark. RIK står Riksidrottsgymnasiet, Mark är en kommun i närheten av Borås.

Resultatet blev 52—61. Mötet visar på Malbas plats i näringskedjan. I RIK:s trupp finns fyra spelare med Malbas som moderklubb, två av dem fick hyggligt med speltid. Blir man uttagen till ett riksidrottsgymnasium tillhör man de bästa i landet i sin åldersgrupp. Försvinner då fyra spelare (plus några andra till ett regionalt basketgymnasium) är det klart att det försvinner kvalitet från Malbas trupp.

Detta till trots stod Malbas, också ett ungt lag, upp bra, visade upp några härliga kombinationer som visade på spelintelligens. Malbas var sevärt och bjöd på tufft motstånd matchen igenom. Man har all heder av sin insats.

***

Malbas redovisade 257 åskådare. Jag förmodar att man inte räknat in de många ungdomsspelarna som hade fri entré. Om än inte fullsatta, så var sitt- och ståplats nämligen välfyllda.

***

Men varför ha en så låg entréavgift som 40 kronor? Det är att undervärdera underhållningen. Malbas—RIK, Mark var bra, sevärd idrott.  Värd mer än 40 kronor.

***

Basketsportens tidigare aktiva, även de med en elitbakgrund, är trogna sin idrott. Vid de besök jag gör vid olika evenemang stöter man regelbundet på några av Malbas tidigare elitspelare.

***

Servicen var utmärkt. Det kännetecknar Malbas, att den sköttes av ett av klubbens många duktiga ungdomslag.

***

Det var några angenäma timmar i uppfräschad arena med bra idrottsunderhållning och en bild av hur Idrottsverige fungerat utanför rubrikerna.

Det är intressant när min tidning, som nu Sydsvenskan, beskriver den djupa idrottens problem.

Som i lördags om bristen för fotbollsplaner i Malmö. Det är ju en större skandal att det i Västra hamnen, Varvsstaden och, vad nu alla delar av gamla Kockums kallas, inte har ytor där barn kan spela fotboll. En idrottshall, en skateboardbana och några beachvolleyplaner är allt jag upptäckt i idrottsväg vid mina cykelturer runt om i det starkt växande området. Så finns förstås stiftelseägda Kockums Fritid i närheten. Och är man generös kan man lägga till Limhamnsfältet.

Var gång man passerar området i västra Malmö förbluffas man över hur bebyggelsen ökar.

Fritidsnämnden är tydligen inte stark tillräcklig i sina diskussioner med Stadsbyggnadskontoret.

Det har funnits en fotbollsplan på området, väster om Kockums Fritid, där också Malmös första friidrottsanläggning med allvädersbanor låg, okänd för alla, även ”friidottsfolket”. Där finns nu en större bilparkering.

Om man nu tittar förbi problemen klubbarna Lilla Torg och LB07, som berörs i SDS-reportaget, så har antalet fotbollsplaner under senare år minskat, speciellt med tanker på Malmös exceptionella befolkningsökning av barn och ungdomar.

Jag medger att jag inte är lika uppdaterad som för några år sedan, men hur många planer har tillkommit de senaste åren? Tygelsjö har fått en, man anlägger på Hyllie. Mer?

Det ligger några helt oanvända grusplaner på några platser. Ingen spelar/tränar på grus längre. Inte ens barn.

På Sorgenfri har en plan fått ge plats för en förskola, på Hästhagen har fotbollen fått ge vika för den amerikanska fotbollen, på Stadionområdet fanns en gång tio träningsplaner, nu fyra, där två helt disponeras av Malmö FF.

Ute vid Husie kyrka fanns söder om Amiralsgatan ett antal gräsplaner, nu övervuxna. På Bulltoftafältet fanns en gräsplan, där till och med MFF spelade träningsmatcher. Den utnyttjas inte längre. Det finns nog fler.

En generell översyn av befintliga ytor hade måhända hjälpt de akuta problemen.

***

Det finns också andra, sociala problem. Det gäller inte enbart fotbollen. Från och till störs idrottsaktiviteterna av ligister, som skapar rädsla och oro hos barnen. Föräldrar drar sig för sända sina barn till vissa utsatta områden, speciellt under den mörka årstiden.

Jag vet också att det finns många ideellt arbetande idrottsledare som inte orkar att både vara ledare och polis för att stoppa mopedåkande (ett exempel) killar ute på plan eller gäng som vägrar sluta sin spontanfotboll fast planen är bokad.

Exemplen kan mångfaldigas. Inte minst finns det drogförsäljning i anslutning till idrottsanläggningar.

***

Samtidigt måste poängteras att fotbollen med sina många klubbar och förhållandevis många planer har hyggliga möjligheter att kunna erbjuda verksamhet för sina medlemmar i närområdet i en enda anläggning.

Denna möjlighet har inte de mindre idrotterna med färre träningsutrymmen, spridda runt om i stan eller till och med på bara en plats. Det är en begränsning för att ge alla ungdomar en möjlighet att hitta sin aktivitet.

***

Sydsvenskans lördagsgranskning var intressant. Det finns fler idrottsrelaterade områden att belysa. Jag ser fram mot en uppföljning.

Kan man imponeras av ett lag som förlorar en fotbollsmatch med 5—1?

Ja, om man tar sig an uppgiften som Onsala BK gjorde i gårdagens cupmöte mot Malmö FF på Eleda stadion. Hit kom division 2-klubben – vi talar om nivå 4 – och tar sig an mästarna med ambitionen att med sin egen, vanliga spelidé med ett stort bollinnehav och rörliga kombinationer sätta MFF på prov. Jag tycker Onsala lyckades. Det var ingen ”parkerad buss” där inte. Man satte under stora delar av matchen hemmaförsvaret på prov. Johan Dahlin i målet fick vid ett flertal tillfällen visa sin skicklighet.

