Tiderna förändras.

Man får andra värderingar och uppskattar när trender kanske är på väg att ändras i positiv riktning,

Funderingarna kom upp när jag i helgen skrev en pressrelease om Skåneklubbarnas insatser i den första omgången av JSM i handboll. Malmö hade tre lag med, ett dam- och ett herrlag från IFK Malmö och ett damlag från Dalhems IF. Bara det att det fanns lag med i denna manifestation av svensk ungdomshandboll är glädjande och att det till och med var i juniorklasserna är extra positivt. Malmöhandbollen på ungdomssidan har varit rejält på dekis.

Okej, det är en del år sedan, men det fanns en tid då Malmö var Sverigeledande på ungdomssidan. Kring 1970 steg intresset för handboll i Malmö. IFK hade ett herrlag i absoluta toppen, uppbyggt kring lokala förmågor kryddat med landslagsspelare utifrån. Som jag ser det det ideala konceptet att locka storpublik.

Samtidigt hade kommunen byggt idrottshallar ute i stadsdelarna. Det fanns utrymmen att bygga upp en stor ungdomsverksamhet. På Söderkulla gjorde Dalhem det, på Rosengård Malmö BI. Dessa båda föreningar var under en längre period de ledande ungdomsklubbarna i Sverige med SM-guld både i junior- och ungdomsklasserna, inberäknat även damer/flickor. Vi skall inte heller glömma att också IFK och Malmö FF under 1970-talet hade medaljlag i JSM.

Denna fina bredd underifrån gav många bra seniorlag och på 1980-talet hade Malmö fyra klubbar på herrsidan, IFK, MBI, MFF och Dalhem, med lag på de två högsta nivåerna. Dock inte samtidigt, det skall poängteras. 1982 gick MFF upp i Dalhem och under några säsonger spelade alla de tre övriga lagen i division 1, då näst högsta nivå. Bredden var så imponerande att de tre föreningarnas farmarlag spelade i division 2, där Malmö HP också spelade några säsonger liksom IFK Oxie något senare.

IFK spelade en säsong i Elitserien, dit både MBI och Dalhem var marginaler från att komma.

Ja, på damsidan fixade Dalhem det under två säsonger.

Under 1990-talet falnade glöden men antalet lag var uppe på en någorlunda acceptabel nivå för att under 2000-talet bli än mattare. MBI försvann liksom IFK Oxie, som under sin korta tid fostrade många spelare med kapacitet för de två högsta serierna. Dalhem hade till slut inte något herrlag och bara några få pojklag.

Säsongen 2014/14 fullföljde fem herrlag från tre (egentligen två eftersom det finns ett samarbetsavtal mellan Malmö HK och HP) klubbar seriespelet. På damsidan var siffrorna 3/2. Det fanns ett juniorlag för vardera könet. I åldersspannet 16 till och med 10 seriespelade totalt 33 lag, elva för pojkar och 22 för flickor. IFK hade 16 lag (åtta pojk- och lika många flicklag), Dalhem nio (alla flickor), HK fem (tre plus två) och IFK Klagshamn tre (alla på flicksidan).

För ärlighetens skull skall det noteras att det även fanns lag för barn under tio år men det är bara att konstatera att Malmö inte är någon handbollsstad.

Hoppet finns att HK Malmö, som 2007 övertog IFK:s elitserieplats, med sina många vällovliga initiativ för att locka åskådare till herrarnas elitseriematcher skall tända ett intresse hos ungdomarna. Som IFK gjorde åren kring 1970.

Men konkurrensen är hårdare. Det finns fler idrotter att välja mellan och då var inte hockeyn lika attraktivt för de stora åskådarmassorna.

Under nergångsåren missades många generationer, de som i dag skulle vara ledare/tränare och de som funnit att handboll är en fascinerande idrott att titta på och därför uppsökt Baltiskan. Det är i denna motvind Malmöhandbollen lever.

***

Men visst det finns hopp: HK:s vision att bli ett av Sveriges bästa herrlag, IFK:s långsiktiga mål att genom en stor bredd så småningom sikta på avancemang i serierna, Dalhems förhoppningar att de duktiga flicklagen åter skall ge ett bra damlag och Klagshamns ambition att handbollen i den växande regionen med nya hallar skall bli ett attraktivt alternativ för ungdomarna.

***

Hur gick det då för Malmölagen i Steg 1 i JSM?

Dalhems tjejer avancerade som tvåa i sin pool direkt till steg 3.

