I helgen inleds USM-spelet i handboll.

Den här säsongen kulminerar tyvärr turneringen i inte med finalspelet i Malmö. De tre dagarnas slutspel på sex planer på Stadionområdet har de tre senaste åren varit en av idrottsårets höjdpunkter här i stan. Nu är det en nybyggd arena i Uppsala som tar hand om finalarrangemanget i början av maj.

Totalt är 590 lag anmälda i de sex åldersklasserna, 14, 16 och 18. Av dessa är 336 flicklag, 254 pojklag. Intressanta siffror. En markant skillnad mellan könen, som gör sig gällande i alla åldrarna, 18 år 62—54, 16 år 121—94, 14 år 153—104.

Man kan också utläsa att det stora tappet sker i steget upp till juniorklassen, det vill säga upp till 18-årsgrupperna. Men också att procentuellt fler pojkar än flickor fortsätter upp i de äldre klasserna. I seniorsseriespelet är seriepyramiden betydligt bredare på herrsidan.

I friidrott är trenden densamma: Fler unga tjejer än grabbar friidrottar men över de 20 har herrarna även  här ett numerärt övertag. Precis som handboll.

Det finns dock en väsentlig skillnad. I pojkarnas 14-årsklass i USM är, för att ta ett exempel, 21 skånska lag anmälda. Det innebär att en bra bit över 200 skånska 14-åriga grabbar kommer till start. Dessutom finns det ett antal lag som nöjer sig med spel på det lokala planet.

Är man generös och snäll och räknar alla skånska friidrottande pojkar i samma åldersspann är de cirka 25. Alltså i hela Skåne. Ungdomsandbollen är cirka tio gånger större friidrotten bland pojkar i distriktet.

Skåne i USM, då? 111 lag deltager, 60 för flickor, 51 för pojkar. Även här är flickhandbollen större i alla åldersgrupper, 12—10 i 18 år, 23—20 i 16 och 25—21 i 14. Differensen är alltså inte lika stor som på riksplanet.

24 föreningar har anmält lag, en marginell minskning från de senaste åren. Dalhems IF har inlemmats i Malmö HK, Näsby IF i IFK Kristianstad. Det är en liten förklaring,

Flest lag till start har H 43 Lund med 13, följt av Lugi med tio, IFK Kristianstad nio, Ankaret (Bjärred) åtta, OV Helsingborg och Ystads IF sju samt Åhus och HK Malmö med sex vardera. Elit- och småklubbar i en härlig blandning.

Skånsk handbolls styrka.

Trots att H 43 efter konkursen för några år sedan spelar med båda sina seniorlag på nivå 4 tillhör ungdomsavdelningen både numerärt och kvalitativt  de främsta i landet. Det är starkt av den forna elitklubben att fortsätta sitt idoga arbete,

 Men trots denna solida grund är det tuff att avancera i seriesystemet. I en region med så många lag högre i pyramiden är det svårt att behålla de främsta talangerna. Det har de senaste åren visat.

En förening på nivå 4 brukar kallas ”småklubb”. Det gäller inte H 43 Lund.

Jag har skrivit det förr. Och jag står fortfarande för det.

Varför negligeras i stort alltid motståndarna till Malmölagen i kommentarer och referat i Malmötidningarna?

Som nu i samband med HK Malmös segermatch i Handbollsligan mot Önnered, 29—27. Inte ett ord om en Göteborgsspelare i Sydsvenskan. Kvällsposten byggde hela sin artikel på vad man läst i Sydsvenskan. Hur många läsare fångar man då?

Skånskan hade dock noterat att Önnereds Daniel Blomgren var en av matchens stora sevärdheter. Heders!

Nättidningen Skånesport.se besöker jag med ojämna mellanrum. Som i dag för att läsa om Önnered—HK. Inte ett ord. Men en lång artikel om en U 21-match i fotboll mellan Malmö FF och Öster. Vad säger handbollsfolket om en sådan prioritering?

Jag såg givetvis handbollsmatchen på tv. Tack C more er bevakning!

Det var sevärt och intressant. HK:s tyngd och rutin gav utslag. Och så naturligtvis evighetsmaskinen i målet Dan Beutler.

