I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.

Jodå, mitt husorgan Sydsvenskan redovisade medaljörerna i en resultatlista och en TT-artikel på söndagen, främst om damernas stavhopp, och i dag en notis om Fanny Roos kulrekord.
Men det lokala/regionala?

Jag hade mina förhoppningar. I lördagen deklarerade nämligen tidningens redaktionschef Marcus Ekdahl:

Jag ser det som självklart att vi ska ha en stark sportbevakning. Regionen är hem för några av Sveriges allra vassaste elitlag och här finns en breddidrott som imponerar.

Men lokal toppfriidrott är tydligen inget som är tillräckligt imponerande. Det finns fler idrottsliga topprestationer som helt förbises. Om jag inte minns fel fick det senaste SM:et i simning samma styvmoderliga behandling i papperstidningen. Jag kan ge fler exempel.

***

Vad gick vi tidningsläsare miste om att få kommenterar om? Jo, sex guld till MAI plus ett silver och ett brons .Och några ytterligare bra MAI-placeringar och några från IFK Helsingborg.

***

Sen kan man ju analysera Malmöinsatsen. Allt har minst två sidor. Det är ett bra MAI-facit. Men av medaljörerna är det bara Daniela Busk (brons) som har en Malmöförening som moderklubb. Övriga kommer från när och fjärran. Inget ont i det. Men borde en stad av Malmös storlek inte kunna fostra mer än en medaljör och ytterligare en fjärdeplats?  Något liknande var facit från sommarens SM utomhus.

Det måste finnas fler ungdomar med SM-potential i en stad av Malmös storlek.

***

Marcus Ekdahl kommenterade i sitt lördagsinlägg också tidningens famösa livesändning av gräsbytet på Malmö stadion. Han försvarade också sändningen med att tiotusentals personer följde den.

Finns det verkligen så många personer som ägnar sin tid åt något så odramatiskt som att anlägga en gräsmatta?

Min vokabulär innebär också ”följa” att man tittar mer än fem sekunder.

Det är onekligen en fattig tillvaro för personer som ägnar sin tid åt ett sådant nöje.

Tiotusentals!?

***

Några ord om Malmö FF:s 3—2-seger i Svenska cupen mot Degerfors.

Två sanningar verifierades.

1) MFF har inte två lag av allsvensk klass. Som det mer eller mindre upprepats under åren.

2)  Skall man ge talanger speltid och erfarenhet i toppidrott måste de ske i en trygg miljö. Inte som nu i ett B-betonat lag. Det är inte rättvist mot de unga.

Exemplen inom idrotten är många. Resultaten likaså.

Optimism hör idrotten till.

Liksom framtidstron.

Inför gårdagsmötet i Europa League mellan Malmö FF och Chelsea framskymtade det allt som oftast, speciellt i den Malmöbaserade pressen: Det kan gå …

Det vill säga MFF kan vinna över Londonlaget. Teorierna var många, spekulationerna likaså.

Efter 1—2 i går är tongångarna de samma. Löpsedlarna skriker ut förhoppningar. Spelare pratar om möjligheten att vända 1—2 till avancemang. Det skall de givetvis göra: Optimism och framtidstro tillhör idrotten.

Men även realism.

För det är ju trots allt att utgångsläget nu är så oerhört mycket sämre. Underläge och bortamatch mot ett lag, som i min värld, i går visade upp en helt annan gedigenhet än MFF. Så ser ju fotbollsvärlden ut, internationellt och nationellt. Money talks.

Men låt mig poängtera: MFF gjorde en alldeles utmärkt match med den nödvändiga viljeinsatsen. Jag var stundtals imponerad av det MFF presterade. Betänk årstiden!

Men sett över 2x90 minuter har jag svårt att se att vilja och glöd skall räcka mot klass på alla fötter.

Det skall många marginaler till för att MFF skall göra minst två mål i London på torsdag. Och utan att släppa till något.

