Såg häromdagen en notis om att PIL, paraplyorganisationen för idrotten i Lund, vill att idrotten och kulturen i stan i framtiden inte skall administreras i samma nämnd.

I Malmö finns en kultur- och en fritidsnämnd. De båda är dock underställda samma kommunalråd, Frida Trollmyr (S). Var hennes intresse finns har i idrottskretsar, speciellt i de som värnar om idrottshistoria, varit känt länge. För en tid sedan accentuerades det tydligt. Regeringen bestämde att Förintelsens museum skulle placeras i Stockholm. Malmö fick inte heller Rörelsernas museum.

Indignationen var stor inom kommunledningen, inte minst var Frida Trollmyr engagerad i intervjuer och debattinlägg: Malmö var värt ett statligt riksmuseum.

Samtidigt framkom det att Malmö skulle intensifiera ansträngningarna att försöka bli Europas kulturhuvudstad 2029.

Jag gillar engagemang och framtidstro.

Men var fanns dessa egenskaper 2017, när Malmö med Frida Trollmyr som högste politiske ansvarig monterade ner Idrottsmuseet i Baltiska hallen? IM i Malmö var initialt till och med en filial till Riksidrottsmuseet  i Stockholm.

Jag tolkar turerna kring nedläggningen som att de styrande i Malmö inte anser att idrott är tillräckligt fint för att tillhöra kultursektorn.

Jag vet att besöksfrekvensen var dålig, att brandmyndigheterna hade synpunkter och att det relativt nybyggda arkivet i källaren hade brister. Men med rätt vilja hade problemen kunnat åtgärdas. Nedläggningen var en form av uppgivenhet.

***

De dagliga öppettiderna var verkligen inte anpassade till när den stora allmänheten var ledig. De allra flesta helger var det stängt, under sommaren var det vissa månader semesterstängt. Det var inte speciellt ofta man gjorde några förändringar i utställningsmontrarna.

Hur var kontakten med föreningslivet för att få inspiration till intressanta utställningar vid exempelvis jubileum?

Ledningen gjorde ingen större PR för att locka till besök. Det var inte underligt att antalet besökare var få.

***

Det jag personligen saknar allra mest är det stora biblioteket med idrottslitteratur och det stora arkivet i källaren. Här fanns års- och jubileumsböcker från förbund, organisationer och föreningar, förbundstidskrifter och så vidare. Det var ett fantastiskt bibliotek. Med allt på en plats. Saknande man en uppgift var det bara att söka vidare i samma rum.

Mycket av detta finns nu på Stadsarkivet på Bergsgatan. För att få del av materialet måste man beställa upp det från källararkivet. Det är i sanning ingen lätt uppgift att ta reda på hur det man vill ta del av är registrerat. Jag skall inte kommentera alla problem jag stött på vid mina besök på Stadsarkivet. 

Jag saknar att själv, varsamt, söka de uppgifter jag önskar. Och den service man fick i ”Baltiskan” av muséets personal. Denna hjälp är svår att få i dag. Personalomsättningen på Stadsarkivet är stor, kunskapen om hur man hittar rätt i idrottsarkivet är begränsad.

***

I samband med nedläggandet av Idrottsmuseet var Frida Trollmyr snabb med att påpeka att i den östra foajén av Baltiska hallen skulle inrättas ett Mästarrum för Malmö. Det är påbörjat. Men vem kan ta del av del av utställningen? Inte allmänheten i alla fall. Rummet är tillgängligt vid möten i lokalen med Idrottsmuseets Vänners eller vid VIP-sammankomsterna i samband med HK Malmös matcher och några andra evenemang.

Utanför entrén till Mästarrummet har man, undanskymt, placerat Mästartavlorna, där namnen på alla skånska mästare vid OS, VM och EM finns. De är inte lätta att hitta.

***

Hela handläggningen av nedläggningen av muséet visar på ett enormt ointresse för Malmöidrottens fantastiska historia.

I Malmö är idrott inte kultur.

I helgen börjar tävlingssäsongen i fotboll.

Ja, för de 32 herrlag som finns kvar i Svenska cupen, som i det här skedet är seriespel med fyra lag per grupp.

Det har varit en strulig försäsong för många klubbar. Coronan har ställt till det. Men även många (ovanligt många?) skador har gjort att det blivit svårt att hitta rätt i den uppställning som skall vara grunden för en lyckad säsong. Jag tänker inte på Malmö FF:s självvalda policy att testa in i det sista.