IFK Malmös båda lag blev utan vinster men höll ihop det bra. Herrarna hade exempelvis endast 16 minusmål på fyra matcher mot erkänt duktiga ungdomsklubbar.

I min värld är det viktigt att klubbarna visar att man satsar på sina ungdomslag och ger dem inspirerande tävlingsuppgifter.

IFK-lagen får en ny möjlighet i steg 2.

Det är ont om domare i handboll.

Och förstås även i andra idrotter. Men vi håller oss till handbollen.

Där är problemen så stora att man -- efter vad jag förstår -- tvingats flytta upp domare till Elitserierna utan att dessa har kapacitet för nivån.

Men nöden har ingen lag.

Ibland blir jag lite frustrerad, när jag tittar på en handbollsmatch. Alla inblandade, tränare, spelare, ledare och åskådare visar alldeles för lite förståelse för domarnas tuffa jobb. Det gestikuleras och skriks och pekas -- oftast av tränarna i motsatt riktning.

Men finns det någon lagbollsport som är svårare att döma och där avblåsningarna är så många? (Amerikansk fotboll kan jag inget om. Där lär det ofta var tätt mellan signalerna.) Om man bortser från kontringarna, hur många anfall är det som fortgår utan någon avblåsning/något regelbrott? Det är inte många. Jag skall vid tillfälle räkna hur många avblåsningar ett domarpar gör per match, hur många ställningstaganden de har att göra. Sen finns det tillfällen, där det inte blir någon signal. Det är också ett beslut.

Ett vanligt harmlöst frikast eller straff, ett frikast eller ett gult kort eller till och med att rött, stürmerfoul eller inte, var det övertramp av anfallaren eller genade försvararen i målområdet, etc, etc ...

Allt skall bedömas omedelbart i ett högt tempo och ibland med fyra, fem, sex spelare inblandade i situationen på en minimal yta. Det är klart att det blir fel. Men i de övervägande fallen rätt.

En fanatisk publik kan man inte göra något åt men den stora handbollsfamiljen borde ha större förståelse för domarnas svåra uppgift. Dessa måste få hjälp, inte bara klander.

Risken är annars att bristen blir än mera akut.

***

Efter ett besök i Baltiskan och mötet HK Malmö--Karlskrona såg jag i en inspelning Aranäs--Ystads IF. Expert var Lugitränaren Tomas Axnér, en märklig dubbelroll. Tomas kommenterade många av domsluten med “hårt dömt” men efter att ha sett händelsen i repris och dessutom i slow motion ändrade han sig ofta till “svårbedömt”.

Tänk på detta Tomas i din andra roll i yrkeslivet, den som handbollstränare!

***

Väl medveten om att man givetvis inte skall dra för stora växlar efter att bara ha sett en enda tävlingsmatch, vågar jag sticka fram hakan och påstå att det den här säsongen inte finns något riktigt dåligt lag i Elitserien. De båda nykomlingarna Karlskrona med sitt kraftiga skytte och unga Aranäs med sitt härliga tempo visade klass. Den här säsongen finns inget Rimbo eller Önnered.

I går var det Upptaktsträff i för de 26 elitserielagen i handboll i Malmö.
Det var en informativ träff för oss som vill veta mer om andra lag än “våra” egna, som i Sydvenskan även utesluter Ystad och Kristianstad.

Det är för övrigt en tendens att i referaten näsan aldrig nämna något om “våra” lags motståndare. Jag menar att det är en brist i informationen.

Man fick i går veta en hel del, som gör det intressantare att följa de två elitserierna. Vi lärde något om 25 av de 26 lagen. Lugis herrtränare Tomas Axnér ballade ut -- det har ni förstås läst om, det blev ju rubriker -- för en sak som man kunnat ändra med ett samtal på några sekunder. Att ha synpunkter är naturligtvis bra, men var sak har sitt forum och ett ohyfsat uppträdande är aldrig acceptabelt. Lugi som dubbel medlem i Svensk Elithandboll borde ha hanterat detta bättre. Det var ingen bra pr för Lugi och Tomas Axnér.

***

Jag hade i alla fall behållning och när nu tv sänder i olika kanaler alla herrmatcher och en del dammatcher kan man göra det med mer initierade ögon.

Man märker att tränarna är mediatränade. De flesta är verbala och att de klyschigt har en tilltro till sitt eget lag är naturligt och inget att göra sig lustig över.

