Några tankar en lördagsmiddag i dimman.

Den yttre, inte den inre.

Har just sett damloppet på skidor i Världscupen. Strålande vinterväder och 30 000 personer på plats i Ulricehamn.

Skidsporten har en stor, fast plats i det svenska idrottshjärta.

30 000 är imponerande.

***

Har något svenskt landslag i handboll någon gång haft ett bättre försvarsspel än under de 40 första minuterna i går i VM-mötet mot Egypten? Jag tvivlar. Det var defensiven som bäddade för Jerry Tollbrings och Niclas Ekbergs kontringssuccé. Och målvakten Andreas Palickas höga räddningsprocent.

Imponerande, minst sagt.

***

Fredrik Larsson har lämnat Malbas ligalag för Norrköping. Han är den ende spelaren som haft någon längre speltid de två senaste säsongerna i ett lag som skriker efter kontinuitet.

Utan denna kan man aldrig bygga något stabilt. Speciellt inte när kassan dessutom är tom.

Nu pratar coachen Henrik Svensson om att ersätta Fredrik Larsson, genomgående lagets främste, med en utländsk spelare för att försöka nå i fatt Umeå och nå en slutspelsplats, det vill säga bli åtta av nio lag.

Till vad nytta?

Jag har inget emot idrottsliga ambitioner, men de måste vara realistiska. För att få ett lag, utan Fredrik Larsson, att hota Umeå behövs ett nytillskott av så hög klass att det är helt otänkbart att en sådan spelare skall hamna Malmö.

Kom ihåg att Malbas förlustsiffror i match efter match ligger kring 30 poäng!

Om, jag menar om, om, om, det orealistiska inträffar skulle det innebära två dyra bortaresor till antagligen Luleå och en kostsam hemmamatch i Heleneholmshallen.

Malbas har ett redovisat hemmasnitt på 128 (!) åskådare, särklassigt minst i Ligan. Varje hemmaarrangemang innebär många tusen kronor i förlust. Varför försämra detta konto till ingen sportslig nytta?

Det finns många spelare att berömma efter den övertygande elvamålsvinsten över Qatar i handbolls-VM.

Jag lyfter i ställer fram de båda förbundskaptenerna Kristjan Andrésson och Martin Boquist. De har, så här från tv-fåtöljen, skapat en glädje och harmoni i truppen som gör att de unga spelarna vågar och plockar fram de egenskaper de har och som gett dem plats i VM-truppen.

Albin Lagergren visar till och med en högre kapacitet än på hemmaplan i Kristianstad.

Jag gillar också att tränarna går runt på många spelare. Det skapar laganda. Som att låta Jesper Konradsson under långa perioder strålande ersätta lagets viktigaste utespelare Jim Gottfridsson.

Deras tro på en totalt sett misslyckad Lukas Nilsson, bra i dag igen, är viktig för en lyckosam fortsättning.

Sen är jag övertygad om att utse Niklas Ekberg till lagkapten är ett strålande val. Han skapar med sin sympatiska framtoning en positiv anda i truppen.

Det blir en intressant fortsättning av VM. Och trevliga mästerskap framöver.

Två händelser dominerar dagens idrottsdebatt.

Jerringpriset och den dramatiska handbollsavslutningen i VM mellan Danmark och Sverige.

***

Galor av allehanda slag är inget jag lägger tid på. Hade dock inte fikat klart, när Idrottsgalan inleddes. Såg därför de första fem minuterna innan det var dags att förbereda sig för levande idrott på min egen apparat.

Galapresentatören inledde med att förklara hur man röstade på Jerringpriset: Använder ni – och så sa hon namnet på en app – får ni gratis tre samtal.

Men hallå, kan man på ett tydligare sätt visa att förfarandet är – precis som belackarna påstår – en form av kampanjröstning? Kampanjer kan man inte värja sig mot, men att under röstningsperioden bara får använda ett telefonnummer vore väl inte så svårt att införa 2017.

Nu har det blivit en olustig debatt. Golfentusiasterna har gått i taket. Var finns simmarnas röster? Och de andras idrotternas?

Rätt eller fel vinnare? Jag vet inte. Jag bryr mig helt enkelt inte.

***

Det gör jag mig däremot om VM-handbollen.

Det var synd att ett i mina ögon mycket bra domarpar gjorde två misstag i slutminuten. Danmark hade sju passningar innan Hans Lindberg – med klar golvkontakt – knorrade in 27—25. Sverige gick miste om en kvitteringsmöjlighet.

