Dags att avslöja sina brister.

Skall försöka tippa utgången av Handbollsligan, den som tidigare kallades Elitserien för herrar.

Ser i dagsläget sju klara slutspelslag och två som kommer att kriga för att undgå direktnedflyttning.

Jag är beredd på många gliringar framåt vårkanten. Men det pallar jag för.

1)    Alingsås. Tappar visserligen duktige målvakten Aggefors med de precisa utkasten men en bred trupp har kompletterats med landslagsmässige Magnus Persson. 22-årige Jesper Konradsson är fortfarande under utveckling.

2)    IFK Kristianstad. Jag erkänner utan omsvep att jag har relativt grunda kunskaper om alla nyförvärven men har svårt att inse att de håller samma klass som de som lämnat. Handboll kräver kontinuitet (det sägs så från tränarhåll). Finns den hos IFK? Inspirerade målvakter en styrka.

3)    Ystads IF. Kan man ersätta Lukas Nilsson är den fråga alla ställer sig. Men med den bredd på nio-meter som YIF har, fixar man det. Och i den mängd av talanger det finns kommer några säkert att ta steg närmare svensktoppen. Osäkert på mittsex efter Bagers flytt.

4)    HK Malmö. Intressant tränarbyte. Har Stian Tönnesen samma blick som tränare som han hade som spelare kan det föra långt. Rutin finns i överflöd. Kan veteranerna tända till under den långa grundserien? Stian har lovat att han skall utnyttja sin trupp bättre än sin föregångare. Kan vara en nyckel till ett framgångsrikt slutspel.

5)    Redbergslid. Har en av ligans bästa A-uppställningar i ljusa stunder. Runt om finns en stor mängd välskolade grabbar kring 20 år, både över och under. Se upp! Här finns potential.

6)    Sävehof. Ny inspirerande hall. Jonas Larholm tillbaka, Per Sandström i målet, vassa kanter, islänningen Ingolfsson som mittsexa. Nästan intakt trupp. Robert Wedberg åter som tränare. Förra säsongen sexa. Finns anledning till ett Se upp! Även här.

7)    Lugi. De norska målvakterna har haft stor del i de senaste årens framgångar. Det ser tunnare ut nu på denna den viktigaste positionen. Den stora ungdomsavdelningen producerar många spelare till A-truppen men på senare år har få nått stabil elitserienivå. Dags för Alfred Jönsson (från H 43)?

8)    Hammarby. Har mist spektakuläre Josef Pujol som styrde det mesta av lagets spel. På gott och ont. Såg i fjor (?) HK Malmö mot Hammarby utan Pujol och då spelade Hammarby snabbare i det uppställda spelet och vann i Baltiskan. Klurige Kalle Matsson har säker något lurt i taktikärmen.

9)    Ricoh. Seriens på dessa breddgrader mest anonyma lag men islänningar ger alltid tillbaka. Henrik Olsson är alltid ett hot. Svårspelad hemmaarena. Som spelare var Martin Boquist en av mina favoriter. Som tränare inger han lugn.

10)                Guif. Har tappat tre landslagsmässiga spelare och orutinen lyser igenom. Skall spela i en ombyggd, låg lada innan den nya hallen blir kvar till kommande säsonger. Kan gynna Guif, som presenterar sju spelare 20 år och yngre i truppen.

11)                Karlskrona. Nykomlingen hade en ojämn säsong. Var ofta med länge i matcherna men föll igenom på slutet. Ser ut att vara plus på silly season-listan.

12)                Skövde. Hade det jobbigt förra spelåret, elva. Det blir inte lättare i år med elva flyktade spelare och i stort helt okända nytillskott. Den fina handbollskulturen i Skövde sätter sin prägel på truppen,

13)                IFK Ystad. Kan ett lag bestående av spelare som blivit över, när alla andra tagit sitt, hålla sig kvar i Handbollsligan? En förutsättning är att lagets storstjärna dansken Henrik Knudsen först och främst blir frisk och sen förblir det. Tränaren Kenneth Anderson gjorde något bra när han förde upp laget. Håller han kvar laget är den en än större prestation.

