Det är mycket nu.

I går var jag på en heldags konferens/kurs om Idrott & kriminalitet, hoten mot idrotten. Huvudarrangör var Skåneidrotten.

Det var lärorikt och skrämmande, inte minst informationen om matchfixning. Dopningsproblematiken har man haft en viss hum om, men att matchfixningen var så omfattade hade jag bara en viss aning efter att ha läst Matchfixarna av Jens Littorin och Magnus Svenungsson (en av gårdagens utmärkta föredragshållare).

Som alltid vid sådana här konferenser/kurser kan man önska fler deltagare. Kanske inte minst från ledare från lagsporter på lägre nivåer. Matchfixning är inte ett elitproblem.

Sportjournalister hade också haft att lära.

Det var två vänner som höll i programmet. Initiativtagare var Caj-Åke Andersson och påläst och kunnig moderator Lasse Holmström.

Jag tar självmant på mig uppgiften att tacka från alla för en intressant dag i Landskrona.

***

Har den senaste tiden också färdigställt en kortare artikel om 100-åringen IFK Simrishamn till Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrottshistoria. Klubbens första sekel visar inte bara på just IFK Simrishamns utveckling utan även på de förändringar som skett i Idrottssverige – i detta fall främst inom fotbollen – under 100 år.

***

I ett program med en konferens och lite författande – och vardagssysslorna förstås – skall det finnas Tv-tid till den allsvenska toppstriden i fotboll, någon handbollsmatch, ett och annat möte i den europeisk turneringsfotbollen och så givetvis VM i friidrott.

Friidrotten har sitt ok, sin dopningshistorik. Men jag har samma uppfattning som gårdagens Landskronaföredragshållare, trivsamme dopningsexperten Åke Andrén Sandberg:

”Så länge man inte är fälld, är man oskyldig.”

Åke poängterade också hur förfinade metoder det finns för att hitta syndarna och hänvisade till Therese Johaugs avstängning:

”Lite läppglans avslöjades två dygn efter att hon använt det.”

***

Nåväl.

Det har varor många fantastiska resultat och stor dramatik under VM-dagarna. Men det som glatt mitt idrottshjärta mest är det kamratskap som visats upp mellan de aktiva. Inte minst har det varit uppenbart i de två svenska medaljgrenarna, diskus och stav. Man har verkligen sett hur de uppskattar varandra och unnar och respekterar sina övermän framgångarna trots de små marginalerna.

Vilken enorm skillnad till tillståndet inom, inte minst, den aktuella fotbollen. Här kallas motståndaren för fiende, man missunnar vinnaren segern, skyller på marginaler eller domarteamet och har en massa andra bortförklaringar.

I uppslagna tidningsartiklar misskrediterar spelare motståndarnas sätt att spela och det framkallar en osund atmosfär, som ger det hat som tyvärr i många fall omger elitfotbollen i alltför många fall.

Som granne till Malmö stadion störs jag av hovrande helikoptrar, ridande poliser och kravallutrustade poliser bara för att det är en fotbollsmatch i närheten.

Varför kan inte alla, spelare, anhängare och rubrik- och klicksökande tidningar sprida en vänlig atmosfär, acceptera att även konkurrenten är duktig? Kanske till och med bättre.

Ta efter världens främsta friidrottare!

***

VM i friidrott är en av årets största idrottshändelser. Det märks i kontakt med vänner och bekanta. Inte bara friidrottsintresserade.

De svenska medaljerna har hamnar på paradsidan, den första, i min morgontidning, Sydsvenskan. Men Sporten prioriterar inte VM. Inte när Malmö FF skall spela i Europa League. Det skall finnas fyra MFF-sidor hela veckan, innan det ges plats för VM-friidrott.

Resultatredovisningen från VM var i inledningen minst sagt bedrövlig. På måndagen gavs VM i kanotslalom lika – nästan i alla fall – stort utrymme som VM-friidrotten.

Var fanns yrkeskunskapen?

Sen dess har resultatredovisningen varit klart godkänd.

Man tackar!

Så är han ute och ”vevar” igen, MFF-tränaren Uwe Rösler.

Denna gång ondgör han sig över att Djurgården har tre matcher på tio dagar, hans MFF tre på sju dagar.

Men det är inte relevant att jämföra dessa lags spelschema. Man måste även se på hur lång vila deras motståndarna haft. Har Djurgården fördel av att möta ett ”tröttkört” lag i de sex sista omgångarna?

I MFF:s sex sista matcher möter man lag som haft lika lång vila mellan matcherna som MFF.