***

Moderator -- så heter det väl -- var Patrik Westberg, kunnig och påläst. Han är min favorit även som referent/kommentator i C Mores fotbollssändningar.

Kunnig i i alla fall detaljer är även TV 4:s Daniel Kristiansson. Men vad han pladdrar på om oväsentligheter och om matcher som spelades för åtskilliga år sedan. Inte tyst en kort sekund. Han är påfrestande.

Daniel Kristiansson refererade i går dammatchen mellan Göteborg och det lag som jag som skattebetalare i Malmö ofrivilligt sponsrar (det vill säga FC Rosengård). Visst hade Rosengård med åtta utländska spelare i startuppställningen ett överlägset spelövertag men det blev 0--0. Jag är uppriktigt överraskad över att lag som Rosengård, där de tre övriga tjejerna dessutom är svenska landslagsspelare, inte vinner alla sina matcher.

Det måsta vara fel någonstans.

***

Åter till handbollen!

Att tippa är ett nöje. Sen får man stå ut med alla gliringar framåt vårkanten.

Herrar: 1) Ystads IF, 2) Guif, 3) Alingsås, 4) IFK Kristianstad, 5) Redbergslid, 6) HK Malmö, 7) Sävehof, 8) Hammarby, 9) Lugi, 10) Drott, 11) Skövde, 12) Ricoh, 13) Karlskrona, 14) Aranäs.

Damer: 1) Skuru, 2) Sävehof, 3) Skövde, 4) H 65, 5) Irsta, 6) Heid, 7) Lugi, 8) Eslöv, 9) Kristianstad, 10) Önnered, 11) Spårvägen, 12) Hellton.

***

Nu bär det snart i väg till Lugi--HK Malmö, där en tvåa till 3,40 är grunden till en trippel med oddset 7,38.

***

Sen måste jag medge -- trots att det inte blev så många vinster på plan -- att det känns tomt utan ett H 43 i någon av de två högsta serierna.

Det är åter svarta rubriker kring IFK Malmö.

Det är inget ovanligt, det har varit åtskilliga sådan under många år.

Det finns dock ett annat IFK Malmö, värt att hylla.

Krisrubrikerna rör Fotbollsklubben IFK Malmö. Handbollsföreningen IFK Malmö lever ett friskt och expanderande liv.

Jag har ingen aning om detaljerna i fotbollsbråket, känner ingen varken i lagen eller i organisationen. En usel ekonomi på konkursens brant under en lång, lång tid är naturligtvis grundproblemet. Att samtidigt ha en målsättning att snabbt återta en plats i Svensk Elitfotboll är orealistiskt. IFK:s stolta historia med över 60 spelår på de två högsta nivåerna är ett mentalt hinder. Styrelserna, och de har varit många, tror att supportrarna -- som väl allvarligt talat är inte är speciellt många -- kräver att IFK inte skall spela i de lägre serierna. Men har man nu hamnat där man är, är det långsiktighet som gäller. Ekonomin måste stabiliseras, det måste bli kontinuitet i spelarleden, ungdomssektionen måste byggas upp från grunden och ges resurser samtidigt som hela organisationen ses över. Men det viktigaste, det måste finnas en enig styrelse som kan jobba tillsammans under en lång tidsperiod.

Att bygga upp en elitförening från den position IFK-fotbollen nu befinner sig tar minst tio år. Det måste alla inse, allt annat är luftslott.

***

En -- jag betonar en -- av anledningarna till nybildningen och namnändringen till HK Malmö 2007 var att IFK Malmö HF Elit inte ville sammankopplas med fotbollen i IFK, som då också figurerade i pressen på grund av ekonomiska problem. HK fick IFK:s Elitserieplats.

Några sanna IFK-are med Joakim Björkman i spetsen ville dock att namnet IFK skulle finnas kvar i handbollen och ungdomsverksamheten fortsatte. Den är nu stor och förra säsongen fullföljde 23 gula lag sitt seriespel. IFK är Skånes tionde största handbollsförening. Klart störst i Malmö.

Inför det kommande spelåret har IFK anmält 26 lag till Skåneserierna, därav 24 för ungdomar. Fem av dem kommer att deltaga i SM för juniorer och ungdomar för att utvecklas i tuffare miljö och socialt svetsas samman vid resorna.

Någon elitplan har IFK, Handboll ännu inte. Organisationen är inte klar för detta steg. Inom något år hoppas man någorlunda kunna fylla de lite skämmiga luckor som finns inom Malmös seniorhandboll.

