Malmö FF imponerade verkligen i gårdagens segermatch mot Zrinjski i Euoropa League-kvalet, 3—0 med mersmak.

Det var ett homogent MFF, som aldrig sattes under någon som helst press. Utan att på något sätt ifrågasätta MFF-insatsen blev man dock fundersam över att ett lag med ett så undermåligt spel och – faktiskt också – undermåliga spelare i vissa positioner eliminerar ett holländskt – okej, nederländskt, då – topplag.

Zrinjski kom till Malmö med föresatsen att spela 0—0. När så hemmalaget fick in välförtjänta (förvisso med marginaler) 1—0 verkade Zrinjski inte ha någon B-plan. Bosnierna var sedan naiva och försökte spela sig ur MFF:s effektiva press utan att ha förmågan och trycket från MFF blev kompakt. Optimismen och oförmågan ger Zrinjski ett ointagligt underläge. 1—0 hade varit ett möjligheternas resultat.

***

AIK är också på väg mot avancemang. Kanske också IFK Norrköping. Även om den ekonomiska balansen på intet sätt ändras i svensktoppen är Europapengar även till dessa båda föreningar positivt för svensk fotboll.

***

Har tvekat om jag skall skriva nedanstående. Men kan inte låta bli.

Sydsvenskans meste fotbollskrönikör – man har mer än en – skrev för någon vecka sedan att hans uppgift var att vara: Objektiv och realistisk.

 I dag skrev han inför söndagens match mot Häcken: Vill inte se tre ändringar i backlinjen.

Vem är det som inte vill se? MFF-supportern eller den objektive krönikören?

I kväll spelar Malmö FF kval till Europa League-kval i fotboll mot Zrinjski från Mostar.

Truppens åldersstruktur har diskuterats på sistone. Åtta av spelarna är över 30 år, sju finns i åldersspannet 26—28.  Ett par tre är 23—24 år. Några lärlingar kring de 20 finns också.

Det är en ålderssammansättning som är långt från den som varit MFF:s signum genom tiderna. Truppen är designad för framgångar denna säsong och något år framåt. Den ekonomiska kostym MFF sytt upp kräver framgång både i Allsvenskan och i Europa. Klubbens hegemoni, både ekonomiskt och sportsligt, bygger på Europaframgångar och försäljningar. Dagens trupp har dels på grund av åldersstrukturen och dels på grund av bristande (stor-) internationell kapacitet inte det ekonomiska värde som tidigare funnits i MFF-trupperna.  Detta skrivit med vetskapen om att det florerar osannolika övergångssummor på den internationella marknaden även för ”medelmåttor”.

Som jag ser det är risken liten att MFF kommer att tappa mer än högst en av sina tongivande spelare inom den närmaste tiden.

Utlåningarna då? Gåtan Carlos Strandberg? Just ett frågetecken, ett stort sådant. Samuel Adrian och Pavle Vagic har jag nu i höst sett i Allsvenskan och de har inte övertygat i ett skadedrabbat Kalmar eller i ett bottenkrigande AFC. Hugo Andersson i TFF har inte på något sätt dominerat i Superettan och inte visat den utveckling som krävs för att ta en plats i MFF.

Anel Ahmedhodzic i Hobro har jag ingen aning om.

Däremot har jag sett AFC:s Adi Nalic ett flertal tillfällen. Han har verkligen visat upp kvaliteter som borde passa i ett framtida topp-MFF.

Vad vill jag då med mitt resonemang? Jo, dagens ”veteran-MFF” måste avancera i Europa och hoppa på segerspåret i Allsvenskan mot toppkonkurrenterna. Kraven är hårda.

Erfarenheten är givetvis en plusfaktor i dagsläget. Men hur ser framtiden ut? Balansgång är oftast svår.

I kväll Zrinjski och på söndag BK Häcken på Hisingen.

Två möten som kan peka ut riktningen.

Tre femtedelar av Fotbollsallsvenskan är spelade.

Två återstår. Det är tolv omgångar. Det är mycket det.

Därför är jag lite konfunderad över att experter av olika dignitet menar att varje förlorad poäng betyder farväl till medaljmöjlighet eller, i andra delen av tabellen, att klara kontraktet.

