Stack in om Kulladals sporthall i går på cykelturen i det strålande vårvädret i Malmö.

Där pågick ett gruppspel i handbollens USM, det sista steget för att nå slutspelet i Malmö den 22-24 april. Det var en direkt avgörande match mellan Dalhems och Lugis flickor om att ta en av de åtråvärda åtta finalplatserna i B-gruppen, 14-15-åringarrna.

Hallen var i stort fullsatt, föräldrar, släkt, vänner, klubbkompisar och allmänt handbollsintresserade. Det var upplagt för en liten idrottsfest eftersom det också var två bra lag på plan.

Ställde mig lite avskilt för att se ungdomsidrott när den är som bäst. Råkade dock komma i närheten av två föräldrar – det var två herrar, klubbtillhörigheten kvittar – som omedelbart protesterade mot alla domslut, de som gick det egna laget mot och de som gick med det egna laget (straffet skulle varit tuffare). Efter två minuter bytte jag plats, orkade inte höra på alla högljudda klagomål. Men då kom jag i närheten av avbytarbänken för ett av lagen. Och det var inte heller en uppbygglig upplevelse.

Gång på gång var en av tränarna någon meter inne på plan för att – på föräldravis – protestera mot domsluten.

Jag blev ledsen.

Var fanns respekten för domarparet, två herrar i 40-årsåldern från ett granndistrikt, som i stället för att hemma njuta av det ljuvliga vårvädret åkt till Malmö för att barnen under trevliga former skall kunna ägna sig åt bland det bästa de vet, att spela handboll? Och dessutom bli ifrågasatta hela tiden.

Det kändes skönt att solen fortfarande sken, när jag fortsatte cykelturen. Något av deppigheten försvann.

(Lugi vann med 15—11 och fixade finalplatsen.)

***

För en tid sedan skrev jag om damhandbollens dilemma i Malmö, duktiga flickor i Dalhem, IFK Malmö och IFK Klagshamn men inget seniorlag högre än nivå 4. Jag förslog någon form av samarbete för att behålla talangerna i Malmö.

Det långa örat har fungerat och något kan vara på gång.

***

Problematiken märktes i mötet mellan Dalhem och Lugi. En av de främsta i Lundalaget kom just från Dalhem. Det var kanske den faktor som gjorde att det blev Lugi i stället för Dalhem som kvalificerade sig till finalspelet.

Det finns också unga grabbar som föredrar spel i Lund framför spel i bostadsorten Malmö.

Malmös ungdomshandboll har problem trots en allmän uppryckning.

***

Varför drar seriehandboll större publik än internationella cupmatcher?

En berättigad fråga efter lördagens matcher i Ystad. YIF:s cupmatch mot det franska topplaget Chambery i EHF-cupen lockade 728 åskådare, IFK:s möte i Allsvenskan mot Warta drog 944.

Förvisso kunde dessa 944 också fira IFK:s avancemang till Elitserien.

Det är inte bara Ystad och handbollen som har dessa problem utan även andra orter och idrotter,

För övrigt lite märkligt att Sydsvenskan inte med ett ord nämnt att Skåne fått ett nytt Elitserielag i en av de stora idrotterna, i en stad belägen sju mil från Malmö. Märkligt, men ej förvånande.

***

Hajade till när jag i morse läste: HK Malmö drabbades av en ny tung skada.

Och i notisen säger tränaren Ulf Sivertsson: Vi vet inte hur länge han (Leo Petrusson) är borta, han spelar i alla fall inte mot Skövde i kväll.

Tung skada? Och ursäkta hur stor möjlighet hade det varit att han fått komma in på plan. Inte ens när Jim Andersson försvann inför senaste mötet mot Guif fick islänningen speltid.

Jag lider med Petrusson som i sina matcher i Malmö HK, farmarlaget, på senare tid ett flertal gånger slagit in mer än tio mål och i hög grad varit delaktig i HP:s avancemang till division 2.

En tung säsong för en ung spelare med ambitioner, utan speltid, i stort sett, i Elitserien och till detta skadad,

Fler åskådare på plats än någon gång tidigare följde den allsvenska herrfotbollen i fjor.

Till detta skall läggas att ytterligare tusentals människor såg matcherna på olika tv-kanaler.

Visst är det känslan för hemmalaget, den egna klubben, som lockar den stora publikmassan till arenorna men samtidigt har den vidare exponeringen gjort att det allmänna fotbollsintresset ökats. Man har också lärt känna profiler även från konkurrentklubbarna. Men aldrig – i alla fall ytterst sällan – får man läsa om dem i de lokala morgontidningarna här i Malmö. Det är inte ofta någon spelare i motståndarlaget till MFF nämns vid namn, inte ens spelare med skånsk eller MFF-anknytning. All koncentration ligger på MFF.

