Lite lösa tankar efter helgens Finnkamp i friidrott.

Såg den på tv.

Att producera friidrott på tv är svårt. De som refererar är beroende av en kunnig producent. Det hör ju också till saken att vid internationella tävlingar har de olika nationerna olika intressen. Men som att vid Brysselgalan i fredags inte direktsända Armand Duplantis världsrekordförsök är tjänstefel.

Friidrott i tv är otympligt. Det går inte att följa allt, inte allt i just det skede det händer. Just i Finnkampen märks bristerna. När den jämna herrkampen avgjordes var längd en nyckelgren. Tv visade bara toppstriden, inget om kampen bakom täten, en strid som är Finnkampens nerv. De tre kommentatorerna hade inte heller koll på läget. En klar brist.

Det kom mig att tänka på ”den gamla goda tiden”, radiotiden, 1940- 50- och början av 60-talet, då jag mest intensivast följde landskamperna. Hyland, Strömmer och Björklund (för det var väl dom?) hade stenkoll på alla grenar tillsammans med någon kunnig bisittare som protokollförde vad som hände i teknikgrenarna. Poängställningen var alltid aktuell

Är tre kommentatorer och en innerplansintervjuare verkligen nödvändigt? En bisattare med uppgift att kolla vad som skedde utanför kamerabilderna hade gett en bättre bild av den dramatik som faktiskt fanns.

Det var annars väldigt få grenar med den placeringsspänning som ger nerv i en landskamp. Det var på herrsidan inte mindre än åtta 16—6, grenar av 18. Alla fyra kastgrenarna, två till vardera, blev klara tripplar.

De många klara poängdifferenserna beror på att den så kallade toppbredden, och det gäller båda nationerna, har minskat. Sett över tid och i alla grenar.

Tittade på åren 1984, 1994, 2004 och 2014 och noterade då att trippelvinsterna på herrsidan var 2, 1, 5, 6 och alltså 8 2020.

På damsidan 1, 2, 1, 3 och 4.

Alls icke vetenskapligt men en utveckling som pekar fel för dem som vill ha en jämn match totalt över 2x20 grenar men också i alla de 40.

Det minskade publikintresset – jag räknar naturligtvis inte in årets pandemimöte – på arenorna de senaste åren är naturligtvis oroande. Både Finland och Sverige behöver den här klassiska landskampen.

Ur ekonomisk synvinkel, som PR mot allmänheten (många tv-tittare) och inspirationskälla för skiktet under den internationella eliten är ovissa Finnkamper/Sverigekamper ovärderliga.

Stannande kvar i tv-fåtöljen efter friidrottens Finnkamp för att se den allsvenska damfotbollsmatchen Rosengård—Djurgården, 3—0.

Referent var Chris Härenstam. Maken till svada i sådana här sammanhang har jag aldrig hört. Det var till och med så att man längtade till Daniel Kristiansson på CMore och Fyran.

Härenstams mun gick i ett. Han hyllade serien och hur bra den blivit med många jämna lag och ovissa matcher. Och så får man se detta fullständigt undermåliga Djurgården. De enklaste moment misslyckades man med. Likväl kunde Härenstam berömma och upphöja enstaka prestationer till något verkligt bra. Händelser, som jag i min enkla värld trodde var självklarheter på den här nivån.

Chris Härenstam agerade mest som en PR-man för damfotboll. Och det blev patetiskt med ett Djurgården av i går på ena halvan.

Jag orkade med en mållös första halvlek, trött i öronen och av osakkunniga kommentarer.

Rosengård var bra. Inget negativt om deras insats. Men …

Några timmar kvar till Finnkampen, denna friidrottens enastående klassiker. Ser fram mot tv-sändningen.

Speciellt efter gårdagens Diamond League-gala i Bryssel. Tidernas sämsta?

Utan Armand Duplantis jakt på Bubkas 6.15 i stav hade jag övergett friidrotten för Nederländerna—Polen, 1—0, i National League långt tidigare. Det fick bli en andra halvlek, som visade att ”holländarna” har ett nytt storlag på gång.