Men för en allmänt handbollsintresserad betraktare var det angenämt att stifta bekantskap med seriens nykomling. Det är ett ungt lag med många talanger. 21-årige Daniel Blomgren är nämnd. David Sandberg (20 år), Samuel Strömberg (19) och Marcus Norrbrink (17) var tre andra spelare, vars utveckling skall bli intressant att följa. Det skall jag med nöje göra, när tillfälle ges.

Jag kände bara igen två spelare i Önnered, bjässen på linjen Victor Rhodin och H 43-bekantingen Måns Gerdtsson, som inledde strålande men sen, som vanligt, inte kunde fullfölja intentionerna.

Nykomlingen har haft en tuff inledning, Kristianstad och Lugi borta, HK Malmö borta, tre av förra säsongens fyra främsta lag.

Tv-konkurrensen med fotbollen är i detta skede stor, så hittills har jag bara sett sex handbollsmatcher men frapperats av hur många unga, duktiga spelare kring de 20 som får speltid.

I dagens massmediala värld är det synd att det inte uppmärksammas utanför en snäv lokalbevakning.

Jag har en klar uppfattning om att en större kännedom om motståndarlagets och dess spelare hade höjt intresset.  Inte för de helt enögda förstås.

Det är inte pressens uppgift att göra pr för idrotten. Men lite vidgade vyer hade kanske höjt respekten.

Givetvis är det en styrka att i en fotbollsmatch vända 0—2 till 3—2.

Som nu Malmö FF i det allsvenska mötet mot Östersund.

Vissa kommentarer från Malmöhåll var till och med lite euforiska. Jag hade i stället varit orolig. Det MFF presterade den första halvtimmen hade mot ett bättre lag än Östersund kunnat straffas än värre. Och var nära att bli så.

Östersund av i dag är inget topplag. Gårdagens förlust var den fjärde raka med uddamålet.

Mycket om Östersund har kretsat kring sommartappet av succétränaren Graham Potter och fixstjärnorna Saman Ghoddos och Ken Sema. Man har glömt bort att jämtarna under samma period även mist Alhaji Gero, Brwa Nouri och Sotirios Papagiannopoulos, fem givna startspelare under våren. Det är inget lag som kan komma obemärkt från så många starka spelarförluster. Gårdagens Östersund var något av ett B-lag i jämförelse med vårens.

MFF:s upphämtning skall ses mot denna bakgrund. Varken före eller efter matchen har Malmömedia uppmärksammat dessa totalt ändrade styrkeförhållanden.

Det var starkt av Östersund att under dessa omständigheter skaka MFF.

Kanske en större prestation än att vända 0—2 till 3—2.

Så var det dags igen.

Nystart i den allsvenska fotbollen.

Efterlängtat. Men nu blir det jobbigt att hinna med allt. Handbollsligan skall ha sitt. Tur att mitt ishockeyintresse är måttligt. Det blir kollisioner tillräckligt de kommande månaderna.

Fotbollen då? Tio omgångar återstår, det vill säga 30 poäng att spela om. Det är en lång spurt. Mycket kan – och kommer att –  hända. Det är lite tröttsam att höra att två förlorade poäng i omgång 19 innebär ett adjö till en toppstrid.

Det finns drömmare som tror att Malmö FF skall hinna fatt AIK, elva poäng före. Form är förvisso en färskvara, men efter att ha sett AIK helt neutralisera Häcken har jag svårt att serieledarna skall falla igenom så totalt.

Optimismen i Malmö grundar sig på att MFF är obesegrat under Uwe Rösler, naturligtvis bra i sig. Samtidigt har det allsvenska programmet varit gynnsamt. I sex av de åtta matcherna har man mött lag från undre halvan, i fem av dem fyra sladdande lag.

Att påstå att det är svårare att möta bottenlag än lag från toppskiktet är ju nonsens. TFF och Sirius på Stadions naturgräs är något annat än Östersund, Norrköping och Häcken, tre lag med bevisad skicklighet på konstgräs.

Jag tror att MFF har ett för svårt restprogram för att komma ikapp AIK. Ett AIK som dessutom har hemmafavör i mötet i slutet av oktober.

Hammarby kan också bli svårpasserat, sex poäng före som tvåa. Stockholmslaget har ett något gynnsammare program kvar. Och glöm inte att MFF har några tuffa Europamatcher den närmaste tiden!