Låt mig först konstatera att Sverige under Kristjan Andresson gjorde sin absolut bästa insats, trots att det var första förlusten. Sverige var spelmässigt i klass med Danmark. Den stora bristen fanns i avslutningarna. Visst Niklas Landin var som vanligt ypperlig i det danska målet, men handen på hjärtat, många av skotten, speciellt från distans, var inte av VM-klass.

Albin Lagergren är i min bok den hittills största överraskningen i VM. Men han behöver avlastning inför slutspelet. Johan Jakobsson är välkommen.

Liksom att Lukas Nilsson återfår sitt självförtroende. Tyvärr bröt insatsen senast mot Argentina inte trenden. Några bra inspel och kantutspel är inte nog för en skytt.

Simon Jeppsson är ännu inte testad i het internationell landslagshandboll.

Det behövs ett bättre distansskytte!

***

Det sägs att tur otur jämnar ut sig. Är det så, är det Sveriges tur att ha marginalerna med sig i nästa jämna VM-match. För det var dessa som var skillnaden mellan Danmark och Sverige.

Jag varnade för Argentina inför dagens VM-möte i handboll.

Så fel man kan ha!

Varningen var dock befogad i drygt tio minuter. Sen blev det en ny enkel resa för Sverige, 35—17. Ett bra Sverige det skall poängteras.

Idrotten/handbollen är underlig. Som nu att Argentinas briljanta handboll – som laget också i perioder (längre än i dag) presterade mot Danmark – i samma match kan följas av rena nybörjartakter. Viljan betyder mycket i handboll. När den försvinner blir det ett ras. Som nu för sydamerikanerna.

De visade dock sina offensiva kvaliteter, då två svenska spelare fick matchstraff för alltför ojuste spel.

Jag är inte helt klar över konsekvenserna vid mer än ett rött kort i VM. I inhemskt spel blir det en matchs avstängning efter det andra kortet i samma turnering/serie. Har för mig att samma bestämmelser gäller i VM. Jesper Nielsens och Fredric Petterssons matchstraff kan därför få värre konsekvenser i fortsättningen än i dagens möte. Båda var ju onödiga, de kom båda då svenskvinsten var hemma.

Nåväl, gnäll inte! Det var en seger som visade på klass.

Speciellt som hårt kritiserade Lukas Nilsson visade sin höga offensiva kapacitet, såväl med sitt skytte, sina inspel och kantutspel. Och märk, han var som bäst när matchen var jämn under de tio första minuterna.

Och i morgon är det den första riktiga utmaningen, Danmark.

Nog så spännande!

Det är aldrig fel att inleda ett VM i handboll med en enkel, komfortabel vinst, 33—16.

Visst Bahrain kommer att bli sist gruppen, men matchen gav positiva besked. Det finns både topp och bredd i truppen. Förbundskapten Kristjan Andrésson matchade laget förståndigt, alla fick speltid. Nyckelspelaren Jim Gottfridsson fick mycket vila på bänken, men trots sin ringa speltid utsåg den internationella juryn till Matchens lirare. Nog sagt om Jims betydelse.

Bekymmersamt är förstås att Lukas Nilsson helt har tappat form och självförtroende. Hans skytte behövs. Det går inte att lägga ansvaret helt på debutanten Simon Jeppsson och en komplementspelare som Philip Stenmalm.

Det är givetvis också oroande att Johan Jakobssons hjärnskakningsrehabilitering drar ut på tiden. Han missar både nödvändig matchning och träning.

Lukas Nilssons omställning från firad stjärna i Ystads IF till en mera undanskymd roll i ett av Bundesligas bästa lag, Kiel, är inget lätt steg att mentalt ta för en 20-årig grabb. Det är inte heller lätt att i unga år bibehålla en form år ut och år in.  Handbollen är verkligen en Året runt idrott med mästerskap och kvaltävlingar varje år. Det sliter och i alla nationer finns det spelare som är skadade eller ur form.

Det måste man leva med.

***

33—16 är inga siffror att bygga framtidstips på.

Lika lite som 22—33, Argentinas mot OS-mästarna Danmark.

Ett Danmark med världens främste spelare, Mikkel Hansen, på spelhumör och en inspirerad målvakt i Niklas Landin är kanske det svåraste man kan stöta på i handbollsvärlden.