***

Finnkamp, svensk friidrotts livsnerv, den som håller elitdrömmen för så många i liv. Att komma med laget mot Finland är för många det första stora internationella seniormålet. Hade i veckan ett längre samtal med Heleneholms Tommy Persson för en artikel i årsboken Skånsk Idrotts Historia. Hans drivkraft, innan han kring 1980 blev en av Europas bästa maratonlöpare med två OS-starter, var att just få representera Sverige mot Finland. Så tror jag det är för alla som kommit upp i den svenska eliten.

***

Något av den forna glansen har försvunnit. Massmedias värld har förändrats. Under Idrottsbladets glansperiod under 1940. -50- och 60-talen var kunskapen, för de intresserade, om de finska lagen nästan lika stor som om det svenska. IB rapporterade ”allt”. Nu är även många av de svenska deltagarna okända för den svenska friidrottsallmänheten. Och inte har det blivit bättre av att Svenska Friidrottsförbundets resultat- och statistiksida är dold bakom en betalvägg. Obegripligt.

***

Min och många andras ungdomslek att tippa gren för gren är nog en syssla som är helt utdöd. Det går inte att någorlunda lätt få fram nödvändiga fakta.

Men så sent som på 1990-talet fick jag på Sydsvenskan i uppgift att tippa utgången gren för gren. Om jag inte minns fel – och det vill jag ogärna – blev resultatet okej.

***

Det hade i dag varit ett omöjligt uppdrag. Stora delar av det svenska laget är för mig okänt. Jag frapperas dock av det stora antalet unga aktiva. 14 herrar och 19 damer är födda på 2000-talet. Den yngste är 15-år.

Allt har två sidor.

Givetvis positivt att vi har så många unga kvalificerade juniorer och ungdomar.

Samtidigt kan man ställa frågan: Är underlaget bland seniorer så breddmässigt klent att man måste gå ner i åldrarna i så pass många grenar?

Friidrottens seniorbredd har rent generellt blivit sämre. Men att den gör sig gällande även på landslagsnivå är förvånande. Och mig oroad.

Alltför många slutar sin seniorkarriär i för tidig ålder.

En 15-årig tjej med 2.08,31 som personbästa på 800 meter borde inte vara aktuell för ett seniorlandslag.

De två senaste helgerna har SM i friidrott för juniorer och ungdomar avgjorts.

I skuggan av pandemin har tävlingarna varit uppdelade på olika orter, löpare har varit för sig, hoppare för sig och kastarna har tävlat på en tredje plats. Ungdomar och juniorer har inte haft gemensam arena. Deltagarantalet per gren var begränsat till 16. Så många aktiva/gren var dock sällsynt.

Uppdelningen på dagar och platser kan marginellt har minskat antalet starter från de skånska klubbar. Min ”granskning” sker ur ett skånskt perspektiv.

JSM/USM har ett stort program med åldersgrupperna, 22, 19, 17, 16 och 15.

Det innebär 166 grenar totalt och 498 medaljer. 51 av dessa hamnade i Skåne. Tio procent är väl okej. Skåne har tio procent av Sveriges befolkning. Tio klubbar hade medaljörer, ytterligare några kan ta sig en del av äran eftersom några medaljörer har dem som moderklubb.

För de mindre klubbarna är en medalj ett bevis på en bra verksamhet och en injektion för framtiden. Som min klubb, Heleneholms IF. Efter år utan större framgångar på riksplanet för sina ungdomar blev det i helgerna två guld, ett silver och ett brons. Men en och samma tjej tog tre medaljer, en av vardera valören. Bredden saknades. Precis som för Skåne i allmänhet.

Siffran 51 medaljörer är på något sätt en chimär. Många fick beträda medaljpallen vid både två och tre gånger. Antalet medaljörer var bara cirka hälften, kring 25. I de bästa av världar hade det kompenserats med en mängd finalplaceringar. Men så var inte fallet.

Skånsk friidrott har rekryteringsproblem, i synnerhet bland grabbarna. I totalt 66 av de 166 grenarna hade Skåne inte en enda representant. 39 av dem var på pojksidan.

