Jörgen Olsson skall inom kort hedras med en minnesplatta på Malmös stadiontorn.

Han skall få platta 37 i Malmös Walk of Fame för utförda idrottsprestationer.

Han är den sjunde brottaren som erhållit denna hedersutmärkelse. Det är ett bevis på brottningen historisk sett höga status och klass i Malmös idrottshistoria,

Det är bara att studera meritlistorna för de sju som fått sin minnesplatta av brons på Stadiontorget.

Men än intressantare är kanske att studera de namn och de meriter över de aktiva som, ännu i alla fall, inte hedrats på Walk of Fame.

Varje idrottsprestation skall givetvis värderas efter i vilken tid den utförts i en ständigt föränderlig idrottsvärld.

Åtta brottare till har meriter väl i paritet med de premierade. Det säger det mesta om Malmöbrottningens historiska styrka.

Min mening med denna blogg är inte ifrågasätta, bara konstatera.

Men ett förslag må vara tillåtet, Ida Hellström/Babulfath, en av svensk dambrottnings pionjärer.

Hedrade på Walk of Fame

Årtalen inom () anger under den tidsperiod medaljerna togs

Frithiof Mårtensson, IK Sparta (1908—1909)

OS: 1 guld, EM: 1 guld

Calle Westergren, IK Sparta (1920—1932)

OS: 3 guld, VM: 1 guld, EM: 3 guld och 1 brons

Johan Richthoff, BK Kärnan (1924—1932)

OS: 2 guld, EM: 3 guld, 1 silver och 1 brons

Thure Sjöstedt, BK Kärnan (1928—1934)

OS: 1 guld och 1 silver, EM: 1 guld och 1 silver

Karl-Erik Nilsson, GAK Enighet (1948—1956)

OS: 1 guld, 2 brons, VM: 1 brons

Gustav Freij, IK Sparta (1948—1960)

OS: 1 guld, 1 silver och 1 brons, VM: 1 guld, 1 silver och 1 brons

Jörgen Olsson, Limhamns BK (1991—1992)

VM: 1 silver, EM: 1 guld

Övriga mästerskapsmedaljörer

Gustaf Malmström, IFK Malmö och IK Sparta (1907—1912)

OS: 1 silver, delat med Ivar Böhling, Finland, VM: 1 silver, EM: 1 guld

Alfred Lundbladh, IK Sparta (1909)

EM: 1 silver

Anders Ahlgren, GAK Enighet, (1911—1922)

OS: 1 silver, VM; 1 guld, 1 silver, EM: 1 guld, 2 silver

Edvin Mattiasson, GAK Enighet, (1912)

OS: 1 brons

Hugo Johanson, GAK Enighet (1913)

VM: 1 guld

Ernst Nilsson, IK Sparta (1913—1922)

VM: 2 guld

Gunnar Glans, IK Sparta (1931—1934)

EM: 1 guld, 1 silver, 1 brons

Egon Svensson, IK Sparta (1936—1937)

OS: 1 silver, EM: 2 silver

Viking Palm, GAK Enighet (1948—1954)

OS: 1 guld, VM; 1 silver, 1 brons, EM: 1 silver

Fredrik Schön, IK Sparta (2014)

EM: 1 brons

Lorentz Freij, IK Sparta (1947)

EM: 1 brons

Leif Freij, IK Sparta (1966)

VM: 1 silver, EM: 1 silver

Lars-Erik Skiöld, Kulladals BK (1977—1980)

OS: 1 brons, VM: 1 silver, EM: 1 guld, 1 brons

Lars Malmqvist, moderklubb Kulladals BK (1978—1979)

Tävlade för Lidköpings AK

VM: 2 brons

Gunnar Håkansson, GAK Enighet (1955)

VM: 1 silver

Jalmar Sjöberg, IK Sparta (2007—2009)

Medaljerna togs för moderklubben BK Ore, Vinslöv

VM: 1 brons, EM: 1 silver, 1 brons

Ida Hellström/Babulfath, Malmö Tigers WT (1996—2004)

VM: 1 silver, 3 brons, EM: 3 silver

Tillägg

Isaak Theodoridis, Malmö Tigers WT (1992)

EM: 1 brons

Han deltog för Grekland

***

Det första Europamästerskapet arrangerades 1907 i Malmö. EM höll upp under de båda världskrigen samt under perioden 1950—1966. Tävlingen har sen dess avgjorts med oregelbundna intervaller, ett, två eller till och med tre. Någon gång har det varit två EM samma år.