Ett oväntat poängtapp – eller tvärtom -- här och var kommer det att bli för alla lagen. Det finns tolv tillfällen kvar att reparera eventuella missar.

Minns bara spekulationerna – och förhoppningarna – om att Malmö FF var på väg att göra ett guldryck redan i maj. Och detta ens innan halva säsongen var avklarad. Ibland blir man förvånad över att vissa aldrig lär sig. Eller är det så enkelt att önsketänkanden får ge sig för förnuft och erfarenhet.

Allsvenskan lever i alla skikt av tabellen. Sju lag har möjlighet att fixa medalj, det vill säga att bli bland de fyra främsta: Djurgården (38 p), Malmö FF (37), AIK (37), Häcken (33), Hammarby (32), IFK Göteborg (31) och IFK Norrköping (28).

Inbördes möten kommer självfallet att ha stor betydelse. Fyra lag har klarat av båda sina möten: Djurgården—Häcken 6—0 i poäng, Norrköping—AIK 4—1.

Den inbördes tabellen är intressant och kan måhända ge vissa indikationer:

IFK Göteborg: sex matcher, tre vinster, tre kryss=12 poäng.

Djurgården: sju matcher, tre vinster, två kryss, två förluster=11 poäng

AIK: sju matcher, tre vinster, två kryss, två förluster=11 poäng

IFK Norrköping: sju matcher, två vinster, fyra kryss, en förlust=10 poäng

Malmö FF: sex matcher, en seger, fem kryss=8 poäng

Hammarby: sex matcher, en vinst, två kryss, tre förluster= 5 poäng

Häcken: sju matcher: en seger, ett kryss, fem förluster= 4 poäng

Den stora överraskningen är naturligtvis Göteborg som tagit poäng mot alla toppkonkurrenterna. Stabiliteten mot övriga lag måste höjas för fortsatt tätstrid.

För Häcken och Hammarby är problemen uppenbara, man måste vinna mot topplagen. Häckens enda fullpoängare är just mot Hammarby, vars enda vinst i denna ”topptabell” är mot Djurgården.

Vars två nederlag är i de två Stockholmsderbyna. Djurgården tar av hävd få poäng mot sina grannar. En trend som måste brytas.

Norrköping har kapacitet att ta poäng mot alla lagen från övre halvan. Förlusten kom mot Göteborg. Men lagets olyckliga start kan bli svårt att reparera fullt ut.

AIK, regerande mästarna, har blandat och gett mot topp och botten och har kvar tre (av fem) topplagen kvar borta, en av hemmamatcherna är derbyt mot Djurgården.

Och MFF då! Ingen nolla mot medaljkandidaterna är naturligtvis en styrka. Samtidigt är det en brist att bara ha vunnit ett av sex toppmöten, 4—1 hemma mot Hammarby. Hemmafavör i fyra av sex matcher mot de främsta lagen.

Se där lite amatörfunderingar inför en spännande allsvensk höst.

Funderingar som egentligen inte pekar på någon slutlig mästare.

Ett eventuellt guldryck lär dröja.

Den nya massmediala världen, den på sociala medier, skrämmer mig.

Delar av den, verkligen. Mycket är naturligtvis alldeles utmärkt. Men efter att ha läst om hur många, som utan att veta ett skvatt, på de mest vidriga sätt kommenterat Malmötjejen Amanda Hanssons kontrovers med en busschaufför efter att ha vägrats att få åka med på grund av att hon enligt honom var för lättklädd, kan jag inte låta bli att reagera.

Inte på  grund av Amanda Hanssons klädsel och inte heller på grund av chaufförens agerande. Jag vet inget om hela bakgrunden. Lika lite som de många 100 000-tals personer, som enligt Sydsvenskan, på något sätt läst eller kommenterat händelsen.

Jag har ingen aning om hur Amanda Hansson var klädd – har bara hennes egen beskrivning – och har lika lite kunskap om chaufförens bakgrund. Alla som skriver vet lika lite som jag. Och det är inte ”vem som helst” som  gör sin stämma hörd. Det är riksdagsmän, kända lokalpolitiker, författare och samhällsdebattörer. Och ett stort riksdagsparti delar inlägg som passar deras ideologi på sin Facebook-plats. 

Ett rykte, kanske utan minsta grund, blir till sanning på sociala medier. Och det bara på några timmar.

