Hade tänkt skriva det här i går. Men annat kom i vägen.

Och det är det sköna med att vara sin egen, att slippa allt vad deadlines är, att inte ha några krav på sig att producera utan man kan skrivna ner sina funderingar, när det finns tid och lust.

Jag såg förstås Malmö FF:s klara, odiskutabla3—0-seger mot Hammarby i Fotbollsallsvenskan. Av de euforiska kommentarerna i Malmömedia gjorde MFF en toppmatch utöver det vanliga. De enskilda spelarbetygen var av den digniteten att i skolvärlden hade en ansvarsfull rektor gått in och ifrågasatt bedömningen. Och i bästa fall korrigerat.

Hammarbys nuvarande form är förbryllande. Det brast på många fötter i torsdags och det var inte enbart MFF:s styrka som avslöjade bristerna. Hammarby var helt enkelt dåligt. Inte desto mindre var de tre hemmapoängen viktiga. Stockholmslaget med sin inneboende kapacitet lär ta några rejäla steg upp i tabellen och bli den medaljkandidat de flesta förutspått.

Men ett lag med enbart tre vinster (Varberg, Kalmar och Östersund) och med tre förluster 1—2 mot Mjällby, 0—2 mot AIK och 0---3 mot Häcken kan knappast i dagsläget räknas som ett topplag. Det är i detta perspektiv MFF:s 3—0 skall bedömas.

Tidigt på säsongen, och tidigt är det väl i och sig fortfarande, var MFF—Hammarby tänkt som en match mellan två topplag. Den 23 juli var det inte så.

Euforin tog dock över i poeternas blå land.

En tredjedel av herrarnas Fotbollsallsvenska är avklarad.

Ja, minus en match, nio av 30 matcher är spelade.

Efter gårdagens dramatiska 1—1-möte mellan Hammarby och IFK Göteborg var experter och kommentatorer i olika media framme med sina analyser: Nu är båda lagen borta från guldstriden.

Men hallå! Göteborg är det väl få, utanför den inre blåvita kretsen, som räknats som en guldkandidat. Och Hammarby kunde ”de lärde” i alla fall väntat att räkna bort tills på torsdag. Då gästar Hammarby Malmö FF och vid vinst är man bara en poäng efter storfavoriten MFF, vid kryss fyra och vid förlust förvisso sju. Men med 20 omgångar kvar kan självfallet hur mycket som helst inträffa.  Det är väl – trots 2—4 mot Sirius – bara IFK Norrköping som visat en viss stabilitet med kvalitet.

Allsvenskan av 2020 har ännu inte satt sig. Det täta matchandet kommer att sätta sina spår, var så säkra. För alla lagen. Det kommer att göra skillnad om man har två eller tre dagars mellanrum mellan matcherna. För att ta MFF—Hammarby som exempel, hemmalaget har en dag längre att vila och rehabilitera sina spelare. Är skillnaden fem mot fyra dagar är betydelsen mindre, varje timme/dygn är värdefull ju intensivare det är.

Det gäller att ”tur” med matchrytmen.

Det kommer också ett övergångsfönster som kommer att ge truppförändringar   och ändrade förutsättningar.

Ta Sirius, säsongens poäng- och spelmässigt mest positiva lag! Sportchefen Ola Andersson har lyckats förlänga kontraktet en tid med japanen Sugita. En av seriens absolut bästa mittfältare, bollskicklig och med hög arbetskapacitet och med en förmåga att driva upp tempot som kanske ingen annan i hela Allsvenskan. Redan 2018 i Dalkurd var han en av de bättre i serien, nu har han utvecklats. Hans betydelse för Sirius kan inte överskattas. Sugita är en av mina allsvenska favoritspelare.

När det närmar sig säsongslutet lär det vara samma topp-8-lag som de senaste säsongerna. Det är ett Sirius – med Sugita – som kan rubba mitt tidigare tips.

På vems bekostnad?

AIK:s?

Tränaren Rikard Norlings verbala attack mot sina unga spelare förvånar. Har man konsekvent låtit så många verkligt unga talanger samtidigt få chansen måste man vara införstådd med att det kommer nybörjarmisstag. Så ser idrottens lag ut. Det har lyst av självförtroende kring AIK-talangerna, nyckeln för att nå framgång för unga aktiva.

Hur kommer de att agera i de närmaste matcherna?

Det är upp till bevis redan i morgon: Häcken—AIK. Detta besynnerliga Häcken, som har så svårt att visa stabilitet. 11—1 på fyra hemmamöten mot tre av topp-8-lagen, MFF, Hammarby och Elfsborg och så Helsingborgs IF skojar man inte bort. Samtidigt har Hisingelaget inte vunnit en enda bortamatch trots på pappret beskedligare motstånd.