VM avgjordes första gången 1909 med uppehåll under Första världskriget och  sen under perioden 1923—1950.

OS inställdes 1916, 1940 och 1944. Orsak: Krig.

De aktiva har med andra ord haft olika många tillfällen att tävla internationellt.

Det är lite väl mycket nu i OS-tider.

Om man vill kombinera allt lyssnande och tittande från Paris med familjära och kamratliga festligheter blir det ont om tid. Bloggandet har fått stå tillbaka.

Sarah Sjöströms uppvärmningsguld kommer man givetvis inte ifrån.

***

Men känslomässigt har Truls Möregårdhs finalplats i bordtennis förmodligen berört mest. Det är stort att vinna över så många bättre seedade spelare.

Men att en ung svetsare från grannkommunen Sjöbo som Victor Lindgren vinner silver i gevärsskytte det värmer naturligtvis en före detta Skurupsbo.

Truls och Victors insatser visar på betydelsen av ett brett levande föreningsliv även i småorterna. Victor kommer alltså från Sjöbo (cirka 9 000 innevånare i huvudorten) och Truls från Hovmantorp (drygt 3 000).

***

I Skåne fanns för cirka tio år sedan närmare 100 skytteföreningar i de olika disciplinerna och det betyder att skyttesport är en av Skånes största distriktsförbund. Det ser likadant ut i övriga Sverige. För de som tror att bredd ger topp känns det naturligt att de svenska skyttarna hittills fått ett silver, en fjärde- och femteplats i OS. Ett bra facit.

***

I Skåne har bordtennisen tappat många klubbar. Bredden är långt från vad den en gång varit, då ”varje by” hade en pingisklubb. Jag har spelat ungdomsseriematcher för Skurups BTK i Minnesberg och Tånebro, kanske också i Öremölla. Jag minns också att Kvällsposten på 1950-talet hade en tävling för

25-mannalag (!). Skurup förlorade mot Limhamns BTK.

***

Sverige har inga manliga brottare med i OS. Det lär vara första gången i modern tid. Skåne har varit Sveriges breddmässigt främsta distrikt med många OS-medaljer av alla valörer. På medaljlistan finns även många klubbar från mindre orter, där det numera inte bedrivs någon brottning. Minskningen är naturligtvis ett stort framtidsproblem för svensk brottning. Ett OS utan någon manlig brottare är en naturlig följd av en radikalt minskad bredd.

***

De båda slutspelsklara handbollslagen visar klart vikten av en bred klubbredd i de större handbollsregionerna och att det finns verksamhet i så många vrår av landet som möjligt.

Moderklubbarna är många, Ystad och Lund levererar alltid, Helsingborg, Eslöv och Hörby har OS-spelare. Vi har Rimbo, Hjo, Vadstena, Stenungsund, Uddevalla, Varberg, Norrköping och en massa klubbar från Stockholm och Göteborg.

Det är ur denna klubbredd handbollen fått sina två världstopplag.  Samtidigt finns det tidigare orter i Skåne med bra och många ungdomslag som nästan helt tappat sina positioner som starka fästen.

***

Truls Möregårdh och Victor Lindgren har visat att OS-medaljörer även kan fostras i det djupa Idrottssverige, den viktigaste grunden.

Det finns lite skånsk touch till Tara Babulfaths OS-brons i judo.

När jag satt och lyssnade på hennes framgångsrika lördag i Paris började jag undra varför jag kände igen namnet Babulfath. Efter en stund kom jag på det. Någon gång kring år 2000 hade jag av någon anledning vid ett Stockholmsbesök  i en liten lägenhet på Tegeludden intervjuat brottaren Ida Hellström. Jag tror att Sydsvenskan hade en artikelserie av något slag. Jag minns inte varför Vellingetjejen Ida var aktuell. Men hon delade lägenhet med Mohammad Babulfath, hennes nuvarande man. Tara är deras dotter.