För Djurgårdens del har man en ”endagsfördel” vid två tillfällen, likaläge tre gånger och så nackdelen men en vilodag mindre en gång, och det till och med i sista omgången.

Okej, hårdraget kan man få detta till ”helt orättvist”, Röslers ord enligt Sydsvenskan.

Men hur har belastningen i Allsvenskan varit under hela säsongen?

Vid båda de inbördes mötena mellan MFF och Djurgården hade MFF en extra vilodag båda gångerna.

Och sett över hela säsongen har de båda lagen haft nedanstående matchintervall gentemot sina motståndare:

Malmö FF: Lika 10 gånger, plus en dag 13 gånger, minus en dag tre gånger, minus två dagar 1 gång.

Djurgården: Lika 5 gånger, plus en dag 7 gånger, minus en dag tio gånger, minus två dagar 6 gånger.

Jag har inte räknat första omgången och inte heller den första omgången efter sommaruppehållet. MFF:s framflyttade möte mot Sundsvall ingår inte heller.

Djurgården har i Allsvenskan haft en betydligt tuffare matchning än Malmö.

Trots detta för Djurgårdens del ”helt orättvisa” spelprogram leder man Allsvenskan med i nuläget tre poäng.

Uwe Rösler är svensk fotbolls värsta gnällspik.

Och ofta får han stå oemotsagd. Få kollar hans utspel.

Malmö har sedan ett knappt år fått en ny handbollsklubb, HF Limhamn.

Nu finns det tre, HK Malmö, IFK Malmö och så då HF Limhamn.

Konkurrens behövs inom idrotten för utveckling. Malmötrion har som en av sina målsättningar att utveckla breda ungdomsavdelningar. Det är naturligtvis positivt. Bara nu underlaget inte så litet att det blir en massa spelarövergångar mellan klubbarna. I regel gynnar detta ingen av parterna. Det skapar bara irritation.

Tre handbollsklubbar i en stad av Malmös storlek är väl egentligen för få. Och när endast HK och IFK har seniorlag är det väl till och med smått genant. IFK har trots många års bred ungdomssatsning ännu inte tagit stegen från den lägre seniornivån varken för damer eller herrar. I HK:s herrseniortrupp finns inte heller många spelare med lokal anknytning. Damlaget hör hemma på nivå 4.

Jag är fullt medveten om att det tar tid att bygga från grunden. Kring tio år är en normal tidsgräns för att ur en bra ungdomsverksamhet få fram en hyggligt bred seniorstandard.

Grunden är lagd. Visionerna finns nedskrivna på hemsidorna. Dags för leverans.

***

Till det USM, som inleddes i helgen, har HF Limhamn anmält två lag, ett för 14-årspojkar och ett för 16-åriga pojkar. Det är en tuff start för en ny klubb med nykomponerade lag. Redan från steg 1 är konkurrensen hård.

Limhamn är en av 26 skånka föreningar som ställer upp i USM. Vad jag kan se den ende nykomlingen. 26 föreningar visar på en imponerande klubbredd. Lika så 109 lag totalt sex grupper. I skånsk idrott är det bara fotbollen, som om den haft en liknande tävling, kunnat presentera liknande siffror. Det rör sig om minst tio aktiva per lag.

Totalt i Sverige har 553 lag aviserat sin start. Jag har inte orkar räkna antalet klubbar. Den geografiska spridningen är stor, från Boden till Ystad. Intressant: 291 av lagen är flicklag, 262 pojklag.

I Skåne 54 flicklag, 55 pojklag.

Handboll är en jämlik idrott.

Det är som vanligt de stora Lundaklubbarna som har anmält flest lag, H 43 tretton, Lugi elva. H 43 håller sin bredd trots att man ideligen förlorar talanger av båda könen till andra Skåneklubbar.

På delad tredjeplats finns de båda herrelitklubbarna IFK Kristianstad och HK Malmö med åtta lag vardera, mycket tack vare att Näsby respektive Dalhem gått upp i elitföreningarna.

Här är listan i övrigt:

7 lag: Ystads IF, Ankaret (Bjärred)

6 lag: OV Helsingborg

5 lag: Lågan (Hörby), Åhus, Lödde

4 lag: Kävlinge

3 lag: Eslövs IK, Eslövs HF, H 65 (Höör), Trelleborg, HK Kristianstad, Vinslöv

2 lag: HF Limhamn, IK Sund (Helsingborg), IFK Malmö

1 lag: KFUM Lundagård, Staffanstorp, GW Landskrona, Ljunghusen, IFK Ystad, Tollarp

Och märk väl, detta är bara toppen. Bakom dessa de bästa lagen finns än större bredd.

