Det finns fler flickor än pojkar som spelar handboll i Malmö.

Det finns i alla fall fler lag i de serier som Skånes Handbollförbund redovisar resultat från. På pojksidan är det endast IFK Malmö som har seriespelande lag, bland flickorna fyra, Dalhem, HK Malmö, IFK Malmö och IFK Klagshamn.

Söderkullaklubben Dalhem har kommit längst, har säsong efter säsong lag långt framme i de tre USM-ålderklasserna, 18, 16 och 14. Ofta alla tre. I årets tävling kvalificerade sig alla tre lagen direkt till steg 3.

Men sen kommer problemen. Dalhems A-lag halkade under några mörka år ner till division 2. I våras kvalificerade sig laget till division 1, nivå 3. Men till hösten hade lagets stora stjärna, en av Sveriges mest lovande spelare Sara Olofsson, försvunnit till Elitserien och Lugi.

Det innebar en tung start och även om det är tidigt på säsongen ser det dystert ut för Dalhem att hålla sig kvar. Att åter halka ner till tvåan gör det förmodligen svårt att behålla de främsta av de unga talanger som finns. Spel i en ihålig serie i division 2 är inte utvecklande.

Dalhem satsar seriöst på sina damlag. Som mentor har man anställt en av damhandbollens största profiler, Birthe Hansson. För att inspirera gästas några träningar av tränare från Skånes elitserielag.

För att Malmö skall bli en komplett handbollsstad är det viktigt att det finns ett damlag i alla fall på minst nivå 3. Helst ett snäpp högre för att få i alla fall någon massmedial uppmärksamhet.

På herrsidan är glappet från HK Malmö stort och den luckan är nog svårare att fylla än att Dalhem om några år blir ett lag för Allsvenska, andra nivån. Breddmässigt finns det ett underlag.

Men visst hade det underlättat om man fixat ett nytt kontrakt till våren.

***

Hösten 2015 kommer IFK Malmö att mönstra ett damlag i lägsta serien, där redan HK Malmö och Dalhemsbilagan finns. Fyra damlag i stad av Malmös storlek imponerar förstås inte.

Men totalt fem, från två föreningar, på herrsidan är ju egentligen inte ett dugg bättre.

***

Så här fördelar sig Malmös flicklag, från 16 år ner till och med 10: IFK Malmö 8, Dalhem 6, IFK Klagshamn 4 och HK Malmö 1.

En detalj: I samma åldersgrupper i fotboll finns endast cirka tio lag fler i Malmö.

***

Flickhandbollen är på frammarsch i Malmö. Därför är det extra viktigt att Dalhems seniorlag närmar sig Sverigeeliten.

HK Malmö hade sin Vision 2013.

Den är nu reviderad till Vision ????, jag kommer inte ihåg exakt årtal, 2017 eller 2018?

Vision 2013 var dock så mycket mer än en SM-final, det som press och allmänhet koncentrerade sin uppmärksamhet på. I visionen fanns också målsättningen att ha ett damlag som var bäst i stan och en ungdomssektion med upp mot 25 lag.

Trots att det inte blivit någon SM-final anser jag inte att HK direkt misslyckats på elitplanet. Det har blivit några slutspel och man har oroat de etablerade toppklubbarna.

Bredvid plan gör man ett bra jobb, fräsiga matchaffischer, en supporterbar, inbjudna hedersgäster (senast Ronnie Hellström), bra arrangemang och en givmild inställning några gånger per säsong till medlemmarna i Idrottsmuseets Vänner att besöka deras matcher.

Misslyckandet ligger i att HK inte klarat av att bygga upp en fungerande ungdomsavdelning på pojksidan. I de ungdomsserier som Skånes Handbollförbund redovisar finns inte ett enda HK-lag för pojkar.

Här ligger det framtida stora problemet.

Av de 14 elitserieklubbarna är det bara HK och Ricoh, som inte deltager med lag i de tre åldersklasserna i USM. De främsta klubbarna har ofta alla lagen långt framme i turneringarna.

I närområdena har konkurrenterna många lag och klubbar att hitta elitspelare i, inte minst duktiga komplementspelare till de värvningar som är ett måste för att nå den verkliga toppen.