IFK Norrköping då? Har svajat lite och inte fått utdelning på sitt spelövertag. Enligt mig lite onödiga poängförluster. Norrköping har topplagen AIK, MFF, Djurgården och Östersund hemma och har bara förlorat en match på Östgötaporten (mot TFF!). Kan mycket väl både bibehålla och förbättra sin tredjeplats.

***

Har MFF haft ett gynnsamt program efter VM-uppehållet har Trelleborg haft det motsatta, i stort idel topplag. Efter Häcken och Djurgården lättar det något. TFF har kontrakt och eventuellt kval i egna händer, har kvar att möta Dalkurd, Sirius och Brommapojkarna och även Elfsborg, de fyra lag som ligger före TFF.

Elfsborg är för bra för att riskera nedflyttning.

***

Mitt Skånetips så här inför långspurten: Malmö FF fyra och Trelleborg fjortonde, det innebär kval . Inför vårstarten var mitt tips detsamma.

Jag brukar inte skriva om politik på den här sidan.

Men i dessa dagar har man matats i tidningar, tv och radio och då går det inte att undvika att fundera över händelser kring valet.

Som egentligen är tre val, riksdag, region och kommunal. Tre olika forum för beslut i olika frågor. Från Sveriges budget till var man skall anlägga en cykelbana. Det behövs helt olika kompetenser. Ok, många gör sina val, ger inte sin röst till samma parti i de tre valen. Men hur många lägger inte sin röst i samma korg utan att reflektera över följderna?

I går hörde jag två företrädare från Sverigedemokraterna i två skånska kommuner på allvar ifrågasatte partiets möjlighet att hitta kompetenta (båda använde detta värdeladdade ord) personer till de stolar valresultatet gett dem. SD har tidigare under mandatperioder inte kunnat fylla sina platser, många stolar har stått tomma.

Det är ett allvarligt demokratihot, när egna partikamrater ifrågasätter att personer, tillsatta på viktiga positioner, inte har tillräcklig kunskap för att utföra sitt betydelsefulla jobb. Och kanske det allra värsta: Alla eventuella tomma stolar.

Kommunalvalet har kommit i skuggan i de flesta kommuner. Rikspolitiken har fått alltför stor genomslagskraft ute i kommunerna. Det rör sig i många fall om helt andra frågor, på helt olika plan.

Riksdagsval och kommunalval har tidigare haft olika dagar. Det var kanske inte så dumt.

***

Jag har också funderat över Vänsterpartiets roll. V ingår i det rödgröna block, som gett makten till den sittande regeringen och som nu vill fortsätta att leda Sverige. V var också det enda parti på vänsterkanten som gick fram i valet, S och MP backade. V är också klart större än MP. Likväl kräver man ingen plats i regeringen.
Och varför vill S inte ha med V i den styrande församlingen? Är det på grund av partiets historia?

Jag menar att det är lite fegt av båda parter att inte ta steget fullt ut. V vill vara med och bestämma men inte ta ansvaret fullt ut. Och S erkänner inte fullt ut – även här passar uttrycket in – att V med sitt förflutna inte är helt accepterat i alla socialdemokratiska led.

Lite politisk fegspel.

***

Skriver man om politik bör man uppge sin politiska hemvist. Jag har under alla år, utom ett, röstat liberalt. Utan att hålla med i alla frågor.

Egentligen borde jag skippat mitt tips inför Handbollsligan.

Förra årets försök var – ja, uppriktigt sagt – uselt. Tre rätt placerade lag, fem inom en godkänd felmarginal. Några käpprätt åt ….

Det kan bara bli bättre. Eller?

Här mina motiveringar.

1)     IFK Kristianstad. Många tongivande ut men klubben har resurser att skaffa ersättare av minst samma klass. Ett tufft program med spel även i Europa ger förhoppningsvis mycket speltid för talangerna från de egna leden

2)     Sävehof. Förra säsongens besvikelse. Skador och djupa formsvackor ställde till det. Det gav erfarenhet för unga talanger som William Bogojevic, Gzim Salihi och Oskar Sunnefelt och fortsätter deras utveckling samtidigt som Johan Jakobsson blir kurant blir Partillelaget att räkna med. Jonas Larholm visade sporadiskt på vårkanten vad han kan i inspirerade ögonblick. Målvakten Per Sandström försvinner, isländske landslagsmannen Björgvinsson kommer. En förstärkning, Sandström ojämn i fjor.