14)                Aranäs. Nu har väl åderlåtningen blivit för stor. En av svensk handbolls främsta ungdomsklubbar har återigen förlorat spelare till storklubbarna. Kan ung välskolad entusiasm ledd av rutinerade räven Jerry Hallabäck verkligen klara sig kvar?

I nästa vecka har Elitserien i handboll premiär. Det är något att se fram mot.

Det heter förstås inte Elitserien längre. Nu är det Handbollsligan som gäller. Damernas motsvarighet heter för övrig SHE, lite fyndigt, men det står för Svensk HandbollsElit.

I veckan var det en så kallad Upptaktsträff på kasinot i Malmö. Lagens tränare fick några – för få – minuter att berätta om sitt lag, skickligt, väl förberett och kunnigt ledsagad av en av mina journalistfavoriter Patrik Westberg.

Alltid viktigt att bli informerad om något man är intresserad av och skall följa under mer än ett halvår. Tyvärr koncentrerar sig mina tidningar på det lokala, och knappt detta. Vad som hänt i konkurrentlagen vet man väldigt lite om.

Och vem har tid att surfa runt på alla möjliga sajter för att eventuellt –

ja just eventuellt, man vet ju som privatperson inte när man skall leta – få reda på någon nyhet?

Nåväl. Det var personligen några lärorika timmar tillsammans med likasinnade.

Ur lokal synpunkt var det mest spännande att HK Malmö tippades som trea i ligan efter Kristianstad och Alingsås. Den nye HK-tränaren Stian Tönnesen höll med och poängterade att det var bredden som skulle ge denna placeringshöjning.

Lite illvilligt och konspiratoriskt kan man tolka det som en liten pik till hans företrädare Ulf Sivertsson. Dennes sätt att matcha truppen ifrågasattes i alla fall av många av de mera trogna åskådarna. Bänkspelarna fick inte många chanser.

För säsongens trupp är inte bredare än fjorårets. Carl-Johan Andersson ut, Patrik Kvalvik in. Daniel Komayesh ut – som aldrig riktigt, skadefri, fick visa sin kapacitet – Anton Blickhammar in. Stian själv ut, Zoran Roganovic in.

Vilken kvalitetsförändring dessa byten gett får vi se. Betygen sätts först efter läs- (spel-) årets slut.

Jag tolkar Stian Tönnesens ord om en bättre bredd så, att han kommer att ge Simon Nyberg, mycket duktig under hösten men som sen fick stå tillbaka när Fredrik Petersen tillkom, betydligt mer tid än under våren. Samma gäller självfallet Hampus Nygren och Leo Snaer Petursson, som jag som trots regelbundna besök i Baltiskan knappast sett på plan.

Kan också vara värt att notera, av de två juniorerna från Lugi har en, Edin Zametica, Malmöföreningen Dalhem som moderklubb.  Lokal förankring är aldrig fel.

Jag ser fram mot besöken i Baltiska hallen och ett förhoppningsvis annorlunda coachat HK Malmö. Över 40 matcher ger tillfällen för att ge spelarna att visa sin förmåga.

Vilket är bäst för svensk handbolls framtid: Sävehofs filosofi att bygga ett svenskt mästarlag eller IFK Kristianstads?

Det var två olika ideologier som gav SM-guld vid söndagens handbollsfest i Malmö Arena, Sävehofs långsiktiga satsning på egna talanger kompletterade med förmågor från Göteborgsregionen och IFK Kristianstads ”köp och släng-metod”.

För ärlighetens skull skall vi inte glömma att damfinalens i min bok särklassigt bästa spelare var norskan Stine Lund Andreassen (nr 10).

”Köp och släng”, kanske lite hårt! Eller.  Men inför den just avslutade säsongen lämnade fem spelare IFK, sju kom. Redan nu är det klart att åtta spelare lämnar mästarlaget.

Svaret på den inledande frågan är givet: Sävehofs filosofi är det bästa för svensk handboll. Det är Partilleföreningens arbete som även lagt grunden för att det svenska damlandslaget tillhör de främsta i  världen. Åtta SM-guld på raken är inget annat än respekt.

IK Sävehof har landets bästa handbollsförening med två elitlag plus den bästa och bredaste ungdomsverksamheten.

Respekt var ordet.

***

Men. Det finns ju alltid ett men.