En sådan värld skrämmer mig.

Var på fotboll i går, finalen i Malmömästerskapen mellan IFK Malmö och Rosengårds FF, 4—0.

Vi blev väl till slut något över 100 personer på Malmö stadion. Det är någonstans där publiksiffran hamnar i dessa tider, när det är dags för MM-final. Annat var det på 1940- och 50-talen då man exempelvis kunde räkna in siffror som 6 929 (1950 Lydia—Kulladal) och 5 401 (1943 Limhamn—Rapax) på finalarenan Heleneholms idrottsplats. Noteringar från 3 000 till en bra bit över 4 000 var ofta förekommande.

7 997 står det i åskådarkolumnen för finalmötet mellan Malmö SK och Rapax 1948 men jag har för mig att det spelades två finalmatcher det året.

Nåväl på en ”gamla, goda tiden” var MM-finalen en av Malmös årliga idrottshögtider.

Fotbollsmässigt var gårdagsfinalen, den 86:e i ordningen, ingen höjdare. Det var den klasskillnad det skall vara mellan division 2 (IFK) och 4 (Rosengård).

IFK-vinsten blev dock historisk, det var klubbens nionde MM-titel. IFK har därmed lika många som Limhamns IF. Då hör det till saken att först 1987 tilläts Malmö FF och IFK vara medlemmar i Fotbollsklubbarnas Samorganisation. Den hette tidigare Småklubbarnas Samorganisation. MFF har deltagit några år med ungdomslag i varierande ålder.

27 olika föreningar har blivit seniormästare sedan starten 1933,

9 mästerskap

Limhamns IF (42, 43, 54, 60, 63, 65, 66, 60, 70)

IFK Malmö (93, 94, 96, 99, 00, 01, 04, 18, 19)

7 mästerskap

Kulladals FF (51, 57, 59, 80, 90, 98, 17)

Kirseberg IF (53, 61, 75, 77, 81, 84, 97)

6 mästerskap

BK Olympic (33, 34, 67, 72, 73, 11)

IF Allians (36, 46, 48, 56, 69, 74)

4 mästerskap

Husie IF (71, 87, 92, 95)

NK Croatia (88, 89, 91, 16)

Malmö FF (02, 03, 05, 06)

3 mästerskap

Sofielunds IF (37, 38, 62)

2 mästerskap

Håkanstorps BK (35, 39)

FBK Rapax (40, 41)

Malmö BI (44, 45)

Malmö SK (47, 79)

BK Flagg (49, 52)

BK Lydia (50, 58)

BK Kick (55, 64)

Bunkeflo IF (76, 78)

IF LB 07 (08, 13)

Kvarnby IK (12, 15)

1 mästerskap

FBK Balkan (82)

Sorgenfri IK (83)

Eriksfälts FF (85)

MABI (07)

Lilla Torg FF (09)

FC Rosengård (10)

Prespa Birlik (14)

***

Mästarlistan innehåller mycket malmöitisk fotbollshistoria.

13 av de 27 mästarklubbarna har antingen upphört, är vilande, bytt namn eller lierat sig med någon annan förening:

Håkanstorp, Allians, Sofielund, Rapax, Limhamn, MBI, Malmö SK, Lydia, Kirseberg, Kick, Sorgenfri, Eriksfält och Mabi.

Och på den förlorande finalsidan finns ytterligare försvunna föreningar: Sjölunda IF, Häckens IF, Sundets IF, Bulltofta IF och Oxie IF.

Lite nostalgi döljer sig verkligen i ovanstående namn.

Oväder över Malmö.

Kan vara skönt efter all värme och inte minst ett bra tillfälle att ta igen den tidningsläsning man missat under en minisemester i Kalmar med en dagsutflykt till det fascinerande naturen på Öland.

Förr i tiden, på 1970- och 1980-talen och en bit in på 1990-talet, när besöken i Kalmar var oftare kunde man köpa Sydsvenskan på ett flertal ställen i Kalmar. Numera på sin höjd – om den kommit fram i tid eller att det minimala antalet exemplar inte är slutsålt – på Centralen. Jag sparade mina pengar tills jag kom.

Lokaltidningen Barometern – och den är bra – fick räcka som tidningsinformation.