Torsdagens MFF—Hammarbys poängmässiga betydelse har jag nämnt.

Men hela omgång 10:s meny kittlar:

Norrköping—Varberg, var serieledarnas 2—4 mot Sirius en tillfällig dipp?

Djurgården—Östersund, bra tillfälle för mästarna komma igen efter den  försmädliga självmålsförlusten mot Elfsborg.

IFK Göteborg—Falkenberg, Kalmar—Sirius, Mjällby—Elfsborg och Helsingborg--Örebro är nog så viktiga för vilken riktningen de här lagen skall ta.

Rubriken är förstås provocerande.

Och det är meningen. Men det ligger en hel del sanning i påståendet. Jag skall inte gå in på enskilda händelser, det finns en del att ifrågasätta.

Det som den här intensiva perioden irriterat mig mest är domarnas ovilja att bestraffa målvakternas igångsättande av spelet efter att de har fångat bollen. Dessa har, enligt regelboken, sex sekunder på sig. Tio sekunder kan man väl acceptera ligga inom felmarginalen, men 15 upp till och med halvminuten är på inget sätt försvarbart. Årets säsong har visat på åtskilliga så långa maskningar. Ingen har jag sett beivrats.

En del målvakter är, i ledning, mer utstuderade än andra. Namnen får anstå.

Jag har diskuterat problematiken med en person, högt involverad i svensk och skånsk domarorganisation. Hen svarar ärligt att domarna tycker att bestraffningen är för tuff. Det skall nämligen utdömas en indirekt frispark och det vet ju alla vilken målchans detta är.

Domarresonemanget är förbluffande. Man vet att man gör fel men åtgärdar det inte.

Vid en inspark, eller frispark, tar spelaren, oftast målvakten, också lång tid på sig för att sätta ingång spelet. Då är domarna snabbt, efter bara ett tiotal sekunder, framme och visar sin makt. Det gula varningskortet kommer upp.

En i grunden samma förseelse bestraffas olika. Straffpåföljden få i min värld inte inverka på domsluten.

Domarkåren, generellt, fegar ut.

Och det vore ju lätt att komma ifrån problemet: Meddela klubbarna att från och med nästa omgång kommer regelboken i detta fall att följas.

Det måste vara mer än jag som blir förbannad när en målvakt plockar ner en harmlös boll, lägger sig ner, kramar bollen i tio sekunder och sen tar lika lång tid för att sätta igång spelet.

Fega domare, världen över, tillåter detta.

I går valde jag AIK—Sirius, 1—0, i den täta allsvenska fotbollsmeny som erbjuds i dessa tider.

Ville gärna se Sirius, vars sätt att spela fotboll jag gillar. Och hur AIK:s tränare Rikard Norlings hanterar den uppkomna situationen med en nedåtgående resultattrend. Vågar han fortsätta sin aggressiva man-man-taktik med fyra tonåringar i startuppställningen? Utfallet har varit lite si så där. Vinsten över Hammarby visar på kapacitet och AIK var inte långt från att lugga Malmö FF på alla tre poängen vid 2—2-mötet. MFF kvitterade i slutet, när AIK, efter att ha gjort sina fem byten, tvingades spela med en icke brukbar och rörlig Per Karlsson.

Norling vågade och vann. Jag gillar tränare som prövar något nytt och ger unga talanger förtroende även under pressande tider.

AIK gav inte Sirius tid att få igång det spel som tidigare gett berättigat beröm. Laget stressades till enkla misstag. Man hann inte med, helt enkelt.

Sirius främste spelare i min betygsbok var målvakten Lukas Jonsson.

AIK:s trygghet finns i rutinerade Per Karlsson, Sebastian Larsson och Henok Goitom.  Och Ofori, ej med i går.

Men det finns en hög potential i de unga, 20 år och yngre, Robin Tihi, Eric Kahl, Tom Strannegård, Bilal Hussein och Paulos Abraham och någon till. Där finns framtid. Och övergångspengar.

Jag är inte AIK-are, men gillar rent allmänt klubbar, i alla idrotter, som ger talanger lång speltid i en utvecklande miljö.

Det skall inte bara vara prat om hur bra akademi man har.

***

I kväll blir det tufft, fem matcher, som man önskar man kan se alla.

Häcken—Elfsborg, Norrköping—Örebro, Kalmar—Hammarby, Östersund—Malmö FF, Varberg—Mjällby.