IFK Kristianstad har visat att det går att bygga upp ett för handbollssporten exceptionellt intresse.

”Vi får inte slås ner utan inspireras av Kristianstads framgångsrecept”. Det menade en av de tongivande ledarna i HK Malmö, när vi hade ett kort samtal på vår cykelfärd från SM-finalerna.

Självfallet är det rätt resonerat. Men – nu är vi där igen.

Går det att skapa ett så stort intresse någon annanstans än i Kristianstad, där handbollen även under IFK:s nedgångsperioder varit den stora idrotten? När kommunen byggde en ny arena med de utrymmen som en modern publik kräver blev publikkapaciteten över 5 000. När Ystad byggde nytt fanns det plats för cirka 2 500. Förvisso har kommunen Kristianstad tre gånger så stor befolkning.  De nya hallarna i Halmstad, Alingsås och Skövde har inte heller alls samma dimensioner som Kristianstads. Det är ju så att det är de där extra 2- 3 000 åskådarna som ger de riktigt stora pengarna, lockar flera sponsorer, ja det ger extra allt av allt.

Tyvärr är det så att handbollsintresset är som minst i de tre storstäderna, där det naturligtvis finns en publikpotential. Men också konkurrens av både elitfotboll och elitishockey. Plus att handbollsmatcherna där spelas i omoderna hallar. (Jag har ingen aning om hur den nya Partillebohallen kommer att se ut.)

Önskan/hoppet att utmana IFK Kristianstad är naturligtvis vällovligt men jag tror tyvärr att utmaningen är hopplös. Kristianstad köper vad man vill, antingen från Sverige eller från utlandet.

Till glädje för den fantastiska och fanatiska publiken. Man har ju inte så mycket annat att glädja sig åt i Kristianstad.

***

Inget ont om IFK Kristianstad. Men det känns skönt att handbollsfamiljen även rymmer klubbar som IK Sävehof.

Det blev en söndag i handbollens tecken.

Tog min Skeppshult ut till Bulltoftafältet på förmiddagen för att titta några timmar på Malmöspelen för ungdomar, ett samarrangemang mellan Dalhem och Lugi.

Cirka 200 lag deltog, de flesta från närområdet. På sikt är målet att fördubbla antalet lag, en nödvändighet för att ekonomi i det hela. För närvarande stöttar Malmö stad turneringen med ett projektanslag. Uteblir detta riskerar tävlingen att försvinna enligt tävlingsledaren Jonnny Neldeborn. Med tillägget: Om vi inte kan få 200 lag ytterligare,

Det är dyrt att arrangera tävlingar, inte bara i handboll. Malmös prispolitik gynnar inte arrangörerna. Ett exempel: Att hyra Atleticum för en tvådagarstävling i friidrott kostar 19 000 kronor. Lägg till övriga utgifter som priser, arvode till starters och mat till ett 100-tals funktionärer med mera och det skall till många starter för att tävlingen över huvud taget skall gå runt.

Det finns i alla idrotter ett behov av att anordna tävlingar med färre deltagare, mindre stress och tillfälle för nybörjare och mindre bra lag/utövare att hävda sig.  Men de får inte innebära ekonomiska förluster på grund av oskäliga hyror.

Malmös ungdomshandboll har svårt på nationell nivå – trenden ät dock klart på uppåtgående – men i Malmöspelen fick klubbarna i den begränsade konkurrensen många framskjutna placeringar. Jag är övertygad om att Malmöspelen blev en kick för både föreningar och dess ungdomar.

Så det är viktigt att Malmöspelen blir kvar, speciellt som höstens stora Dalhemscup sedan länge avsomnat.

Det är svårt att förena allas intressen, de lokala kontra nödvändigheten att få ekonomi, och vinst därtill, i turneringen.

Ett önskescenario är en succesiv ökning av antalet lag samtidigt som standarden på Malmös ungdomshandboll fortsätter att förbättras så att lagen också i en hårdare konkurrens kan hävda sig.

Samtidigt som Malmö stad fortsätter sin stöttning och förstår att det i en hård konkurrens, med bland annat beachhandbollen i Helsingborg och Åhus, tar många år att etablera något nytt.