Ida kom aldrig själv till något OS. Första gången damer fick OS-brottas var 2004 och då endast i fyra viktklasser. Ingen passade Ida. Hon slutade då efter en lysande karriär, med ett silver och tre brons i VM samt tre EM-silver. Ida blev svensk mästarinna elva gånger och representerade Skegrieklubben IF Altona, Hököpinge BK, Malmö Tigers och efter flytten till Stockholm Spårvägens BK.

Hade dambrottning tidigare än 2004 fått OS-status hade förmodligen Ida blivit familjens första OS-medaljör. Under 1990-talet var hon en av världens bästa brottare under många år.

Jag har i ett blogginlägg för några år sedan föreslagit att Ida Hellström som en framgångsrik pionjär för svensk dambrottning borde föräras en plats på Malmös Walk of Fame på Stadiontorget. De flesta av hennes framgångar fick hon när hon representerade Malmö Tigers, tränad då av legendariske Lars-Erik Skiöld.

Mitt förslag kvarstår.

***

Mohammad Babulfath deltog i OS 2004 i Aten utan framgång. Han blev senare förbundskapten. Han är tränare för Tara.

I helgen angjordes SM i brottning i samband med SM-veckan Skövde.

Tävlingarna sändes delvis i TV. I de större tidningarna är brottningsporten marginaliserad.

Av dagens unga sportjournalister är det få som sett någon match live. Om någon, i så fall inte många.

I Malmös tidningsvärld fanns legendarer som Gunnar Bengtsson på Skånskan (själv duktig som junior i svensk elitklass), ”Bess” Svensson på Arbetet och Nils ”Zorro” Printzlow på Sydsvenskan.

Även på 1990-talet följde Malmötidningarna på plats de stora mästerskapen. Kvällsposten hade Kent Hansson, Arbetet Michael Ljungberg och jag representerade Sydsvenskan. Jag har bevakat EM och VM i Tammerfors två gånger, i Rom, i Varna, i Uleåborg, i Clermont Ferrand, i Martigny, i Köpenhamn, i Gävle och i Stockholm.

Det säger mycket om hur man på 1990-talet i tidningsvärlden såg på brottningens läsvärde. Och givetvis också om tidningarnas ekonomiska resurser på den tiden.

DN fanns oftast på plats och GP med Cege Berglund.

Och Thure Petersson med Hjulle Sport, förstås, som servade landets ”samtliga” lokaltidningar.

Det är en föränderlig tidningsvärld, onekligen.

***

Men inte minst har brottningen förändrats. Jag tänker inte på de många regeländringarna utan mer på den geografiska utbredningen och den förändrade åldersstrukturen. Och ur skånsk synvinkel.

***

Förr i tiden fanns en tävling distrikten emellan. Vi talar om den grekisk-romerska stilen. Den vanns oftast av Skåne, under vissa perioder årligen. Denna tävling finns inte längre. Och om så varit hade Skåne inte varit i topp. I Skövde blev det bara tre medaljer, ett silver och två brons. Alltså ingen skånsk svensk mästare 2023. Lika illa var utfallet 2022.

Det är få år sedan första svenska mästerskapen 1896 som Skåne inte haft minst en SM-guldmedaljör. 1896 tävlade man i en klass. 1905 blev det en viktindelning, som sedan varierat genom åren. Oftast har man SM-tävlat i åtta klasser.

I SM i år deltog 16 skånska brottare från 10 klubbar med medaljer till Malmö Tigers (silver) och brons till IK Sparta (Malmö) och Bergania (Helsingborg).

***

SM i den fria stilen avgjordes samtidigt. Och där blev det skånska utfallet bättre än i den antika stilen. Två guld, ett silver och fyra brons hamnade i Skåne: Lundaklubben IK Dana: Ett guld och fyra brons, BK Envig (Lomma): ett guld och ett brons samt Helsingborg Wrestling Team: Ett silver.