Det finns läsare/åskådare som har sina känslor och sympatier för andra lag än MFF och också är allmänt intresserade. De är fler än man tror. I alla fall bland läsarna,

Bevakningen blir för lokal.

***

Svenska Fotbollförbundet har länge fått kritik för en bristfällig marknadsföring av Svenska cupen. Delvis har har kritiken mildrats. Det nya upplägget attraherar, på en del håll. Många av arenorna var dock glest besatta i helgen trots att det var elitlag som möttes.

Men hur följer pressen själv upp cupspelet?

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad har i många fall ett nära samarbete. Jag inbillar mig att HD hade en utsänd medarbetare på HIF:s lördagsmatch mot Örebro. Men inte en endaste rad i Sydsvenskan, förutom nu resultatet.

Sydsvenskan visar tydligt att Svenska cupen inte är den riksangelägenhet man ibland vill påskina att den borde vara.

I så fall hade man inte prioriterar bort en text från matchen. HIF har också anhängare i Sydsvenskanland.

***

Max Wiman, den numera oftast ilskne krönikören i Sydsvenskan, ondgör sig i ett blogginlägg över att cuplottningen i Tv-sporten inte prioriterades bland annat framför ett bandyinslag. Jag såg inte programmet, kan bara konstatera att publiksiffran vid semifinalen mellan Villa Lidköping och Bollnäs bara överträffades av en enda av cupmatcherna i fotboll, den mellan Hammarby och Djurgården.

Prioritering är svårt.

Men det känns lite olustigt att kritisera när man befinner sig i ett glashus. Det finns mycket att diskutera i Sydsvenskans papperstidningsval de senaste dagarna.

***

Nog borde man i en handbollsregion som nu den vi bor i uppmärksammat IFK Kristianstads och Ystads IF:s europiska cupframgångar.

Exempelvis HK Malmöbekantingen Nebosja Simics fantastiska målvaktsinsats i andra halvlek mot KIF Kolding. När Kristianstad stängde matchen hade Simic en räddningsprocent på över 80 procent. I slutet kom den ner kring 60, danskarna gjorde mål på några straffar.

Det var det främsta målvaktsspel jag någonsin sett.

deI Malmö spelar två av Sveriges mest lovande handbollstjejer födda 1999.

Till ett riksläger för att senare ta ut ett landslag har Svenska Handbollförbundet tagit ut 30 spelare. I denna talanggrupp finns Selma Zilic från Dalhems IF och Amanda Andersson från IFK Malmö,

Det är anmärkningsvärt. Damhandbollen i stan har länge fört en tillvaro lite i skymundan. Två säsonger i mitten av 1980-talet spelade Dalhem i högsta serien och var en period därefter ett bra lag på näst högsta nivån.

Nu ser det dystert ut på seniorsidan. I division 2 (nivå 4) finns Dalhem på en mellanplats och i serien under, division 3, den lägsta, är i nuläget placeringarna 4) Dalhem lag 2, 6) HK Malmö, 7) IFK Malmö. Av sju lag.

Samtidigt frodas flickverksamheten. I USM-spelet hade IFK ett 16-årslag i steg 3 och Dalhem har ett kvar i steg 4 i 14-årsklassen. Dessutom finns Malmölag på hyggliga placeringar i det skånska seriesystemet.

I de årsklasser Skånehandbollen redovisar tabeller, från juniorer till 03:or, deltager 14 flicklag från Dalhem, IFK och IFK Klagshamn. Motsvarande siffror på pojksidan är 8, alla från IFK.

Det är tjejerna som både kvalitativt och kvantitativt dominerar ungdomshandbollen i Malmö.

Men här finns det stora dilemmat.

Var skall talangerna utvecklas till duktiga seniorspelare? Det räcker inte med spel på nivå 4. Skall de främsta, som Selma och Amanda, liksom den något år äldre Dalhemstjejen Sara Olofsson (Lugi) tvingas lämna Malmö för att spela på en utvecklande nivå?

Jag är i princip för lokal konkurrens inom idrottsvärlden, speciellt i en så stor stad som Malmö. Samtidigt bör Malmöklubbarna ta vara på både den bredd och topp som en bra verksamhet nu gett.

Varför inte under en period ett samarbete på seniornivå och fortsatt stimulerande konkurrens på ungdomssidan?

I en lycklig, positiv framtid kan det kanske ge mer än ett riktigt bra lag.