Visst var det lite naivt några gånger, men ack så sympatiskt. Det var laget från Göteborgsregionen som gav matchen för en neutral åskådare ett extra värde. Men MFF:s proffsstjärnor var naturligtvis så skickliga att de utnyttjade Onsalas misstag till ett säkert avancemang i Svenska cupen. Man kan alltid diskutera med vilken inställning hemmaspelarna tog sin an uppgiften, men de fick ta i för gästerna gav dem ingen ro.

***

Ole Törner på sajten Fotboll Skåne gav Onsala berättigat beröm för sitt spel och inställning.

Men den himmelsblå poeten i honom kom fram, när han analyserade några unga hemmaspelares inhopp. Det var, trots allt, ett division 2-lag man mötte, som dessutom av naturliga skäl var tröttkört på slutet. Tempot var högre än det de är vana vid.

***

Onsala BK lär inte nå Ettan i år – Ängelholm har en ledning på nio poäng med fem matcher kvar. Jag har sett många division 1-matcher den här säsongen. Få lag ha visat Onsalas kvaliteter. Men jag är förstås medveten om att man inte skall dra för stora växlar på en enda match.

***

Men imponerad blev jag och mina sympatier får ni, Onsala BK.

De olika idrotternas utveckling intresserar mig.

Under de snart 70 år jag på olika nivåer, och från olika aspekter, varit involverad i sportens mångfacetterade värld har förändringarna varit stora. Den stora förändringen har skett åldersmässigt. Tävlingsidrotten har gått allt lägre ner i åldrarna. Lagbollsportrena har tänkt till. Tabellösa serie upp till 13 år har blivit en vedertagen norm. Några definitiva slutsatser är det för tidigt att dra.

För den skånska handbollen har utfallet blivit positivt. Förhoppningarna var att fler ungdomar skulle bli kvar i gemenskapen efter 14 år. Som jag skrev för en rid sedan har antalet skånska lag i handbollens J-och USM, 14- till och med 18-åringarna ökat.

När 16-årspojkarna för en tid sedan (mitt datorhaveri har senarelagt mina funderingar) inledde sitt SM-spel deltog 24 lag från 18 föreningar. Det är en siffra som inger en viss respekt. Antalet spelare är många.

Som vän av de mindre orternas framgångar gläds jag av att Ljunghusen, Åhus, Kävlinge och Lödde hade lag som kvalificerade sig direkt till steg 3, vilket de två främsta från varje grupp gör. Övriga lag får en ny möjlighet i ett steg 2.

Tio lag blev direktkvalificerade. Elitklubbarna i svensk, och skånsk handboll, har oftast gedigna ungdomsavdelningar. Ystads IF har två lag kvar, IFK Kristianstad och HK Malmö ett vardera. Eslövs HF, alltid med ett bra ungdomsarbete, och H 43 är de två andra.

Lugi då? De tre lagen klarade inte första hindret. Men deras lag 1 hade hamnat i samma grupp som de bästa lagen från Ystads IF och IK Sävehof. Att tre av Sveriges främsta ungdomsklubbars lag redan i omgång 1 hamnar i samma pool är sällsynt. En fördel med upplägget är att Lugi får en ny chans att visa sin kapacitet.

Jag gillar handbollens syn (basketbollen har ett liknande) att man ger ungdomarna många matcher. Så skall idrott bedrivas. Även om en SM-tävling i sig innebär en viss form av elit.

Bra ungdomsverksamhet är en bra grund att bygga idrottsliga framgångar på.

Men det räcker inte -- och nu talar vi lagbollsporter – om representationslagen spelar på en låg nivå i seriepyramiden.

H 43 Lund i handboll och Malbas i basket tillhör landets största klubbat i sina idrotter. Och de tillhör båda de allra främsta i junior- och ungdomssammanhang, vidimerat på J- och USM under många av de senaste säsongerna. Och det gäller båda könen.

Det är två gedigna klubbar, värda beröm.

Under somrarna spelas det en mängd landskamper på ungdomsnivå och det arrangeras talangläger för kommande ungdomslandslagsuppdrag. Till dessa har såväl H 43 som Malbas haft många deltagare. Klubbarna fostrar spelare med talang för elitspel. Och dit når många.

Men inte för moderklubben. Deras seniorlag spelar inte i tillräckligt bra serier. H 43:s lag finns på nivå 4, Malbas damer på nivå 2, herrarna på 3. Då skall man komma ihåg att basketen har ett betydligt smalare seriesystem.

Fullt naturligt är de talangfulla ungdomarna intressanta för klubbar högre upp

I pyramiden. Lika förståeligt är att spelarna vill pröva sin förmåga i en hårdare konkurrens. Så ser idrottssamhället ut på 2000-talet.

Hur många H 43-fostrade spelare det finns i de två högsta svenska ligorna för damer och herrar vet jag inte. Men det är många. Tysklandsproffset Alfred Jönsson lärde sig också spela handboll i H 43.

I basket är förhållandena liknande. De bästa spelar inte i Malbas. I basket finns också konkurrens från studentidrotten i USA. Årligen försvinner några ungdomar dit över.

Både Malbas och H 43 har ambitionen att återta sina positioner i Sverigetoppen, där de varit för såväl damer som herrar.

Vägen dit är lång. Och utan en rejäl portion pengar lär den bli än längre.

Men de båda klubbarna är viktiga grundbultar i det svenska idrottssamhället.

De har min sympati. Vad den ni kan vara värd.

Men de får också ett litet årligt ekonomiskt bidrag.