Drygt två spännande EM-veckor är slut.

Handbollsmästerskapet ha bjudit på genomgående bra spännande handboll med de extremt många jämna matcherna som en fascinerande krydda. Många unga spelare har profilerat sig och det skall bli intressant att följa dem i kommande mästerskap. Likaså skall det bli spännande att se hur utvecklingen blir för Norge och Ryssland och självfallet också för det nya Sverige.

Tyvärr slutade EM-festen på ett sätt jag inte gillar. Finalen var för ful och destruktiv. Speciellt Tysklands, mästarnas, försvarsspel gick alltför ofta över gränserna. Förvisso blev de straffade med många utvisningar men de borde varit betydligt fler. Tillåter man spel som Tysklands försvinner mycket av den kreativitet som ger handbollen det där lite extra.

Det är extremt svårt att vara handbollsdomare – ibland kan uppgiften synas omöjlig.

Men förhoppningsvis kommer det danska finalparets söndagsagerande inte vara normgivande för framtidens spel.

***

Det måste vara ytterst svårt för spelarna att anpassa sig till de skiftande nivåerna. Ibland har man en känsla av att hur domarna lägger ribban kan avgöra matcher. Inte så att de dömer annorlunda lagen emellan utan det som ger ett enkelt frikast i en mach ger utvisning i en annan.

Som nu i bronsmatchen mellan Kroatien och Norge. När det var hyggligt jämnt fick Norge två utvisningar och spelade nära två minuter med två man färre. Det var då Kroatien gjorde sitt avgörande ryck.

I finalmatchen är jag övertygad om att det i ingetdera faller blivit utvisningar.

***

Ett tack till tv-kommentatorerna Robert Perlskog/Claes Hellgren. Deras avslappade kunniga rutin är ett extra plus till sändningarna.

Studiesnacket med Matilda Boson och Martin Frändesjö har jag hört för lite av för att kommentera. Två matcher/dag är tillräckligt. Tiden före och efter matcherna och pausen kan man utnyttja till annat.

Glad är jag i alla fall över att slippa Daniel Kristianssons okunniga pladder.

***

I dag tar Elitserien en ny sats. Och premiäromgången bjuder i Skåne på två intressanta matcher.

På tisdagen gör Fredrik Petersen debut i Baltiskan för HK Malmö mot Aranäs.

På onsdag är det invigning av Ystad Arena i ett laddat Skånederby då IFK Kristianstad kommer på besök. En gäst med fyra slitna (?) EM-spelare mot ett premiärladdat YIF. Kan det bli mer än hemmaseger?

I mästerskapssammanhang är det vinster som räknas.

Samtidigt kan en prestation i sig vara väl så viktig för framtiden.

Jag tänker på EM-handbollen, där det svenska laget på något sätt blev dubbel vinnare. Sverige fixade det mest realistiska målet, att bli klart för ett intressant OS-kval, samtidigt som det totalt sett orutinerade laget levererade hopp om nya framtida medaljmatcher.

Den här turneringen har dock visar hur högt medaljerna sitter i handboll. Det är inte ishockey vi pratar om, där en fjärdeplats – då ishockeyjournalisterna talar om nationalsorg, till och med efter ett JVM. Fråga bara Frankrike och Danmark! Och ett så intressant lag som Ryssland, som inte ens får möjlighet att kvala till OS.

Såg inte Norges knall mot Frankrike men de är min favorit i slutspelet, inte minst för att min vän Kent-Harry Andersson har en mer eller mindre stort finger med i den norska herrhandbollens utveckling.

Åter till den svenska truppen!

Gamlingarna Mattias Andersson, Torbjörn Karlsson och Jonas Källman håller några säsonger ytterligare, välavlönade utlandsproffs som de är. Det är med tanke på den tuffa matchningen i de inhemska ligorna och de många internationella mästerskapen förvånansvärt många ”veteraner” i EM-lagen.

