Efter mitt senaste blogginlägg om den skånska – och för den delen också den svenska – brottningens regress, funderade jag över situationen inom friidrotten och gjorde en jämförelse.

Nu håller jag mig till Skåne. Sett över hela landet är friidrotten så mycket bredare än brottningen. I Skåne är problemen dock likvärdiga. I Skåneserierna i brottning deltar åtta seniorlag (några i laget är förmodligen under 21 år) den kommande säsongen. Till den klassiska Fyrstadstävlingen (som sedan 1977 är en klubbtävling) har Malmö Tigers och Eslövs AI, som icke ställer upp i serien, också anmält lag. Det är tillåtet att låna upp till tre brottare från andra föreningar. Det lär dessa ha gjort. Det innebär att cirka ett tiotal skånska klubbar har aktiva över 20 år.

Hur många klubbar har aktiva som deltager i arenafriidrott och är över 20 år? Tänk efter! Jag räknar inte veteraner, de över 35 år.

Jag får det till sex, sju på herrsidan, lika många bland damerna. Alltså färre än den krisande brottningen.

Ett lag i brottning har (vanligtvis) åtta aktiva. Hur många friidrottsföreningar i distriktet har så många aktivt tävlande över 20 år? MAI på herrsidan är den enda.

Min förening Heleneholms IF, breddmässigt på seniorsidan nere i en djup svacka, har i år haft fyra tävlande seniordamer, tre herrar. Och vi tillhör då likväl dem som har flest aktiva seniorer i Skåne. Några har bara en enda.

Genant. Minst sagt!

Skånsk brottning och skånsk friidrott sitter i samma kantrande båt. I alla fall bland seniorer.

***

Vid researchen – fint ord – för det här inlägget har jag hittat kanske lite intressant brottningshistoria.

Eslövs AI och Malmö Tigers har haft stora framgångar i Fyrstads. EAI har varit med i 14 finaler, därav två silver och nio brons.

Tigers var i början av 2000-talet bäst i Sverige, vann tre gånger, kom tvåa en gång.

Som stad, fram till och med 1977, vann Malmö 17 gånger, IK Sparta har varit etta sex gånger och alltså Malmö Tigers tre. Brottningen har varit en av Malmös mest framgångsrika idrotter.

***

Jag valde på måfå ut 1955. Då deltog exakt 200 lag/städer/orter i Fyrstads, 50 var från Skåne. Några ställde upp med två lag, Skivarps och Svedalas B-lag vann sina grupper. Malmö deltog vissa år med tre lag. Speciella uttagningsmatcher arrangerades.

Under storhetstiden var det prestige att vara med i Fyrstads. Klubbarna mobiliserade allt man hade.

Idrottshistoria ger intressant bakgrund.

Såg någonstans att endast åtta klubbar anmält sig till årets Skåneserier i brottning.

Det har gått snabbt neråt. För åtta, nio år sedan deltog ett tjugotal, de fyra senaste kring tolv.

Det hjälper inte att påminna om att det på 1940- och 1950-talet fanns över 50 föreningar med i det skånska seriesystemet. Skåne var det stora distriktet. Det syns i listorna över OS-, VM- och EM-mästare. För att inte tala om dominansen vid SM. Det är få år som Skåne inte blivit bästa distrikt. Det är därför oroande för svensk brottnings framtid att Skåne fortfarande är det breddmässigt ledande distriktet.

Under mina år som tonåring på 1950-talet i Skurup var brottning och bordtennis de enda vinteridrotter man som man som ung kunde utöva. Och då pratar vi i brottning om ”pågar” från 15, 16 år. Knattebrottning förekom inte. Inte heller någon verksamhet för kvinnor. Den första SM-tävlingen för damer arrangerades 1995.

Före 1960-talet var brottningen tillsammans med bordtennisen, som båda kan nöja sig med mindre lokaler, de stora vinteridrotterna i landsorten. Under 1960-talet började alltfler kommuner bygga idrottshallar. Skolan ställde krav.  Fler idrotter kunde bedriva verksamhet inomhus. Konkurrensen stegrades. Nya idrotter kom till Sverige, inte minst de vi kallar asiatiska kampsporter, som vänder sig till den kategori ungdomar som gillar kampmomenten man mot man. De nya idrotterna har etablerat sig även i de mindre kommunerna runt om i Skåne.