I den bästa av världar är handbollens (och alla andra idrotters) framtid viktigare än den egna klubbens tillfälliga framgångar.

Så talar en idealist.

Det är spännande nu i handbollens elitserie kring alla strecken.

Ja, inte det nedersta förstås. Drott får försöka återhämta sig sportsligt och ekonomisk i Allsvenskan.

Den täta serien, de många återstående matcherna i grundserien, åtföljda av slutspel eller en tio matcher lång kvalserie ställer höga krav på coacherna.

Det är en balansgång: Omedelbara resultat för att samtidigt förbereda trupperna för närmare ytterligare 20 matcher med allt vad det kan innebära i skador och formsvackor.

Såg i går Redbergslid mot Ystads IF (som dessutom har Europaspel framför sig) och där framstod problematiken tydligt. Det var en så kallad fyrapoängsmatch, och de är viktiga, men samtidigt var det tydligt att coacherna delvis ville spara några spelare och ge andra speltid. För de kommande månaderna.

RIK gav till exempel andremålvakten Tony Heeringson chansen framför Tobias Thulin, som på sistone hållit samma klass som HK Malmös Dan Beutler. För dem som följt HK vet vad det innebär. Det föll inte bra ut för RIK, endast 21 procent i räddningar för Herringson och vid ett tillfälle minus åtta. Thulin kom in och han tog varannan boll och göteborgarna var vid 23—24 endast en boll bak. Det slutade 25—27.

Var målvaktsbytet rätt eller fel? Resultaten svarar fel men för Tony Heeringson och RIK kan den matchtid han fick vara viktig i framtiden. På sikt, och det är det som gäller, finns inte rätt eller fel.

YIF roterade kraftigt på nio meter, vilade under längre tider sina storspelare – även när differensen minskade. Det var de orutinerade spelarna som sett över hela matchen avgjorde, Lukas Sandell, Oscar Zareba (vad skoj det är med Late-bloomers!) och Anton Hallbäck.

Coachen Sebastian Seifert fick utdelning på sin tro på de unga. Men hur hade det låtit om det blivit ett poängtapp på slutet?

RIK:s Jasmin Zuta fick måhända kritik, men i min bok gjorde båda coacherna rätt. Jag tror att båda lagen går till slutspel med breda, spelförberedda trupper (dock osäker på YIF:s målvaktspost). På vägen dit måste tränarna ta en och annan risk.

Breda trupper avgör.

Se på IFK Kristianstad!

PS!

Tommy Thysell har rätttat mig. Det blir ingen kvalserie till Elitserien. Elitseriens elva möter Allsvenskans fyra, tolvan tar sig an trean, trettonde laget tvåan. Man möts i bäst av fem. Inte så tufft men viktigt att ha en bred trupp, väl förberedd.

Tack TT!

 DS

”Slarv” har blivit ett alibiord.

Det som man använder i idrottssammanhang för att förklara det egna laget tillkortakommande. Det låter bättre än att konstatera bristande kapacitet hos enskilda spelare eller lag.

Vi pratat om elitidrott.

Några exempel.

***

Hur många gånger har man inte läst att MFF-backen Anton Tinnerholm, en spelare med många kvaliteter, slarvar i sitt passningsspel? Men missar man den viktiga offensiva passningen säsong efter säsong och gång på gång är det inte ”slarv”, det är en brist i hans i övrigt utmärkta kunnande.

***

Malmö Redhawks många, speciellt defensiva, misstag under hösten förklarade tv-kommentatorerna nästan alltid med just ”slarv”. I min värld berodde det på att spelarna i SHL-nykomlingen inte hade tillräckligt med teknik och snabbhet i tanke och handling för att bemästra det högre tempot.

Efter hand har misstagen, i den matcher jag sett, blivit färre. MIF-spelarna har mer och mer vuxit in i SHL-kostymen.

***

I måndags såg jag HK Malmö—IFK Kristianstad 21—29 i handbollens elitserie.

En tidning – jag tror det var Skånskan – hade en rubrik i stil med ”Slarvigt Malmö ...”.

Men var det verkligen ”slarv” som låg bakom den stora differensen?

Efter 25 minuter stod det 9—11 på ljustavlan, i paus 9—15. Loppet var kört. Det var väl till och med tio bollar vid något tillfälle.

HK-spelarna slarvade inte, Ulf Sivertsson körde hårt på sina toppspelare, de tog slut efter 25 minuter mot ett lag med en betydligt större bredd – och bättre spelare. Såg någonstans att HK hade 18 tekniska fel, Kristianstad 8.