Johan Jakobsson har fått ett internationellt genombrott liksom Mattias Zachrisson. Lukas Nilsson får det om det inte kom redan nu. Viktor Östlund visade att han dragit nytta av erfarenheten från fjorårets VM liksom Jesper Nielsen, ett strålande komplement till Andreas Nilsson, 25-åringen, som snart är uppe i 100 landskamper.

Jesper Konradsson och Philip Stenmalm, ynglingarna tillsammans med Lukas Nilsson, har visat att det finns potential. Andreas Cederholms matchavgörande insats mot Slovenien skall inte glömmas i en positiv analys.

IFK Ystad-fostrade Niklas Ekberg och Fredrik Petersen har vi sett ovanligt lite av på slutet men de håller mästerskapsklass. Förhoppningsvis får de mycken speltid i fredagens placeringsmatch mot Polen liksom Mikael Appelgren, duktig andremålvakt, och Markus Olsson.

Den här evakueringsmatchen känns på något sätt onödig i ett extremt intensivt tävlingsprogram. Ett bra tillfälle dock att ge inte minst de orutinerade talangerna erfarenhet. Och en chans för HK Malmös blixtinkallade Linus Persson att visa upp sig.

Även om nu resultatet lär ha betydelse för framtida rankningar är matchen en chans för förbundskaptenerna att testa och spelarna att visa upp sig..

Och för niometersspelarna gäller det att visa sig från sin bästa sida.

Förhoppningsvis är Jim Gottfridsson kurant till OS-kvalet och då skall en bort från truppen.

Jim är ytterligare en spelare med IFK Ystad som moderklubb och med Lukas Nilsson och Mattias Andersson från Ystads IF innebär detta fem spelare från lilla Ystad i ett av världens bästa handbollslag.

Det tål att upprepas!

Det är mycket handboll nu.

Fascinerande många jämna matcher i EM. Och några kollapser. Även av andra nationer än Sverige. Som nu Spaniens andra halvlek mot Danmark. Kanske något att tänka på när motorsågen plockas fram för det orutinerade svenska laget. Tänk Spanien, en rutinerad guldfavorit, minus sju på en halvlek!

***

Ett mästerskap ger nya favoriter.

Som det härliga skyttestarka Norge. Snart dags mot Makedonien. Dom, norrmännen, kan mer än att åka skidor. Det har förstås handbollstjejerna visar. Världens mest sevärda kvinnliga bollspelslag. Ja, om ni frågar mig.

***

En ny favorit har har jag fått. Den glade ryssen Dmitrj Zjitnikov. Vilken lirare, och alltid med en glad uppsyn i alla lägen, i med- som motvind!

***

Däremot föll polacken, synskadade Karol Bielecki bort från sympatilistan efter att ha satt två straffkast i ansiktshöjd mot den norske målvakten, Lugibekantingen Espen Christensen.

Så gör man inte, åtminstone inte två gånger. Det finns oskrivna regler.

***

Sverige, då? Ingen kan väl klaga så här långt? Återkommer i slutet av veckan.

***

Men. Det skall alltid komma ett men.

Domarna.

Jag är en domarvän, har alltid hävdat att just handboll är den svåraste lagbollsporten att bedöma och att de många videoinspelningarna i slow motion är domarnas värsta fiender – det gäller alla idrotter.

Tv-kommentatorerna Hellgren/Perlskog (jag gillar deras kamratliga snack) har hängt upp sig på att speciellt kantskyttarna är ”nere” innan bollen lämnar handen. Så är det förvisso, det visar tv-bilderna.

Men det finns i min handbollsvärld ett större problem, försvarsarbetet innanför målgårdslinjen. Här silas mygg och sväljes elefanter. I match efter match.

Basketen har tre domare, ishockeyn fyra, en internationell stormatch i fotboll sex.

I handbollen, den svåraste av alla, har två.