För handen på hjärtat! Att MFF nått så här långt i den här turneringen beror dels på egen skicklighet – förstås – men också dels på rätt ljusblå marginaler. Glöm inte Besiktas två ramträffar i inledningen av matchen i Istanbul, som bäddade för gårdagsfesten!

***

Sen är jag förstås innerligt trött på detta hackande på domarna från några profilerade MFF-följare i Malmömedia. Några tveksamma domslut mot hemmalaget fanns förvisso.

Men att då samtidigt inte med ett ord nämna Markus Rosenbergs ständiga ojustheter tyder på stor partiskhet. Att MFF-kaptenen undgick en varning är faktiskt obegripligt.

I dag möter Malmö FF Chelsea i sextondedelsfinalen i Europa League.

Det kan knappast ha undgått en tidningsläsande Malmöbo. De senaste månaderna har det nästan dagligen stått att läsa något om den stundande stormatchen. Spekulationerna är många. Den vanligaste frågan har varit: Hur är hälsotillståndet i Londonlaget efter den senaste tidens turbulenta resultat?

Man har också funderar över MFF-spelarnas internationella erfarenhet. Infallsvinklarna har varit många.

Den viktigaste frågan, i min värld, är förstås: Var står Malmö FF formmässigt?

Att spela internationell toppfotboll, och prestera, under första hälften av februari borde vara en omöjlighet för ett svenskt lag. Spelarna kan inte vara i den individuella form som krävs. Inte minst tempomässigt med tanke på avsaknaden av matcher i hög fart.

Ta en nyckelspelare som Markus Rosenberg! Han har halvlek mot Lyngby, 58 minuter mot Krasnodars ungdomslag och 90 minuter mot Dynamo Kiev som matchbakgrund. Kan detta räcka för att prestera över 90 minuter? Vi pratar internationell toppidrott.

Om Oscar Lewicki blir aktuell har han varit borta länge från kontinuerlig träning och nödvändig matchning. Lasse Nielsen utgick skadad i genrepet mot Dynamo. Status?

Franz Brorsson är indisponibel.

Ärligt talat: Jag hade varit orolig för form och hälsoläget i Malmö FF.

Jag menar att osäkerheten är större i MFF än i Chelsea med sina överlägsna resurser.

***

Sen upprepar jag gärna: Den upptrappade träningen har MFF nytta av senare på säsongen, knappast nu. Det tar sin tid innan högre träningsdos ger effekt.  Det behövs också vila för att nå toppform. Har spelarna fått vila tillräckligt länge?

Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.

Då var den sista matchen för Malmö FF inför stormatchen på torsdag mot Chelsea avklarad, 0—0 mot Dynamo Kiev.

Följde matchen via tv, liksom 0—2-mötet mot Krasnodar tidigare i veckan. Träningsmatcher under ett vårläger ger givetvis inte en helt rättvisande bild av statusen på laget. Samtidigt är situationen exceptionell.  MFF måste vara i toppform bara om några dagar om laget – logiskt sett – skall ha en möjlighet att avancera i Europa League.

Man kan peka på en del positiva detaljer i MFF:s agerande. Samtidigt tvingas man konstatera att tempot, speciellt dagens match, var undermåligt. Jag kan inte tänka mig att Chelsea tillåter MFF dra ner på intensiteten som man gjort i veckans framträdanden. Häri ligger, som väntat, MFF:s utmaning.

Individuellt är det svårt att dra några definitiva slutsatser.

Mot Krasnodar var Behrang Safari inblandad i både baklängesmålen. I dag kom inte så många farligheter på hans kant som under stora delar av förra säsongen.

Mot ryssarna tappade Fouad Bachirou lika många dueller som under hela förra året (lite överdrivet, förstås) men i dag höjde han sig ett bra snäpp. Men mot Chelsea måste han upp ett steg till. Bolltapp på mittplan kan bli ödesdigra mot ettriga engelsmän. Fouad Bachirou är nyckelspelaren.

