Mina värsta farhågor besannades lyckligtvis inte den första slutspelsdagen, kvartsfinalerna, i handbolls-VM. Den om avgörande misstag av domarna i deras oerhört svåra uppgift. I alla fall inte i de två matcher jag såg, Danmark—Egypten och Sverige—Qatar.

Domarparen var verkligt bra. Sverigematchen var lättdömd, ojämna tillställningar tenderar att vara det. Tuffare var det dock i dramat i Danmarksmatchen. Domarna pallade för trycket.

Och vad härligt att reglerna ger möjlighet till hårdaste möjliga bestraffning vid spelförstörelse och också ett direkt rött kort de sista 30 sekunderna av en match.

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, önskar man att fotbollen hade lika tuffa regler vid alla ”maskningar” i slutskedena av matcherna.

Eller att domarna vågade använda de regler som faktiskt finns.

***

Ett straffavgörande i en match i ett internationellt mästerskap har jag aldrig upplevt. Men ack så nära. Och jag var på plats i Zagreb, EM-final 2000 mellan Sverige och Ryssland, som ledde med 15—9 i paus. En svensk upphämtning gav 24—24 vid ordinarie tid. Den första förlängningen gav 3—3, alltså 27—27. Ryssland hade 31—30 innan två svenska mål gav 32—31. Då återstod 30 sekunder. Sverige höll undan och blev Europamästare. Men ack så nära ett straffavgörande det var.

Den här finalen är ett av mina absolut starkaste idrottsminnen.

***

Sverige i semifinal!  Ja, vad skall man säga? Att utklassa så högt rankade nationer som Ryssland och Qatar visar på hög kapacitet, liksom att uddamålsvinna mot hemmanationen Egypten och kryssa mot Slovenien och Belarus.

Det är starka prestationer av ett lag, jag betonar lag, som få trodde på. Visst Palicka i målet, Jim Gottfridsson som den sammanhållande länken och den allestädes närvarande Max Darj är de viktigaste stenarna i bygget.

Måste också lägga till Jonatan Carlsbrogård. Vilken mästerskapsdebut!

När man om ett år vid Idrottsgalan skall utse Årets genombrott är han en given kandidat. Bara nu inte statuterna satt en löjlig åldersgräns. Jonathan är 25 år.

Late bloomers i idrottssammanhang giller jag. De är viktiga i den debatt om ungdomsidrott och specialisering som finns i landet. Och som alltid borde fortgå.

***

Kantspelarna har fixat många mål, varit snabba och haft hög effektivitet. De är värda sina fina betyg. Inget tvivel om den saken. Men de har fått exceptionellt fina lägen av sina lagkamrater både i kontringar och utspel. De har sällan varit trängda vid sina avslut.

***

Frankrike då? Det kan bara inte gå. Det har vi sagt och hört tidigare.

Frankrike slog Norge med fyra och det är naturligtvis bra och utklassade Portugal. Ungern är förvisso ett bra lag men fransmännen behövde två förlängningar för att vinna.

Och när man slog Island med två mål var Frankrike inte direkt missgynnat av domarparet. Om man så säger. Jag såg det mötet.

Kan detta unga Island med sin snabba handboll skärra Frankrike, så varför inte också ett Sverige med ett starkt självförtroende.

***

Ojdå, där stack visst optimismen i väg.

Det blir en späckad tv-kväll på fredag, två VM-semifinaler och i pausen mellan dem, träningsmatch i fotboll mellan IFK Malmö och Malmö FF.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              

Efter två dagars VM-uppehåll för Sveriges handbollsherrar är det dags för fest igen i kväll.

Det var väl hit, till en kvartsfinal, den optimistiska målsättningen låg. Kanske kan vara bra att ha i åminnelse om det nu går illa mot Qatar. Men varför hemfalla åt pessimistiska tankar. Det här går bra, säger jag -- med utsträckt haka.

***

Men det blir jämnt och spännande. Liksom i de tre andra mötena i kväll. Och det är det som gör mig orolig för handbollens framtid. Inte för att det blir ovisst in i det sista, det är ju det som är extrakryddan i den här sporten. Men jag är rädd för att domarna inte klarar av det.