Men de många skadorna, många på nyckelspelare, har de inte sin bakgrund i 2020 års komprimerade säsong med spel en bit in i december? Hårt belastade kroppar fick en vila på bara cirka en månad innan det var dags för en kort grundträningsperiod och sen träningsmatcher strax därpå.

Idrottare av alla kategorier är i behöv av viloperioder och periodisering av träningsdoserna. Svenska elitfotbollsspelare är inte vana vid ett så kort tävlingsuppehåll som det här. De har inte fått den vila och den ”långa, tråkiga” försäsong de vant sig vid.

Jag tror att de många skadorna har sina förklaringar i för kort vila och för hård belastning. Elitfotbollen är inte redo för en tävlingssäsong.

Covid 19 präglade fotbollsåret 2020 och risken är uppenbar att det blir så även 2021.

Det sägs att svensk fotboll har haft världens längsta försäsong.

Numera har den svenska elitfotbollen den kortaste.

Inget av dessa påståendena är förstås bevisade. De är ”sånt man säger”.

Men i nästa vecka sätter tävlingsåret i gång för 32 av de bästa lagen. Svenska cupens gruppspel inleds. Det gör lagen med en dryg månads träning och fyra, fem träningsmatcher. Naturligtvis är det inte fråga om toppform i mitten av februari men väl form att klara ett i många fall kapabelt motstånd för de allsvenska topplagen.

Under vinterns matcher har tränarna testat nyförvärv och talanger från egna akademien och gett dem bra med speltid. Givetvis sympatiskt och rätt. Men hur har det blivit med samspeltheten? Malmö FF:s Jon Dahl Tomasson menar att den inte är nödvändig, de intentioner man arbetar med under de många träningspassen skall sitta även utan matcher tillsammans. Likväl förklarar han ett av de många (sex på tre matcher) baklängesmålen med brist på kommunikation (och då inte den verbala).

När MFF den 21 februari tar emot Västerås SK gör man det med att lag där de elva startspelarna inte spelat tillsammans en enda hel match. Och där de alla bara har en enda 90-minutesmatch i benen.

I min enkla värld ett märkligt upplägg inför ett viktigt tävlingsmöte.

Vi talar om professionell idrott.

***

Jag har sett alla tre träningsmatcherna (2—2 både mot division 1-nykomlingen IFK Malmö och ett Kalmar FF utan några av sina främsta och mycket juniorbetonat samt 0—2 mot seriekollegan Mjällby).

Omdömena från Malmömedia har varierat. Anfallsspelet mot Kalmar (två mål av Marcus Antonsson) fick lovord, kritiserades efter matchen mot Mjällby.

Det stora problemet har dock varit defensiven, sex mål i egen bur mot mediokert motstånd i två av matcherna inger inget förtroende.

Anel Ahmedhodzic har saknats.

Är Jon Dahl Tomasson lika säker som han vill påstå?

Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?

Svensk damfotboll är skör.

Så kan man tolka det med några exempel från de senaste säsongerna. 2019 föll LB 07 från Malmö och Kungsbacka ur Allsvenskan. 2020 hade de båda klubbarna inget seriespelande seniorlag. Årsskiftets alla turer kring Kopparbergs/Göteborg visar också på en instabil grund.

”Mitt” Skurups AIF har ena säsongen ett division 1-lag, säsongen efter inget lag alls. Det finns ytterligare exempel på liknande fall.

***

Jag tycker det var bra att BK Häcken räddade damelitfotbollen i Göteborg, Som jag skrivit tidigare: Malmö FF borde räddat det som LB 07 byggt upp. Visst hörs det idealistiskt och fint att man vill bygga från grunden. Och visst MFF fick börja från den sjätte och sista nivån men med ett lag med det övervägande antalet spelare från ett topplag från division 1, Dösjöbro. Moraliskt – om det nu finns någon moral i dessa sammanhang – hade det i min värld varit mer hedervärt att rädda LB 07 och inte brandskattat Dösjöbro. Inte minst hade elitfotbollen i Skåne haft ytterligare två lag.

***

Den nystartade flicksektion i MFF vann två serier, den högsta F 15 i Skåne och en B-serie för F 14. Det är naturligtvis med tjejer med erfarenhet från andra föreningar. Nybörjare vinner aldrig en serie på denna nivå.

Numerärt var dock, glädjande nog, antal lag i närområdet inte färre i dessa åldersklasser än de senaste åren. Det är många som befarat detta när MFF värvar de bästa.