Jag minns med nostalgisk glädje klubbmatcherna i ett fullsatt Folkets park mellan Skurups SK och grannklubbarna inom tre, fyra mil först och främst Skivarpsklubben Pantern, men även lag från Marsvinsholm, Ystad, Sjöbo, Dalby, Staffanstorp, Klågerup, Svedala, Hököpinge/Vellinge, Skegrie och Trelleborg. Ibland fick SSK även besök av någon av de mindre Malmöklubbarna, och de var många. Enighet och Sparta, storklubbarna, var för starka. Sparta fyndade förstås många gånger i Skurup, främst svenske mästaren Lennart Persson men även andra av hyfsad svensk elitklass.

Numera bedrivs herrseniorbrottning på dessa orter i större skala bara i Trelleborg (Starke), Malmö och Sjöbo/Marsvinsholm, som har ett gemensamt serielag, Marsvinsholm/Pan.

För att säkra en viss numerär – för bidrag – har brottningen precis som många andra idrotter sökt sig ner i åldrarna och inbjuder till träning och tävling ända ner i 6-årsåldern.

Resultatet är det samma som i andra idrotter. Det är ett fåtal som fortsätter upp i senioråren.

I och med tillkomsten av tjej- och dambrottare plus en på vissa orter livlig knatteverksamhet har brottningen ett hyggligt antal aktiviteter.

Bristen på seniorbrottare gör dock att det i framtiden kommer att bli svårare att rekrytera ledare och tränare med den viktiga erfarenheten av egen karriär.

Det är en fara.

***

De åtta klubbar som 2017/2018 deltager med serielag är Marsvinsholm/Pan, Bergania (Helsingborg), Sparta, Björnekulla (Åstorp), Starke, Ballingslöv, Ore (Vinslöv) och Hästveda.

Kan en idrott, en aktiv, utvecklas utan en kontinuerlig stimulerande tävlingsverksamhet?

Jag tänker inte på fotbollförbundets beslut att från 2017 inte notera resultat i serier och cuper för ungdomar under 13 år. Helt unikt är inte denna regel. Åldersbegränsning för resultatredovisning finns i många lagidrotter, även inom fotbollen, även om 13 år kan tyckas lite väl hög.

Lite underligt kan det tyckas, att mina Malmömorgontidningar med sina många krönikörer/analytiker inte berört detta ute i idrottsallmänheten omdiskuterade ämne.

Det lär finnas anledning att återkomma.

Nej, mina funderingar rör brottningen på seniornivå.

Skåne är, och har alltid varit, det ledande distriktet i Sverige, inte minst breddmässigt. Det har grundlagts tack vare ett utbrett seriesystem. Det fanns en tid med ett 50-tal skånska lag, plus några från granndistrikten, som gjorde att brottarna matchade flitigt i en utvecklande miljö. Successivt har intresset mattas och den här säsongen deltager endast tolv lag, fördelade på tre serier med tre, fyra och fem lag. I Elitserien med sina tre lag (Sjöboklubben Pan och Marsvinsholm har ett gemensamt) har det till och med lämnats en lag-wo. Det innebär att de aktiva under ett helt år i seriesammanhang får i bästa fall fyra, sex eller åtta matcher. Räcker detta för att hålla intresset vid liv och träna i den utsträckning som behövs för att kunna hävda sig på en hygglig hög nivå?

Sen finns ju också Fyrstads, där elva av totalt endast 20 lag kom från Skåne, och ett skånskt mästerskap med sammanlagt 34 deltagare i de åtta viktklasserna.

Detta hade väl kunnat vara i alla fall ett hyggligt utgångsläge om det funnits ett antal ”vanliga” tävlingar i Skåne. Men i det program som redovisas på Svenska Brottningförbundets hemsida finns det endast ett enda evenemang i Skåne som också vänder sig till seniorer. När skall de aktiva tävla vars klubb varken är med i en serie eller i Fyrstads? Förvisso kan man låna brottare till sina serielag men det finns de som inte får plats.

Stjärnorna, eliten, får sina utvecklande tävlingar, de främsta i Bundesliga men även i några få elitturneringar i Sverige och övriga Norden.

Sparta, Sveriges bästa klubb, har i år inget serielag. Deras internationella stjärnor får tillräckligt med matcher. Det är ett argument för uteblivandet. Ett annat är att det är förenat med ganska stora kostnader att arrangera en seriematch om man vill göra det där lilla extra. Och det har Sparta verkligen försökt. Men intresset har trots detta inte varit speciellt stort och detta är en andra anledning till att Malmöklubben inte deltager i den skånska Elitserien.