Handbollen på den här nivån har utvecklats i hårdhet och tempo. Domarna har inte hängt med. Och frågan är om man kan begära det. Jag upprepar mig från tidigare inlägg: Det är en omöjlighet att se alla regelöverträdelser. ”Småfuffens” får man ha överseende med. Men det har blivit för många brott som fått skiftande bedömning med stor betydelse för utgången.

***

I mötet Qatar—Argentina var Martin Frändesjö kommentator. Det är en person jag lita på i handbollssammanhang med hans erfarenhet  som spelare (165 landskamper, tio internationella medaljer), elittränare  i ibland annat Stavanger och kunnig, påläst tv-expert under många år.

Jag vet inte hur många gånger Martin var oense med domarna. Okej, det är enklare att sitta i en studio och ha åsikter och ha tillgång till repriser i slowmotion. Men det blev för många tvivelaktiga domslut. Det var dock ett av världens mest erkända par som dömde.

***

Jag har sett många VM-matcher, där domsluten, i min värld, kan ha haft avgörande betydelse för utgången.

Mitt rättvisehjärta har inte alltid mått bra.

***

Jag vill ha spänning, svenskt avancemang, men framför allt att domarna inte kommer att ha en matchavgörande betydelse.

Vad skall man nu säga om 34—20 i handbollens VM-möte mot Ryssland?

Självfallet var det en näst intill perfekt genomförd match av Sverige med många toppar, främst Andreas Palicka och Jim Gottfridsson. Målvakten och mittnian är ett handbollslags viktigaste spelare.

Utan tvekan ser det intressant ut inför fortsättningen, det vill säga närmst inför kvartsfinalen. Att nå just så långt var det mest realistiska målet för det orutinerade laget. Nu vågar man kanske till och med framtidsfundera om en medaljmatch kommande söndag.

Men, det finns ju alltid detta men, …

14 måls segerdifferens skojar man inte bort mot ett – vanligtvis – europiskt topplag, men gårdagens Ryssland var sällsynt uselt och saknade allt som behövs för att lyckas i den här sporten. Jag menar att man skall ha detta i åtanke mitt i alla hyllningar.

Sen återkommer alltid frågan: Var det Sverige som gjorde Ryssland så dåligt? Ja, svarar optimisterna, nej, menar många andra, det var ett undermåligt motstånd

Sanningen ligger, som oftast, mitt emellan. Och det kan ju vara bra nog.

***

För att få maximalt underhållningsvärde i idrottens värld behövs spänning. Och tar vi handbollen som exempel också tempo.

”Förmatchen” Norge—Island 35—32 hade både spänning och tempo och vad det gällde tempo då både i löpningar i och passningar.

Av de VM-matcher jag sett var detta nordiska möte det hittills klart  bästa. En neutral handbollsintresserad njöt.

Hur står sig Sverige i ett så högt tempo över 60 minuter?

***

Vanligtvis gör den inhemska toppligan ett uppehåll under ett mästerskap. Pandemin har betytt inställda matcher och då passar man på att nu lägga in uppskjutna möten under VM-veckorna. Som i dag när HK Malmö åker till Göteborg för att ta sig an Redbergslid.

Som allmänt handbollsintesserad är jag nyfiken på hur situationen är i HK efter det nästan månadslånga uppehållet. Men inre en rad i min tidning Sydsvenskan.  Kan ni tänka er något liknande när det gäller Malmö FF, FC Rosengård eller Redhawks?

Nej, jag trodde väl det.

VM i handboll, och för den delen också EM, innebär att jag har två nationer att hålla på.

Sverige, först förstås.

Men också Island, förstås.

I går gav de båda mig två spännande timmar. Tyvärr utan det lyckliga slutet för några. Om nu någon missat det, isländsk förlust med två bollar mot Frankrike, svenskt kryss mot Slovenien.

Men både Sverige och Island har två av handbollsvärldens mest intressanta framtidslag.
Sveriges orutinerade lag har överraskat och visat många av de kvaliteter som är nödvändiga för att lyckas internationellt. Inte minst förmågan att se möjligheterna även när det ser mörkt ut. Tv-bilderna har visat ett engagemang från bänkspelarna som är en nödvändighet för ett lag att lyckas. Bara sju av 16 spelare får vara på plan samtidigt.  Några får inte spela alls och några finns till och med på läkaren.