Skall bli intressant att följa utvecklingen.

***

416 för 35 mot blev röstsiffrorna vid Häckens extra årsmöte.

En av Aftonbladets profilerade krönikörer, Kristoffer Bergström, skrev att siffrorna var: Nästan belarusiska.

Jag blev förbannad när jag såg det. Han menade alltså att det kunde varit valfusk. Även om han lindar in sina tankar.

Av en anledning har jag mycket kännedom om hur BK Häcken informerat sina medlemmar och gett dem hjälp att skaffa information och få sina frågor besvarade. Klubbens handläggning har varit föredömlig.

Kristoffer Bergström har intervjuat några huvudpersoner i supporterklubben Getingarna, som var tveksamma till övertagandet till den allsvenska platsen. Det är väl i sin ordning att ifrågasätta.

Ibland får man dock uppfattningen att det är högljudda supportersamlingar som är talesmän för klubben. Det är medlemmarna. Vill supporterna få sina åsikter framförda får man naturligtvis bli medlemmar i huvudföreningen.

Antingen var uttalandena från ledingen i Getingarna inte förankrade i de djupa leden eller så är supporterna inte medlemmar i BK Häcken.

Vad vet jag?

***

En av Sydsvenskans sportkrönikörer, dom är många nu, har kommenterat händelseutvecklingen i Göteborg. Han är nöjd med att

Göteborg finns med inom damelitfotbollen och menar att Häcken blir den första etablerade herrklubb som även satsar på damerna. Han skriver: Jag räknar faktiskt inte Stockholmslagens satsningar som särskilt seriösa och medvetna.

Hur kan man sitta ett 60-tal mil från Stockholm och klassa ner tre storklubbar.

Vad är satsning? Är det att värva in närmare tio duktiga spelare från utlandet och sen dessutom ytterligare förstärka med många några av de främsta från sina seriekonkurrenter?

Storstockholm är ett starkt fäste för damfotboll, tre lag i högsta serien, tre på nivån under och ett tiotal på plattform 3.

Såg häromdagen att just i Stockholm ökar intresset stort för damfotbollen, även på seniornivå. Vad skönt det då är att det finns ett antal elitföreningar i området som kan ta hand och utveckla talangerna.

Jag menar att svensk damfotboll har mer nytta av tre allsvenska lag i Stockholm än av ett FC Rosengård i Malmö.

Vad Malmö FF:s återentré betyder får vi se om fem år.

,

Det har varit mycket handboll den senaste tiden.

Samtidigt snurrar fotbollens värvningskarusell kanske snabbare än någon gång tidigare. E¤ dagen är en spelare på väg bort, dagen därpå är hen kvar och är en nyckelspelare i laget.

Jag hänger inte med. Vem gör det?

***

Kring nyår redovisade Svensk Elitfotboll (SEF) resultatet av sin klassificering av de 32 medlemsföreningars akademier. Det är ett finare namn för ungdomssektionen. Och alla är så glada och stolta över sin verksamhet. Men i det allmänna snacket om hur man skall förstärka sin A-trupp pratas det inte speciellt ofta om att plocka upp akademitalanger dit. Och gör man det, blir det genast en diskussion om utlåning.

Litar man inte på sina akademier? Eller är de inte tillräckligt bra för att leverera spelare med kvalitet för den nivå klubben befinner sig?

Jag vet inte, bara undrar.

Fenomenet finns både i de allsvenska klubbarna och de i Superettan.

***

SEF:s certifiering har jag alltid varit kritisk till. Det finns många erinringar att göra. Jag skall inte trötta ut. Men att 2020 års etta Malmö FF (vanligtvis svåraste konkurrenten Brommapojkarna spelade 2020 i division 1 och tillhörde därför inte SEF) fortfarande får poäng för Zlatan Ibrahimovic känns ju i min värld något underligt.  Det är 20 år sedan han tillhörde MFF. Märkligt är också att en spelare med en knapp säsong i storklubben som 14-åring och sen får den inte ovanliga utvecklingen att bli riktigt bra i 20-årsåldern med spel i Superettan. Men de är MFF som får tillräkna sig certifieringspoäng. Och killen får hela liver dras med epitetet MFF-talang eller MFF-fostrad.

Nej, SEF lägg ner denna klassificeringstävling! Lägg resurserna på besök hos medlemmarna och hjälp dem med att förbättra verksamheten. Ingen är betjänt av denna rangordning.