Jag har ingen lösning, men en tanke att – vi pratar internationella mästerskapsmatcher – det fanns en extradomare på varje sida, som hade som enda uppgift att granska gränsöverträdelserna.

Som på den gamla tiden, då den ende domaren hade en flaggviftande hjälpreda, vars enda uppgift var att observera just övertramp. Men på den tiden var det väl mest för offensiva övertramp.

Något måste göras.

***

Nu, heja Norge!

Hemkommen från ett dygn på sjukhuset.

Som alltid väl omhändertagen av vänliga människor och den kvinna som satte en spruta med Voltaren i ena skinkan har en evig plats i mitt tacksamma hjärta.

Inte ens min värsta ovän önskar jag en njurstensattack.

***

Håller just på att läsa Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Osökt hamnar tankarna på det omänskliga lidandet hos människorna som på något sätt var involverade i andra världskriget. Och i alla krig både före och efter. Förstås.

Voltaren, denna välsignade smärtstillare, fanns i alla fall inte.

Jag rekommenderar Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte och även hennes bok om Tjernobyl. Skall även senare läsa några av hennes övriga böcker. Hon är en Nobelpristagare lätt att förstå och ta till sig. Det är en hemsk verklighet hon skildrar med ett lättläst språk.

***

Som en ivrig konsument av främst tidningar har en stor del av tiden efter hemkomsten ägnats åt att ta igen det jag missat i massmedia, där jag inkluderar några hemsidor och ett fåtal bloggar.

Mellan de båda EM-matcherna i handboll i går gick jag in på Sydsvenskans sporthemsida för att se något nytt om just den fascinerande EM-turneringen. Men inget.

Däremot fanns det klockan 20.20 inte mindre än 23 MFF-relaterade artiklar, både nya och gamla.

Alltså TJUGOTRE.

Någon måtta måste det väl finnas i alla överdrifter? Tror de ansvariga att det minskade antalet läsare bara är intresserade av MFF?

***

På fredag kommer det första numret av veckotidningen Skånesport ut. Jag hoppas verkligen att den gör skäl för sitt namn, en tidning för hela Skåne och alla dess idrotter.

***

Åter till handbolls-EM. Har det i någon idrott på internationell nivå spelats så många jämna, dramatiska matcher som i den här turneringen? Jag tror det inte.

Hur skall man då se på uddamålsförlusten mot Tyskland? Allt har två sidor. Jag tror säkert att man i tyske press menade att tyskarnas första halvlek var en kollaps, precis som vi i Sverige menade att inledningen av den andra halvleken var en svensk sådan. Klart är att Sverige just nu saknar den eller de spelare som individuellt kan utmanövrera ett utgrupperat internationellt försvar. Andreas Cederholm vägde i går alldeles för lätt.

Jag har alltid hävdat att i handbollsmatcher med en till två måls marginaler är det tillfälligheter som avgör. Så var det även i går. ”Tillfälligheten” hette denna gång Markus Wolff och han var tysk målvakt. Han gjorde som svenska målvakter ”alltid” gjort, avgjorde matchen med sitt storspel. Kan vi tillskriva Mattias Andersson och hans kolleger många ärofulla vinster måste vi naturligtvis ge samma erkännande till en motståndarmålvakt.

Så ser jag på förlusten och ser fram mot en dramatisk onsdag.

***

Min vakne, kunnige före detta kollega Stefan Eckerström observerade att förra vårens HK Malmöspelare Bozo Andjelic är med i Montenegros EM-lag. Underliga äro vägarna och tankegångarna. I HK Malmö fick Bozo Andjelic sparsamt med speltid, i vissa perioder ingen alls. Nu EM-spelare. Som sagt värderingarna är underliga.

Så kanske får vi i framtiden se HK:s kantspelare Lev Snaer Petrusson i det isländska landslaget. I HK har jag knappt sett honom.