Ingen får tjura.

Jonathan Edwardsson, Sävehofs lagkapten och min specielle favorit i den inhemska ligan, lär inte få någon speltid alls i denna turnering, men hans engagemang och glädje efter en lyckad svensk prestation visar den anda som betyder så oerhört mycket i en lång turnering. Jonathan är inte den ende svensk som blir utan speltid i detta VM. I ett mästerskap, speciellt inte i en mellanrunda, finns det inte tillfällen för sociala byten.

Jag understryker än en gång det negativa med att covid-19 ställde till det i förberedelserna. Förbundskaptenerna fick inte tillfälle att i skarpt läge testa alla de unga, speciell kanske inte Oskar Sunnefeldt, nybliven Champion League-mästare i Kiel.

***

Det bästa från kryssmötet mot Slovenien var självklart Jim Gottfridssons strålande insats. Rakryggad erkände han sin dåliga match i mötet mot Belarus och visade sen de egenskaper som gör honom till den allroundvärldsspelare han är.

***

Så detta fantastiska Island med sina cirka 350 000 invånare (något 10 000 fler än Malmö) mot ett Frankrike med över 67 miljoner bonde.

Det lag islänningarna mönstrade större delar av matchen hade en snittålder på cirka 22 år, alltså lägre än Sveriges.

Island hade alla de kvaliteter som kan bli något riktigt stort, tempo i passningar och löpningar, skyttekraft, spelintelligens och inte minst vilja. Det var imponerande.

Det spanska domarparet missade på slutet en solklar utvisning på fransmannen Porte i ett avgörande skede. Det hade kunnat bli en verklig sensation och faktiskt en svår situation för Frankrike att avancera till kvartsfinal.

***

Jag upprepar gärna: Sverige och Island har två av de intressantaste lagen/trupperna i världshandbollen.

Tänk så fel jag hade!

Och vad positivt det kan vara att vara så snett på det.

Jag tänker naturligtvis på mitt förhastade påstående att Jim Gottfridsson var oersättlig i det svenska VM-laget i handboll. Det var han ju inte alls. Tillsammans visade Felix Claar och Alfred Jönsson med bra assistans av en tredje ung, orutinerad mästerskapsdebutant, Lukas Sandell, att de kan spela på en hög nivå.

Det var imponerande att hämta in minus åtta till kryss mot en så stark nation som Belarus. Låt oss glädja oss den vunna poängen och inte gräma oss för den förlorade. Det är väl klart att Alfreds avslutande skott var en missbedömning i ett ungt övermod. Låt det stanna vid det!

Man kan väl sitta i sin tv-fåtölj ha sina mer eller mindre förnumstiga synpunkter. Min är: Med halvminuten kvar borde man bytt ut Alfred mot erfarne Jim Gottfridsson. Efterklokhet är förstås inte en positiv egenskap.

***

Jim Gottfridsson är förstås fortfarande lagets viktigaste offensive spelare. Men gårdagsmötet visade att det finns gångbara alternativ. Videoanalyser är viktiga handbollens matchförberedelser. Efter gårdagssuccén kommer de unga svenska spelarna att vara mer kartlagda än de var i går. De kommet inte att få lika stort utrymme.

Belarus hade exempelvis läst in Jim Gottfridssons långa passningar över zoner till Linus Persson, det som var så lyckosamt mot Egypten. Och som i går gav de många tekniska felen med det stora underläget som följd.

***

Den svenska insatsen i går visade tydligt på vad avsaknaden av matcher före VM och missade träningstillfällen betytt. För mer än Sverige förstås. Förbundskaptenerna har fått lita på gammalt och välkänt. Tillräcklig tid för att spela in nya konstellationer har inte funnits.

De 20 ”katastrofala” minuterna, genomklappningen, mot Belarus var kanske det mest positiva för ett lyckosamt fortsatt VM. Det finns gångbara alternativ unga sådana.

Jim Gottfridsson behöver inte känna sig oumbärlig. Han kan ersättas. Om det nu var mer än jag som trodde något annat.

