SM-slutspelet i handboll för herrar inleddes med en skräll.

Så är det naturligtvis när suveräna grundserieettan Sävehof förlorar hemma mot åttan Lugi. Samtidigt har unga och orutinerade Lugi under säsongen visat att man i de inbördes mötena mot topplagen varit väl så bra mot dem som mot lagen från neder halvan. Det blev förstås noll poäng mot Ystads IF och just Sävehof men fyra mot HK Malmö och tre mot både Kristianstad och Skövde samt två mot Alingsås. Ju bättre motstånd desto bättre Lugi. Unga lag karaktäriseras ofta av ojämnhet. Lugi av 2021/22 är ett utmärkt exempel. I ett framtidsperspektiv har Lugi, tillsammans med Sävehof, den intressantaste och mest utvecklingsbara truppen.

Sävehof är i dessa dagar lidande av sina framgångar. Laget är slitet. Förutom 26 grundseriematcher har laget spelat nio matcher i Svenska cupen (som man vann) och tio matcher i European League, som laget klarade så bra att man kvalificerade sig till slutspelet och inom tidsramen för kvartsfinalmötena mot Lugi har Sävehof två matcher mot Schaffenhausen från Schweiz.

Det har varit en tung belastning på några nyckelspelare, som också haft landslagsuppdrag för Sverige, Norge och Färöarna. De långvariga skadorna på Olle Ek och Gzim Salihi märks nu mer i slutspelet än i serielunken.

Det öppnar vägen för att Lugi kan komma med fler överraskningar.  Och som en följd även andra överraskande resultat.

De här funderingarna borde jag haft innan jag tippade att Sävehof skall försvara sitt SM-guld i en prestigeladdad tävling veteranvänner emellan.

***

Återkommer i morgon med funderingar om grundserien och kommande slutspelsmatchder.

Jag tillbringade några timmar både i lördags och söndags i den uppfräschade Heleneholmshallen i Malmö.

Det var angenäma timmar. Att vara åskådare till ungdomsidrott är alltid upplyftande. Den här gången var det steg 4 i ungdoms-SM i basket, sista omgången före Final Four i Uppsala i mitten av maj. Det var full rulle båda dagarna. Samtidigt avgjordes några matcher i den relativt nybyggda Hästhagehallen. Malmö har på kort tid fått två fina basketanpassade hallar. Det är Malbas, en av stans bredaste ungdomsföreningar, värda. Men precis som i många andra idrotter, ute som inne, räcker utrymmena inte till. Malbas har köer till sina träningsgrupper.

Det gick bra för Malbas i helgen. Runt om i landet avgjordes steg 4 i tre åldersklasser per kön. I de sex tävlingsklasserna, U 15, U 16 och U 17, kvalificerade sig tre Malbaslag för en resa till Uppsala, pojkar U 15 och U 17 samt flickor U 15. Det är bara Alvik med fem finalklara lag som har fler. Fryshuset har också tre kvar.

Lobas från Lomma har sitt pojklag 16 kvar i en idrott där Stockholmsregionen dominerar ungdomssidan och där Malbas är den främste utmanaren.

SM i U 19 har ett annat upplägg och i helgen kvalificerade sig Malbas herrjuniorer till kvartsfinal med kapacitet, enligt expertisen, att avancera långt,

***

Samtidigt med basketen spelades steg 4 i handbollen USM för pojkar 16 i Baltiska hallen, arrangerat av HK Malmö, en annan stark Malmöklubb med en växande ungdomsavdelning.

Jag hade planer på ett besök i Baltiskan, men blod är tjockare än vatten och dessutom är VM i friidrott och semifinaler i cupfotboll tuffa konkurrenter, så det blev ingen promenad till handbollen.

***

I Sverige, och speciellt i Skåne, är handbollen på ungdomssidan betydligt bredare än basketen. Till finalspelet, detta också i Uppsala i början av maj, får åtta lag åka. Av dessa åtta i P 16 kommer två från Skåne, Lödde Vikings och H 43, Lund. Lödde tog för en tid sedan steget upp till tvåan, nivå 3, där H 43 återfinns. Med hopp att genom en tuff kvalväg ta steget upp senare i vår. Finalförlusten mot Lågan i lördags smärtade mitt H 43-hjärta en hel del. Men jag gratulerar givetvis Lågantränaren Christian Lindvall till platsen i ettan.