3)     Ystads IF. Fortsätter Ludvig Hallbäck på den väg han inledde i våras blir YIF svårstoppat. Att få kontroll på honom och Kim Andersson kommer att ställa stora prov på motståndarförsvaren. Nyförvärven är duktiga och intressanta.

4)     HK Malmö. Kvalitetsmässigt är HK inte sämre än förra säsongen, men jag tror att Sävehof och YIF i år har bättre trupper. Robert Månssons återkomst är glädjande. Och Dan Beutler, Dan Beutler, veteranmålvakten! Kan det hålla en säsong till? På de tre linjepositionerna har HK bättre offensiv bredd än senast. Hur hanterar tränare Tönnesen det?

5)     Alingsås. Återigen tunga tapp av landslagsaktuella spelare. Men västgötarna lyckas alltid hitta ersättare av klass, antingen längre utifrån eller från närområdet. 18-årige William Andersson Mobergs är talangen som i stort själv kan avgöra matcherna.

6)     Redbergslid. Två tunga tapp, landslagsmålvakten Tobias Thulin och Jonathan Carlsbogård. De blir svåra att ersätta. Förra året visade många unga spelare utvecklingspotential och RIK blir att räkna med även 2018/19.

FEL av mig. Tobias Thulin är kvar i RIK hela säsongen och därmed blir laget en kandidat om högre placering.

7)     Lugi. Tränare Tomas Axnér och två av ligans bästa spelare Hampus Jildenbäck och Alfred Jönsson har nycklarna till ett lyckat spelår. Hur blir defensiven utan Jakob Wickman Modigh, Nemjana Milosovic och Otto Lagerquist? Och vilken, eller vilka, av de egna talangerna tar ett stort steg mot elitserieklass. Lugi är alltid intressant,

8)     Guif. Tyst på infronten. Markus Sjöbrink till Lugi. Skador spökade i fjor, har en kompetent, intressant trupp.

9)     Skövde. Mycket nytt och intressant, både utifrån och från de egna leden. Kan bli ett slutspelslag. Dags för ett rejält genombrott för Jack Thurin!

10)    IFK Ystad. Har värvat starkt och har i Henrik Knudsen och Fredrik Petersen två spelare med skicklighet och rutin. En av de bästa nykomlingarna på länge.

11)    Hammarby. Svårbedömt. 19-årige stortalangen Adam Norman har öst in mål i träningsmatcherna. Fortsätter han sin positiva kurva kommer Hammarby att kunna överraska. Det finns kompetens på många händer, inte minst hos spelande tränaren Patrik Fahlgren.

12)   Önnered. En gedigen förening med dubbla elitlag och bred ungdomssektion. Saknar resurser till hårdsatsing. Får som alla nykomlingar kämpa hårt för att hålla sig kvar via kval.

13)     AIK. Har övertagit Richos plats. Men hur klarat man sig utan flyktande Henrik Olsson? Kan klubbnamnet AIK tillföra nödvändiga resurser?

14)    Karlskrona. Ett tidigare svagt lag har tappat alla sina toppskyttar från förra säsongen. Det kan bara inte gå. Eller?

I dag tjuvstartar Handbollsligan, storfavoriten IFK Kristianstad mot nykomlingen Önnered.

Som intresserad, boende i Malmö och prenumerant på den stora tidningen, har det varit omöjligt att få kunskap om vad som hänt på övergångssidan runt om i Handbollssverige. Informationen har i stort bara handlat om HK Malmö och Lugi. Referat och intryck från träningsmatcherna har varit sporadiska även från dessa två lag. Klubbarnas hemsidor har inte heller alltid varit uppdaterade.

Klubbarna talar ofta och kritiserar massmedia för att man skriver för lite om deras verksamhet: ”Det är inte som förr”.

Så är det naturligtvis. Den massmediala världen är förändrad. Men det ger också möjligheteter. Inte minst genom de egna hemsidorna. Men hur sköter man dem? Gick just igenom de 14 lagens hemsidor för att ta reda på säsongens registrerade spelare. Fyra av klubbarna redovisade över huvud taget inte sina trupper. Några andra saknade väsentliga spelaruppgifter.