Så förmiddagen har ägnats åt att ta igen vad jag missat i SDS under några dagar.  Mycket läsvärt, speciell i A-delen.

***

Som alla andra har jag  en modern mobiltelefon med tillgång till hela världens nyhetsflöde – det finns ju inga andra mobilalternativ för oss äldre med ett liv utan den yngre generationens behov – men jag föredrar min stora, stabila, fasta dator på skrivbordet i arbetsrummet, när jag skall surfa runt på nätet för att hitta den information som husorganet missar.

Så en del av regnförmiddagen har ägnats åt ett tittande/sökande på datorskärmen. Det där sökandet utan uttalade mål tar oftast för mycket av den tid man borde ägnat åt annat.

Men nyfikenheten är inte sällan starkare än självdisciplinen.

***

Såg förstås en intervju med Malmö FF:s tränare Uwe Rösler, där han återigen kritiserade Svenska Fotbollförbundet. Det har hänt en hel del gånger under hans drygt ettåriga vistelse  i Sverige. Denna gång är ”felet” att MFF:s möte i dag mot Östersund spelas klockan 15 i stället för 17.30 Rösler menar att de 150 minuter längre vila laget då fått efter torsdags EL-kval mot Domzale kan vara avgörande för utgången i dag.

Men samtidigt: Nu får han 150 minuters längre uppehåll till returen mot slovenerna. Det är väl bra? För matchen mot Domzale är väl mer betydelsefull än den i Östersund?

Är det inte lite för mycket gnäll från MFF:s sida nu? 0m allt och alla.

***

Själv hade jag gärna sett att Östersund—MFF hade haft avspark 17.30

Men av helt andra skäl än Uwe Rösler. Då hade jag sluppit välja mellan Östersund—MFF och Djurgården—Häcken.

Jag har ännu inte bestämt mig.

I går tappade Malmö FF två allsvenska fotbollspoäng, 1—1 hemma mot Sirius.

Och då skall per automatik domarinsatsen granskas.

Vanligtvis stänger jag av tv:n i samband med slutsignalen, intetsägande spelarintervjuer är inget för mig. I går dröjde jag dock kvar – men bara någon minut. Det räckte att höra MFF:s Guillermos Molins beklaga sig över att det varit mer brottning än fotboll från Sirius sida.

Hans uttalanden följdes naturligtvis upp av kvällstidningarnas nätsidor. Man gör ju gärna så, plockar upp från andra i stället för att själv producera egna nyheter.

Såg sen en journalist påpeka att det fanns fyra tillfällen inom Sirius straffområde, då en VAR- (video-) granskning (om det nu vore tillåtet) var befogat och att det åtminstone i ett av fallen borde varit straff.

Jag blir bara så trött på alla dessa bortförklaringar till tappade MFF-poäng. Från alla håll.

På tal om det VAR, som inte finns i svensk fotboll. Från min tv-vinkel var det omöjligt att se om Anders Christansens kvittering var offside. I VM nu senast är jag ganska säker på att situationen granskats. Men det hade ju varit synd om målet underkänts, för det var ju ett riktigt grant mål.

***

Nu när jag ännu är igång. Det gäller den frikännande domen mot Haris Raditinac. På bloggplatser och i andra medier har man dundrat och ironiserat och någon har till och med gjort en jämförelse med Tage Danielssons sannolikhetsmonolog om Harrisburghaveriet. Satir och ironi är svårt och konsten på hög nivå är förbehållen genier.

Det är självklart att stämplingen har skett och är bestraffbar. Det är bara glyttigt att framhäva något annat. Tv-bilderna har vidimerat det. Situationen är dock också bedömd av ett domarteam på plats: Hörna till Djurgården.

Domarna har gjort ett misstag. Jag har tidigare i två inlägg framfört min åsikt. Den står fast. Förbundet har samma uppfattning: Man kan med nuvarande regler inte gå in och peta i enskilda fall, oavsett skadeutfallet.

***

Lördagens möte mellan Sundsvall och Häcken visade på en annan händelse som kunnat hamna hos en kommitté hos förbundet.

Sundsvalls Peter Wilson kom helfri med Häckens målvakt Peter Abrahamsson, som enligt domaren fällde Wilson ojuste. Enligt domaren innanför straffsparksområdet. Tv-bilderna visar att förseelsen skedde utanför.