Regn och rusk.

Inget bra cykelväder.

Rekommenderad isolering.

Det är en del timmar att fylla i dessa dagar.

Några kapitel i Dick Harrisons trevligt skrivna biografi om Tage Erlander och ett stort antal sidor i Fredrik Backmans finurliga Folk med ångest gav kunskap och underhållning under den sällsynt gråa tisdagen.

Men det vakna dygnet är långt.

***

Så det blev, nördigt, tre VM-matcher i handboll. De visade olika sidor av den mångsidiga handbollen med alla dess plus och minus. Det stora pluset i handboll är de många avgörandena under slutminuten. Så var det i två av ”mina” tisdagsmatcher, i den tredje kom avgörandet lite tidigare.

Vägen fram till slutet såg dock helt annorlunda ut.

***

Japan—Angola 30—29. Framtidens handboll? Snabba, kvickfotade, spänstiga spelare med ett högt passningstempo som gav härliga målgivande kombinationer. Även om försvararna hade ett bra fotarbete hann de inte med. Man slapp se bökandet och brottandet på linjen, på något sätt befriande och det underlättade också för domarna. Kanske nog så viktigt.

Man fick lite vibbar av damhandboll när den är som bäst på internationell nivå.

Känns som Angola är det bästa lag som inte kvalade in till nästa gruppspel.

Japan har visat att man kan oroa de topptippade lagen, kryss mot Kroatien och knapp förlust mot Qatar, där målvaktsspelet (Japans svaghet) avgjorde.

Det vore bra för handbollens internationella utveckling om Japan fortsätter sitt optimistiska spel och gör en bra mellanrunda. Och därmed inspirerar och framtvingar snabbare spelare och ett högre passningstempo.

***

Kroatien—Qatar 26—24, en klar kontrast, i långa stunder ”gåhandboll”, bökigt och stökigt med ideliga avblåsningar. Många kallar kroaternas sätt att spela ”smuggelhandboll”.  Det tilltalar inte mitt handbollshjärta.

***

Tyskland—Ungern 28—29, blev på något sätt ett mellanting mellan de två föregående matcherna. En fartfylld inledning, dock med mer fysisk kontakt än i mötet Japan—Angola, men på slutet blev det bökigt och svårbedömt med de tveksamma domslut som alltför ofta avgör jämna matcher. I mitt block vann rätt lag.

***

Ungerns vinst visar på att det är tufft på den europiska toppen. Schweiz och Österrike har bra lag, liksom Portugal. Balkanländernas styrka känner vi till i öst har vi Ryssland och Belarus. Och glöm inte de fyra nordiska lagen! Och så har vi Spanien, Frankrike och Tyskland.

För oss handbollsintresserade väntar ytterligare spännande dagar i tv-fåtöljen.

***

Och eftersom det viner i knutarna och regnet öser ner ser onsdagen att bli som tisdagen. Lite Erlander och Backman och sen troligen återigen tre VM-matcher.

Men man måste ju också se Joe Bidens installation.

Det är inte lätt att hinna med allt, inte ens som pensionär.

Linus Persson gjorde en otroligt bra insats i handbollsdramat i VM-segermatchen mot Egypten.

De lovord han fick från alla möjliga, och omöjliga, håll var berättigade. Inget snack om saken.

Många talar om ett internationellt genombrott för helsingborgaren. Jag är den förste att hoppas att det bli en fortsatt utveckling på den karriär som elitmässigt tog fart i HK Malmö. Men en enda toppmatch är inget internationellt genombrott. Det behövs fler toppinsatser. Inte bara i detta mästerskap utan i flera.

Som jag försynt påpekade i ett tidigare inlägg: De senaste åren har många svenska spelare gjort alldeles utmärkta mästerskapsinsatser men utan att hålla sig kvar på denna nivå. Det är därför Sveriges VM-trupp är så orutinerad i mästerskapssammanhang som den är.

För svensk handbolls framtid betyder det mycket om Linus Persson stabiliserar sig på gårdagsnivån för att sedan ta ett nytt kliv.