Som ett led i att utbilda ungdomarna har man lyckats knyta många tränare med gedigen handbollsbakgrund till verksamheten. Även om Per Larsson (tillfälligt?) tackat för sig är det en bra skara Malmöbekantningar i tränarkadern, Peter ”Skalpen” Samuelsson Rikard Lindgren, Andreas Sant, Robert Andersson, Joakim Björkman och Niclas Beijer. Dessutom finns Lugis före detta elitspelare Göran Löfquist med på listan plus några fler.

Dessutom är en världsmästare, förvisso i kanot, ansvarig för fysträningen för damlaget, Magnus Sköldbeck.

***

Kontrasterna är onekligen stora inom den gula IFK Malmö-familjen. Jag föredrar, som ni förstår, handbollens upplägg för att bli bättre och bra.

***

Det lär finnas en Magnus Månsson i HK Malmös styrelse. På förekomna anledningar vill jag berätta att det inte är jag.

I morgon spelar AIK och Elfsborg kval till Europa League i fotboll mot var sitt finländskt lag.

Det är viktiga matcher och en första väg mot de eventuellt stora pengarna.

Men det är mycket troligt att AIK kommer utan dagens mest omskrivne svenske fotbollsspelare målvakten Patrik Carlgren. Lika troligt är det att Elfsborg låter Sebastian Holmén och Arber Zenili vila.

Trion har varit med om deras karriärers häftigaste fotbollsupplevelse, kanske till och med sett över tid, EM-slutspelet för U 21.

För AIK och Elfsborg har det varit en självklarhet att tre av lagets främsta spelare skall representera Sverige och ge svensk fotboll pr värd åtskilliga miljoner. Trots att det gått ut över egna lagets förberedelser inför de betydelsefulla kvalmatcherna.

Och hur gärna hade Malmö FF inte önskat en fräsch Oscar Lewicki (vilket EM han gjort!) i laget mot IFK Norrköping på lördag. Det finns inga måstematcher redan nu, men en MFF-förlust skulle innebära en brant uppförsbacke mot ett försvarat SM-guld.

***

Det är med detta som bakgrund jag inte kan släppa tanken på FC Rosengårds åtgärd att stoppa sin målvakt Zacira Musovic från U 19 EM-slutspelet.

Rosengård är landets resursrikaste damförening men har i sin organisation inte en målvakt som kan ersätta Musovic och den nu skadade Kathrin Längert. (Stoppförbudet kom för övrigt före Längerts skada.)

Målvakten är förvisso alltid en nyckelspelare men med tanke på Rosengårds internationella ambitioner är det märkligt att man inte har ett tredje alternativ som har kapacitet att spela några matcher i Allsvenskan, där Rosengårds målvakt tack vare lagets oftast stora överlägsenhet sällan har mycket att göra.

FC Rosengårds sätt att bygga ett lag har jag inte mycket till övers för.

Läste till och med i Sydsvenskan att krönikören rekommenderade ytterligare ett köp av en utländsk spelare, en afrikanska, som tydligen imponerat i VM. Precis som inte tio tjejer med utländskt pass vore nog.

***

Ibland känns det skönt landslagsspel prioriteras i en allt mer kommersialiserad idrottsvärld.

***

Åter till U 21-EM!

Det har varit några fantastiska veckor med ett svensk lag som visat vad organisation och laganda kan åstadkomma. Ett bra lag skall också ha marginalerna med sig. Och det hade Sverige. Precis som i stort alla lag som vinner ett stort mästerskap. Jag vill på inget sätt nedvärdera det svenska guldet. Det värmde denna kalla sommar.

Men ibland tar euforin över. Jag har sett kommentarer om att EM-guldet kan mäta sig med OS- och VM-medaljer för seniorer.

Men det var ju åldersbegränsat mästerskap med enbart europeiskt motstånd.

Rubrikerna och lovorden liknar de som varje år sköljs över Juniorkronornas insatser i JVM.

Gläds åt underhållningen och framgången!

Det är gott nog.

***

Ibland undrar man varför medaljer i de olika mästerskapen för ungdomar i handboll inte kunde få lite, lite, lite mer massmedial uppmärksamhet. Nästan varje år blir det någon gulblå medalj. Men vem känner till detta?

I natt fick handbollen konkurrens.