***

Malmö FF har en framgångsrik akademi. Det är det inget att snacka om. Samtidigt är klubben priviligierad i Malmö utan elitkonkurrens och med full kontroll på idrottsgrundskolan och idrottsgymnasiet.

Detta ger till följd att de flesta av klubbens juniorer och pojklagsspelare måste finna andra föreningar om de vill fortsätta spela fotboll efter studierna. Och ofta innan de avslutat grundskola eller tagit studenten. Alla platsar inte i en smal ungdomsorganisation med ett lag/åldersklass.

***

Men en gång inne i ett MFF-omklädningsrum och du är MFF-fostrad. Om så bara för ett halvår.  Det irriterar mig och jag är inte ensam. Jag har ingång i de fotbollsrelaterade Malmöskolorna och där är man också inte helt nöjda med att beskriva alla spelarna som MFF-fostrade,

I dag var det dags igen.  Erik Anderssons flytt från Trelleborgs FF fick rubriken: Förre MFF-talangen klar för Sundsvall.

Erik spelade i pojk- och junioråldern i Wormo och Landskrona Bois, hade sen några säsonger i MFF med en enda tävlingsmatch, en i Svenska cupen.  Resten av karriären har skett i TFF.

Och vid fredagens träningsmöte MFF—IFK 2—2 var många snabba med att informera om vilka IFK-spelare som hade MFF-bakgrund.

Visst är Malmö FF en fotbollsgigant i regionen.

Men en mera nyanserad beskrivning hade varit mera trovärdig.

Så är då handbollsfesten slut.

Och om pandemin tillåtet – och om Sverige klarar kvalet – väntar ett OS senare i år och i januari 2022 – och om Sverige klarar kvalet –ett EM. Den vanvettiga handbollstävlingskarusellen snurrar året runt.

Det innebär oerhörda krav, givetvis på spelarna, men även på förbundskaptensduon Glenn Sohlberg/Martin Boquist.

När skall de utan träningsmatcher hinna ge de unga talangerna den nödvändiga internationella landslagserfarenheten?

Om jag inte minns fel var under Bengt Johanssons och Sveriges storhetstid de främsta lagen från VM och EM direktkvalificerade för nästa mästerskap. Bengt Johansson utnyttjade detta och testspelarna i träningsmatcherna var många. Och inte minst hade bänkspelarna en oerhörd rutin, några med upp mot 200 landskamper.

Denna möjlighet har inte den nye förbundskaptenen och hans assistent. De hade behövt den.

***

VM-truppen bestod av 20 spelare. Hur många av de tio spelare som lämnat återbud som är aktuella inför fortsättningen, vet jag inte. De skadade bör väl vara det. Det innebär att det finns cirka 25 aktuella spelare. Om OS-reglerna i coronatider inte ändrats blir det en svår uppgift att forma en OS-trupp. En sådan får bara innehålla 14 spelare, plus två reserver på plats, Det innebär elva utespelare. En grannlaga uppgift att hitta rätt.

VM-succén med våra nya favoriter har gett laguttagarna svåra problem, i grunden angenäma. Men när skall man få tid att i hetluft pröva de riktigt unga, de som fick minimalt med VM-speltid?

***

Några korta sammanfattningsrader.

• De danska världsstjärnorna Niklas Landin (målvakten) och Mikkel Hansen var segerorganisatörerna, Men så lite det hade behövts för en verklig storsensation. Jag hävdar att i handbollsmatcher med en differens på ett eller två bollar är det marginalerna som avgör. Det fanns tillfällen då bollarna studsade försmädligt fel för Sverige. Detta sagt utan att förringa det danska guldet. Det var rättvist.
• Danmark är VM-etta i de två senaste mästerskapen. Men i den mellanliggande EM-turneringen eliminerades laget i första gruppspelet. Så tufft blåser det på toppen i den europeiska handbollen.
• Visst fanns det domslut att ställa sig frågande till, men domarstandarden var högre, inte minst i slutomgångarna, än i de senaste mästerskapen. Jag hade i alla fall turen att slippa se någon riktigt brutal match.
• Moderklubbarna för de svenska spelarna visar på den föreningsbredd som är så viktig för starka landslag. Samtidigt är den regionala spridningen smal. Skåne och Göteborgsområdet dominerar. Sävehof och H 43 Lund hade två spelare från sina ungdomsled med 20-mannatruppen, övríga  var fördelade på en klubb var. Inte oväntat var det i Alingsås de flesta fått sitt seniorgenombrott, fyra spelare

***

Nu blir det inhemsk handboll på menyn. Det gillar jag. De matcher som spelats under VM har dock inte haft någon högre klass. Gårdagsmötet HK Malmö—Alingsås, 23—28, var helt bedrövlig. Det erkände alla inblandade. Ja, inte CMores kommentator förstås. Han, vem det nu var, ansåg det vara en bra match och när han ville få medhåll av dem han intervjuade blev det näst intill pinsamt. Väluppfostrade som handbollsspelare vanligtvis är höll de med men man såg att de villa svara något helt annat. De ville inte undergräva journalistens trovärdighet.