Detta fantastiska lilla Ystad med två klubbar (YIF och IFK), som producerar inte bara svenska elitspelare utan även världsklasspelare. Österlen inte att förglömma.

Kristianstad hämtar spelare från egna led men även från andra klubbar i kommunen och västra Blekinge. (Där kan konkurrensen i framtiden bli tuffare om Hästö/Karlskrona tar steget upp i Elitserien).

Så har vi Lund med två breda elitklubbar och en tredje, Lundagård, som enligt Elitserieguiden 2014/2015 har sju spelare fostrade i klubben i högsta serien. Två elitklubbar i Lund kan tyckas vara en för mycket. Men med den bredd som finns ger det möjlighet för duktiga spelare som inte platsar i Lugi att lira i H 43. Studenter som sökt sig till Lund har också alternativ.

I Halmstad har klubbarna samlat sin ungdomsverksamhet i en förening för att få lag med möjlighet att nå långt i USM. Det är attraktivt att deltaga med i starka lag i denna tävling.

I Göteborgsområdet finns det gott om fungerande ungdomsklubbar utöver Redbergslid, Sävehof och Önnered, som ser till att fylla behovet.

Alingsås drar också nytta av Göteborgsbredden.

IFK Skövde är alltid en stark ungdomsklubb med bra lokala konkurrenter både i stan och ute på Västgötaslätten.

I Eskilstuna är handboll religion, om än inte av samma klass som i det betydligt mindre Ystad. Tio av 16 spelare i Guif har en klubb från stan som moderklubb.

I det väldiga Storstockholm med många föreningar kan Hammarby och Ricoh skaffa spelare till sina elitlag.

Det är i denna konkurrensmiljö HK Malmö lever. Det är inte lätt. Ungdomshandbollen bland pojkar har varit misskött länge i Malmö. En ljusning skymtar. Den forna elitklubben IFK Malmö bygger från grunden, har ett 25-tal lag i seriespel.

IFK har också engagerat före detta duktiga spelare som tränare/ledare som Per Larsson, Peter “Skalpen” Samuelsson, Níklas Beijer och Andreas Sant.

I helgen kom en liten framgång för IFK. Det av Per Larsson ledda 16-årslaget avancerade till steg 3 i USM. IFK slog ut OV Helsingborg och Halmstad, på pappret nog så meriterande.

Skall HK Malmö, som 2007 övertog IFK:s plats i Elitserien, om några år få hjälp av IFK att i alla fall skaffa de nödvändiga komplementspelarna?

Man skall kolla innan man skriver något.

Det borde jag givetvis ha lärt mig.

När Pelle Larsson mejlade till mig och skrev att det fanns tre planer i Malmö (plus Oxie) där det är tillåtet använda handbollsklister antog jag att det var de två i Baltiska hallen och så Rosengård. Att jag trodde det var Rosengård berodde på att Dalhems division 1-lag för damer utlokaliserades dit från sin hemmaborg på Söderkulla.

Men se, klistret var inte orsaken till flytten! Klister är tillåtet i Söderkullahallen men Dalhem fick inte dispens att spela division 1-handboll där, då det fattas någon meter på längden och bredden. Därför placerade fritidsförvaltningen Dalhemsmatcherna i Rosengård men tvingades samtidigt ge dispens för klisteranvändning. För se Rosengård är ingen klisterhall!

Men nu kommer Dalhemsdamerna likväl att spela sin division 1-premiär mot Farmen på lördag klockan 16 på sina rätta hemmaplan, på Söderkulla. Regnovädret för en tid sedan ställde nämligen till det och i Rosengårdshallen pågår saneringar så att det inte går att spela elithandboll där.

Och för att överhuvudtaget finna en acceptabel spelarena för Dalhem i Malmö tvingades Svenska Handbollförbundet ge dispens för den trånga Söderkullahallen.

***

Den här karusellen visar på många sätt bristen på ändamålsenliga hallar i Malmö kommun. Det fattas en evenemangsarena med en publikkapacitet kring 2 000 och för handbollens del måste det givetvis finnas fler ställen där man får använda klister för träning och matcher..

***

Årets idrottskommun Malmö har mycket att förbättra på många plan.