Ytterligare två klubbar hade fristilsdeltagare. Totalt hade dessa fem klubbar 17 aktiva med i SM, alltså en mer än de i den grekisk-romerska. Det är för mig förvånade siffror. Visst har Skåne haft internationella mästare i den fria stilen (finns anledning att återkomma) men under de cirka 70 år jag följt skånsk brottning har jag aldrig sett en fristilstävling och knappast läst om någon.

En trolig förklaring till uppsvinget kan vara invandringen från länder där den fria stilen är populärare än den antika. De aktivas namn tyder på detta.
I Sverige är intresset för grekisk-romersk större än för fristil: 87 SM-starter mot 49.

***

Damerna tävlar i den fria stilen. Skåneklubbarna var duktiga i SM. Konkurrensen är smal. Av 37 deltagare kom 16 från Skåne, fyra klubbar.

Helsingborg WT blev överlägset bästa förening med sina ett guld, två silver och två brons

Dalby och Klippan vann också vardera en guldmedalj.

Eftersom IK Dana var överlägset i fristilstävlingen för herrar är det lätt att konstatera att skånsk brottning totalt sett nationellt är stark.

Anmärkningsvärt är att framgångarna inte längre bygger på den stabila grund som fanns tidigare, den grekisk-romerska stilen, som utövades i ”varje by” i distriktet.

Den svenska och skånska brottningskartan är inte sig lik.

Det dröjde bara några timmar efter mitt förra blogginlägg, innan Malmö FF åter kände sig förfördelat.

Man skulle fått straff i duellen mellan MFF:s Colak och Häckens Johan Hammar. Det blev några rubriker och hårda kommentar ur MFF-synvinkel. De från Häckenhåll betydligt mindre och hovsammare efter duellen mellan MFF-målvakten Johan Dahlin och Häckens stjärnskott Patrik Wålemark.

Jag är evinnerligt trött på fixeringen kring just storklubbarna och det påstådda missgynnandet. Nu friade domaren Adam Ladebäck i båda fallen. Rätt eller fel? Vill bara konstatera att han dömt mot Dahlin, hade det blivit minst gult. Det har jag expertisord på.

***

Hade tankar på att skriva ner mina funderingar redan direkt efter 2—2-mötet, men föredrog att i lugn förbereda mig för ett försenat 50-årsjubileum med god mat, gott vin i ståtliga Knutssalen i Malmö Rådhus. Det var Malmö stad och Limhamns Brottarklubb, en från 1970 sammanslagning av BK Kärnan och Fiskarenas IF, som bjöd.

LBK har blivit en förening i tiden, mycket präglad av Jörgen Olssons, konsulentens idéer och energi. Den förre Europamästaren fick berättigade, stående applåder efter sitt tal om klubbens utveckling och nuvarande status.

***

Söndagen ägnades åt nödvändig cykelmotion och två allsvenska fotbollsmatcher. I sin nedsuttna tv-fåtölj är det lätt att vara kritisk. Men också att ödmjukt konstatera att döma fotboll är svårt, även vid en granskning i slow motion. I mötena Halmstad—Elfsborg och Varberg—AIK utdelades varningar, som innebar avstängningar. Ingen av dem efter speciellt fula tacklingar. Kanske därför extra svåra att acceptera i detta skede av säsongen.

***

Det kändes därför extra skönt att höra AIK:s tränare Bartosz Grzelak konstatera att han tyckte att den svenska domarkåren håller hög klass,

Till skillnad från Fotboll Skånes MFF-följare Ole Törner, som anser att Adam Ladebäck knappast duger ens i Superettan. Törnes domarförföljelsemani och hans nedlåtande syn på dem som inte tycker som han i fotbollsfrågor, gör, att jag återigen kommer att avsäga mig prenumerationen på Fotboll Skåne. Väl medveten om att det gör varken från eller till för sajtens ekonomi.

***

Det diskuteras livligt hur många varningar en spelare skall ha, innan hen blir avstängd och om man skall ta hänsyn till intervallen mellan de gula korten. Finns väl all anledning för en sådan diskussion.

Men i min värld är det viktigare att gradera allvaret i varningarna. En brysk tackling skall inte värderas lika mycket som en bortpetad boll. I en rättsstat skall påföljden stå paritet till brottets allvar. Så fungerar inte fotbollens bestraffningsregler.