På landslagsnivå har handbollen underhållsmässigt varit överlägsen alla övriga stora lagbollsporter för damer. VM-mötet i Kanada i fotboll mellan Frankrike och Tyskland höll dock samma höga nivå. Speciellt fransyskornas första halvlek var idrott av högsta klass, strålande tempo, härlig teknik, utsökta kombinationer, många individuella artistiska prestationer. Möjligen kan några av Japans matcher från VM 2011 konkurrera men det Frankrike presterade var kanske det bästa jag sett på en fotbollsplan med damspelare.

Men så är det ju det där med Tyskland i mästerskapssammanhang i fotboll, herrar som damer. Man kommer alltid igen, kom tillbaka efter utspelningen före paus, jämnade ut spelet och lyckades kvittera till 1--1 och så vinna på straffar 5--4.

Jag tyckte synd om de franska spelarna. Kvitteringen på straff efter hands kom efter en ytterst svårbedömd situation, där alla parametrar, som avstånd, rörelse, avsikt, naturlig ställning, fanns att ta hänsyn till. Mitt, för kvällen, franska hjärta säger ”icke straff” men att klandra den kanadensiska domaren som skall fatta sitt beslut direkt känns inte rättvist. Det var ett gränsfall.

Jag ber i alla fall få tacka för en midnattsunderhållning. I klass med en handbollsmatch för damer.

Det är ett mycket bra betyg.

***

Sverige är klart för OS med sitt herrlandslag i fotboll, damerna har ett kval för att få åka till Rio.

Jag kan inte bedöma kvalmotståndet, Schweiz, Norge, Holland, men skall Sverige ha en möjlighet att hävda sig i OS måste landslaget ges optimala förutsättningar och tjafset mellan landslagsledningen och elitklubbarna måste lösas.

Efter alla negativa rubriker efter VM-insatsen är en framgång för landslaget viktig. En bra mästerskapsinsats genererar ingen publikrusning till de allsvenska arenorna, det vet vi (EM 2013!) men för rekryteringen är landslagssegrar och positiva tv-framträden betydelsefulla. Betydligt viktigare än lokala lags avancemang i Champions League, nådda med ett övertal av spelare som inte är aktuella för ett svenskt landslag.

Det är inte så lite okritisk ankdamm över den svenska diskussionen om landslaget kontra elitklubbarna.

***

På herrssidan verkar det vara helt annorlunda. Allsvenskan återkommer om några dagar och snart börjar kvalomgångarna till de europeiska klubblagsturneringarna. Hur skönt hade det inte varit att då att kunna ge de allsvenska U 21 EM-spelarna välbehövlig semester i stället för en lång sammankomst med landslaget? Och hur kommer MFF:s Oscar Lewicki att reagera efter minst fem oerhört krävande, uppoffrande matcher? Han lär inte vara perfekt förberedd vid hemkomsten till Malmö.

Men i stället för att gnälla gläds man åt den PR som U 21-landslaget ger svensk fotboll.

***

Efter mitt senaste inlägg om Sydsvenskans bristfälliga bevakning av VM har man producerat två informativa inslag. I söndagens tidning förväntar jag mig mer.

Det pågår en massa storinternationella mästerskap/kval i de stora bollsporterna för damer.

Sällan eller aldrig har det förmodligen skrivits så mycket om svenska damlandslag som i dessa dagar. Det är givetvis positivt. Självfallet är jag för jämlik idrott. Men nog blir det snett i debatten när man som inför VM-fotbollen hänger upp sig på att FIFA, det internationella förbundet, kallar slutspelet Dam VM och inte rätt och slätt VM. Motiveringen att man i jämlikhetens namn då också borde kalla herrarnas turnering för Herr VM är banal. Känner verkligen damidrottens vapendragare sig diskriminerade av denna skillnad i namn? I så fall är tårna sällsynt ömma. Det finns hundratals andra viktigare områden att diskutera för att ge kvinnor världen över bättre förhållanden för att utöva idrott.

***

Om jag inte minns alldeles fel lanserades VM-tuneringen i ishockey tidigare i år i Malmö också som Dam-VM utan att någon reagerade.

***

Jag har sett några av EM- och VM-matcherna. Överlag är det givetvis bra idrott på denna nivå -- undantaget var fotbollsspelarnas insats mot Nigeria. Men att kalla det bragd att spela 0--0 mot USA i fotboll och att hämta in ett självförvållat stort underläge i basket till seger, ja, då har ordets valör mist sin betydelse eller så har skribenten känslor nått lite väl euforiska höjder.

***

Underhållningsmässigt var handbollslagets insats mot Kroatien den stora behållningen. Damerna har lyckats förena teknik, snabbhet, styrka och en individuell skicklighet som är imponerande.