***

Även i Lindängehallen är klister tillåtet.

***

(Tack Sofie Tegstam, Dalhems konsulent, för snabb information!)

 Manssonsport fick ett mejl från Per Larsson, en av många duktiga handbollsspelare från den tid (den senaste, åren kring1990) då Malmöklubbarna producerade en massa talanger.

För de som inte minns, kan jag berätta att Pelle var en spektakulär publikfavorit, en kontringsstark kantspelare. Kanske inte lika bra defensivt som offensivt. I Malmö spelade han för Dalhem och IFK.

Här hans brev.

Tjena Magnus,
long time no see..-).

Har ett stort problem, har återvänt till IFK Malmö och börjat träna deras PA och J-lag. Jättekul och inspirerande, en del riktiga talanger. Vi har tre träningstillfällen i Baltiska Träningshallen. Problemet är att vi blir utbokade nästan en gång i veckan av en innebandyförening! Det finns inga andra tider för oss då vi använder klister. I Malmö finns det 3 ställen (+Oxie) man kan använda klister!! Vad har hänt?
Man genomför ingen realistisk framtidssatsning på 2 klisterpass i veckan.
Mr Månsson, vad har hänt?
Pelle "Skyttekungen"Larsson

För det första: Tack Pelle!

Det är glädjande att före detta spelare engagerar sig för att åter försöka bygga en grund i Malmös ungdomshandboll på pojksidan. Dalhem har gjort det bland flickorna.

Jag tror att det är viktigt att det finns ungdomstränare med egen spelarerfarenhet för att få fram duktiga spelare. Se bara på närliggande Lund och Ystad, där ungdomslagen oftast leds av ledare med ett spelarförflutet! Det visar resultaten.

Efter en rejäl svacka har Malmöklubbarnas ungdomsavdelningar nu börjat expandera. Efter vad jag förstått har träningstider – full förståelig – under tiden försvunnit till andra idrotter. Min erfarenhet säger, att enda vägen till en förändring är att kämpa vidare och öka sina aktiviteter – trots alla svårigheter. När man är större än konkurrenterna kommer man att få mer tid.

Klisterfrågan är akut. Ett samlat Handbollsmalmö måste uppvakta fritidsförvaltningen och ställa frågan: Vill ni ha elithandboll med Malmöungdomar så måste ni ge resurser till optimala träningsförhållanden!

Hur kommer Dalhems flytt för damlaget att påverkas av att man just på grund av klisterförbudet är tvingat att spela sina seriematcher i Rosengård i stället för hemma på Söderkulla?

Men en tanke dök upp: Varför inte bygga en enkel central hall för matcher av lägre dignitet i basket, handboll och innebandy så att dessa inte behövde använda övriga lags träningstider till matcher. Det är väl tillåtet att vara en optimistisk visionär?

Sen önskar jag dig lycka till, Pelle!

Malmö behöver lag som kan hävda sig i JSM på pojksidan. IFK:s sena återbud till helgens steg 1 för juniorer var inte bra.

Av de 14 elitserielagens juniorlag tog elva sig vidare till steg 3 (gruppettan och tvåan hoppar över steg 2), ett var nära. Endast Ricoh och HK Malmö var utan lag.

I Halmstad har ungdomshandbollen samlats under ett tak, Halmstad HF.

Jag är för konkurrens, men kanske något för Malmö?

Svara

I kväll startar Elitserien för herrar i handboll.

När nu alla matcher i serien -- liksom de i fotbollens Allsvenska -- kommer att visas i tv känns det extra skönt att ha tillgång till en egen tv i ett eget rum. Det lär bli än fler timmar i tv-fåtöljen nu.

Mycket om förhandsskriverierna inför premiären har för H43 Lunds del handlat om hur man skall klara sig utan sin store stjärna under det senaste decenniet, Zoran Roganovic. Det lär efter tipsen att döma inte gå speciellt bra. Men det har det ju förstås inte heller gjort de senaste säsongerna, om man nu bortser från defileringen i Allsvenskan säsongen 2012/2013.

Zoran har betytt oerhört mycket för H43. Det kan ingen ta ifrån honom. Men jag tror att både han och H43 mår bra av den frivilliga skilsmässan.

