Det är ofta man vill ha en fortsättning på en mening i en tidningstext.

Som på den här: Ett Mjällby i stark förändring ...

Detta efter gårdagsmatchen Mjällby mot Malmö FF,

Vad har förändrats? Det man får veta om Mjällby är att Asper stod i mål och i den andra morgontidningen noterades det att Linderoth var tränare. Två namn som man knappast förknippar med förändring.

Vad var det för lag Malmö FF mötte? Hur många spelare fanns kvar sedan höstens degradering? Var det ett ungt orutinerat Mjällby?

I min värld hade det varit intressant att få svar på dessa och andra frågor för att vädera siffrorna 0--5.

***

En enkät har visat att den fotbollsintresserade svenska allmänheten följer Allsvenskan hellre än de stora utländska ligorna. Jag tillhör denna kategori trots att jag ser att fotbollen i de ligor som visas i tv håller betydligt högre klass. Igenkänningsfaktorn är viktig. Och då inte enbart kännedomen om hemmalaget. Men i referaten i de regionala tidningarna kretsar allt kring det egna laget. Hur ofta nämns en spelare i motståndarlaget? Om en nyckelspelare i hemmalaget är borta poängteras det men aldrig -- nästan i alla fall -- i fråga om motståndarna. Jag menar att journalisterna underskattar genomsnittsläsarens -- dit räknar jag inte fanatikernas -- intresse för andra lag.

Likaväl som jag vill läsa om Mjällby lag, vill jag veta något om statusen på MFF:s motståndare i den kommande Allsvenskan.

***

Samma symtom finns i handbollsrapporteringen. Att HK Malmö och Lugi har och har haft stora skadeproblem den här säsongen kan ingen handbollsläsare ha missat. Men hur många gånger har vi fått läsa om motståndarnas frånvarolista?

Det har faktiskt hänt att klubbarnas hemsidor i rättvisans namn även noterat bortavaron av nyckelspelare hos motståndarna. Heders åt dem, men inte godkänt till skribenterna.

***

Såg i går på TV 4 play en märklig match, Lugi--Sävehof 22--22. Jag kan inte minnas att jag sett ett lag, Sävehof, få åtta utvisning mot sig, motståndarnas noll. Eftersom jag inte såg matchen på plats och tv-sändningen är en billighetsproduktion vill jag inte diskutera riktigheten i utvisningarna. Men jag har förståelse för Sävehoftränare Magnus Johanssons irritation. Speciellt

som hans lag gick miste om tre, fyra straffar för Lugiförsvarets arbete i egna målområdet.

Widels och Åströms insats var inte godkänd och inte acceptabel i en match av den här betydelsen för så många lag. Herrarna skall vara nöjda att det inte var fotboll eller ishockey. Då hade rubrikerna i kvällspressen varit svarta.

***

Sen fick man uppleva ännu ett bottenapp hos en TV 4-play-referent:

-- Det här ser ut att bli en lika jämn match som vi förväntat oss.

-- Vilken fantastisk räddning. Den kan vara matchavgörande.

Detta sagt vid typ 4--4 efter sju minuter.

Andra pinsamheter att förglömma.

Men matchen var spännande -- och förväntat jämn.

Ishockey tillhör inte mina favoritidrotter.

Det är, som jag sagt tidigare, lite för mycket av slumpens skördar. Exmplifierat i de två senaste matcherna mellan Malmö Redhawks och Leksand. In med pucken framför kassen och se vad som händer. Det kan bli mål och det blev det också, två “självmål” och avgörande sådana.

Hur många gånger fanns det kombinationer med tre, fyra pass inom egna laget i anfallszonen i spel fem mot fem i gårdagsmatchen? Malmös 2—0 var ett strålande exempel, om än inte ensamt så ganska sällsynt. Annars var det mycket det som i fotboll kallas ”sparka-spring”.

Jag vet att intensiteten vad gäller tempo och styrka höjs säsong från säsong och gör det svårt att alltid hitta de kreativa lösningarna, de som tilltalat mig i lagbollspelen.

Men hockey kittlar naturligtvis med sin intensitet och jag har den senaste tiden varit en flitig tv-tittare på matcherna för att nå SHL. Grundseriens 45 första omgångar är ointressanta, en transportsträcka.

De lokala – nej, vi säger regionala, Rögle skall vara med – intressena har gjort sitt till för det myckna tv-tittandet.