Skånsk handboll har en bra grund.

***

18-åringarna spelade i helgen steg 1, varifrån de två främsta i grupperna avancerade direkt till steg 3. Övriga får en ny chans i ett steg 2.

Klara för steg 3:

Flickor: Eslövs IK, IFK Kristianstad, Lundagård, Ystads IF och Lugi

Pojkar: Åhus, Lödde, H 43, Lugi, IFK Kristianstad, Ystads IF och OV

En ny chans får:

Flickor: H 43, HK Malmö, Kävlinge, H 65, Lågan, Ankaret och OV

Pojkar: Lejonen (H 43), Eslövs HF, Ankaret, Vinslöv och HK Malmö

Under säsongen kommer jag att följa upp turneringen till och med slutspelet i april.

I helgen började USM i handboll, som efter fyra steg skall sluta med att 6x8 lag i april skall mötas i ett finalspel.

Jag gillar det sportsliga upplägget. Alla lag garanteras sex matcher – om nu inte något lag lämnar en sen wo. Från steg 1 avancerar de två bästa från varje pool till steg 3, de resterande får en chans till i ett steg 2. Det ligger i det nya ungdomspolitiska tänkandet att lag (och naturligtvis även aktiva i de individuella idrotterna) skall få så många matcher som möjligt. Självfallet positivt.

Från Skåne har 26 föreningar anmält 109 lag till USM. Det visar på en bra bredd. Det är siffror i paritet med de senaste åren och en klar förbättring i ett tioårsperspektiv.

Allt har dock en baksida.  Turneringar av det här slaget är dyra för föreningarna, resor och uppehälle kostar. Hur de olika klubbarna finansierar deltagandet varierar. Ofta är det familjerna som får bidra med hela eller delar av kostnaderna. Och observera: Nu talar jag inte enbart handboll! Det gäller ungdomsidrott över huvud taget.

Jag har familjära ingångar i många idrotter, och vågar därför fastslå att svensk ungdomsidrott är på väg mot en ekonomisk segregation. Flerbarnsfamiljer utan de stora inkomsterna har inte alltid råd att låta sina tonåringar tävla i den utsträckning de vill. Speciellt känslosamt blir det när ett avhopp av detta skäl drabbar ett lag i en SM-turnering.

Men även på det mindre planet spelar familjeekonomin in. Och även klubbarnas. ”På den gamla goda tiden” hyrde exempelvis de större friidrottsklubbarna en buss för att transportera sina ungdomar till tävlingar runt om i distriktet. Så går det inte till i dag. De föräldrar som har bil, tid och lust tar sin egen förhoppningsfulle, och i bästa fall även en kompis, med till tävlingsorten. De små startfälten har många orsaker. Klubbarnas ekonomi och de enskilda familjernas engagemang är två.

Kan svensk idrott i längden ekonomiskt hålla liv i en tävling som handbollens USM? Denna säsong med 553 lag från Boden i norr till Ystad i söder.

Återkommer i veckan med tankar kring det skånska deltagandet i USM.

Aura, badmintonklubben, spelar åter i högsta ligan efter sju säsonger på nivån under.

Malmöklubben är historiskt en av landet främsta i en idrott som är en av de framgångsrikaste i Malmös idrottshistoria. För en tid sedan spelade Aura sin första hemmamatch, vinst 5—1 mot Västra Frölunda. Skånesport.se hade inför premiären en förhandsartikel. Skånskan bevakade matchen på plats.

Sydsvenskan noterade resultatet i sin resultatbörs: Aura—Västra Frölunda 5—1.

Redaktionen tyckte tydligen inte att Auras come back var värt mer. I laget finns ett damdubbelpar med internationell kapacitet och ytterligare en landslagsspelare. Jag tycker uppriktigt synd om de mindre – märk väl, inte små – idrotterna som nonchaleras så. Det här är elitidrott.

Bevakningen står i stark kontrast till den småklubbsfotbollen får. Sydsvenskan upplåter textutrymme för herrfotbollsmatcher i division 5, nivå 7. Jag tror inte att läsintresset rent generellt är speciellt stort för möten så långt ner i seriesystemet.

I synnerhet som om de håller denna kvalitet, tagen från gårdagens tidning:

Under onsdagen spelades det en hängmatch i damernas division 2 södra götaland mellan Staffanstorp och Borgeby. När domaren blåst av matchen kunde Staffanstorp räkna hem de tre poängen efter att ha hemmasegrat med 3-0.