Det gjorde Argentina. Som dock stundtals var riktigt, riktigt bra mot danskarna. I OS senast kom Argentina före Sverige. Det säger förstås inte så mycket. Men i förra VM-turneringen för två år sedan vann sydamerikanerna över Ryssland och kryssade mot Danmark.

 Och inte minst vann med 27—22 mot Sverige i Scandinavium I VM 2011.

Den som sorterar in Argentina i ungefär samma fack som Bahrain har inte läst sin historieläxa.

Och inte heller sett de kvaliteter man visade i går mot Danmark.

En varning är härmed utfärdad.

14, drygt till och med, härliga handbollsdagar ligger framför oss.

Herrarnas VM.

Inför turneringen i Frankrike har jag sett en och en halv match mot Norge via tv och live den i går mot Chile i Baltiskan. Var står då det nya svenska laget? EM-kvalmatcherna i höstas mot Montenegro och Slovakien gav positiva segerbesked liksom de tre VM-repetitionerna. Men hur bra är de fyra motståndarna i ett internationellt mästerskapsperspektiv? Detta skrivit i vetskap om att Norge kom fyra i senaste EM-slutspelet.

Det finns så många frågetecken.

Simon Jeppsson, ung orädd talang, är en av Sveriges främsta på mången god dag. Men helt oprövad mot högklassigt internationellt försvar. Måste upp till bevis för att kunna komplettera Lukas Nilsson.

Johan Jakobsson måste bli frisk till de viktiga matcherna. Albin Lagergren är duktig mot lite mer mediokert motstånd och duger då som avlösare för Jonas, men är inget rejält hot i skarpt läge.

Hur är formen för Jesper Nielsen efter sin sjukdom? Andreas Nilsson måste avlastas offensivt som mittsexa och inte minst behövs Jespers defensiva rutin. Max Darj i all ära men intensiteten i ett VM är tuffare än den han är van vid i Handbollsligan. Är rädd att det blir (alltför) många besök på botbänken för honom.

Kantspelarna är oftast säkra i sina avslut och snabba i omställningsspelet. Niclas Ekberg och Jerry Tollbring är dessutom mycket bra straffskyttar. Mattias Zachrissons irrationella spel naturligtvis en tillgång. Men hur pallar Emil Frend Öfors, när han ställs mot målvakter i världsklass? Minns när HK Malmös Dan Beutler för en tid sedan helt nollade Emil.

Målvakterna Mikael Appelgren och Andreas Palicka med sin Bundesligaerfarenhet håller i ett VM.

Så är det då den offensiva nyckelpositionen, mittnian. Jim Gottfridsson har ett tungt ansvar. Han har egenskaper på många områden som gör honom till en respekterad och fruktad spelare handbollsvärlden över.

Jims speltid måste ransoneras. Förbundskapten Kristjan Andresson måste ha rätt fingertoppskänsla och värdera de perioder/matcher han skall låta Jesper Konradsson spela längre eller kortare tid. Jesper är duktig i det svenska seriespelet, men vi pratar VM.

En spelare till av Fredric Pettersson eller Philip Stenmalm skall in truppen men vem av dem det nu blir så kommer han att ha en undanskymd roll i det stora hela.

I min handbollsvärld har Sverige en trupp med många osäkra kort. Samtidigt som det finns hög potential.

En andraplats i gruppen efter Danmark och en möjlighet att nå en kvartsfinal är stor. Och där kan allt hända.

Så varför inte?

(I gruppspelet möter Sverige: Bahrain, Argentina, Danmark, Quatar och Egypten.)

Möjligheten att via tv få se alla matcher från Handbollsligan har gjort herrarnas högsta serie extra intressant.

Tänk vad man kan få för 199 kronor/månad!

Det ger en speciell känsla, kunskap, när man har tillfälle att se lagen vid fler tillfällen än när de en eller två gånger per säsong gästar Baltiskan i Malmö. Resorna till Lund blir färre för varje år. Man blir bekväm med åren. Och tv är ett bra – och billigt – surrogat.

Sändningarna är helt ok. De mer påkostade i TV 4 Sport har fler kameror och inte minst kunniga experter. Oscar Carlén visar att han spelat på elitnivå och förmedlar intressanta iakttagelser. I många av de för domarna kniviga situationerna (och de är åtskilliga i varje match) tar han dock spelarnas parti lite för ofta. Den egna spelarkarriären är inte så avlägsen. Det märks.

Lugitränare Thomas Axnér har som expert blivit mer hovsam i sina kommentarer gentemot domarna. TV-repriserna har pekat på svårigheterna.