Det är Viasat som har sändningsrätten och teamen gör bra program. Jag gillar Niklas Jihde – hans elitidrottsbakgrund märks och hans framtoning är inte lika påträngande egoistisk som storebror Peters – och hans medhjälpare i olika roller Per Forsberg, Harald Lückner, Håkan Södergren och Leif Strömberg. Och även Isabel Boltenstern. Om hon inte bara lät så arg.

Nu kan förstås mina lovord bero på egen okunnighet i hockeyns inre mysterier. Jag märker inte eventuella fel av olika dignitet.

***

Det tror jag mig dock göra när det gäller Fyrans hanbollssändningar från Elitserien. Det är förvisso billighetsproduktioner men referenterna – inte kommentatorerna, Tomas Axnér! – håller inte någon högre klass, ibland helt bedrövlig. De gömmer sig ofta bakom statistik.

Glenn Göransson från Kristianstad är kunnig. Björn Hedman är helt outstanding. Han var suverän under matchen Ystad—Sävehof.

I fjor utsågs Malmö till Årets idrottsstad i Sverige.

Om det kan man ha åsikter. Min egen har jag redovisat: Malmö är en storstad och borde med denna bakgrund ha betydligt fler elitlag och elitaktiva. En noggrannare granskning visar också att det är anmärkningsvärt många aktiva i elitlagen som är gästarbetare från när och fjärran.

Innevarande säsong kan dock ge en förbättring:

1) Malbas herrar är på väg mot Ligan. Ekonomin kan bli ett hinder.

2) Redhawks har trots de två senaste förlusterna flera möjligheter kvar. Platserna är fler än någonsin.

3) Innebandydamerna i Malmö FBC är klara för ett nytt kval till högsta serien.

Tre nya lag på högsta nivån stärker givetvis Malmös elitstatus.

I squash har Malmö SRC lagt grund för att bli svenska mästare för både sitt dam- och herrlag. Damguldet är nästan klart.

I bowling kan -- men det blir svårt -- både Kulladals herrar och SBC:s damer nå SM-slutspelet. Klubbarna tillhör den svenska eliten.

Det gör även Malmö IF:s bordtennistjejer, fast de har långt till ett slutspel.

Slutspelet hägrar också för HK Malmö, för övrigt för tillfället bara ett av sex elitserielag av 20 möjliga i en lagbollsport från stan och då har jag räknat både undervattensrugby och amerikansk fotboll.

***

HK-herrarna är de enda jag följt kontinuerligt. Elitserien är jämn, marginalerna är små. HK är beroende av att Nebosja Simic vinner målvaktsmatchen -- och det gör han oftast. Hur bra andremålvakten Dennis Larsen är har jag ingen aning om. Har aldrig sett honom spela någon längre tid. Lika lite som Hampus Nygren, som dock sprider positiv energi på bänken, och Bozo Andjelic, som i motsats till Hampus inte verkar det minsta intresserad.

I en tuff matchserie om det inträffar skador och sjukdomar kan denna brist på bredd bli svår att bemästra i ett slutspel.

Jag tycker också att kantspelarna i sex- mot sexspelet uträttar för lite, eller om man vill, får för få bollar att jobba med.

***

En sammanfattning av inledningen: Trots ett förhoppningsvis lyckat säsongslut har Malmö en bit kvar för att rättmätigt leva upp till epitetet Sveriges bästa idrottsstad.

Det heter att en bra målvakt är halva laget.

Ibland kanske till och med lite mer.

De två senaste dagarna har jag sett två Malmömålvakter, som på sitt sätt ger någon rättvisa till denna lilla överdrift, HK Malmös Nebosja Simic och Redhawks Niko Hovinen.

Det var Simic, som räddade HK från att komma i underläge i inledningen av mötet mot Guif och när Eskilstunalaget var på gång spikade Simic åter igen sitt mål.

Att Redhawks hade 2--0 efter två perioder mot Mora var nästan helt Hovinens förtjänst. Stundom var Malmölaget utspelat. Jag såg inte hela slutperioden. Ishockey utan spänning är inte min likör. 1--7 är i sig ofattbara siffror, sett efter två perioder. Men visar också på idrottens brist på logik.