Det är oproffsigt för föreningar i en serie, som på sikt har ambitionen har just bli professionell.

Mest saknad är sammanställningen över sommarens övergångar. Jag tror säkert att Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, de två tidningar i Skåne som bevakar handbollen intensivast, publicerat en sådan lista. Men deras sidor är fullt förståeligt låsta. Och vilken pensionär har regelbundet råd att låsa upp alla olika intressanta sidor? Det finns ju mer än idrott.

För någon timme sedan publicerade dock Aftonbladet på sin hemsida en sammanställning över Handbollsligans övergångar. Felet var att den var daterad den 29 maj. Sen dess har en hel del hänt.

Det är på denna AB-information – och de 80-tal matcher från Handbollsligan, som jag såg förra säsongen -- jag baserar mitt tips inför 2018/2019.

1)    IFK Kristianstad

2)    Sävehof

3)    Ystads IF

4)    HK Malmö

5)    Alingsås

6)    Redbergslid

7)    Lugi

8)    Guif

9)    Skövde

10)  IFK Ystad

11)  Hammarby

12)  Önnered

13)  AIK

14)  Karlskrona

Om tid finns kommer jag de närmaste dagarna skriftligt förklara mitt tips.

Såg en löpsedel i går:

Lägg ner skiten!

Det var Aftonbladet som var på det humöret.

Och det gällde Finnkampen i friidrott.

Författare vare opportunisten Mats Wennerholm. Så egentligen är det inget att bry sig om. Det är ingen sansad friidrottsinsatt person som tar honom på allvar.

Finnkampen än ett måste för att Sverige – och Finland – skall få en toppbredd värt namnet. Antalet seniorer som någorlunda seriöst satsar på friidrott i landet minskar. Statistiken ger klara bevis. I Skåne är det bedrövligt. Allt färre ungdomar söket sig till friidrotten. Och de som gör det slutar tidigt. Den skånska statistiken från seniorer ner till och med 13-åringarna är ur breddsynpunkt minst sagt usel.

För att nå förbättringar – och det gäller på alla områden – behövs realistiska mål. OS och VM är för de flesta bara en utopi. EM, vartannat år, är nåbart för fler men trots allt bara för ett litet fåtal. Finnkampen med tre deltagare/gren ger kanske upp mot 200 aktiva ett realistiskt årsmål. Jag vet att detta är en sporre för åtskilliga energiska ungdomar. Även om resultatnivån i vissa fall är låg rör det sig om idrottsmän som tränar fem, sex pass i veckan året runt. Och har gjort så i många år.

De är värda uppskattning och uppmuntran. En Finnkampstart är för många  höjdpunkten i idrottskarriären. Det vill jag inte missunna energiska idrottsungdomar.

Viktigt är också att de aktiva trivs i den laggemenskap som en Finnkamp ger.

Intresset för Finnkampen har minskat i båda länderna, både från allmänheten och massmedia. Men det idrottsliga värdet finns kvar. Det är självfallet det väsentliga för de båda förbunden.

Mats Wennerholm recept att ”lägga ner skiten” gör varken svensk eller finsk friidrott bättre. De båda nationerna får inte fler världsstjärnor för att man inte fortsätter detta klassiska utbyte. Utan uppmuntran på vägen är risken stor att än fler tröttnar i förtid.

En framtida gala, avgjord på en dag, med deltagare från de båda nationerna är Mats Wennerholms förslag för att höja intresset. Han slår verkligen knut på sig själv. Hur tror han att mediokra idrottsutövare – hans betyg på merparten av lagens medlemmar – skall kunna locka besökare till en tävling? I en tid då enbart mästerskapen och de riktigt stora Diamond League-tävlingarna någorlunda fyller de stora arenorna. Se bara i år på Bislett och Stockholms stadion, både långt ifrån fullsatta trots imponerande startfält.

Verkligheten är att arenafriidrotten tappar mark. I Sverige både publikt, aktivitetsmässigt och massmedialt.

Finnkampen är en av årets begivenheter.

Att Mats Wennerholm med sitt elitistiska synsätt tröttnat är fullständigt likgiltigt.