Och så gäller det ju att vara på god fot med de som kanske nästa match skall döma hans Lugi. Nja, det var elakt konspiratorisk skrivit. Så tror jag inte Axnér fungerar.

Sändningarna i C More har färre kameror. Av vad jag förstått, sitter referenten  i en studio på en annan ort än spelplatsen. Det är inte rättvisande arbetsförhållanden.

Samtidigt har många hemfallit åt Daniel Kristiansson-syndromet. Man försöker dölja sin osäkerhet/okunnighet med att rabbla ointressant statistik. Att NN gör sitt 18:e mål den här säsongen är ju knappast av större intresse.

Det är inte fel att bara notera och sen hålla tyst.

Sen bör man ju kunna begära att en journalist på den här nivån skall kunna de elementära reglera. Det är väl lite si och så några fall.

***

Men tack i alla fall att tv-bolagen för att det finns mer inhemsk lagidrott än hockey – men skidor längs marken gillar jag – att titta på.

Hur tv-sändningarna inverkar på antalet besökande på arenorna, har jag ingen aning om. Aftonbladet har granskat herrelitlagens ekonomi. Det är ingen uppmuntrande läsning.  Klubbarna behöver varje åskådarkrona.

***

Och så längtar vi väl till VM-handbollen?!

EM-handbollen för damer tog för Sveriges del slut åtminstone en match för tidigt.

Att spela om en femteplats var en realistisk målsättning.  Det är någonstans den placeringen Sverige kan nå med hjälp av hemmaplan. Första hälften av december är en hektisk tid, trevlig samvaro kombinerat med god julmat konkurrerar med handboll. Jag har med andra ord inte sett alla Sveriges matcher. Något helhetsomdöme kan jag därför inte avge. De sista 40 minuterna i sista matchen mot Tyskland var dock minst sagt bedrövliga.

Kritikerna var snabbt framme med att ifrågasätta förbundskapten Henrik Signells kapacitet efter den knappa förlusten mot Frankrike. Inget namn, men det var en av lagets stjärnspelare som kapitalt missade utmärkta lägen att avgöra det hela. Det var inget fel på coachningen, det var en enskild spelares misslyckande. Inte tränarens. Hur skulle tongångarna gått om Signell inte spelat en av sina bästa spelare i ett avgörande skede.

Jag är ingen frekvent åskådare av damhandboll utanför landslaget, men ser då och då någon match i SHE, högsta svenska serien, antingen på plats eller via tv. Det ger givetvis inte tillräcklig kunskap om rätt eller fel i uttagningen av EM-truppen.

Men både i massmedia och vid kaffebordet har man menat – med facit i hand – att Linnea Torstensson skulle ha varit med. Är det någon som sett henne spela sedan OS i augusti?

Lugis två EM-spelare, Anna Lagerquist och Hanna Blomstrand, fick mycket speltid – och delvis berättigat beröm.

Hanna var dock – självklart – inte mogen så stort ansvar. Vi pratar världselit och då kan man inte göra så elementära fel som Hanna. Minusen i Frankrikemötet var betydligt fler än plusen. Med några års internationell erfarenhet kommer Hanna bli en betydelsefull spelare i ett svenskt landslag.

Anna Lagerquist fick försvarsmässigt ett internationellt genombrott. Intressant är att notera hur många krönikörer som menat att det var på tiden att Anna fick sin chans i landslaget. Jag är fullständigt övertygad om att några av ”experterna” aldrig sett henne spela förrän i EM och förberedelserna inför mästerskapet.

Hur rankade man för övrigt i Lugi Anna och hennes tidigare försvarskollega Clara Monti Danielsson? Nog hade Clara en högre status.

Det där med att forma sina åsikter i efterhand är inte min likör.

***

En sammanfattning: Naturligtvis hade en ytterligare match för Sverige varit trevligt. Samtidigt är åtta en placering som visar på Sveriges plats i Europa.

Av vad man sett är Norge, Holland och Danmark de tre bästa lagen. Trots förlusten mot Frankrike, den fjärde semifinalnationen, var Sverige inte chanslöst.

Så jämnt är det i handbollstoppen i Europa.

I exempelvis fotboll finns inte alls samma konkurrens på damsidan.

***

Jag gillar Claes Hellgren och Robert Perlskog. Kunnigt i en vänskaplig, avslappad ton lotsar de tv-tittarna genom matcherna.

De är bra.