Segern innebär att laget klättrar upp på en fjärdeplats i tabellen. Detta tack vare en bättre målskillnad jämfört med tidigare fyran Södra Sandby. När nu tre omgångar återstår är det dock hela 13 poäng upp till serieledande Åhus.

Denna notis följdes av en serietabell där de eventuella läsarna kunde läsa ut allt som stod i texten.

Jag förstår att badmintonfolket känner frustation över medias nyhetsvärdering.

***

Sen har jag ingen aning om hur förbund och klubbar informerat om Badmintonligans spelprogram.

 I racketsporternas lagtävlingar är förstås även de individuella resultaten av intresse. I dagen kommunikationsvärld är det lätt för arrangörsföreningen att vidarebefordra resultaten till media. Om det hjälper vet jag förstås inte. Men det kan ju vara ett försök att komma ut från den massmediala skuggan.

Badmintonen – bland annat – är värt detta.

En omgång ytterligare i den spännande Fotbollsallsvenskan är avverkad.

Tyvärr kom domarinsatserna i fokus vid alltför många tillfällen.

Och genast kom kraven om VAR, videogranskningen, in i bilden. C More-trion, Backe, Lundh och Granqvist, var enig: Vi måste ha VAR för rättvisans skull.

Det låter rimligt och schysst.

Men, jag upprepar, men, när skall VAR användas?

 I söndags fick Häcken en straff emot sig sedan Paulinho i en inläggssituation haft sin hand på en AIK-ares axel. Tv-bilderna visade att så var det. Och enligt regelboken ett korrekt domslut.

Några timmar senare nickade IFK Norrköpings Rasmus Lauritsen bollen förbi MFF-målvakten Johan Dahlin. Tv-bilden visade att dansken var offside. Alltså ett nytt korrekt domslut.

Men så är det dags för ett MEN igen. I en kvällstidning ”skröt” MFF-försvararen Eric Larsson över sin listighet genom att påstå att det var han som knuffade in Lauritsen i offsidepositionen. Så egentligen skulle Norrköping haft en straff.

Paulinhos och Larssons förseelser är likvärdiga och förekommer, om än inte vid alla, så vid väldigt många inläggssituationer vid hörnor och frisparkar. Domarteamet såg den ena, inte den andra. Mänskligt.

De som skriker om rättvisa måste då acceptera att man också måste granska åtskilliga tilltrasslade händelser inom straffområdet, där åtskilligt fuffens sker. Vem vill ha alla dessa avbrott? Tio—femton per match?

Och glöm inte att vid det senaste VM-slutspelet för herrar kom 43 procent av målen efter en fast situation. Det innebär – förutom vid straffarna – att det är viktigt att även alla fri- och hörnsparkar går åt rätt håll. Och att alla svårbedömda offsidefall får rätt utfall.

Hur långt skall man gå?

Att selektivt välja vissa moment som mer matchavgörande än andra känns inte juridiskt rätt.

Det är bara att inse att VAR inte ger absolut rättvisa. Och varför då ha det?

***

Vad jag däremot efterlyser är att domarna bestraffar den uppenbara maskningen speciellt i slutskedena av matcherna och speciellt av målvakterna. I varje jämn match förekommer det. Enligt reglerna får en målvakt hålla bollen i sex sekunder. Inte mer. Nu kan man få se målvakter hålla bollen upp mot 20 sekunder utan åtgärd.

Och skall en inspark ta 30 sekunder att utföra? Naturligtvis inte. Och det här är inga svårbedömda situationer. Det behövs bara att domarna följer den regelbok de förhoppningsvis kan.

Att AIK-målvakten Oscar Linnér i mötet mot Häcken slapp varje form av bestraffning var förvånansvärt. Och han har inte varit ensam om detta nästan demonstrativa uppträdande under den här säsongen.

Herrar domare – och damer förstås – och domarkommitté, ta nu tag i detta evinnerliga maskande. Om inte redan nu så till nästa säsong.

Detta är enklare att genomföra än VAR.

Och kommer att höja tempot i motsats till alla videogranskningar.

Planerna, eller tankarna, om en fusion mellan Malmö FF ocn LB 07 väcker funderingar.

Det finns onekligen många synpunkter att beakta.

En är: Har Malmö plats till två elitklubbar inom samma idrott?