Det är naturligtvis tråkigt att den glesnande skaran av brottningsentusiaster inte får tillfälle att någon gång se de skånska stjärnorna.

Samtidigt är det ju så att i den breda idrottsvärlden finns det evenemang, inte minst seriematcher, som inte ekonomiskt går runt men som är en nödvändighet för just den idrottens överlevnad och utveckling.

Så visst vore det positivt om Spartas uteblivandet endast blev ettårigt.

Men måste fundera över: Vart är vi på väg?

Alltså vart är brottningen på väg?

Helgen ägnade jag mig åt SM i brottning.

Var en liten, liten del i den Spartaorganisation som gjorde tävlingen till en succé såväl arrangörsmässigt som på mattorna.

Brottning var en av de få idrotter man kunde ägna sig åt – eller titta på – i småsamhällena på 1940- och 1950-talen. Fotboll och bordtennis utövades också i de flesta orterna. Det fanns också gott om skytteföreningar. De aktiva var i stort endast av manligt kön. Rent generellt fanns det inga tävlingar för ungdomar under 14, 15 år.

Det var i denna konkurrens brottningen var stor runt om i Skåne med över 50 klubbar en bra bit in på halva decenniet. Nu är situationen en helt annan. Utbudet är enormt inte minst har varianterna inom kampsporterna ökat. Det finns thaiboxning, kickboxning, submission, judo, karate, ja, listan är mycket, mycket längre. Under 1960-talet kom en explosion i byggandet av idrottshallar i närheten av skolorna, som gav plats för några nya aktiviteter, inte minst lite längre fram för innebandyn.

Givetvis har i denna nya konkurrens många av de ”gamla” idrotter haft svårt att hävda sig. Brottningen är en av dem.

I de skånska seriesystemet deltog 2014/15 endast 13 lag varav två var kombinationslag.

I SM nu i Baltiskan startade 91 herrar totalt i de åtta viktklasserna, i lika många damklasser 36.

Skåne har alltid varit landets starkaste distrikt, definitivt sett till bredden. Av de 24 medaljerna på herrsidan hamnade 13 hos Skåneklubbar, i den betydligt klenare konkurrensen bland damerna blev medaljutfallet 14.

Sparta har under i stort alla sina 111 år varit en elitklubb även i ett internationellt perspektiv. För närvarande har Sparta skapat en träningsmiljö som gör klubben till outstanding i Sverige bland herrarna. I SM blev det fyra guld, ett silver och ett brons. Då saknades likväl VM-medaljören Jim Pettersson.

Vikten av att bibehålla ett brett klubbutbud i småorterna syntes tydligt i helgen. Sjöboklubben Pan och Marsvinsholm (Ystad) samarbetar och har ett gemensamt serielag och tog tillsammans fyra medaljer och några andra ytterligare topplaceringar. Det är delvis den förre Europamästaren Jörgen Olsson, som under många år varit tränare i Marsvinsholm, som där skapat en elitmiljö. Jörgen är nu som heltidsanställd i Limhamns BK på väg att bygga upp en stark organisation. Limhamnsregionen med Kärnan och Fiskarena var på den “gamla goda tiden” ett av landets starkaste fästen.

Skånsk och svensk brottning är beroende av många fler välskötta föreningar. Inte minst i Malmö som i perioder haft upp mot åtta klubbar. Sparta mår bra av konkurrens. Limhamn kan på sikt bli en sådan, i alla fall beddmässigt och det är inte minst betydelsefullt.

Vilken väg ett svajigt Malmö Tigers tar är ovisst.

På tal om Tigers, klubbens förre elitbrottare Kim Holk är numera tränare i Varberg, som i sina led har några av landets mest lovande brottare.

***

Bland damerna kan nu Helsingborgs Wrestling Team utmana Gällivare och blev till och med bästa SM-klubb. Anrika Klippans BK kom trea i föreningstävlingen.

***

Till slut: De nya reglerna med korta matcher, högst sex minuter, har åter gjort brottningen attraktiv.

SM blev en succé rakt igenom.

Lite funderingar en måndagseftermiddag.

Över 41 000 åskådare på cupmatchen mellan AIK och Hammarby är en fantastisk siffra. Hammarby kommer att höja publiksnittet i Allsvenskan radikalt. Glädjande!

