Julönskningar och nyårsförhoppningar hör till i dessa dagar.

Och varför då inte några mellandagsfunderingar?

Jag håller mig till sportens värld ur ett malmöitiskt perspektiv.

***

Och tyvärr måste man då komma i på coronapandemin, som förlamar hela ungdomens idrottsvärld. Inga Lundaspel i handboll och basket, ingen Skånecup i fotboll, turneringar, som nu haft större betydelse eftersom det ordinarie ungdomsseriespelet varit starkt reducerat eller helt inställt.

Det blir heller inga inomhustävlingar i friidrott för ungdomar. 2020 hade ungdomarna, utanför de absolut bästa, knappast några tävlingar. Nu blir det en ny tävlingsfri vinter. Men kanske än värre en lång period utan träning. Hur många är kvar när allt öppnas igen? Friidrotten har, speciellt på pojksidan, inte råd att tappa stora grupper. Luckorna är redan enorma.

***

Självfallet har alla idrotter samma, eller i alla fall liknande, problem. Och naturligtvis är alla dessa uteblivna aktiviteter ett stort samhälls- och folkhälsoproblem.

Många undersökningar visar att svenska ungdomar rör sig allt mindre och att de aktiva inom tävlingsidrotten slutar i tidigare ålder än förut. Det finns ju också undersökningar, som visar att speciellt flickor gärna deltager i föreningarnas träningsgrupper utan att vilja tävla. Många väljer gym. Positivt i grunden.

***

I idrottens mångfacetterade värld är det omöjlig att dra definitiva slutsatser. Staten, regionerna och kommunerna inser idrottens samhällsbetydelse och har satsat oerhörda summor för att idrotten skall överleva både som skådespel och med aktiviteter på olika nivåer samt inte minst för att ungdomsidrotten skall kvarstå och utvecklas.

Men de ekonomiska hål coronan åstadkommit kompenseras bara hjälpligt av det allmännas insatser. Det kommer att tå åtskilliga år innan föreningarna kan återfå samma inkomstnivå som före corona.

Stat, regioner och kommuner kan inte fortsätta pumpa in extra pengar till idrotten.

Men när pandemin är borta, måste, exempelvis Malmö stad, underlätta för föreningarna att vid egna arrangemang dra in medel till sin verksamhet. Med de avgifter som fritidsnämnden lägger på arrangörerna är det svårt att få tävlingar att ekonomiskt ge ett plus som står i relation till den ideella insatsen.

***

Sydsvenskans utmärkta artiklar före jul visade bland annat på den ekonomiska segregationen som finns i ungdomsidrotten i Malmö.

Det var inga nyheter men betydelsefullt att stans största tidning lyfte problematiken. Genomslagskraften blir större än när en privat blogg med mellan 1 000 och 1 500 unika besökare per månad under ett antal år försökt beskriva utvecklingen inom ungdomsidrotten.

Jag återkommer i ärendet inom kort.

Det har varit en tuff säsong att vara supporter till – och till och med medlem i -- Trelleborgs FF.

Allt ordnade sig till slut med möda och marginaler. TFF spelar kvar i fotbollens Superetta.

Jag har sett ungefär hälften av seriematcherna. De halvlekar som varit bra har varit få. Det är sällan man suttit i tv-fåtöljen och varit lugn och njutit av ett tryggt och bra spel.

Staben kring laget kan naturligtvis så mycket mer fotboll än jag, men på avstånd verkade årets TFF ha en spelidé som inte fungerade. Eller så hade man inte de spelartyper som kunde omsätta idén till en effektiv fotboll.

Jag blev aldrig riktigt klok på vad TFF ville. Att man skulle hamna i den region man gjorde, syntes ganska tidigt. Detta sagt utan att vara efterklok.

***

TFF har under många år haft framgångsrika ungdomslag i de riksomfattande serierna. Jag är fullt medveten om att ha bra lag i U 21, U 19 och U 17 inte är detsamma som att det garanterar att man får fram konkurrensdugliga spelare till en trupp med kvalitet för Superettan. Men har utfallet i TFF:s fall inte varit väl klent?