Det är inte bara elitklubbar som hävdar sig på hög nivå i USM.

***

Åter till USM-handbollen ock Lödde Vikings. 14-årsgrupperna har den här säsongen haft ett annat system för att utkristallisera sina åtta finallag. Inga lag har eliminerats på vägen, men lagen har efter sina resultat nivågrupperats. F 14 spelade i helgen sitt sista steg för att få åka till Uppsala. Tre Skåneklubbar fixade biljett, elitklubben H 65 Höör, denna unika förening Lödde och så HK Malmös samarbetsklubb Ljunghusen.

***

Ungdomsidrott är fascinerande: De små kan utmana de etablerade.

Nyhetsbedömning är svårt.

I dag har Sydsvenskan ”gömt”, i mitt tycke, dygnets intressantaste Malmönyhet på nätet. Inte ett ord i papperstidningen, varken på Malmösidorna eller på Sporten, om  kommunstyrelsen beslutar att riva den norra läktaren på Stadion, den gamla från 1958 med ombyggnaden av just norra läktaren inför fotbolls-EM 1992. På den frigjorda ytan ut mot Pildammarna skall man bland annat bygga en så kallad Multihall, främst för fotboll men även för andra idrotter och evenemang. Om allt går som det skall, planeras l denna del av ombyggnaden vara klar någon gång kring årsskiftet 2026/2027.

Kring förslaget finns reservationer och ändringsförslag, som kommunfullmäktige skall ta hänsyn till före det slutliga beslutet.

En punkt i kommunstyrelsens beslut reagerade jag starkt på:  Malmö ska skriva en avsiktsförklaring med MFF kopplat till multihallen.

Mot denna skrivning reserverade sig både V och SD. En hall som bekostas av kommunen måste just kommunen ha kontroll över. Jag upprepar vad jag skrev på denna bloggplats den 7 mars: Malmö FF är stans i särklass främsta idrottsliga varumärke men det samlade föreningslivet är viktigare och större. MFF:s dominans över nyttjande av Stadionytorna hämmar utvecklingen för många andra aktörer. Det får inte bli mer.

De politiska ideologerna i V och SD ligger allmänt sett långt från mitt sätt att se på samhället men i detta fall stödjer jag deras reservationer fullt ut.

Jag ser fram mot beslutet i kommunfullmäktige.

I helgen hade 15- och 16-åringarna sina SM-tävlingar i inomhusfriidrott i Göteborg.

Det är en viktig ålder. Hur många av ungdomarna från de många och oftast stora friidrottsskolorna har föreningarna lockats bibehålla? För oss som gillar att ungdomarna är kvar inom idrotten – gäller alla idrotter – och dessutom tävlar i mellantonåren är detta en intressant frågeställning.

Det tävlades i 40 grenar. I dessa gjorde skånska grabbar 34 starter (observera inte antal deltagare) och tjejerna 47. Könsfördelningen se ut så i Friidrottssverige i åldersgrupperna 20 år och under. Det är fler tjejer än killar som tävlar i friidrott.

I min värld – med minnen från lång tid tillbaka – är 81 starter, fördelad på, generöst räknat, cirka 50 olika aktiva en låg, oroväckande siffra. I åtta av de 40 grenarna fanns ingen skånsk startande.

Drar man ner det på lokal nivå, till Malmö, ser det inte speciellt bra ut. I 22 grenar var ingen Malmöförening representerad. Och likväl – och nu är jag subjektiv glad – gjorde min klubb Heleneholms IF tio starter, förvisso långt från några bättre placeringar men att vara med och synas är nog så viktigt för framtiden. Det var bara IFK Helsingborg, 19 starter, och Malmö AI, 17, som gjorde fler starter.

Jämfört med SM för seniorer och juniorer hade nu i USM även Björnstorps IF, Ängelholms IF, Sjöboklubben Atlet och Simrishamns AIF representanter. 12 skånska klubbar är ett steg i rätt riktning.