Skillnaden låg i skicklighet, inte i slarv. Trötta spelare gör misstag.

***

Så ser jag på det missbrukade alibiordet ”slarv”.

***

Lite mer HK Malmö – jag kan inte låta bli,

Christian O´Sullivan, måndagens bäste Kristianstadsspelare, menade att HK förbättrat sin bredd i och med tillskottet av Fredrik Petersen, som för övrigt gjorde sin klart bästa match i måndags.

Men så är det tyvärr inte. Fredrik har vässat toppen men eftersom Simon Nyberg nu för andra matchen i följd inte spelat en enda minut kan man knappast tala om en förbättrad bredd.

Med lite fler rotationer i laget hade kanske ”slarven” blivit färre.

Jag trodde de hade lärt sig, MFF-följarna i Malmöpressen.

Efter de två första träningsmatcherna betonade man att det var just träningsmatcher och att man måste ge det nya spelsystemet, de nya spelarna och inte minst den nye tränaren Allan Kuhn tid. Så är det naturligtvis. Man hade tagit lärdom av från förra vårens upphaussning. Trodde man.

Men så gör MFF EN hyfsad bra halvlek mot det danska topplaget Midtjylland (1—1) och då kommer åter de stora orden till användning. Några bra sekvenser av de nya, absolut inte under en hel match, visade enligt skribenterna vilken hög kapacitet det finns.

Men vad förväntar man sig? För de stora pengar MFF lagt ner på dem skall de väl kunna uträtta något? Det är inga juniorer det rör sig om.

Som jag sa många gånger förra året. Betygen sättes efter en hel tävlingssäsong inte efter en träningsmatch i februari.

***

En annan sak som är sig lik, är intervjuerna med Markus Rosenberg. Efter i stort varje match menar lagkaptenen att MFF borde vunnit, spelat bra, och att man skapat många målchanser. Han må säga det, men är det förbjudet att ifrågasätta?

***

Över till handboll.

Såg Göteborgsmötet mellan Redbergslid och Sävehof. Det fanns bara drygt 1 200 personer i Lisebergshallen i detta derbytoppmöte. Storstäderna har svårt att samla åskådare.
Ricoh har 750 i snitt, RIK 994, HK Malmö 1 072 och då skall vi inte glömma att det var fri entré vid många tillfällen. Sävehofs 1 134 imponerar inte heller. På sitt sätt inte heller Hammarbys 1 411. Vi pratar ju om landets tre största regioner.

Svensk elithandbolls dröm/målsättning är att få en professionell liga. Med så nedslående publiksiffror verkar det bli en utopi.

Oroande är också den höga medelåldern på åskådarna. Tv:s svep över läktarna i Lisebergshallen visade mest herrar i pensionsåldern. Tyvärr mycket liknande hur det ser ut i Baltiskan när HK spelar.

***

Redbergslid har ett intressant lag med bra besättning på alla positioner och en hygglig bredd. En outsider i slutspelet om man kan behålla sin fjärdeplats och få hemmafavör i en kvartsfinal?

***

Elitidrott bjuder på en tuff atmosfär. Ett nytt namn i en trupp kan innebära från spel i 60 minuter till noll, i i alla fall de jämna matcherna. Jag tänker på HK Malmös Simon Nyberg, som i min värld gjorde en mer än godkänd höst men som nu sitter fast på bänken i och med värvningen av Fredrik Petersen.

Fredrik har hög kapacitet men har hittills inte imponerat så att inte Simon borde få någon liten speltid.

Och Petersen har ju till och med spelat på nio meter i en OS-final. Varför inte i HK Malmö? Det hade gett en möjlighet för Nyberg. I alla fall stundtals.

***

Avslutningsvis lite friidrott.

Fem aktiva från Malmöklubbarna tävlar i helgen i den nordiska landskampen, fyra från MAI, en från Heleneholms IF. Alla MAI-arna kommer utifrån, heleneholmaren Mattias Ohlsson har hela sin friidrottsfostran i Malmöklubben.

Det här visar på några intressanta detaljer:

Det är allt färre ungdomar/seniorer, speciellt på herrsidan, från Malmö som tävlar i friidrott.

Då och då menar många – även klubbledare – att det därför bara behövs en friidrottsförening i stan.

Helt fel!

Det är nödvändigt att det finns någon som även tar hand om Late bloomers med energi. Mattias är en sådan. Det finns många andra. Någon måste ta hand om dem.

Heleneholms IF har under de flesta av sina 75 år värnat om bredden.