Speciellt som Anders Christiansen i MFF-tröjan ännu inte övertygat mot internationellt motstånd.

Handbollen har klarat av sitt steg 3 i USM.

Nu återstår 168 lag som i nästa omgång skall bli 48 finallag, åtta i sex åldersklasser, 15, 17, 19.

En stark ungdomsbredd, med betoning på bredd, är det bästa måttet på en idrotts hälsotillstånd. I detta hänseende mår svensk och skånsk handboll utmärkt.

Värre är det generellt sett med publiktillströmningen till den svenska elithandbollen.

Skåneklubbarna har så här långt skött sig bra i USM. 24 föreningar kom till start med 111 lag. Nu återstår 49 lag, fördelade på 15 klubbar. Det är antalet klubbar som är imponerande. För att nå till steg 4 behövs det en viss form av klass. Och bredd. Enstaka, tidigt mogna, ungdomar kan förvisso dominera ett lag men generellt sett behövs det minst uppåt tio skolade spelare för att få ett konkurrensdugligt lag på den här nivån.

Se er om i den skånska idrottsvärlden och fundera om hur många andra idrotter som kan visa denna breda topp på klubbfronten. Fotbollen, förstås. Men sen?

I de individuella grenarna är det simningen som har flest föreningar som kan konkurrera på riksnivå.

Kristianstad, Lund och Mellanskåne är de starkaste handbollsregionerna. HK Malmö är på väg – mycket tack vare sammanslagningen med Dalhem – att bli en komplett förening, tvåkönad med elit och bredd.

Men vad händer i Ystad? YIF har färre lag (3) än exempelvis Åhus (5) och inte fler än Lödde. Den utvecklingen hade ingen sett.

Åhus startade med sex lag, fem återstår. För den som gillar att småklubbarna sticker upp mot de etablerade är Åhus ett föredöme.

Och på tal om småklubbar. I vilken kategori skall man placera H 43 Lund? De båda A-lagen på nivå 4 i seriepyramiden men säsong efter säsong en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar.

Kan man återta sin position som en respekterad elitklubb? På sikt lär det finnas spelarunderlag som i alla fall räcker några steg uppåt. Det är många som hoppas på en elitåterkomst.

Hittills i USM är H 43 den framgångsrikaste skånska föreningen med åtta lag kvar.

I övrigt:

7 lag: Lugi

5 lag: HK Malmö, IFK Kristianstad, Åhus

3 lag: Eslövs IK, Lödde, Ystads IF

2 lag: H 65, OV/Helsingborg, Ankaret (Bjärred)

1 lag: HK Kristianstad, Vinslöv, Staffanstorp, Lågan (Hörby)

En skön blandning av stort och smått.

Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.

GOSSEN RUDA

Brottaren som försvann

Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.

Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.

Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.

Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.

Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.

När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.

Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.

Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.

Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.

Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.

Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.

När jag läste boken funderade jag: Varför?

Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?

Inget svar, bara en tanke.

Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.

Livet är i mångt och mycket en paradox.

Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.

Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.

Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta

Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.

Kommer ni ihåg den här tiden för ungefär ett år sedan?

Östersunds FK skulle spela åttondedelsfinal mot Arsenal i Europa League. Då förvann lagets kanske bäste spelare, Fouad Bachirou, till Malmö FF. Om 14 dagar skall MFF spela åttondedelsfinal mot Chelsa i Europa League.

Då säger Fouad Bachirou till husorganet: 

”Det är en match varje fotbollsspelare vill spela.

I mina öron en smula falskt. Han hade samma möjlighet i fjor.

Varför inte erkänna? Det är pengarna som styr.

Fouad Bachirou är naturligtvis inte ensam i dessa smått löjliga lojalitetsförklaringar vid klubbyten.

Den nya föreningen är alltid ”klubben i hjärta!”.

Fan tro det!