Stockholmsderbyt gav förstås en viss oro. Detta förbannade bengalbrännande. Försenade och förlängda matcher är irriterande för alla -- ja inte för “brännarna” förstås.

Finns inte risken att några tv-bolag tröttnar, när man tvíngas stryka program i tablån -- som i lördags -- för detta okynne?

Okej jag är gammal, men ingen kommer kunna övertyga mig om att tända bengaler är stämningshöjande.

***

En tidning skall överraska. Det är en uppgift. Mina morgontidningar överraskar varje dag. Man vet aldrig vad man får. Jag tänker då på resultatredovisningen på idrottssidorna. Där vill jag inte bli överraskad. Har man en gång bestämt sig (?) för att under en säsong redovisa tabeller, facit, resultat från en viss nivå kan man -- det kan man förstås tydligen -- inte ändra sig vecka för vecka.

Är det så svårt att fixa ett pm där det fastställs vad som skall vara med varje gång?

Sen har jag som Malmöbo svårt att förstå Skånskans prioriteringar på Sporten. Den tidpunkt närmar sig då jag kommer att avsluta min prenumeration. Tyvärr, det finns kvaliteter både på Sporten och de andra avdelningarna.

Men det är aldrig bra för blodtrycket att irritera sig.

***

Jag äter frukost vid 8-tiden, läsande Sydsvenskans A-del. B-delen, har snart lärt mig den nya indelningen, har jag läst tidigare i sängen. Strax efter 8 har Radiosporten en sändning, som ofta, ofta, ofta inleds med de svenska målskyttarna i nattens NHL-hockeyn. Är detta vad den stora idrottsallmänheten först av allt vill veta?

***

Vad är det som fascinerar sportjournalister att skriva så mycket om en proffsboxare som Malmögrabben Sven Fornling? I fredags vann han en match i Tyskland, är obesegrad som proffs. Han rankas på plats 586 i världen, i Europa som 267:a.

Sven förärades intervjuer både före och efter matchen i Malmötidningar.

I vilken annan idrott kan en aktiv med denna rankning få en sådan uppmärksamhet?

I Bundesliga finns många av Malmös elitbrottare av världsklass, som med jämna mellanrum vinner meriterande segrar. Utan någon som helst medial uppmärksamhet.

En av svensk idrotts klassiker.

En tävling, där Malmö har -- och fortfarande är -- varit dominerande.

En arrangör, IK Sparta, som internationellt sett är en av Malmös mest meriterade föreningar.

En tävlingsarena, danspalatset Amiralen, som inhyst många laddade, fullsatta derbyn mellan Sparta och Enighet.

Men man behöver inte lägga historiska, nostalgiska perspektiv på tävlingen, Som elitidrott var den väl värd att uppmärksammas. På plats fanns OS-medaljörer och andra aktiva av världsklass.

Men inte ett ord i förhand i Malmös största tidning om finalen i Fyrstads i brottning. Man hade inte ens orkat lägga till arrangemanget i Sport i dag, trots att Sparta sänt ut regelbunden information.

Jag förstår att Spartas ordförande Alf Trellid var både arg, ledsen och besviken. Klubben hade lagt ner mycket möda och pengar på att skapa en stämningsfull ram kring matcherna och ge pr. Publiken kunde följa tävlingen samtidigt med en måltid med lämplig dryck.

Det blev en fin inramning, stolarna var välbesatta. Det fanns dock plats för fler.

Brottningen är trängd. Antalet aktiva klubbar minskar och som en följd av detta blir antalet herrseniorer färre.

Trots detta har Sverige -- och Sparta -- aktiva i världsklass.

Den massmediala uppmärksamheten har gradvis minskat. Den generation journalister som upplevde brottningens storhetstid är inte längre aktiv.

Men ännu lever brottningsintresset. Journalisterna är måhända pensionerade men alla läsare och åskådare är det inte.

Sparta försöker att varje säsong inbjuda till ett publikarrangemang -- i april är det dags för SM i Baltiska hallen.

En eller två gånger per år tycker jag i ett allmänt idrottsintresse att det finns anledning att uppmärksamma brottningssporten. Även i Sydsvenskan.

Definitivt en Fyrstadsfinal på klassiska Amiralen med anrika Sparta som deltagare -- och vinnare.

***

Sydsvenskan hade i dag en torftig notis om finalvinsten för Sparta.

***

Skånskan hade, av tradition sedan sportchefen Gunnar Bengtssons tid, en utförlig förhandsartikel och en stor uppföljning i dag.