***

Såg just att Ystads IF:s 19-årige världstalang Lukas Nilsson till hösten skall spela för Kiel. Jag förstår den tyska storklubben och att pengarna lockar Lukas.

Men spåren förskräcker lite. I unga år har två andra Ystadsspelare, Oscar Carlén och Jim Gottfridsson, gett sig av till Tyskland och visat att de fysiskt inte varit beredda för den tuffare tillvaron i Bundesliga. Deras proffskarriärer kantades och har kantas av otaliga skador.

Lukas Nilsson verkar dock vara byggt av ett sällsynt gott virke.

Fiasko!

Det är ett värdeladdat ord.

Och det användes flitigt i en effektsökande mediavärld efter de tre förlusterna för de svenska handbollsherrarna i turneringen i Spanien. Det var ingen måtta på eländet. Glöm dock inte att det var träningslandskamper inför allvaret, EM.

Okej, tre nederlag ser inte bra ut. De skapar naturligtvis oro. Samtidigt kan ett rutinerat ledarpar som det svenska, Ola Lindgren och Staffan Olsson, ha fått de besked, både positiva och negativa, de sökte i dessa tre Spanienmatcher och i de två mot Tjeckien.

Jag såg fyra av dem, missade Spanienmötet, och med positiva ögon fanns det mycket som var bra. Målvakterna behöver vi inte vara oroliga över. På kanterna och i kontringarna finns många alternativ. Mittsexorna, Nielsen och Nilsson, är effektiva och de fick ju faktiskt en hel del bollar att förvalta av de hårt kritiserade niometersspelarna.

Men det är klart, den unga niometersuppställningen är ännu inte riktigt av internationell mästerskapsklass. Jag tycker dock att Jesper Konradsson tog för sig ju mer förtroende han fick. Kan han ta ett steg ytterligare i EM kan det bli riktigt bra. Lukas Nilsson visade mot Polen sin oerhörda talang men också att han inte ännu är mogen att möta ett offensivt försvar som Brasiliens.

Johan Jakobsson hade perioder där han visade att han spelar i ett topplag i Bundesliga. Lite fler och lite längre sådana sekvenser är förstås önskvärda.

Andreas Cederholm med sitt irrationella spel kan oroa de flesta försvar även på denna nivå.

Sen är jag lite förtjust i Philip Stenmalm. Hans förmåga att hitta kantspelarna ger många bra lägen.

Viktor Östlund och Markus Olsson visade i VM förra året att de har kapacitet – i alla fall periodvis – för internationellt landslagsspel.

Ett mästerskapsladdat försvar har jag fullt förtroende för.

Optimistiskt, tja kanske, men erfarenheten säger att i handbollsmatcher med en slutmarginal på ett par mål är det tillfälligheter som fäller avgörandet. Oroande är förstås att Sverige i de fyra matcher jag såg tappade just i slutskedena.

Ett EM i handboll är en tuff historia. Sveriges grupp, Spanien, Tyskland, Slovenien, är extremt svår. Tre alldeles utmärkta matcher kan ge tre förluster och direktfärd hem från Polen. Man kan åka ut utan att kalla det fiasko.

Det här är inget hockey-VM, för seniorer eller juniorer, där det är omöjligt för en, av få, toppnationer att åka ut i ett gruppspel.

Spännande veckor skall det i alla fall bli. Med eller utan Sverige den sista veckan.

Det spelades en handbollslandskamp i går i Malmö, Sverige mot Tjeckien.

Om inte helt i skymundan, mötet sändes i tv, men snudd på. 1 386 personer hade mött upp i Isstadion. Det visar väl kanske också lite av handbollsintresset i Malmö. Men ett landslag på väg mot EM är ju mer än en lokal angelägenhet. Tidigare landskamper av samma karaktär har haft bra publiksiffror i Malmö.

Men sällan har marknadsföringen varit så bristfällig som nu. Huvudansvarige för landslagen, Stefan Lövgren, påstod att man lagt ner stora summor på just marknadsföringen.