Därför är det naturligtvis sällsynt dumt att sticka ut hakan och påstå att Simics och Hovinens insatser i onsdags och torsdags var avgörande för att HK Malmö i och Malmö Redhawks når sina primära mål, handbollens slutspel respektive avgörande play off-matcher till ishockeyns SHL.

Efter att ha sett i stort alla HK:s matcher känns det som om det är ett måste att Simic vinner “målvaktsmatchen” om det skall gå vägen för HK. Som det nu varit vid de tre vinsterna efter VM-uppehållet. Även om Adam Lönns och Linus Perssons återkomst givetvis också starkt bidragit till den förlustfria sviten.

Det har blivit ytterligare en och annan handbollsmatch sedan mitt senaste inlägg.

Alla i tv och det är kanske inte helt rättvist att diskutera domarinsatserna med denna bakgrund. Det är ju lätt att sitta i en skön fåtölj och ha åsikter. Men åsikterna grundar sig på en längre erfarenhet.

Jag har snöat in mig på arbetet kring målgårdslinjen, en handbollsplans viktigaste linje, som inte får beträdas varken offensivt eller defensivt. Finns det någon regel där bedömningarna skiljer sig så? Ibland blåser domarna straff för att en försvararhäl beträder linjen, ibland friar man trots att försvararen är minst en meter inne i förbjudet område. Jag irriterar mig i min insnöade värld.

Såg Redbergslid mot Kristianstad i går -- i tv med repriser, jag medger -- men det fanns i min handbollsvärld sex tillfällen då de ett straffkast hade varit berättgat. I stället blev det ett sketet frikast.

I den dramatiska dammatchen mellan Lugi och Sävehof fanns det också tillfällen då domarna blundade när försvararna var långt inne i målgården.

I en svårbedömd idrott kan denna regel inte vara den svåraste att hitta rätt i.

***

När jag nu är inne på klagospåret. I fotboll är domarna snabba att varna för spelsabotage, obstruktion eller tröjdragning. Hur många gånger i en handbollsmatch ser man inte hur en spelvändning förhindras genom en omfamning utan någon annan straffåtgärd än ett frikast? Upp med två fingrar i luften!

***

Och inför obligatoriskt stopp av klockan de sista fem minuterna av matchen vid varje frikast/straffkast ! Allt för att ta bort all godtycklighet från domarna.

***

Efter handbollsmatchen slog jag över till hockeyderbyt mellan Redhawks och Rögle och såg då den omdebatterade situationen mellan Mattias Persson och en av bröderna Bibic.

Jag är ingen expert på ishockeyns regler. Det finns väl inget som heter stürmerfoul i hockeyn men i min handbollsinfluerade värld var det en tydlig sådan när Persson i obalans åkte in i den stillastående Röglespelaren. Vems huvud som hade kraften i skallningen kunde inte jag avgöra.

Nåväl, det som faktiskt upprörde mig var att spelarna efter incidenten inte brydde sig om den skadade Mattias Persson utan lät honom ligga ensam på isen. I stället ägnade spelare och ledare sig åt att skälla på varandra och domarna. Och naturligtvis åt ett löjligt slagsmål utan någon allvarligare påföljd.

Var fanns empatin?

***

Det finns anledningar till att hockeyn inte tillhör mina favoritidrotter. Det finns förstås fascinerade ingredienser i sporten. Det medger jag.

Och så håller jag på Pantern, den lilles strid i en egentligen omöjlig omvärld.

Det har blivit mycket handboll det här året.

Först VM och så Elitserien för damer och herrar, live och via tv.

Det föranleder tankar och funderingar. Inte minst om tv-utbudet.

Vid en lunch med Idrottsgillet i Lund berättade Tomas Axnér, fyrans expertkommentator, att kanalen var nöjd med antalet tittare utan att avslöja hur många som såg matcherna. Han berättade inte heller hur stor ersättningen var till elitklubbarna. Och då följaktligen inte heller om klubbarna var nöjda med tv-exponeringen i relation till publikminskningen.

Elitklubbarna måste göra en noggrann analys. Fyra klubbar (Önnered, Redbergslid, Ricoh och HK Malmö) har ett hemmapubliksnitt på under 1 000 personer, Drott precis över. Förutom nu IFK Kristianstad kan väl inte heller de övriga föreningarna vara nöjda med publiktillströmningen, inte i en liga som har en långsiktig målsättning att bli professionell.