I P 17 kom det bara fem skånska grabbar till start, i P 19 åtta. I P 16 gjordes det endast 17 starter.

Flicksidan är något mer positiv. Men i de flesta grenar var det oftast en enda skånska på plats, sällan mer än två.

198 skånska starter kan tyckas många men uppdelade på 166 grenar är det få från landets näst största distrikt.

Tyvärr har jag skrivit något liknande i många år som en kommentar till JSM/USM.

Jag skönjer ingen ljusning.

Efter den senaste allsvenska fotbollsomgången blev det osedvanligt – ja, faktiskt – mycket diskussion om domarinsatserna.

Det började i Dplay, där kommentatorn Jens Fjellström berömde Glenn Nyberg i samband med toppmötet Malmö FF—Elfsborg, 1—1. Ledare och spelare från Boråslaget gav också kredit till Nyberg.

”Han tillåter tufft spel är lätt att kommunicera med och erkänner när han har fel. Glenn är Allsvenskans bäste domare.”

Självfallet mycket positivt och just det att kunna prata med spelarna är något att ta efter för många av hans kolleger. Det finns några ”korpraler” i kåren.

Trots allt är det viktigaste att döma rätt. Glenn Nyberg och hans team missade, i mina ögon, några eventuellt avgörande situationer för att oreserverat ge överbetyg till honom. Åt båda hållen. Det vill jag poängtera.

I sociala medier skiftade omdömena kraftigt. Som det alltid gör. Klubbadressen avgör. Så detta är inget att fästa sig vid. Men även yrkesjournalister fokuserar alltför ofta på ”det egna lagets” tillkortakommande.

Det är svårt att vara domare.

Alla, och då menar jag yrkesmän, har inte förståelse för detta. Såg i en kommentar en redaktör kritisera Dplay för att man inte tillräckligt granskade duellen mellan MFF:s Kiese Thelin och Elfsborgs Okumu, som fick ett gult kort.

Skribenten ville i lugn och ro granska situationen för att kunna kommentera. Dylikt skrivande irriterar mig. Vi har inte videogranskning i Sverige och då måste man acceptera att domarna genast skall fatta ett beslut.

Kommentera vad du ser direkt på plan, inte genom repriser i tv-rutan! Ge domarna den respekt de faktiskt förtjänar i sitt svåra jobb.

Sen är jag själv en hycklare, det erkänner jag. Jag vill gärna se kniviga situationer i repris.

***

Det är också lite sandlåda över spelarnas kommentarer över domarinsatserna. Åter till duellen Thelin—Okumu!

Någon kommenterade denna så här:

”Thelins ojusthet mot Varberg var lindrigare än Okumus mot Thelin.”

Utvisningen hände för ett antal veckor sedan. Varför älta? Det är sandlåda: ”Det var han som tog min spade först!”

***

Det allvarligaste domarproblemet i årets Allsvenska är bedömningen av hands inom straffområdet. Vi människor har armar bland annat för att balansera kroppen i rörelse. Det kan inte vara förbjudet att försöka täcka ett inlägg, att hoppa upp med ryggen mot bollriktningen eller ligga på marken och, som i exemplen, bli träffad av bollen. Hur många sådana horribla straffar har vi inte sett redan denna säsong?

Det är ett oerhört större problem än om ett gult kort borde vara rött.

Såg naturligtvis Malmö FF:s Europa Leaguekval mot polska Cracovia, 2—0.

Ett klart och odiskutabelt avancemang mot ett tillsynes bra motstånd. MFF gjorde i mitt tycke säsongens bästa match. Det var efter det tidiga, 23 sekunder, ledningsmålet gediget. Men också med hjälp av de marginaler som avgör jämna matcher.

I min morgontidning noterades inte dessa med ett enda ord. Mattias Larsson i Kvällsposten (heders till honom!) påpekade att polackernas underkända offsidemål var hårfint, att Erdal Rakip räddades av en snäll domare från att få sitt andra gula kort och att en av Anel Ahmedhodzics tacklingar i eget straffområde kunde renderat en domarsignal mot honom.

Jag förstår inte varför inte Sydsvenskans utsända trio inte med ett enda ord nämner dessa situationer, som kunnat ändra matchbilden.