***

Jag gillar basket. Men inte de regler som -- i mötet mot Litauen -- tillåter att det tar tre, fyra minuter att spela klart en match med elva sekunder kvar. Avsiktliga foul för att få en fördel är osportsligt och skall straffas därefter. Det går inte att gömma sig under täckmanteln ”taktik”.

***

Handbollen är stor i Skåne. Att därför avfärda ett EM-kval i handboll för herrar i en notis känns som ett felval. Speciell som det i dagens Sydsvenska fanns rejält med plats till en artikel om Redhawks årskortsförsäljning och om Malmö FF:s utlånade spelare. Det blev lite av en klubbtidning. Det var två artiklar som med fördel kunde stått på vänt.

***

Varje år blir vi informerade om hur stort intresset är för motionsloppet Malmömilen. Varje år överdrivs siffrorna från arrangören Malmö Löparklubbs sidan. I dagens Sydsvenska kunde man läsa att närmare 6 000 löpare deltog. Jag kollade och fann att 4 232 tog sig i mål. Ett hundratal kan väl ha brutit men det är långt till 6 000.

Vad vill Malmö LK få fram med dessa årligen friserade siffror? Det inger i alla fall inget förtroende.

Det är mycket idrott i tv i dessa dagar.

Slutspel handboll, tätt mellan omgångarna i Allsvenskan, något intressant möte i Superettan (men oj, vilka usla matcher jag råkat se!) och så naturligtvis de strålande matcherna i de europeiska turneringarna.

Det är mycket för en nörd. Men för att hinna med även andra intressanta och nödvändiga göromål har jag skippat nästan allt för-, mellan- och eftersnack. Det blir bara för mycket -- även för en nörd.

***

Ta bara intervjuerna med handbollstränarna strax före avkast!

-- Ví måste spela ett bra försvarsspel, hjälpa målvakterna, och får vi chansen måste vi kontra och minimera våra tekniska fel.

Och alltid samma ord från båda lägren.

Var finns de annorlunda frågorna och svaren?

***

Tomas Axnérs tid som expertkommentator på den inhemska handbollen är slut. Han skall ha en eloge för att han idogt försökt lära en del av sina okunniga kolleger, referenterna, det grundläggande i den ädla handbollen. Den gode Tomas har inte lyckats helt ut. Inte ens små ironiska stick har hjälpt.

Hur blir det nu med Tomas krönikor i Kvällsposten, går de att förena med återkomsten som Lugitränare? Synd om de försvann.

På tal om Kvällsposten är det positivt att ta del av Jan-Peter Anderssons blogg. Det är där vi handbollsintresserade får de nyheter från Handbollssverige vi vill ha, när morgontidningarna här söderöver blir än mer koncentrerade lokalt och i viss mån ser handbollen som en perifer sport.

***

Om nu handbollsintervjuerna i tv oftast är intetsägande är fotbollsintervjuerna lika ointressanta. Frågor och svar före match och i paus är förutsägbara. Är det någon som finner något värde i intervjuerna?

De gånger jag lyssnat har det inte varit mycket värdefullt jag hört.

***

Såg Real Madrid mot Juventus och i pausen stannade jag kvar en stund för att se straffsituationen i repris och slow motion.

Lars Lagerbäck var klar med sin slutsats:

-- Straff, han (den spanske spelaren) blev sparkad på benet.

Ola Andersson, den andre experten, medgav att han noterat den ojusta beröringen men:

-- Alla sparkar mot benen i straffområdet är i min värld inte alltid straffspark.

Men herregud!

Fotbollen får inte hamna i samma situation som handbollen, där det kanske ibland lite väl ofta är svårt att dra gränsen mellan straff och ett simpelt frikast eller en utvisning och en lika simpelt frikast.

En spark på benet inom straffområdet är straff i fotboll.

Jag tyckte att Jonas Eriksson gjorde en alldeles utmärkt match som domare.

Efter Ola Anderssons uttalande gick jag direkt och förberedde mig för natten. Och efter slutsignalen stängde jag direkt av tv:n. Timmar av analys och kommentarer som Ola Anderssons orkar jag inte med.

Läste istället en artikel om staden och fotbollslaget Wolfsburg i Offside. Rekommenderas!

***

Slutspelet i hockey-VM? Lockande nu under våren? Nja, inte speciellt. Kanske Tre Kronors match/matcher. Men absolut inte paussnacket med Wikegård/Jidhe.