I den trupp som TFF presenterar på sin hemsida var det bara Haris Brkic som har TFF som moderklubb. I ursprungstruppen fanns också Jacob Christensen, men som under året lånades ut till division 2-laget IFK Malmö. Och där blev han inte ens ordinarie men visade förvisso vid några inhopp att det finns talang. Jacob fick inte nytt kontrakt med TFF:

För en klubb med ett utfärdat ungdomsakademicertifikat  av Svensk Elitfotboll en verkar det i min värld som ett klent resultat att fostra så få spelare med kvalitet för att ingå i en 20-mannatrupp i Superettan.

Vari felet ligger har jag naturligtvis ingen aning om.

Det var bara en fundering i Juletid.

Samtidigt som jag hoppas på ett angenämare 2021 för oss TFF-supporters.

Jag slapp sitta på två stolar samtidig.

Men det var nära.

Jag är medlem i ett tiotal idrottsföreningar. Det är mitt sätt ge ett erkännande till en verksamhet jag har en känslomässig relation till eller som har en ideolog, som jag uppskattar.

Två av klubbarna är Trelleborgs FF och IFK Malmö. Tänk så nära att de hamnat i samma serie i fotboll, division 1. IFK från division 2, TFF från Superettan. Marginalerna räddade TFF i kvalet. Och mig från att sitta obekvämt på två stolar i de inbördes mötena.

***

Om det nu hade hänt hade det varit två ekonomiskt helt skilda fotbollsvärldar som mötts. Ett proffsigt TFF med klubbdirektör och ett utbyggt kansli, som sköter de dagliga sysslorna, och spelare med hyggliga kontrakt. Och inte minst fem årliga miljoner från investeringsbolaget Mellby Gård. Plus minst 126 sponsorer av olika dignitet och insats (Jag räknade på TFF:s hemsida.)

Mot detta ett IFK utan kansli och utan någon administrativ betald personal, en handfull sponsorer, en spelartrupp med minilöner (10 000 kronor/år) och där ideella krafter svarar för det mesta servicearbetet kring laget och matcher.

Det finns också en organisation för att samla in tomburkar för att fylla hålen i budgeten.

De ekonomiska skillnaderna i den svenska (och kanske än mer i den internationella) fotbollsvärlden är enorma.

De små på alla nivåer får allt svårare att göra sig gällande. Men glädjande nog kan de små med ojämna mellanrum sticka upp och glädja oss idrottsromantiker. Som i år i fotbollens Allsvenska, Mjällby och Varberg,

***

Med bra ekonomi kan man köpa sig utrymmen. På Stadionområdet i Malmö har det funnits 12 träningsplaner, mestadels för MFF och IFK, men även vintertid för övriga Malmöklubbar. Nya stadion tog fem i anspråk, MFF hyr två av dem för sin hybridplan (används den inte förvånansvärt lite?) och nu har MFF köpt och rustar upp en av konstgräsplanerna söder om Stadiongatan. För sina flick- och pojklag och sitt damlag i division 3 (nivå 5).

Kvar finns en nedsliten konstgräsplan och en gräsplan utan elljus. Utrymmen som även utnyttjas av storklubben.

Det är i denna miljö IFK Malmö, utan pengar, skall försöka etablera sig på division 1-nivå och samtidigt bygga upp en ungdomssektion för både flickor och pojkar. (Pojksidan har vuxit de senaste åren.)

IFK har funnits på området sedan 1958 och har nu stans näst bästa lag på herrsidan. Finns det någon klubb i landet på den här nivån som har sämre förutsättningar?

***

Som jag tidigare noterat: IFK Malmös situation är delvis självförvållad genom sin ryckighet i verksamheten.  Men Malmö stads politik att låta ekonomiskt starka Malmö FF bestämma villkoren på Stadionområdet gör inte tillvaron lättare.

***

Läste någonstans att Malmö FF:s damlag på kvällstid skall träna inne på Gamelstadions gräsplan, där också IFK:s herrar har tillträde en gång i veckan.

Vart skall friidrottarna ta vägen, visserligen färre med åren. Men ändå!