För idrotten i stort måste Malmö förstås först och främst se över sin prispolitik när det gäller uthyrning av sina anläggningar till tävlingar. För föreningar/idrotter utan möjlighet att skaffa sponsorer är att anordna tävlingar en av få chanser. Det inser inte de bestämmande.

***

Skeppshultaren tog mig också till SM-finalerna.

Tyvärr uteblev spänningen. Och en handbollsmatch utan dramatik på slutet är ingen höjdare för mer än vinnarlagets anhängare. Nu räddade stämningen i Arenan eftermiddagen även för en neutral åskådare. En eloge även till de tillresta från Alingsås, som hela tiden trots allt stöttade sitt lag.

Det var två olika ideologier som vann SM-gulden, Sävehofs gedigna långsiktiga arbete med talanger från närområdet och Kristianstads mera spektakulära metod med att importera spelare från när och fjärran.

Återkommer i ärendet.

Jag bor strategiskt, bara några hundra meter från det fantastiska Stadionområdet i Malmö.

Det har därför varit lätt och inspirerande att de tre senaste dagarna ta sig dit och ta del av ett evenemang som visar upp ungdomsidrott när den är som bäst. Men varför bara ungdomsidrott? Varför inte ta steget full ut: När idrott är som bäst.

Slutspelet i USM-handbollen har avgjorts, 108 matcher har spelats på sex planer, alla inom ett par hundra meter.

Det har kryllat av folk, spelare, ledare, funktionärer, föräldrar och syskon, mor- och farföräldrar och en massa supporters. En optimistisk handbollsfamilj har samlats i en stor gemenskap.

Ordet är succé.

***

Hallarna har varit knökfyllda, ja, inte stora Baltiskan och Ishallen förstås. Men när Aranäs på lördagsförmiddagen mötte Skuru i en gruppmatch för 15-årspojkar fanns det fler Aranäsanhängare på läktarna än vad Pantern, ishockeylaget i Allsvenskan, lockade till en ordinär seriematch. I veckan fixade  Kungsbackalaget nytt Elitseriekontrakt. Det firade tränaren Jerry Hallbäck med att coacha klubbens A-pojkar, med en av de egna grabbarna i laget, i USM. Han hade hjälp av den förre världsmålvakten och vd:n i Svensk Elithandboll Peter Gentzel, också med en son i laget.

Det fanns många före detta elitspelare på plats som tränare och ledare.

***

Nuvarande och före detta elitdomare fanns också rikligt på området, dels för att döma men kanske framför allt för att vägleda den kommande generationen.

På tal om publik. I Kombihallen fanns två planer. När matcherna där var slut var

det hart när omöjligt att komma ut.  Det var trångt i entrén. Anhängarna till lagen

som skulle spela nästkommande matcher ville snabbt försäkra sig om en plast.

Jag tror säkert att de ansvariga i HK Malmö med lite avund såg på

publiktillströmningen och kände av stämningen i Baltiskan. Och då inte enbart

under finalsöndagen. Jag har inga officiella siffror men jag tror inte att HK,

tyvärr, i någon match hade lika många besökare som på många av finalmatcherna

Allt kring tävlingen var proffsigt. Tidningen Match hade gett ut ett program med

fyllig information med initierade artiklar om lagen och ungdomshandboll.

Alla matcher tv-filmades så att man kunde streama dem. Var man inte på plats

kunde man också on line följa alla matcherna mål för mål.

Det var ett arrangemang i tiden.

Liksom spelet. Snabba avkast, tempo i passningarna, kraftfulla skott, häftiga

kombinationer,ja, allt det som gör handboll extra sevärd.

Glädjande var att de flesta tränarna tillät spelarna att utföra spektakulära

passningar utan att klandras vid ett misslyckande. När skall man våga om inte ungdomsåren?

***

Och så har jag fått en ny favoritklubb, Aranäs. Deras fyra slutspelslag följdes av den största supporterskaran, en positiv sådan, och den fick glädja sig åt ett guld, ett brons, en femte- och en sjundeplats. Inte illa av en liten – storklubb.

***

Sydsvenskan hade bestämt att utanför Sporten göra en kringartikel. Det gjorde man på första Malmösidan. Och den handlade om en skadad 14-årstjej – från Stockholm.