Historiskt har det varit så. Tendensen de senaste decennierna har dock klart visat att det är på få områden som Malmö har mer än en elitklubb, om vi drar elitgränsen vid nivå 2 i idrotter med seriesystem och vid hyggliga SM-insatser i övriga idrotter.

Damfotboll har det liksom badminton, boule och taekwondo. Någon mer?

Vi har inga fyllda Amiralen vid brottningsderbyna mellan Enighet och Sparta, ingen fotbollrivalitet mellan Blått och Gult, inga känsloladdade seriemöten i handboll mellan IFK, MFF, MBI och Dalhem, ingen prestigekamp i friidrott mellan MAI och IFK (som på 1930-talet) eller mellan MAI och Heleneholm (från slutet av 1970-talet till början av det nya seklet). I simning har MKK helt detroniserat Ran.  I tennis har Fair Play stigit fram som överlägsen etta. Bowlingentusiasterna minns ännu alla spännande seriematcherna, för båda könen, på hög nivå mellan Malmölag. I squash har Malmö haft fem klubbar i högsta serien, vid ett flertal tillfällen två, tre under samma säsong.

Det finns fler exempel på Malmös tidigare bredd på toppen.

I våras försvann ishockeyklubben Pantern från elitkartan.

I dag inom lagidrotterna finns bara damfotbollens FC Rosengård och LB 07.

Men tydligen har LB 07 inte kraft och resurser för att på sikt klara av det som behövs för att bibehålla sin position, antingen i Allsvenskan eller i Elitettan.

Det är givetvis anledningen till de inledande diskussionerna mellan MFF och LB 07. Med MFF:s namn och resurser är naturligtvis möjligheterna att få ett stabilt damelitlag större än i ett krisande LB 07.

Samtidigt är spelarkonkurrensen tuff gentemot inte bara FC Rosengård utan även mot en ekonomisk starkare omvärld. Fler svenska toppspelare blir attraktivare på den utökade utländska marknaden.

Det är också så att antalet kvinnliga spelare i regionen, och även i hela landet, minskar. Det blir allt färre lag, bredden är allt tunnare.

Enligt uppdaterade hemsidor för FC Rosengård LB 07 har lagen nio respektive sju spelare med utländskt pass i sina trupper. Och de är inte inköpta från den dyraste hyllan. Det finns ingen Marta, ingen Anja Mittag, ingen Ramona Bachmann ….

 Vad jag förstått är både Rosengårds och MFF:s (om det blir någon fusion) målsättning att hävda sig i Champions League.

Finns det på sikt två ekonomiska ramar i Malmö som kan fixa förutsättningar för att nå dessa mål?

Visst, de två derbyna kommer att locka storpublik. Men risken är väl också att vid ”vardagsmatcherna” kommer man att locka åskådade från varandra. Direkt efter den svenska VM-framgången steg publiksiffrorna något i Damallsvenskan. Nu är man nere i de gamla vanliga antalet åskådare. I senaste omgången drog en match över 1 000 personer, 1 124 personer såg toppmötet mellan Göteborg och Rosengård.

Det är i denna verklighet Malmö med två klubbar skall tävla mot de stora namnen på den europeiska fotbollskartan.

Är det realistiskt?

Andreas Granqvists landslagsplats har – med rätta – varit ifrågasatt.

Han har inte varit bra i klubblaget Helsingborgs IF. En höst i Superettan, ideliga småskavanker och åldern har tagit ut sin rätt. Det syntes också i gårdagsmötet mot Norge, 1—1. Det var ju också ”Granens” misslyckade passning som var orsaken till Norges 1—0. Och genast var belackarna framme och som ende svensk fick han av alla betygsättare underkänt, en geting, ett plus eller vad nu media har för beteckning på sina betyg.

Men om jag nu inte minns fel, så hade Mikael Lustig och Victor Nilsson Lindelöf var sitt lika taffligt ingripande som bäddade för norska farligheter. Skillnaden var att norrmännen inte utnyttjade de svenska misstagen. Sverige slapp undan. Liksom Lustig och Nilsson Lindelöf.

Sett över alla de 90 minuterna var Granqvist inte sämre än sina två förvarskolleger.

Men är man ifrågasatt så slår man obarmhärtigt på den redan liggande. Det är inte riktigt schysst. Lite av mobbning.

Sen är det en annan sak att jag anser att Andreas Granqvist gjort sitt i landslaget. Och där har Granen tidigare varit verkligt bra. Låt oss minnas hans fina landslagskarriär. Inte för ett mindre bra ingripande i gårdagsmötet mot Norge.