Ursäkta! Jag har inte sett en enda annons i de två morgontidningarna jag dagligen konsumerar. Vart har man vänt sig? Jag vet bara att cirka 1 000 av biljetterna hade köpts av de skånska föreningarna.

Förbunden, det skånska och svenska, har verkligen fått lite valuta för sina pengar.

Och någon större hjälp av Malmös tidningar har man inte fått. Jag vet att de inte är pressens uppgift att marknadsföra idrottsevenemang men det bör väl ligga i dess intresse att informera om stora idrottshändelser i spridningsområdet? Med intressanta reportage

Skånskan skrev i ett egetproducerat refererat från det första mötet dagen före, att returmötet var ”i dag” med tid och plats.

Sydsvenskan nöjde sig med att korta ner ett TT-referat till en notis på 14 rader och förvisso notera att returmötet var i Malmö men utan att ange varken tid eller plats.

Har en landskamp i Malmö i en av våra stora idrotter – för så måste väl handbollen rankas i ett distrikt som Skåne – någon gång fått så lite förhandsuppmärksamhet som nu Sverige—Tjeckien?

Jag skall inte gå in på detaljer men bara konstatera att på tisdagens sportsidor i Sydsvenskan fanns fler nyhetsmissar än den om handbollen samtidigt som det fanns artiklar och notiser som kunde vänta och helt strykas.

Jag saknar känslan och kunnigheten för att ge den stora allmänt sportintresserade läsekretsen det den vill läsa. Vem bestämmer?

***

Sydsvenskan tappar kontinuerligt läsare. Och det är klart, öppnar man sin Malmödel med att till sju helt okända personer, med stora bilder, ställa frågan om deras bästa badminne, ja då förstår jag många tvekande överväger att säga upp sin prenumeration.

Samtidigt som man bara någon dag tidigare fyllt ”Malmöettan” med fem bilder på okända personer och ställt frågan: Vad ska du göra mer av under 2016?

Ärligt talat, vem bryr sig om vad Johan Nilsson ska göra 2016?

Det är inte lätt att vara lillebror.

Det säger jag som är storebror.

Men nu skall det inte handla om familjedynamik.

Nej, jag tänker på IK Pantern, Malmös bidrag till Hockeyallsvenskan. Såg i dagens tidningar att man nu inför kvällens möte hemma mot Västerås skall låna ut ytterligare en spelare till Redhawks, som samtidigt möter Frölunda i Göteborg. Jo, jag vet att Pantern i ett annat skadeläge förstärkt med MIF-spelare så i gynnsamma lägen är det en win/win-situation men i längden lär det bli minus för Pantern.

Patrik Sylvegård, Redhawks sportchef, säger att det skickar tydliga signaler: Går du till Pantern så finns chansen att du får spela i SHL också.

Men hur mycket kan man urholka Pantern innan laget blir så svagt att det trillar ur Allsvenskan? Malmölaget har det tufft, det nedre strecket har kommit oroande nära.

Hur attraktivt blir division 1-laget för nya spelare och för samarbetspartnern Malmö Redhawks.

Pantern har en svår tillvaro, långa resor och en publik som sviker. Jag har inte hittat någon publikliga men Pantern har bara haft två matcher med över 1 000 besökare i Isstadion – båda mot Leksand. Alla konkurrenter snittar en bra bit över 1 000, många på både 2, 3 och 4 000.

Spelprogrammet har inte heller gynnat Pantern. Visst med alla sina matcher i de båda högsta serierna är det svårt att komponera en spelordning som är bra för alla, men nog borde man kunna undvika att de båda lagen spelar i Malmö samma dag. Det har det gjort vid för många tillfällen. Och när, som i kväll, Redhawks visar upp sig i tv samtidigt som Pantern gästas av Västerås, kommer det att innebära att en hel del föredrar tv-fåtöljen framför att ta sig ut i den kyliga Malmöblåsten.