Heleneholm och Hästhagen är inte tillgängliga alla veckans dagar.

***

Återkommer med några funderingar kring Trelleborgs FF:s säsong.

Det var onekligen lite känslosamt, när ”Bella” Gulldén kommenterade sitt avsked från handbollslandslaget efter EM-förlusten, 25—31, mot Frankrike.

Vi som gillar spelare, de med stort L i Lirare, oavsett idrott, kommer att sakna henne. Bella har i tio år gett svensk damhandboll en ny dimension. Att ranka aktiva från olika idrotter och olika epoker är givetvis en omöjlighet,  men Isabelle Gulldén tillhör en av Sveriges främsta idrottskvinnor i ett internationellt perspektiv. Genom alla tider.

Avhoppet är naturligtvis ett stort avbräck för den nye förbundskaptenen Tomas Axnér i uppbyggnaden av ett ”nytt” landslag. Visst Bella Gulldén är inte lika bra som för några år sedan – bland annat har skottkraften avtagit – men i de stunder Sverige varit som bäst var det hon som ställde och styrde. Hon, Jamina Robers, Linn Blohm och Anna Lagerquist, i defensiven, är den kvartett som burit det svenska EM-laget.

Jag har dålig koll på de nya, unga spelarna och deras prestationer i deras klubblag. Visst finns det talang, det märktes. Strålande prestationer har dock följts av mindre bra insatser, enkla missade pass (de som på handbollsspråk kallas tekniska fel), ofta med ett baklängesmål som följd. Det är få idrotter, där en ”enkel” felpassning straffas så hårt, med ett baklängesmål direkt. Som i går, när svenskt 14—12 med chanser till både 15- och 16—12 på mindre än 30 sekunder resulterade i paussiffrorna 14—14.

Eller ta några sekvenser i början av matchen mot Montenegro, där några bortkastade bollar gav motståndarna initiativet och ett försprång som inte gick att ta in.

Det var situationer som visade vad internationell erfarenhet betyder i ett europeiskt handbollsmästerskap. Alla, nästan i alla fall, 16 slutspelslagen har kapacitet att komma på den övre halvan. Jämför med ett EM för damer i fotboll! Utan Balkan och öst är det tunt. Det är ju bara att se på resultaten i EM-kvalen för landslag och de inledande matcherna i Champions League för klubblag.

***

Sveriges insats i EM, var den godkänd? En elfteplats är naturligtvis inget att yvas över. En underkänd match (Montenegro) och en underkänd halvlek (Frankrike) men i övrigt okej utan att få med sig de viktiga marginalerna. Straffproblematiken, då? Det är psykologi. Det är inte första gången ett lag får en dålig start i en turnering och sen fortsätter det. Men med sina många utdömda straffar (speciellt i detta EM) är säkra straffläggare en viktig framgångsfaktor. Sverige hade inte detta. Givetvis ett minus.

Vad hade gemena man tippat? Mellan spel om femte/sjätteplats och tia, gissar  jag.

Så varför inte ett B?. Min skoltids betyg för godkänd med tvekan.

***

Framtiden då? Vi lär inte på lång tid få fram en spelare av Bella Gulldéns världsklass. Det gäller för Tomas Axnér att hitta ett kollektiv. Jag tycker det i EM fanns tendenser till hög kvalitetshöjning hos några av de unga mästerskapsdebutanterna. Men det behövs också att hyggliga målvakter blir stabilare på denna nivå?

Klockan 15.15 utses i Kanal 5 och D-play vinnarna i Allsvenskans Stora Pris 2020.

Vem som nu skall hitta tid till detta mellan fotbollens kvalmatcher och möten i Handbollsligan ocn inte minst damernas handbolls-EM.

Galor är inte min likör så jag kommer att ta del av resulaten via någon sajt.

För några dagar delgav på den här sidan mina val (vad de nu kan vara värda) i några kategorier. Här kommer de resterande, grundade på 104 matcher.