Utan storpublik, ingen riktig stämning, en nog så viktig ingrediens i ett idrottsevenemang år 2015. Se bara hur IFK Kristianstad lyfter sig tack vare det orangea stödet på läktaren!

Och Malmö FF på Swedbank!

Jag tillhör syndarna. Jag har hoppat en och annan resa till Lund och Ystad. Det är bekvämt att sitta hemma i fåtöljen i lugn och ro i stället för att “flå” runt på mörka Skånevägar. För 99 kronor i månaden kan man se mycket handboll.

Men har handbollen råd att i längden sälja sig så billigt?

Handbolls-VM är slut.

Finalmatchen gav mig lite hopp om att det går, i alla fall någorlunda, att döma efter reglerna. Det tjeckiska paret var bra.

Jag har under de två VM-veckorna annars funderat över om det över huvud taget går att rättvist döma handbollsmatcher på denna internationella herrnivå. Jag bortser från de tre katasrofparen från Balkan som hjälpte Qatar fram till finalen.

Min fråga är:

Är handbollsvärlden enig om hur handboll skall spelas? Och bedömas?

Man lyssnar och ser. Utan att finna någon klar linje.

Under de första omgångarna var domarkritiken hård. Jag såg för få matcher för att ha en klar uppfattning. Men tydligen duggade utvisningarna tätt, domarna följde reglerna. Det var alltså inte bra.

Så tillät man tuffare krav. Och det blev, handen på hjärtat, inte heller alls bra. Det blev alldeles för många gränsfall, i tröjdragningar, omfamningar, arbetet i egna målgården, straffbedömningar ja, i nästan allt.

Det blev helt enkelt för svårt att hitta gränsen. Med sina många avblåsningar är handbollen rent allmänt svårbedömt. Höjer man nivån blir det ännu svårare. Det visade matcherna den sista VM-veckan.

Repriserna i tv är avslöjande och visar också hur svårt det är. En expert som Per Johansson i tv 5, som jag har full respekt för, var många gånger väldigt osäker i sin bedömning trots tv-repriserna. Hur skall då två domare i en stressad situation klara det?

Är en sport betjänt av så flytande regler som handbollens? Och ju tuffare spelet blir, desto svårare att dra gränserna.

Vill den samlande handbollsvärlden ha det så?

Det är dags att fatta ett beslut, att dra gränsen.

***

Skall bli intressant att se hur VM-turneringen påverkat domare och spelare, när nu Elitserien startar med två intressanta derbyn, HK Malmö--Ystads IF och Lugi--HK Malmö.

Satt och funderade vid frukostbordet och läste mina morgontidningar och förundrade mig över den förändrade idrottsvärlden.

Det var tre noteringar, lika i sitt värde, som jag fastnade för.

 ***

Pia Sundhage har nominerat truppen till landslaget mot Finland och i den, som mycket väl kan bli den som får åka till VM i Kanada, finns Hilda Carlén och Elin Rubensson. Det är två unga skånska spelare som på grund av konkurrensen av utländska spelare inte fått utvecklande speltid i LdB/FC Rosengård.

Men de har tydligen kapacitet att få spela i VM för Sverige. Eller?

Såg också att Amin Nazari, fostrad i Malmö FF, åter skall lånas ut. Hur många fler av de spelare, som gjorde mer eller mindre långa inhopp i förra årets allsvenska, kommer att hamna på samma utlåningslista?

De som följer varje steg MFF-spelarna tar, har menat att Amin och några av hans unga klubbkamrater har talang för att bli duktiga allsvenska spelare.

Får de någonsin chansen i det nya MFF?

 ***

Efter Lugis förlustmatch i handbollens elitserie mot Skövde beklagade sig tränaren Dragan Brljevic över att hans trupp på grund av skador var tunn. På bänken, utan att få speltid, fanns säsongsförvärvet från Dalhem Sara Olofsson.

Samtidigt förankrades Dalhem genom förlust mot Eslövstjejerna än mer i botten av division 1.

Vad hade varit bäst för Saras och skånsk handbolls utveckling om hon väntat ett år att ta steget över till Lugi efter att ha hjälpt Malmöklubben till nytt kontrakt?

***

Jag har naturligtvis inga svar på ovanstående frågor.

Kan bara konstatera att den nya idrottsvärlden inte alltid tar till vara äldre tiders idrottsvärden.

  ***