***

Åter till MFF—Häcken! Irma Zibanejad, Discoverys kommentator, som för övrigt ofta pratar så fort och oartikulerat att vi 80 + har svårt att hänga med, tjatade ideligen om hur många spelare MFF av olika anledningar saknade. Men hon glömde att Häckens frånvarolista var näst intill lika lång, Rasmus Lindgren, Tobias Heintz, Samuel Gustafsson, Leo Bengtsson, Ali Yossef och Mohamad Nasiru.

Förvisso inte lika namnkunniga som de sakande MFF-arna, men väl så behövliga i en Häckentrupp, som denna lördagseftermiddag var väl så bra som MFF:s.

Även riksmedia är storlagsfixerad.

Det har varit en hel del liveidrott den senaste tiden.

Malmö har bjudit på en varierad kost. Jag har varit gäst på ett handbollsderby, SM-finalerna i brottning och en omgång i Riksmästerskap i basket för 15-åriga flickor. Intrycken är många och besöken visar på idrottens styrka och kraft i samhället.

***

Brottning är en av de idrotter jag är uppvuxen med i Skurup. Utbudet var förstås inte så stort, men seriematcherna åren kring 1950 på dansrotundan i Folkets Park på söndagseftermiddagen var publikfester. Det var ofta fullsatt.

Min ungdoms idol var Lennart Persson, sedermera flerfaldig svensk mästare.

När jag blev sportjournalist på Sydsvenskan fick jag ofta uppdraget att bevaka de stora mästerskapen. Det gjorde tidningen på 1980- och 90-talen. Minnena är många. De mest bestående är hur sympatiska, hjälpsamma och tacksamma de aktiva var. Och förmodligen är än i dag.

***

Jag gladdes i går vid finalpasset med tävlingsledaren Jörgen Olsson en gång Europamästare, när Limhamns sporthall var fullsatt med råge. Det var den även vid de tidigare passen. Brottningsfolket sviker inte när det är fest.

Jörgen är hängiven sin sport och har en syn på ungdomsidrott och ledarskap som är befriande. Fler ledare med hans resning behövs. Inte bara inom brottningen.

***

Brottningen är trängd, sett i ett seniorperspektiv. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

Dock blev jag faktiskt överraskad av de extremt tunna startfälten i damklasserna. De svenska tjejerna är verkligen framgångsrika i de internationella mästerskapen från seniorer och ner i åldersgrupperna. I min enfald trodde jag att det fordras en viss bredd för att få den internationella topp som svensk dambrottning bevisligen har. I fjor var det SM-final direkt i fyra av nio klasser. I år var det lika illa. I två viktklasser vägde sex aktiva in, i övriga fyra och tre.

Det är en smal grund att bygga på.

***

Malmö har varit landets brottningshuvudstad. Så är det inte längre. En mästare blev det Malmö Tigers Alexander Bica. Sparta, en av de klassiska storklubbarna, hade inte en enda deltagare. Sedan länge har Enighet, den argaste lokalrivalen när det begav sig, ingen sektion för brottning.

Nu är Malmö Tigers, en sammanslagning mellan Björnvid och Centrum (tidigare Mellanheden) samt Limhamns BK från 1970, då Fiskarena och Kärnan blev LB, de enda brottarklubbarna i stan.

Där blev det lite idrottshistoria från Malmö.

***

Limhamns BK hade för övrigt i samband med tävlingen anordnat en smakfull utställning om Limhamnsbrottningens historia. Kom osökt att med saknad tänka på att Malmö numera inte har något Idrottsmuseum. Vilket tillfälle det varit att under någon månad flytta utställningen till just ett centralt idrottsmuseum.

***

Alla idrottskartor ritas om. Så även brottningens. Överlägset bästa herrklubb blev AIK, Solna/Stockholm, landets främsta (?) idrottsallians. Tvåa blev Marsvinsholms IF och femma Pan, som i seriesammanhang tävlar gemensamt under namnet Marsipan. Laget vann för övrigt hösten skånska elitserie. I serien under kom Limhamns BK etta. Tyvärr deltog totalt bara sju klubbar.