Andralagen i en kommun har det inte lätt.

***

Såg i går HK Malmös plus 9 bli ett kryss mot Redbergslid i handbollens Elitserie.

De senaste matcherna har generellt sett visat att Fredrik Petersen kommer att vara ett välbehövligt tillskott till HK:s tunna trupp. Och då inte som kantspelare utan som en irrationell lirare på 9-meter. När den nuvarande besättningen kört fast – och blivit slitna – har spelet kärvat och alternativen att bryta trenden har varit få. I alla fall av coachningen att döma.

Elitserien har spetsat till sig, till glädje för dem som gillar ovissa tabellägen. Lagen från nedre regionerna oroar verkligen topplagen.

Det blir en intressant serieavslutning efter EM-uppehållet.

***

Malbas har i stort samma antal åskådare som Pantern i Ligan i basket. Det finns förstås inget Leksand.

Heleneholmshallen har blivit trivsam med sina 5- till 700 åskådare. Malbas har lyckats göra sina matcher till fina familjetillställningar och dessutom kommer många av ungdomslagens spelare till matcherna för att heja och inspireras. Många av klubbens tidigare elitspelare (av båda könen) är också flitiga besökare.

Malbas kan vara på väg att höja ett tidigare svagt intresse för basketsporten i Malmö.

För dem som gillar spektakulära spelare – det finns några sådana i Malbas – rekommenderas ett besök i Heleneholmshallen.

Det blev mycket handboll i går.

Fem halvlekar. Jag hade behållning av alla, en via tv i dam-VM Holland mot Polen, sen på plats i Baltiska hallen, när HK Malmö i Elitserien för herrar vann över Alingsås och till slut den högdramatiska VM-matchen mellan Norge och Rumänien.

Med tre matcher så tätt på näthinnan är det lätt att jämföra. Den attraktivaste handbollen spelade damerna. Tempot var högre (med hänseende till de fysiska förutsättningarna), de spektakulära kombinationerna fler, de individuella prestationerna höll högre klass.

Givetvis spelade atmosfären in. Det är mer inspirerade att spela en VM-semifinal i en fullsatt Boxen inför miljoner tv-tittare än att en gråmulen decemberkväll spela en match i den vanliga serielunken inför 771 åskådare.

Även om damerna närmat sig herrarna i det aggressiva försvarsspelet finns det plats för större kreativitet i damhandbollen. Det tilltalar mitt sätt att se på en lagbollsport.

I morgon är min tv-fåtölj ockuperad för både bronsmötet och finalen.

***

Handbollen är bland det svåraste att döma. Men sporten har här ett problem. Bedömningarna svajar, både inom en och samma match och mellan olika matcher.

Hur många straffar missade domarna inte i mötet i Baltiskan för försvarsarbete i målgården? Det slovenska paret i VM-matchen Norge—Rumänien beivrade övertrampen föredömligt före paus men i den avgörande andra halvleken och i förlängningen var det precis som övertrampsreglen inte fanns.

Dessa många missar är ett stort problem för sporten. Den ojämna bedömningen har alltför ofta betydelse för utgången i jämna matcherna.

***

Det är en lärorik fröjd att ta del av förre förbundskaptenen Per Johanssons kommentarer i tv. Kunnig, saklig och inte inte rädd för att kritisera,

Han är överlägsen alla sina svenska konkurrenter i alla tv-kanaler.

I hemmastudion ger Sävehofs tränare Henrik Signell också ett trovärdigt och sympatiskt intryck.

***

I morgon kan Holland bli världsmästare och Polen fixa en bronsmedalj.

Sverige kryssade mot holländskorna, vann över Polen. Tänk vad en olycksalig kvart mot Danmark kan betyda!

Det här är ett tydligt bevis på hur tätt det är i världstoppen.

***

Om någon timme är det dags för en ny handollshögtid, via datorn, Ystads IF ta emot Lugi.