Trots att Zoran åter vann skytteligan var den förra säsongen hans sämsta på den här nivån. De flesta som nu skriver ner Lundalagets möjligheter hänger upp sig på hans målskörd, 175 spelmål och 72 straffar senaste säsongen. Spelmålen skall ersättas (straffmålen fixar någon annan, det finns många alternativ). Men det är ju också så som H43-tränaren Robert “Knirr” Andersson påpekar:

-- Naturligtvis blir det svårt att ersätta hans många mål framåt men i gengäld behöver vi kanske nu inte göra så många för att kompensera Zorans lite sämre defensiv och hans ibland lite för stora vilja att själv avgöra.

Jag tror också att fler kommer att träda fram och ta ett större ansvar.

En del av skriverierna om Zorans betydelse för H43 den senaste säsongen baseras nog mera på antalet mål än på iakttagelser på plats.

***

Den här minidebatt om Zoran och H43 påminner kanske lite om den skeva debatt som finns i samband med Zlatan och det svenska landslaget. Jag tror inte att Sverige blir ett bättre lag om man tar bort honom. Men nog är det så att några spelare av olika anledningar inte fått ut sin fulla kapacitet i landslagsomgivningen tillsammans med Zlatan.

Så är det nog i H43 också.

***

Det kommer att gå bra för H43 Lund. (Jag vill dock påpeka att jag är lite partisk då jag är involverad i H43 på dess hemsida).

***

De övriga Skånelagen då?

Med sina överlägsna resurser är naturligtvis IFK Kristianstad given favorit till SM-guldet.

Lugi får svårare att upprepa sin topplacering. Frånvaron av en av seriens under många år bäste spelare Anders Hallberg är nog mer kännbar än många tror.

Ystads IF blir mycket bättre den här säsongen. Alingsåsförvärvet Alexander Borgstedt borgar för det. Lukas Nilssons utveckling är ett andra skäl.

Har sett HK Malmös nytillskott för lite för att ha en klar uppfattning. Tre av nyckelspelarna har kommit upp i åren, Carl-Johan Andersson, Stian Tönnesen i och Mirsad Pecikoza. Kan de hålla samma höga klass år efter år?

***

Guif blir svenska mästare!

Det finns många intressanta och svåra uppgifter inom idrottsvärlden. Som den att vara med i juryn som utser de sju årliga prisen inom skånsk handboll.

Svårigheten ligger inte i att hitta kandidater utan att i det stora urvalet välja rätt. Skånsk handboll mår bra både topp- och breddmässigt såväl på den kvinnliga som manliga sidan.

Skånsk handboll växer. Säsongen 2013/2014 fullföljde något över 600 lag sitt seriespel. Inför kommande spelår har de skånska föreningarna anmält en bit över 700 lag. Det är ett imponerande antal.

2013/2014 var Lugis år. Fyra av de sju priserna hamnade i den stora Lundaklubben, ett, Årets tränare/ledare, hos Niklas Harris, boende i kommunen och med ett långvarigt Lugiförflutet.

Lugi dominerade den skånska handbollsscenen 2013/2014.

Pristagarna med en kort motivering blev:

Årets förening, Lugi HF

Herrlaget i SM-final och i kvartsfinal i Europacupen, damlaget i SM-semifinal, ett guld, ett silver och ett brons vid ungdoms-SM. Lugi har haft en fantastisk säsong, som visar på såväl topp som ett utmärkt arbete med en egenrekrytering, baserad på ett genomtänkt utbildningsprogram.

Årets ledare/tränare, Niklas Harris, H 65

Niklas Harris utvecklar ständigt sitt eget ledarskap samtidigt som hans arbete gör att H 65 flyttar fram sin position inom svensk damhandboll. Hans förmåga att få truppen/laget att tro på sig själv och de uppsatta målen har gjort att laget lyckas vända många matcher, med vinsten i Challenge Cup som kulmen.

Årets funktionärer, Niklas Widell/Jonas Åström

Efter att i många år tillhört landets främsta domarpar gjorde den samspelta duon en av sina bättre säsonger och fick välförtjänt hedersuppdraget att leda damernas SM-final, vilket de gjorde alldeles ypperligt.