SM-etta bland damerna blev Helsingborg Wresling Team.

***

Det var anhängarna till just Pan och Marsvinsholm som gav extra fest till finalpasset. Engagemanget, när deras aktiva var uppe på mattan, påminde om den stämning som fanns i Skurups Folkets Park, när SSK mötte kanske just Marsvinsholm.

***

Det var några trevliga, nostalgiska timmar i Limhamns sporthall. Jag vet att det finns många engagerade medlemmar i Limhamns BK, utan vars hjälp det inte går att genomföra ett SM, men att utan Jörgen Olssons entusiasm hade det inte blivit de succé det blev.

***

Handbolls- och basketfunderingarna får anstå till ett senare tillfälle.

Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.

GOSSEN RUDA

Brottaren som försvann

Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.

Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.

Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.

Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.

Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.

När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.

Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.

Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.

Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.

Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.

Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.

När jag läste boken funderade jag: Varför?

Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?

Inget svar, bara en tanke.

Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.

Livet är i mångt och mycket en paradox.

Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.

Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.

Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta

Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.

Såg i dagens Sydsvenska att arrangören av den stora inomhusturneringen i fotboll Skånecupen, Malmö FF, i år lagt till klasser för 7-åringar.

Allt i akt och mening att kunna visa upp ett totalt stort deltagarantal, när antalet lag i de äldre årsklasserna blivit färre.

Jag känner igen mönstret från andra idrotter, inte minst friidrotten. Vid de flesta ungdomstävlingarna i Skåne har det funnits grenar för 7—8-åringar. Det har det gjort i många år. Utan att antalet aktiva övretonåringar ökat utan snarare minskat.

Brottningen är ett annat, i min värld, avskräckande exempel. Sporten har en stor, välutvecklad knatteverksamhet men i år deltog endast åtta seniorklubbar i det skånska seriesystemet. En av dessa var en kombination och med tanke på de generösa låneregler som finns mellan klubbarna var det säkert färre klubbar än sju, som kunde mönstra åtta junior—seniorbrottare.

Jag har definitivt inget emot att sju—åttaåringar idrottar under lekformer men när de dras in i en regelbunden tävlingsverksamhet i så unga år känns det inte helt okej – för att tala stadsministerspråk.

Jag är förstås fullt medveten om att man i Skånecupen inte bokför resultat och gör upp tabeller förrän man blivit 13 år. Omdiskuterat, men för dem som vill se aktiva ungdomar upp i junioråldern ett bra instrument för att försöka ge ungdomarna nya mål. Och för att lugna inte minst resultatfixerade föräldrar.

I år blev det inga klasser i Skånecupen för F 7 och F 8. Och efter ett klent deltagande i fjor, två anmälda lag, inbjöd MFF inte till tävling i F 18.

Tävlingsledaren, den före detta elitspelaren Per Ågren, menar, enligt SDS, att 16—18-åringarna spelar seniorfotboll och att klubbarna därför inte har något juniorlag. Men om man nu haft ett tillräckligt antal tjejer i dessa åldrar hade ju inget hindrat klubbarna att vid detta speciella tillfälle ställa upp med ett lag.

Men faktum är Malmöklubbarna – för märk väl att Skånecupen i stort är en Malmöangelägenhet – inte har tillräckligt antal spelare.

I de tabeller Skånebollen redovisade för uteserierna 2018 deltog elitklubbarna LB 07 och FC Rosengård med vardera ett lag i F 17, Hyllie IK var enda lag från stan i F 16, i F 15 fanns LB 07, IFK Klagshamn, FC Rosengård och Husie IF.

Minst sagt tunt i de aktuella åldrarna.

Intressant ur skånsk synvinkel är dock att antalet lag ökat i F 13 från 33 2017 till 56 2018. Och Malmö har följt med i trenden, från fyra till tio.

Självfallet är det för tidigt att dra några slutsatser om de nya tabellreglerna. En av intentionerna var att 13-åringarna skulle inspireras när seriespelet blev på riktigt.

Några funderingar så här en mörk decemberkväll efter en artikel om Skånecupen.