I min enkla värld är trovärdighet ett honnörsord.

Jag kan väl tillägga att Anel Ahmedhodzics glidtackling som gav ett gult kort hade en stark nyans av brandgult.

Detta är skrivit på inget sätt för att förringa MFF:s seger. Som matchen utvecklade sig var den motiverad men det var bara Mattias Larsson som gav en rättvisande bild av skeendet.

***

På tal om Anel Ahmedhodzic, denne osedvanligt store talang (för så är det), har dock en gräddfil i media, riks som lokal. Alla hans spektakulära passningar, tacklingar och brytningar observeras och noteras men hans misstag i passningar, tacklingar och brytningar faller oftast under radarn. Han har, fullt förståeligt, mycket att lära. Han hade kanske mått bättre av en mera nyanserade betygsättning.

***

Mer journalistik. Det finns en site Fotboll Skåne, som koncentrerar sig på att bevaka MFF och Helsingborgs IF. Om MFF skriver mestadels vännen Ole Törner. Han är ärlig och medger att han är blå. Så jag visste vad jag skulle få, när jag för 25 kronor per månad även fick tillgång till PLUS-artiklarna.

Jag betalar gärna för bra journalistik.

Men förtroendet försvann efter Oles kommentarer efter MFF:s 2—2 mot Mjällby. Jag vill påpeka att jag inte såg matchen, var på resa.

Ole har gång på gång skrivit om MFF:s överlägsna bredd och vikten av rotation av spelare i och med det täta spelschemat. MFF tvingades till byten på grund av skador och lät också några av bänkspelarna starta, allt enligt ”rekommendationerna”. Men så blev det som sagt BARA ett kryss.

PLUS-krönikan handlade sedan om OM. Om NN hade spelat, om en annan NN hade tagit sin chans, om en tredje NN inte missat en straff, om MFF inte släppt till så många fasta situationer på egna planhalvan, ja, då hade MFF vunnit

Jag minns inte fler OM och kan inte kolla. Efter den PLUS-artikeln avslutade jag min prenumeration.

Trovärdighet ett honnörsord.

Den moderna friidrottsklubben IK Finish från Vellinge, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, var även under åren 1941—1959 framgångsrik i SM-sammanhang.

Det var klubbens damer som under denna period spred medaljglans över klubben, fyra guld, sex silver och lika många brons blev facit.

Finish, bildad 1924 i Eskilstorp, en by väster om Vellinge, hade från mitten av 1930-talet till några år in på 1950-talet även verksamhet i Malmö, på Sorgenfri men efter 1935 främst på då nya Heleneholm.

Föreningen hade också några år en klubblokal i Malmö och var medlen Malmö Friidrottsallians.

Finish är alltså en del av Malmös idrottshistoria. Även om huvudorten alltid varit Vellinge/Eskilstorp.

Anledningen till att man la delar av sin verksamhet till Malmö är lättförklarlig. Det fanns ingen friidrottsarena i hemkommunen. Under klubbens första år tränade och tävlade de aktiva på en äng in vid Öresund, Eskilstorps ängar, där man anlagt en improviserad idrottsplats. Den döptes till Kostadion och den utnyttjades minst lika mycket av traktens kreatur som av Finishmedlemmarna.

Kostadion är än i dag en kultplats för Finishs äldre medlemmar.

Först 1952 anlades friidrottsbanor med kolstybb på Vellinge ip och sen dess är verksamheten sommartid koncentrerad dit. Vellinge ip har numera allvädersbanor.

Ive Larsson, från just Eskilstorp, var en av grundarna av IK Finish, och var ordförande i 52 år. under den period man tränade i Malmö cyklade han två, tre gånger i veckan Eskilstorp—Malmö tur och retur för att övervaka träningen.

I början av 1960-talet erhöll Ive Larsson tidningen Expressens statyett Årets främste ungdomsledare. I hela Sverige. Han var den förste.

