Om några timmar invigs VM i friidrott i London.

Sverige har 29 kvalificerade aktiva.

Det är bra.

Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.

Det är bra.

Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.

Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.

Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.

Men Daniel Ståhl pallar!

VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.

Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.

Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!

Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.

Det har varit mycket Therese Alshammar den senaste tiden.

Tidningar, radio och tv, ja, alla har haft inslag med henne. Och vilken pr hon gjort för svensk idrott, inte bara för simningen.

Simmardrottningen har verkligen, vältalig, framfört allt det bästa med idrotten, kamratskapet i en positiv miljö, den nödvändiga disciplinen och målinriktningen, resorna världen runt med all den kunskap och erfarenhet dessa gett. Och mycket annat.

Therese Alshammar har verkligen ställt upp som en idrottens ambassadör.

En av hennes främsta förhoppningar är att hennes son en gång skall finna en väg in i idrottens gemenskap och trivas i den.

Om de egna framtidsplanerna har hon varit lite mer hemlighetsfull. En sak avslöjade hon dock:

-        Jag skall engagera mig i min senaste klubb, Täby, och hjälpa till, och med min erfarenhet stötta de ungdomar som vill försöka göra en elitkarriär.

Therese Alshammar vill ge tillbaka till något som gett henne så oerhört mycket.

Som mångårig idrottsledare har jag ofta önskat att alla de aktiva, som under en lång period tävlar och tränat, ville ge tillbaka något till den förening  som gett dem så mycket positivt.

Alla kan inte bli ledare men att helt enkelt bara fortsätta betala in sin medlemsavgift skulle underlätta för arbetet för föreningarna.

I lite längre tidsperspektiv rör det sig om miljonbelopp för de flesta föreningarna. En årsavgift är en ringa ersättning för allt man fått.

Efter cirka tio år utanför de stora rubrikerna efter ett SM i simning hamnade Malmö KK åter där efter inne-SM nu senast.

Ett 20-tal år har MKK blivit bästa SM-klubb, men problem med komfort och tider i simhallen har inneburit att klubben tappat rejäl mark i konkurrensen med övriga klubbar i landet. I stället har Helsingborgs Simsällskap övertagit den skånska, och ofta också den svenska, SM-tronen.

I SM visade Skåne dock att det finns två elitklubbar i distriktet. I ”breddtävlingen” var Helsingborg tvåa, MKK fyra, i medaljtabellen; 2) HS, 3) MKK. Vi pratar seniorer.

Men inte nog med att två Sveriges toppklubbar var skånska, det fanns ytterligare sex föreningar med på breddlistan och tre på medaljlistan.

Det finns en bredd i skånsk simning som är överlägsen exempelvis friidrottens.

I friidrott på elitplanet finns bara Malmö AI, fyra av de mindre klubbarna hade några ströplaceringar bland de sex främsta, inga medaljer. Friidrottsredovisningen är baserad på alla 2016 års SM, simningens endast på inne-SM.

MAI har samlat nästan all Skånelit (plus elitaktiva från andra distrikt). De två framgångsrika simklubbarna har förvisso också aktiva från andra Skåneklubbar men många av dessa har likväl kunnat bibehålla några av sina talanger och utveckla dem till elit.

Beundransvärt! Jag menar att det hade kunnat gå även i inom friidrotten. Men alla tycks tro att gräset är grönare (grönsvartare) på andra sidan.

Att jämföra är svårt och inte alltid rättvist. Förutsättningar och kriterier är annorlunda. Men friidrotten och simningen har många beröringspunkter.

Ser man på antalet deltagare i SM har simningen ett klart övertag trots kvalgränser. 30 till 40 startade per gren är det vanliga, i några fall upp och till och med över 50. I friidrott – och jag räknar endast löpningarna – ungefär 20 men på vissa distanser under tio.

Mest frapperande är skillnaderna i stafetterna/lagkapperna. I bästa fall finns det ett skånskt seniorlag med i friidrott, i simning oftast fem, sex. Inte ens om friidrotten tar hjälp av (den överflödiga) 22-årsgruppen och även 19-åringarna kommer man upp i simningens siffror.

Men påpeka kanske någon ”friidrottsförsvarare”: I simning kan även riktigt unga framgångsrikt deltaga i SM i en lagkapp.

Förvisso finns det några fall, men åldersmässigt har ett lag i simning och friidrott i SM-sammanhang på seniorsidan numera en likvärdig åldersstruktur.

Generellt sett har simningen lyckats behålla sina aktiva längre upp i åldrarna. Friidrotten har gått den motsatta vägen.

Jag har ingen förklaring till varför skånsk simning har en bättre bredd och topp på de flesta områden än den skånska friidrotten.

Men varför inte fråga!?

Friidrotten behöver hjälp.