Det var ingen bra journalistik. Med heders CMore att ni sänder!

Vad finns att tillägga om det svenska VM-laget i handboll?

Alla lovord i tv, radio, tidningar och inte minst på sociala medier har varit berättigade och överväldigande.

Den enda nackdelen i de tre senaste matcherna har varit att det inte ens varit spännande in i slutminuterna.  Det är ju det som är handbollens extrakrydda.

Nej, ingen hybris nu, Månsson!

***

Den blivande medaljen för Sverige är den försa för herrarna i ett VM sedan silvret 2001. Det har nogsamt poängterats. Men Sverige har inte varit utan pallplaceringar i 20 långa år. Silver i OS 2012, EM-guld 2002 och EM-silver 2018. I ett EM är vägen till medalj väl så tuff som i ett VM i denna europeiskt dominerande sport.

Övriga världen visar vid olika mästerskap att det finns potential i några länder från andra kontinenter för att på allvar ta upp konkurrensen mot Europa. Men ingen har lyckats att ta det sista stabila steget. Egypten är väl närmast. Argentina och Brasilien visade i VM att det finns potential. Japan, var ojämnt, men hade i några matcher, även mot hyfsat motstånd, intentioner som definitivt kan berika handbollen.

***

Glen Solberg och Martin Boquist skall givetvis ha de bästa lovorden för sitt sätt att få truppen att fungera. Tv-bilderna har förmedlat en grupp i harmoni. Det har varit äkta glädje i alla uppsträckta händer och omfamningar. En smittande glädje.

Solberg/Boquist stressades aldrig till att börja laborera med en massa olika uppställningar trots de kaotiska förberedelserna. De satsade på en grunduppställning och hade ersättarna/alternativen klara.

Semifinalen mot Frankrike visade att det var rätt väg. Sett över 60 minuter var gårdagsmötet den bästa (Hittills! Hoppas jag. Förväntningarna stiger.) insatsen. Det skedde med det jag vill kalla grunduppställningen.

Som jag sagt tidigare: Mästerskap ger oftast inte tillfälle för social coachning. Hur gärna jag än hade velat se mer av Alfred Jönsson, Jonathan Edvardsson, Oskar Sunnefeldt och Jack Thurin, en kvartett som kommer att utmana om mer speltid

***

Av de nya har Jonathan Carlsbogård fått mycket speltid och ett internationellt genombrott på landslagsnivå. Han spelar i Bundesliga och är van vid den tuffa atmosfären i världens bästa liga.

Eslövsgrabben Lukas Sandell med spel i Norge och Danmark är kanske därför den som överraskat mest. Han har fått stort förtroende i båda riktningarna och klarat det ypperligt.

Uttagningen av honom visar på förbundskaptenernas fina scouting.

Men också, paradoxalt, hur svårt det kan vara att få speltid och erfarenhet i ett svenskt elitlag. Under säsongerna i Ystad fick Lukas stå tillbaka för världsspelaren Kim Andersson. Trots att hans inhopp oftast var strålande,

En grundserie över ett 30-tal matcher, följd av ett slutspel, ger tillfällen för att låta unga talanger få bra med utvecklande speltid. Många svenska klubbar är bra på att ge sina unga spelare speltid, även i pressade lägen, andra betydligt sämre.

Jag tror det finns fler Lukas Sandell i Handbollsligan.

***

Morgondagens final då? Inför Frankrikematchen skrev jag: Det kan bara inte gå.

Men det gick.

Men Frankrike hade förstås ingen Mikkel Hansen och ingen Niklas Landin, målvakten. Och dessa är inte ensamma som storspelare.

Men vi – nu är vi vi – har ett lag med toppar och inte minst moral.

***

Och deppa inte om det blir silver.

Tacka för drygt 14 dagars storstilad idrottsunderhållning.