Finishs SM-medaljörer för damer

Elsie Nilsson: 2 guld i höjd (1945—1946)

Karin Mårtensson: 2 guld. 1 silver i längd (1952—1954)

Gunni Pettersson (Svensson): 2 silver och 1 brons i längd, 1 brons på 200 meter (1941—1946)

Ulla Ekdahl: 2 brons i spjut (1958—1959)

Carla Grahm: 1 brons på 80 m häck (1945)

Gertrud Jennby: 1 silver i diskus (1951)

Gun Håkansson: 1 brons i diskus (1959)

I stafett 4x100 m kom 1953 Gunni Svensson, Gunvor Johansson, Ulla Carlberg, Karin Mårtensson på silverplats

och 1948 Gunni Svensson, Alice Henriksson, Ulla Lindberg, Karin Ahltorp på bronsplats.

IK Finish är en av Skånes äldsta friidrottsföreningar, bildad 1924.

På senare tid har Vellingeklubben varit en av de klubbar i distriktet som fostrat flest landslagsaktiva. Vid senaste SM-tävlingen för seniorer hade en guldmedaljör (Nikki Anderberg), två bronsmedaljörer (Kasper Kadestål och Axel Härstedt) Finish som moderklubb. Lägg till en fjärdeplats (Filippa Sivnert) och en sjunde (Austin Hamilton). Ingen annan Skåneklubb var ens i närheten av ett sådant facit.

Det här var ingen tillfällighet. Sedan 1987 har Finishungdomar på seniorsidan i  SM tagit fyra guld, elva silver och 20 brons individuellt. De har också deltagit i 17 medaljlag i stafett.

Sju av dem har deltagit i ett svenskt seniorlandslag. Internationella höjdpunkter är Axel Härstedts tiondeplats i diskus i OS 2016 och Austin Hamiltons EM-brons på 60 m meter 2017 och hans medverkan i det lag som vann guld på 4x100 m vid JEM 2015.

Få av framgångarna i nådda i Finishdräkt, ett silver och ett brons till Axel Härstedt 2007 och brons till trestegshopparen Sebastian Ekstrand 2012.

Det har varit i Malmö AI, IK Pallas, Heleneholms IF och Spårvägens FK som medaljerna kommit.

Klubbens juniorer och ungdomar har under åren också vunnit 114 medaljer i SM-sammanhang. Och då räknat jag bara de man vunnit för Vellingeklubben.

Det är fantastiska siffror och visar på oerhört duktiga ledare och tränare under en lång period.

Men det visar också på vikten av ett brett Friidrottssverige. Talangerna finns överallt. Finish är ett av de bättre exemplen. Många i den nuvarande ledare-/tränargenerationen i Vellingeklubben har jobbat i många år och har med ålderns rätt trappat ner. Klubben har fortfarande en bred ungdomsverksamhet. Men finns förmågan att ta hand om de talanger som bevisligen lär dyka upp? Jag vet inte. Men jag vet att det är betydelsefullt att Finish finns kvar som den plantskola man är. Utan att egentligen någon gång få kredit för det.

***

Och utan att få någon ekonomisk ersättning för de utlägg man haft för att utveckla ungdomarna. Inom de stora bollsporterna får moderklubbarna en övergångssumma när den aktive tar steget upp i eliten och skriver kontrakt. Olika klausuler bestämmer sedan ersättningarna när spelaren fortsätter karriären uppåt.

I friidrott finns inga övergångsbelopp. Från en dag till en annan kan ett klubbyte ske. Det är naturligtvis svårt att för friidrotten att finna ett liknande system som de mera penningstinna bollsporterna.

Jag vet att det är utopiskt, men en idealistisk dröm finns att moderklubbarna på något sätt ekonomiskt skall kompenseras för sin grundläggande utbildning.

Som när den aktive tar sin förste medalj på ett SM i någon åldersgrupp (givetvis varierat belopp för valör och åldersgrupp), gör sin första landskamp eller når  en  medalj eller finalplats i ett internationellt mästerskap.

Speciellt svårt att konstruera ett system kan det inte vara.

***

Som sagt en utopi och en önskedröm för en som värnar om friidrottens småklubbar, de som fostrar de flesta elitaktiva. Åtminstone i Skåne.