Årets mittfältare

Nominerade: Anders Christiansen, Malmö FF, Stefano Vecchia, Sirius. Fredrik Ulvestad, Djurgården.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Yukia Sugita, Sirius, 3) Simon Olsson, Elfsborg, 4) Fredrik Ulvestad, 5) Sebastian Larsson, AIK,

Kommentar: Anders Christiansen är ett givet val. Lite märkligt kan tyckas att hans medverkan kan vara så betydelsefull för ett mästarlag med en så uttalad bredd. Japanen Sugita var kreatören i Sirius, när laget var som bäst. Simon Olsson tog, efter en viss stagnation, ett stort steg i sin utveckling och en av många anledningar till Elfsborgs silverplats. Ulvestad, en av få som hade en jämn säsong i Djurgården. Kraven är stora på Sebastian Larsson, hos många en hackkyckling, men han gör sällan en dålig insats.

Många ytterligare kandidater: IFK Göteborgs Alhassan Yisig, Häckens Daleho Irandust (lite ojämn), Veccchia, förstås, Erdala Rakip, MFF under en period, Mjällbys David Löfquist, Norrköpings Sead Haksabanovic, i alla fall under våren.

Årets forward

Nominerade: Jesper Karlsson, Elfsborg, Christoffer Nyman, Norrköping, Ola Toivonen, Malmö FF.

Min 5-mannalista: 1) Jesper Karlsson. 2) Christoffer Nyman, 3) Moses Ogbu, Mjällby, 4) Ola Toivonen, 5) Gustaf Ludwigson, Hammarby

Kommentar: Starkt av Elfsborg att hålla säsongen ut utan en dominerande Jesper Karlsson. Vinnare av skytteligan (många straffar förstå) Christoffer Nyman måste med (?). Alla var väl imponerade av Moses Ogbu säsongsavslutning. Toivonen, handen på hjärta, lite ojämn. I en fotbollsvärld där presspelet över hela planen värderas högt är Ludwigson ovärderlig för Hammarby.

 I tankarna Isaac Kiese Thelin, Malmö FF och Astrit Selmani, Varberg, men han får i stället min röst till Årets unge spelare-

Årets unge spelare

Nominerade: Anel Ahmedhodzic, Malmö FF. Isak Bergmann Johannesson, IFK Norrköping, Astrit Selmani, Varberg.

Min 5-mannalista: 1) Astrit Selmani, 2) Tim Rönning, Elfsborg, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Anel Ahmedhodzic, 5) Eric Kahl, AIK.

Kommentar: Spelaren skall vara född senast 1997 och får inte före 2020 ha spelat 15 allsvenska matcher-

Selmanis nationella genombrott är inget annat än en sensation. 21-årige Rönnings jämna målvaktsspel var imponerande och i min rankning av försvarsspelare placerade jag (med motivering) Okumu före Anel Ahmedhodzic, så även nu. Eric Kahl var den enda i AIK:s unga försommarsatsning som höll hela spelåret och utvecklades ständigt.

Islänningen Bergmann Johannesson försvann i takt med lagets dalande form.

Det finns många andra kandidater: AIK:s Paulos Abraham, Hammarbys Aimar Sher, Häckens Patrik Wålemark, Norrköpings Pontus Almqvist

Allsvenskans stora pris – Årets MVP

Nominerade:  Anders Christiansen, Astrit Selmani, Jesper Karlsson.

Min 5-mannalista: 1) Anders Christiansen, 2) Martin Olsson, Helsingborg, 3) Pjotr Johansson, Kalmar, 4) David Löfquist, 5) Nordin Gerzic, Örebo.

Kommentar: Anders Christiansen roll i MFF oomtvistad. Men lagets viktigaste spelare är i min fotbollsvärld den som står för hög lagmoral, kontinuitet och bidrar med energi till hela laget. De flesta lag har en sådan spelare. Ett svårt val. För min del blev det som ovan..

¨

Den 13 december är det utdelning av utmärkelsen Allsvenskans Stora Pris 2020.

De tre finalisterna är uttagna av en jury av 64 personer från hela Sverige, tränare och lagkaptener samt företrädare för massmedia. Har med glädje noterat att i årets jury nu också finns representanter från de landsortstidningar som har lag i Allsvenskan. En positiv förändring. Att jobba i stort mediahus innebär par automatik inte kunskap.