Det lutar åt Häcken—Elfsborg, ett hackande Häcken mot ett positivt Boråslag.

Såg naturligtvis den intressanta allsvenska matchen Malmö FF—IFK Norrköping, 1—1.

Lyssnade på experter och spelare, funderade själv och bildade mig en egen uppfattning. Har nu på morgon och förmiddag läst, utvalda, tidningar, siter och bloggar.

Det som förvånar mig mest är det i stort allmänna omdömet att det var en bra match, en de bästa i årets serie. Det tycker inte jag. Tempot var vissa stunder under all kritik. Speciellt Norrköpings speluppbyggnad var ibland så långsamt och omständligt att man satt och längtade efter handbollens regel om att ”vända spelet” vid passivitet.

Taktiskt befogat, måhända. Men tempot drog ner underhållningsvärdet. Spänningen och matchens betydelse, trots att det bara var omgång 7, var behållningen.

***

Anders Christiansen, MFF:s lagkapten, beklagade sig över att MFF inte kunde göra 2—0 och därmed ”döda” tillställningen. Men man gick verkligen inte in för att göra ett andra mål. Som alltid vid ledningar började målvakten Johan Dahlin dra ur på tiden vid in- och utsparkar och det var ingen tillfällighet att Jonas Knudsen varnades för sin ovilja att inom rimlig tid göra sina inkast. Det fanns fler exempel från MFF:s sida att fördröja spelet.

Och varför satte laget inte rejäl press på Norrköping vid deras långsamma bolltrillande på egna planhalvan? Förvisso ineffektivt, men utan eget bollinnehav är det omöjligt att göra mål.

Malmö FF skänkte bort initiativet. Och två poäng?

Och det kunde ju ha straffat sig rejält.

***

Gladde mig åt domaren Bojan Pandzic varnande gästernas Eric Smith för att denne i en duell mot Isaac Kiese Thelin ”kröp under” MFF-aren utan att gå på bollen. Farligt spel! Just Thelin slapp undan vid en liknande förseelse när Djurgårdens Jacob Une Larsson skadade allvarligt vid besöket i Malmö för en tid sedan.

***

Hur okunniga få experter och kommentatorer, som Jens Fjellström och Tommy Åström, vara om offsideregeln? ”Offside upphör inte på en spelare även om bollen touchats av en motståndare på vägen fram.”

Elementärt, Watson!

***

I går gjorde MFF:s lovande innerback Anel Ahmedhodzic sin hittills bästa match. Men kollektivt måste det oroa att han tvingas till så pass många spektakulära glidtacklingar.

Ordens värde delvaderas ständigt.

Inte minst inom sportjournalistiken.

Seriefinal missbrukas ofta.

I mitt husorgan kunde jag i morse lösa att på måndag är det allsvensk seriefinal i fotboll. Hoppsan, har jag missat något? Spelar Rosengårds damer hemma på samma gång som Malmö FF? Nejdå, krönikören menar att MFF—Norrköping är en seriefinal. Det är väl för det första lite tidigt att rubricera ett möte i omgång 7 som en final. Visst leder Norrköping tabellen men MFF är placerat som sjua. Och innan de båda lagen beträder hybridsgräset på Eleda har det spelats matcher både lördag och söndag. Och då kan MFF ha dalat till tionde plats.

Kan en match mellan en etta och (eventuellt) en tia kallas seriefinal?

Det luktar önsketänkande.

Värna om ordens valör.

Matchens betydelse för hemmalaget kan dock absolut inte åskådliggöras bättre än att peka på tabellsituationen.

Så fick man då lite av friidrottsabstinensen stillad.

GP-galan i Karlstad visade att Sverige har några aktiva av internationell ljuskraft. Synd bara att vädrets makter inte var gynnsamma för ännu bättre siffror. De är också glädjande att se och höra vilken positiv framtoning världsstjärnorna har intervjuerna.

Det var trevligt att se inhemsk friidrott igen.

Tävlingen arrangerades i pandemins skugga med allt negativt det innebär.

Samtidigt var det ur tv-tittandesynpunkt positiv med de små startfälten.

Det var kort tid mellan kasten och hoppen.

Att producera friidrott i tv är tydligen svårt.

Och detta gäller inte bara gårdagstävlingen. Ofta, ofta irrar kamerorna runt

utan att ta fäste någonstans eller så fastnar de på något oväsentligt.

Inom friidrotten är resultaten viktiga, även av dem lite längre ner på listan.

Speciellt för oss åt det nördiga hållet till.