Är det någon som är förundrad över att tidningsläsarna blir färre och färre?

Det fanns hundratals andra vinklingar med lokal anknytning.

***

Artikeln på sportsidan finns väl också anledning att tänka kring. Skriver man om Lugis två silverlag borde väl H 43:s också få några ord.

Ibland har jag en viss känsla för min gamla tidning. Såg på nätet att man hade fel lag och fel resultat i 15-årsfinalerna, meddelade den ansvarige som rättade. Men ett tack?

Nej …

                                                  

        ***

Jag ser fram mot nästa år!

Om några timmar börjar en ny handbollsfest i Malmö.

På sex planer på Stadionområdet avgörs USM, 48 lag från 32 klubbar skall spela 108 matcher för att kora sex svenska mästarlag. Spännande!

Tyvärr har inget Malmölag kvalificerat sig till slutspelet. Närmast var Dalhems B-flickor som i steg 4 föll i en avgörande match mot Lugi,

Men det finns Malmöungdomar att titta på under finalhelgen. Full koll har jag inte, men minst tre före detta Dalhemstjejer finns i Lugilag. Hur pass mycket Sara Olofsson och Louise Cronstedt får spela är väl oklart. De spelar nämligen också i damlaget, som på lördag har en SM-semifinal mot Sävehof.

Det här är ett bra bevis på hur duktiga Dalhem är på att få fram talanger. Men också ett bevis på hur svårt det är att hålla kvar de mest lovande, när Malmöalternativet är spel på nivå 4. Några före detta Dalhemstjejer spelar även i Lugis farmarlag, Farmen.

Då även IFK Malmö har duktiga flickor, finns det väl anledning att åter ställa frågan: Är ett samarbete på gång för att lyfta även seniorhandbollen på damsidan?

                                                  
            ***

Säsongen tog slut för HK Malmö i och med det dramatiska slutet i SM-kvartsfinalen mot Ystads IF.

Nu blir det en ny regi i HK. Stian Tönnesen ersätter Ulf Sivertsson som tränare. Vem vore jag att ifrågasätta Sivertssons kapacitet som tränare? Han är naturligtvis så oerhört mycket kunnigare än jag på området.

Likväl är jag av uppfattningen att tränarbytet var en nödvändighet. Inte minst slutspelet har visat betydelsen av att ha breda trupper med spelare som är matchtränade. Jag vet att HK var skadedrabbat, men när det av nöd var tvunget  att kasta in bänkspelarna var dessa inte helt förberedda. I min värld har en av höstens stabilaste spelare Simon Nyberg fått alldeles för lite speltid efter Fredrik Petersens entré. Periodvis har Daniel Komayesh förvisso varit skadad men i friskt tillstånd har minuterna på plan också varit begränsade. Komayesh har kapacitet. Men när han kom in i mötet mot YIF i slutskedet märktes det tydligt att han saknade matchtempo och självförtroende. Rätt matchad kunde Komayesh mycket väl ha avgjort. Den förmågan har han.

                                                        
***

Stian Tönnesens filosofi har jag av förståeliga skäl ingen aning om.

Men jag tror det är viktigt för HK:s image att nya, speciellt yngre, spelare vet att man tror på dem. Det har varit lite si och så med det de senaste säsongerna.

                                                       
  ***

Såg stora delar av IFK Kristianstad mot Redbergslid på tv.

Jag kände olust under matchen. På det sätt IFK-tränaren, tillika förbundskaptenen Ola Lindgren uppträdde var inte värdigt en ledare i hans position. Ola protesterade i stort mot alla domslut, som gick IFK emot. Det var inga små markeringar utan gesterna var teatraliska.  Till och med i slutskedet, när semifinalavancemanget var klart, visade han förakt mot domarteamet.

Jag begriper inte att Ola Lindgren får hålla på som han gör. I min värld är agerandet en skam för svensk handboll. Vågar ingen markera mot honom?

IFK Kristianstads satsning ger PR för handbollen. Men i all min småskurenhet har jag svårt att förlika mig med ett lag som leds av Ola Lindgren.

Vem Kristianstad än får möta i en (eventuell) SM-final i Malmö kommer mina sympatier att ligga hos motståndarna.