***

Vem är jag att ifrågasätta 64 experter? Men jag reagerade kraftigt när jag såg att Marcus Lantz, Mjällbys succétränare, inte finns med bland de tre finalisterna som Årets tränare. Jag har alltid hävdat att man just i tränarmotiveringen måste ta hänsyn till spelarmaterialet. Att alltid ta med mästartränaren är att göra det lätt för sig. De har oftast, som detta speciella år, de bästa förutsättningarna med breda trupper

***

Årets tränare

Nominerade: Jon Dahl Tomasson, MFF, Jimmy Thelin, Elfsborg, Henrik Rydström, Sirius.

Min 5-mannalista: 1) Marcus Lantz, Mjällby, 2) Jimmy Thelin, Elfsborg, 3) Joakim Persson, Varberg, 4) Henrik Rydström, Sirius, 5) Axel Kjäll, Örebro SK.

Kommentar: Mjällby, Elfsborg och Varberg överraskade och höll säsongen ut. Det gjorde inte Sirius, där dock Rydströms spelidé gladde. Kjäll utvecklar ÖSK.

Årets målvakt

Nominerade: Oscar Jansson, Örebro, Aly Keita, Östersund, Tim Rönning, Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Tim Rönning,  2) Oscar Jansson 3) Pontus Dahlberg, Häcken, 4) Johan Dahlin, Malmö FF, 5) Aly Keita, Östersund.

Kommentar: Dahlberg och Dahlin är inte aktuella för det officiella priset eftersom de inte spelat 15 matcher.

Årets back

Nominerade:  Anel Ahmedhodzic, Malmö FF, Rasmus Lauritsen, IFK Norrköping, Johan Larsson. Elfsborg.

Min 5-mannalista: 1) Johan Larsson, 2) Rasmus Lauritsen, 3) Joseph Okumu, Elfsborg, 4) Godswill Ekpolo, Häcken, 5) Per Karlsson, AIK.

Kommentar: Oerhört många kandidater, fyra spelare/lag, 16 lag, cirka 64 spelare, mot tio, tolv målvakter och en handfull målvakter.

Konkurrerar gör Carl Johansson, Falkenberg, Pjotr Johansson, Kalmar, det finns fler och så naturligtvis Anel Ahmedhodzic, en stor talang, tveklöst. Men, handen på hjärtat, har det inte mitt i briljansen varit alltför många individuella misstag som resulterat i baklängesmål? I medias betygssättning (vilken tilltro man nu skall ha till dessa) finns faktiskt många ettor. Precis som för en målvakt är minimeringen av misstagen det viktigaste när säsongsfacit skall sättas.

Johan Larssons återkomst gav Elfsborg ökad styrka åt båda hållen. Precis som Lauritsens flytt gav samma negativa effekter för Norrköping.

Speeden och kraften hos Okumu och Ekpolo har imponerat.

AIK:s fina avslutning tillskrevs de erfarna nyförvärven med det var Per Karlsson som gav stabiliteten.

***

Återkommer med de andra nomineringarna.

Allsvenskan är slut.

Som alltid ett visst tomrum. Men avbrottet ger tid till andra intressen. Det finns mycket annat att ägna tid åt.

Nio poängs försprång skoja man inte bort. Malmö FF var bäst denna underliga pandemisäsong. När man tar del av alla sammanfattningar, där superlativerna haglar, får man intrycket att MFF krossat (eller kört över, välj själv!) allt och alla. Jag är fullt medveten om att det är summan av 30 matcher som ger en (oftast) rättvis tabell. Om man vill kan man också analysera en tabell. Som att exempelvis granska de inbördes mötena mellan topp-åtta-lagen.

Den ser ut så här:

Malmö FF                          14   5   6   3 23—17       21

Häcken                             14   5   5   4 22—16       20

Elfsborg                            14   4   8   2 22—21       20

Örebro                              14   6   2   6 19—25       20

Mjällby                              14   5   4   5 21—27      19

Hammarby                         14   5   3   5 21--23       18

Djurgården                        14   5   2   7 19—19       17

Norrköping                      14   4   4   6 18—18       16

Den här tabellen visar att MFF:s stora differens berodde på att laget klarade av lagen från den nedre halvan bättre än sina konkurrenter. MFF:s bredare trupp avgjorde. Det var bara Varberg, fem poäng, och AIK, fyra. som luggade mästarna på poäng förutom de sju ovanstående.