Jag önskar – och som sagt det gäller merparten av tv-tävlingarna – mer

resultatredovisning. I går kom till exempel herrarnas kula i skymundan.

Men okej i tider som dessa kan man inte få allt. Det var i alla fall ett kärt

återseende.

***

I går gladdes jag speciellt åt den förre Trelleborgslöparen, nu mera Spårvägen,

Joakim Anderssons nya personbästa på 800 meter, 1.47,55 Det är inte många

skåningar som löpt snabbare. Tyvärr visar Joakims framsteg, han blev tvåa på

inne-SM, på vikten att få tufft träningsmotstånd för att utvecklas. Denna miljö

kan Skåne inte erbjuda sina medeldistanstalanger.

Sex omgångar av 30 i den allsvenska herrfotbollen är avklarade.

Jag har sett 22 av matcherna, plus några i Svenska cupen. Några lag har jag beskådat sex gånger, Helsingborg, Varberg och Falkenberg inte en enda.

Självfallet är det alldeles för tidigt att dra några andra slutsatser än att de poäng man har, givetvis betyder något i slutändan.

Några amatörfunderingar kan väl dock vara tillåtna.

Såg häromdan någon av poeterna kring Malmö FF kände vibbar från våren 2018, då MFF inledde stabbigt, vilket innebar att tränaren Magnus Pehrsson fick sparken. Jag menar att liknelsen är orättvis mot Pehrsson. Jämför den trupp han hade mot den Jon Dahl Tomasson har i dag! Och med det täta spelschemat skulle årets trupp gynna MFF med alla de rotationer som ansågs nödvändiga.

Givetvis kommet MFF att bli ett topplag även 2020.  Hemmamatchen mot Norrköping på måndag blir naturligtvis extra intressant. Skillnaden mellan tio och fyra poäng är enorm.

***

Norrköping har imponerat så här långt. 17—6 i målskillnad säger mycket. Kollektivet har fungerat och om detta klickar – som under en del av andra halvlek i går mot IFK Göteborg – finns det mycket individuell skicklighet för att avgöra.

Åldersstrukturen i truppen tyder på utveckling med få spelare över de 25.

Gårdagsintervjun i Dplay med Simon Thern och hans tankar om hur man i Norrköping skapar en atmosfär där de unga genast känner sig välkomna visade att det här kan föra långt och att det inte är en tillfällighet att Norrköping leder Allsvenskan.

***

Premiärtitten för säsongen på unga IFK Göteborg gör att jag nog kommer att välja fler av deras matcher. Där finns intressanta talanger att följa. I bakgrunden finns rutin för att ge stadga.

En nackdel för oss nördar med det täta programmet är att matcherna inte är utspridda på så många dagar som tidigare. Man kan inte se allt.

***

Nykomlingen Mjällby måste man bara beundra. På många sätt. Med små medel och med bra scouting har man lyckats få ett spelande lag. 17 av truppens spelare har fostrats i småklubbar från södra Sverige.

Marcus Lantz verkar trygg i sin tränarroll.

***

Stockholmslagen har haft det tufft så här långt. AIK famlar efter sin spelidé. Mästarna Djurgården har än så länge inte hittat rätt med sitt spel. Det fattas mycket för att hitta en guldform. Hammarby kommer att lyfta. I mötet mot Häcken var, trots 3—0-förlusten, laget bra.

Häcken, ja, en kryssande början, men mot Hammarby såg man varför många tippat Hisingelaget som en medaljaspirant. Man har en komplett trupp och tre av seriens främsta ytterback, Leonard Zuta, Ekpolo och Adam Andersson, som kan spela både till höger och vänster. Läge för rotation.

***

Naturligtvis är det ingen tillfällighet att Elfsborg är det enda lag som tagit poäng mot Norrköping och vunnit mot Malmö FF. Klubbledningen visste tydligen vad den gjorde, när den inte förlängde kontraktet med dyre målvakten Stuhr Ellegaard utan satsade på 21-årige Tim Rönning.

***

I Kalmar FF oroar man sig över att det blev noll poäng mot Varberg och Östersund. Nu väntar Elfsborg, Hammarby och Malmö FF. och framåt vintern en ny bottenstrid?

***

Spelmässigt har Sirius varit, och även poängmässigt, den största överraskningen tillsammans med Varberg. Man kan ännu fundera över varför Kalmar FF inte lät tränare Henrik Rydström fortsätta i KFF utan släppte honom till Uppsala.

***

Varberg har jag full beundran för utan att ha sett laget spela. Helsingborg och Falkenberg står också på tur.

Örebro är alltid Örebro, svårspelat men inte tillräckligt bra för toppen.