Det blev alltså ändå en straff, som Abrahamsson räddade. Han fick också en varning.

Regeln för frilägesutvisning, eller som det heter målchansutvisning, ändrades inför förra säsongen. Sker det ojusta inom straffområdet skall straff utdömas och en varning utdelas till förövaren. Tidigare gällde rött kort. Motiveringen för ändringen är att påföljden var trefaldig, straffspark, utvisning och avstängning en match.

Men. Om domaren sett att händelsen skett utanför straffområdet hade det inneburit frispark, rött kort och en matchs avstängning.

Häcken gynnades rejält av ett felaktigt domslut i och med Abrahamsson straffräddning.

Är det någon som menar att Häckenmålvakten så att säga retroaktiv skall få sitt röda kort?

Jag vill bara peka på alla det svårigheter som kan dyka upp vid efterhandsbedömningar.

***

Häcken blev för övrigt missgynnat vid derbyt mot IFK Göteborg, då domaren vid en indirekt frispark inom straffområdet felaktig placerade bollen i ett ”ofarligt” läge. Där hjälpte inga protester.

***

Såg att Sirius tränare Mirza Jelecak blev irriterad på MFF:s Uwe Rösler för att denne gratulerade Sirius till en poäng. Är det en så stor prestation att ta poäng mot ett MFF, som bara vunnit en av fyra matcher sedan uppehållet?

 Alltid denna överlägsna MFF-attityd gentemot omgivningen.

Jag saknar mitt Idrottsmuseum.

Mitt och mitt, jag menar Malmö Idrottsmuseum, det som fanns i Baltiska hallen. Jag kunde se lokalerna från mitt köksfönster, innan man rev och byggde om Annebergsskolan till tre våningar.

Själva utställningen var inte speciellt intressant, stereotyp och sällan förnyad. I och för sig kan man på Stadsarkivet ta del av det stora arkiv som fanns i källaren i Baltiskan men man får inte samma personliga hjälp man fick på IM. Speciellt av Josef Gersner under alla åren. Josef finns förstås nu på Stadsarkivet och det är tur det. Han är en av de få som kan hjälpa till när det gäller de idrottsrelaterade frågorna. Och det är ju inte alltid han är där och kan bistå.

Men mest av allt saknar jag biblioteket. Jag har skänkt hundratals böcker, tidskrifter och program med vetskapen om att jag bara hade 300 meter att gå för åter ta del av innehållet. Kombinationen arkivet/biblioteket vägg i vägg var oslagbar, när det gällde att skriva en artikel i Skånsk Idrotts Historia, en nekrolog till samma bok eller som nu mitt försök att skriva Heleneholms IF:s historia i ett perspektiv av friidrottens utveckling i Malmö och sydvästra Skåne med utblick på övriga Skåne.

Jag måste förstås hålla mig frisk i många år för att bli klar med detta projekt.

Ett dilemma för IM i Malmö var att det var ett Riksidrottsmuseum. Inte som exempelvis de Göteborg och Helsingborg, som är koncentrerade till respektives stads idrottshistoria.

IM i Malmö drevs i kommunal regi, det i Helsingborg ideellt. Och vi som i stort hela våra liv ägnat åt oss åt ideell verksamhet vet hur överlägset detta arbetssätt är jämfört med det kommunala. IM i Helsingborg drivs av Föreningen Idrottsarkivet med ett omfattande program av varierad art.

Bland annat ger man ut böcker. I bokform har man bland annat dokumenterat Olympias och Idrottens Hus historia och i ett storverk presenterades alla HIF:s allsvenska fotbollsspelare mellan 1924 och 2012.

I dagarna är det dags för ett nytt boksläpp. Den 23 september klockan 13 presenterar författaren Ken OIofsson och hans medhjälpare, ett av naven i FIA, Hasse Sjöström Agent 001, en bok om Börje Lantz, Sveriges förste fotbollsagent.

På www.hbgidrottsmuseum.se kan man läsa mer om FIA och boksläppet.

Och förresten förena gärna ett boksläppsbesök i Idrottens Hus med att ta en extra timme på muséet, för något år sedan utsett till Sveriges främsta idrottsmuseum.