***

Topp-åtta-tabellen visar också att de som menar, att årets Allsvenska år sämre än på många år och bygger sin slutsats på avståndet mellan MFF och resten, är lite fel ute. Klasskillnaden mellan de främsta lagen är inte så stor. Det visar minitabellen.

Mjällbys placering även i denna tabell är minst sagt imponerande.

Sen är det kanske dags att ändra på påståendet att Häcken ofta viker ner sig mot topplagen. Det gjorde man inte i år.

***

Jag trodde att debatten naturgräs/konstgräs efter så många år var slut i Sverige. Men så är det inte i Malmö. Att sex av de åtta topplagen har konstgräs på sin hemmaarena, kan ju faktiskt bero på att alltfler allsvenska spelare är uppvuxna med konstgräs och därmed också allmänt sett blir bättre spelare.

***

En krönikör menade att Elfsborgs och Häckens Europaspelsplatser ”kändes så där” med tanke på klubbarnas insatser i dessa sammanhang tidigare. Det var länge sedan Elfsborg spelade i Europa.  Och när Häcken deltog 2018 och 2019 stötte man i sin första match på Leipzig respektive AZ Alkmaar.

Det är en klass på motstånd som Malmö FF inte varit i närheten av i sina premiäromgångar.

Och hur länge skall MFF-tränaren Jon Dahl Tomasson och hovpoeterna påminna om vilken fantastisk otur Malmö hade, när man i Europa League lottades mot spanska Granada?

Fru Fortuna och marginalerna kan inte alltid vara med Malmö FF.

***

Dagens citat, inte hämtat från en (offentlig) supportertidning:

Måtte inte MFF tappa 27 mål inför nästa säsong…

(Detta apropå att klubben kan förlora sina främsta målskyttar Isaac Kiese Thelin och Anders Christiansen.)

Sällan har jag sett två elitmatcher i handboll med så många tekniska fel som de i går.

Jag tänker på Handbollsligans HK Malmö—Lugi, 26—24, och EM-mötet för damer, Sverige—Spanien 23—23.

Det var spänningen in i det sista som räddade timmarna framför tv-skärmen. Just det ovissa med stora scenförändringar under matcherna och slutdramatiken i jämna matcher är två faktorer som gör att jag gillar handboll. Plus finessrika kombinationer med tempo, kryddade med individuella prestationer.

***

Det som förvånade mig i går var de många tekniska felen i herrmatchen. Tempot i passningsspelet var överlag lågt. Det borde innebära ett minimerat antal felpass, Speciellt Lugi drog ner på tempot, lite underligt att det unga laget inte utnyttjade sin kvickhet mera konsekvent.

***

EM-mötet höll ett helt annat tempo, som spelarna inte fullt behärskade. Därav de många bortkastade bollarna.

Det har sagts och skrivits många gånger att internationell handboll på landslagsnivå för damer är en av bästa idrotter man kan se. Sverige—Spanien var, trots tempot, ingen spelmässig höjdare men efter att ha sett några andra EM-matcher med bra kvalitet ser jag fram mot fortsättningen.

Liksom mera tempo i revanschmötet på måndag mellan Lugi och HK Malmö.

Men först: Hur skall IFK Kristianstad hantera en ny eventuell förlust mot Ystads IF i dagens Skånederby?

***

Några fler handbollsfunderingar denna söndagsförmiddag.

Jag är införstådd med svårigheterna att döma handboll med sina många närkontakter på liten yta av många spelare. Detta plus de flytande bestraffningarna mellan frikast, straff, gult kort och passivt spel eller inte. Man kan tillägga med mera.

Det som just nu irriterar mest är att det ibland i samma match blir lite hipp som happ.

Ta tröjdragningarna och försvarsspelet innanför egna målgården!

Jag medger: Ibland fattar jag inget.