Årets kvinnliga spelare, Nathalie Hagman, Lugi HF

Nathalie Hagman var en av Elitseriens mest spektakulära spelare men förenade denna egenskap i olika positioner med att vara hjärna och hjärtat i det unga Lugi. Hon vann skytteligan men svarade också för många målgivande passningar och detta gjorde henne till grundseriens mest effektiva spelare.

Årets manlige spelare, Espen Christensen, Lugi HF

Lugimålvakten gjorde sin hittills bästa säsong och hade i elitseriens grundomgångar en räddningsprocent på över 40. Espen Christensen tände till extra i de avgörande momenten i de viktiga matcherna och bidrog starkt till att Lugi avancerade till SM-finalen. Hans fina säsong gjorde att han tog en plats i Norges landslag.

Årets komet, damer, Hanna Blomstrand, Lugi HF

17-åriga Hanna Blomstrand tog under sin andra elitseriesäsong stora steg i sin utveckling och med sin förmåga att över hela plan agera i olika positioner täckte hon upp luckor i Lugis relativt tunna trupp. Hanna finns med i den svenska U 18-landslagstruppen.

Årets komet, herrar, Lukas Nilsson, Ystads IF

När de äldre och etablerade spelarna i Ystads IF av olika anledningar inte kom upp i väntad kapacitet tog 17-årige Lukas Nilsson sitt ansvar under sin andra elitseriesäsong. Han var en stark bidragande orsak till att YIF kunde bibehålla sin plats i Elitserien.

 Detta fantastiska Ystad!

Har just sett det svenska handbollslandslaget ta ett stort steg mot VM-slutspelet i Qatar. Det var ingen övertygande seger, 25—24, över Rumänien, men ett bra utgångsläge inför returen nästkommande söndag.

Tänk fyra startspelare i ett VM-kval från en kommun med 28 000 innevånare, cirka 20 000 från huvudorten, i en världsomfattande idrott. Och alla, Mattias Andersson, Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg och Fredrik Petersen, spelade alla avgörande roller i viktiga skeenden.

Ystadshandbollen förknippas oftast med YIF. Men tre av spelarna, undantaget är Mattias Andersson, har IFK som moderklubb och det är IFK som är moderklubb även för andra Ystadsstorheter som Basti Rasmussen, bröderna Robert och Tony Hedin, Robert Andersson, Sebastian Seifert, Anders Persson och Alexander Hansen.

Imponerande av en ”lillebror”!

För att understryka den sydskånska landslagsdominansen skall man naturligtvis inte glömma trelleborgaren Andreas Nilssons insats i dag.

Det må vara ända sen 1992 som ett skånskt lag vann ett SM-guld för herrar, men det är Skåne som regerar på den viktigare internationella scenen.

 Att döma handboll är svårt.

Den kanske svåraste av de stora lagbollsporterna, många spelare på en liten yta, närkontakt i stort under 60 minuter, många situationer i gråzonen ”rätt eller fel”, ”straff eller frikast”, ”varning/utvisning eller bara frikast”, ”passivt spel eller inte”, ”stürmerfoul eller inte”.

Men att ifrågasätta varje domslut, eller uteblivet sådant, är enbart irriterande. Som nu när Roger Blomquist refererar handboll i SVT. Det blir smått patetiskt, när duktiga bildproducenter visar situation i repris och man ser att domslutet är korrekt utan att Roger Blomquist erkänner sitt felaktiga uttalande.

Det hände alltför ofta i söndagsmatchen mellan Lugi och Skuru för att jag skall ge ett godkänt betyg,

Regelkunskap i handboll är inte Roger Blomquists starkaste gren. Speciellt inte när det gäller passivt spel.

Vem han höll på var inte heller svårt att förstå.

Roger Blomquist hade ingen bra dag på jobbet.

Det finns en så kallad progressivitetsregel i handboll, det vill säga upprepade förseelser skall bestraffas. I min handbollsvärld är det obegripligt att Lugis Clara Monti Danielsson – hur många lovord hon än får för sitt försvarsarbete – kom undan dagens match utan en enda utvisning,

Tillåter domarna ett sådant spel kommer sportens belackare få vatten på sin kvarn. Regelöverträdelser ger fördelar.