Jag såg naturligtvis den dramatiska handbollskvartsfinalen mellan Ystads IF och HK Malmö.

För den som händelsevis inte vet, avgjordes den på straffar efter 80 minuters spel i YIF:s favör.

Jag såg matchen i tv. Det är en fördel om man vill granska domarinsatsen. Det överlåter jag till andra. Omdömena om gårdagsparets insatser har varierat från tv-kommentatorerna via den skrivande pressen till en massa sajter, professionella som mera privata. Det är alltför ofta färgen på glasögonen som avgör vad som var rätt eller fel.

Jag ser mycket handboll, på plats och via tv, läser mycket om handboll och diskuterar mycket handboll med många personer med olika funktioner inom den stora handbollsfamiljen. Det mest oroande är att familjen inte är enig.

Hur länge får en spelare som blivit ”förbistegad” hålla kvar sitt smidjebälte (brottningsterm för grepp runt midjan), innan det renderar en utvisning? När är armbågar och händer upp mot ansiktet ett gult kort eller ett rött? Varför straffas inte alla attackerade raka armar mot motståndarnas bröst? Hur helig är målgårdslinjen, både den offensiva och defensiva?

Det här var några adekvata frågor efter gårdagsdrabbningen. Men det finns fler frågor att ställa. Problemet är att svaren man får inte är enstämmiga. Inte ens från neutrala, förhoppningsvis kunniga, personer.

Jag har ofta poängterat svårigheten (det nästan omöjliga) att döma handboll på herrelitnivå med alla sina diffusa gränser. Och svårare blir det, när ingen – lite överdrivet förstås – kan ge ett rakt svar, rätt eller fel.

Och när såg man en tränare hjälpa domarparet? Det är alltför många protesterande gester mot i stort alla domslut, för som mot. Det skapas en fientlig atmosfär, som gör det ännu svårare att harmoniskt behärska en stressad situation.

Jag har diskuterat dessa frågor många gånger tidigare. Jag gillar att se dramatiska handbollsmatcher men sporten lever farligt när gränsen mellan rätt och fel blir allt suddigare.

Och som sagt ännu suddigare när så få kan dra den.

Mycket är sagt och skrivit om det dramatiska OS-kvalet i handboll.

Det är idrott när den är som mest fascinerande och med blågula handbollsögon kunde ju utgången inte blivit bättre. Det är också fantastiskt att ett så pass litet land som Sverige har både sitt dam- och herrlag i såväl handboll som fotboll med i Rio.

Och så naturligtvis kan man inte förbigå Ystad, världens bästa handbollsstad,

Av olika anledningar var jag inte på plats i Malmö Arena. Det fick bli tv:n. Ledsamt naturligtvis att missa den laddade atmosfären, men så blir det ibland. Tv har ju fördelen — eller för domarna, nackdelen – att alla kniviga (och de är många i en handbollsmatch) beslut vevas i repriser gång på gång. Efter att ha sett det här OS-kvalet är det bara att åter konstatera att döma handboll på elitnivå är en omöjlighet. Jag har sagt det förut. Det måste bli fler domare med specifika arbetsuppgifter. Och så måste alla inblandade, spelare, ledare, domare och de som bestämmer enas om vad som egentligen gäller. Det är för svajigt i bedömningarna de olika paren emellan i samma turnering. Och även internationellt och nationellt.

Det är inte bra för en idrott, där det finns så många omdiskuterade beslut som i handbollen. Ibland blir det en fadd smak.

***

OS är kanske det största en idrottsman kan uppleva. Det skall bli fantastiskt att följa svenskarna i Rio. Inte minst handbollslagen. Herrfotbollen är ju trots allt en B-turnering.

Upplägget för att kvalificera sig till OS till herrturneringen i handboll känns inte helt ok. Ingen kan förneka hemmaplansfavören. Programmet är pressat. Det är svårt att få plats för fler matcher. Hemma- bortamöten länderna emellan hade givetvis varit det mest rättvisa,

Nu har Sverige vid de två senast kvalen till OS-turneringarna haft favör av hemmaplan. Med lyckat resultat.

Det tackar vi för.

Spanjorerna är inte lika nöjda med kvalificeringsnormerna.

***

Det finns mycket att fundera över i handbollens värld.