Jag hoppas man fortsätter och helst öka sin numerär. Kan man sedan dessutom få hjälp av ett vettigt tävlingsprogram vore det än bättre.

I min värld stimulerar konkurrens.

MAI behöver lokalt sådan.

En knall: Zoran Roganovic från Lugi till HK Malmö.

Något väntat: Stian Tönnesen ta över som tränare efter Ulf Sivertsson.

En nödvändighet: tränarbytet.

Att värva en spelare som Zoran, ännu väldigt duktig men endast något år från de 40, kan givetvis diskuteras i en den framtidssatsning som HK säger sig vilja göra.

I HK:s, och Tönnesens, planer, har det uttalade målet varit att norrmannen skulle efterträda Sivertsson,.

Och i min handbollsvärld är det en nödvändighet att det sker redan inför kommande säsong.

Skall HK locka till sig även unga spelar är ett tränarbyte ett måste. För att utvecklas måste man få spela tuffa matcher. En framtidscoachning har verkligen Sivertsson inte visat under säsongerna i HK. Hans frysbox har varit välfylld.

Jag har ingen aning om Tönnesens kapacitet som tränare och matchcoach men när – och om – nu Malmöklubben ökar sin bredd är det i min värld viktig alla får spela.

Jag blev irriterad i går när Sivertsson i mötet mot Aranäs lät tre –ja, egentligen fyra – av bänkspelarna komma in i matchen med en ledning kring 20 mål. Skall man komma in och visa sig skall det vara i en trygg miljö. En sådan finns inte med Daniel Komayesh, Simon Nyberg, Hampus Nygren och Leo Snaer Petrusson inne på samma gång. Jag menar det är ovärdigt att matcha en trupp så här.

Tyvärr sker det i många sammanhang, inte bara i HK Malmö och inte bara i handboll. Det känns på något sätt som tränarna vill freda sitt samvete: Se, jag ger alla chansen!'

Men det är egentligen tvärtom.

Kan Stian Tönnesen både levererar för nutid och framtid?

Det är så HK Malmö skaffar trovärdighet,

Drygt två spännande EM-veckor är slut.

Handbollsmästerskapet ha bjudit på genomgående bra spännande handboll med de extremt många jämna matcherna som en fascinerande krydda. Många unga spelare har profilerat sig och det skall bli intressant att följa dem i kommande mästerskap. Likaså skall det bli spännande att se hur utvecklingen blir för Norge och Ryssland och självfallet också för det nya Sverige.

Tyvärr slutade EM-festen på ett sätt jag inte gillar. Finalen var för ful och destruktiv. Speciellt Tysklands, mästarnas, försvarsspel gick alltför ofta över gränserna. Förvisso blev de straffade med många utvisningar men de borde varit betydligt fler. Tillåter man spel som Tysklands försvinner mycket av den kreativitet som ger handbollen det där lite extra.

Det är extremt svårt att vara handbollsdomare – ibland kan uppgiften synas omöjlig.

Men förhoppningsvis kommer det danska finalparets söndagsagerande inte vara normgivande för framtidens spel.

***

Det måste vara ytterst svårt för spelarna att anpassa sig till de skiftande nivåerna. Ibland har man en känsla av att hur domarna lägger ribban kan avgöra matcher. Inte så att de dömer annorlunda lagen emellan utan det som ger ett enkelt frikast i en mach ger utvisning i en annan.

Som nu i bronsmatchen mellan Kroatien och Norge. När det var hyggligt jämnt fick Norge två utvisningar och spelade nära två minuter med två man färre. Det var då Kroatien gjorde sitt avgörande ryck.

I finalmatchen är jag övertygad om att det i ingetdera faller blivit utvisningar.

***

Ett tack till tv-kommentatorerna Robert Perlskog/Claes Hellgren. Deras avslappade kunniga rutin är ett extra plus till sändningarna.

Studiesnacket med Matilda Boson och Martin Frändesjö har jag hört för lite av för att kommentera. Två matcher/dag är tillräckligt. Tiden före och efter matcherna och pausen kan man utnyttja till annat.

Glad är jag i alla fall över att slippa Daniel Kristianssons okunniga pladder.

***

I dag tar Elitserien en ny sats. Och premiäromgången bjuder i Skåne på två intressanta matcher.

På tisdagen gör Fredrik Petersen debut i Baltiskan för HK Malmö mot Aranäs.

På onsdag är det invigning av Ystad Arena i ett laddat Skånederby då IFK Kristianstad kommer på besök. En gäst med fyra slitna (?) EM-spelare mot ett premiärladdat YIF. Kan det bli mer än hemmaseger?