Samma gäller Jonathan Carlsbrogård, ännu mera orutinerad än Linus.  Jonathan har också visat att det finns en inneboende kapacitet för en lång internationell mästerskapskarriär. Felix Claar och Lukas Sandell, två andra VM-debutanter, har också visat kvalitet.

***

Många av de ”riktigt” unga har fått lite, eller ingen, speltid. Jag tror säkert att förbundskaptenen Glenn Sohlberg önskat att han kunnat matcha dem under längre perioder. Men handboll kräver stor samspelsförståelse. Pandemin har ställt till det. Före VM blev det inga matcher och färre gemensamma träningspass. Sohlberg fick använda de två inledande matcherna till att spela ihop grunduppställningarna.

Det tuffa Egyptenmötet var heller inget lämpligt tillfälle att testa de unga.

Det finns mycket att ta hänsyn till för en nytillträdd förbundskapten.

***

Rubrikernas män, Hampus Wanne, Lucas Pellas och Linus Persson, i all ära. Outstanding efter tre matcher är Jim Gottfridsson. Han kan ju allt. Man brukar poängtera att ingen är oersättlig. Det håller inte när det gäller dagens svenska handbollslandslag. Ingen kan ersätta Jim Gottfridsson.

Och inte heller Max Darj i sin nya dubbelroll. Han är inte bara en eminent försvarsspelare. Darj är även en intelligent linjespelare. Se hur hans ”spärrar” ger luckor för attackerande anfallare. Fråga bara Linus Persson!

***

Och nu ser vi fram mot en ny spännande VM-vecka. Mot en kvartsfinal.

Jag gillar handboll.

Och det är mycket av den varan för tillfället.

Jag har också under all tid poängterat svårigheterna att döma, ibland känns det som en omöjlig uppgift. Det finns så många oskrivna  gränser. Vad skall ge ett enkelt frikast, ett gult eller rött kort, en straff? Räknade för några år sedan vid en herrelitmatch i Malmö antalet gånger som domarparet blåste för en förseelse. Siffran landade på 120. Detta under 60 minuter. Och då skall man inte glömma att det fanns händelser, då det inte blev någon signal alls. Domarna hade alltså ytterligare ett antal situationer att bedöma.

Är det inte en omöjlig uppgift för domarna – förvisso två – att hitta rätt i denna djungel?

Jo, är mitt svar.

Det är naturligt att det blir fel, många fel. Tv-repriserna avslöjar många. Inte minst försvarsarbetet på och innanför målgårdslinjen. Man kan tolka det som inkonsekvens  när det blir lite hipp som happ. Samtidigt skall de två domherrana hålla koll på tröjdragningar och fasthållningar och ojusta spärrar. Med oftast tolv spelare inom ett begränsat område. Vem sa att det var lätt?

***

Ett bra försvarsarbete i handboll är grunden destruktivt. Det måste vara ojuste. Till en viss gräns.

Det accentuerades tydligt i pauskommentarerna i VM-matchen mellan Sverige och Chile. Experterna Ola Lindgren och Martin Frändesjö var eniga: För att få stopp på chilenarnas finessrika, många gånger spektakulära, sevärda och målgivande spel, måste de svenska spelarna ”låsa” motståndarna, få stopp på deras rörelser. Med andra ord, svenskarna måste bli ojustare. Men, märk. till en viss gräns: Man måste undvika utvisningar.

Taktiken lyckades. Sverige fick stopp och förvandlade 20—16 till 41—26. Det skall förstås också poängteras att chilenarna tröttnade när differensen ökade.

Men, här kommer min lilla fundering: Hur bra är det för en idrotts utveckling att ojustheter till en viss gräns gynnas framför kreativitet och finess? Så är det ofta i handboll.

Det borde inte vara så. Handbollen balanserar på farlig gräns. Ibland känner jag mig som handbollsintresserad kluven. Spelintelligens skall belönas framför destruktivitet. Snabbare försvarsfötter är en väg mot en mer sevärd handboll.

Är det bra med kanske 150 avbrott i en handbollsmatch över 60 minuter.

***

Trots mina betänkligheter ser jag fram mot den fortsatta VM-turneringen och de inhemska serieavslutningarna/slutspelen.