***

Medaljer är en injektion både individen och klubben. Inte minst då för de mindre föreningarna. Sex Skåneföreningar reste hem från Göteborg med 17 medaljer-.

Malmö AI      2—5—2

Eslövs AI        2—0—0

Ystads IF        0—2—0

IFK Hbg          0—2—0

Björnstorp     0—1—0

IFK Lund        0—0—1

***

Hur är då det totala hälsotillståndet för skånsk friidrott, baserat på tre helgers SM-tävlande från seniorer till 15-åringar i sex ålderskategorier?

Mitt svar är: Ihålligt.

I helgen avgjordes SM för juniorer i friidrott inomhus.

Arrangör var Skellefteå. Det är långt dit från Skåne, trupperna här nere ifrån blev därför av ekonomiska skäl starkt reducerade. I vissa klubbkretsar är missnöjet – alltid – stort, när ett mästerskap inte är nästgårds. Men i ett levande Friidrottssverige måste hela landet involveras. SM av olika dignitet måste ske i norr som i söder.  Skellefteå kommun har investerat miljoner i en friidrottshall. Det är klart att man skall få arrangera ett svenskt mästerskap. Ett SM, i vilken idrott det än är, inspirerar både lokalt och regionalt.

Ett undantag från den geografiska spridningen är dock berättigad i friidrott. Stafetterna skall avgöras där föreningarna från Stockholms- och Göteborgsregionen har nära till det. Det är lag härifrån som ger ett acceptabelt antal deltagande lag. Få klubbar från Norrland kommer till start vid ett stafett-SM. Tyvärr är de skånska lagen också få. Speciellt med tanke på Skånes befolkningsmässiga storlek.

***

Åter till Skellefteå!

Skåne kon hem med 18 medaljer, 5 – 7—6. Av 177, det blev ingen tävling på 1 500 meter för kvinnor 22. Kan man begära mer än tio procent av medaljerna? Det är ju Skånes andel av den svenska befolkningen. Jag tycker det, med tanke på att just Stockholm och Göteborg har en procentuellt bättre utdelning på alla friidrottens SM.

***

Vid senior-SM hade Skåne tre medaljklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg och IFK Lund, det är distriktets tre främsta föreningar.

Malmö AI:s tog åtta medaljer denna helg, 1—5---2, IFK Lund fyra, 1—2—1 och IFK Helsingborg tre, alla guld.

I JSM tillkom Klippans FK med två brons och Eslövs AI med ett brons. Två klubbar som alltid har en stabil ungdomsverksamhet.

Även Höörs IS, Åhus FK och Ystads IF var representerade, ytterligare tre klubbar som numera berikar den skånska friidrotten.

***

Jag har alltid i mina friidrottsfunderingar framfört vikten av att det finns aktiva föreningar i de mindre orterna. Det stora föredömet har varit Vellingeklubben IK Finish. Som för övrigt hade före detta medlemmar på medaljpallen både vid senior- som junior-SM.

I Skellefteå var det en annan klubb som utmärkte sig. En guld- och en bronsmedaljör hade Lomma FIK som moderklubb. De tävlade för MAI.

***

I Skellefteå tävlade man i 22-, 19- och 17-årslklasserna, kommande helg har 15- och 16-åringarna sina mästerskap i Göteborg.

Att skriva om Malmö FF är I Malmö minerad mark.

Även om kritiken – som i detta fall – inte är riktad mot MFF, stans i särklass bästa idrottsliga varumärke. Mina funderingar riktar sig mot Malmö stad, som gett storklubben med sina förhållandevis enorma ekonomiska resurser rätt att köpa eller hyra de flesta fotbollsutrymmena på Stadionområdet.

MFF har talat för sin sak. Malmö stad har uppfyllt önskemålen.

****

Att nya Stadion byggdes på området var en självklarhet. Sen har MFF fått hyra två av tre naturgräsplaner norr om Stadiongatan och där anlagt en plan med så kallat hybridgräsunderlag. (Som jag med min bostad i närheten passerar ofta och faktiskt förundras över hur lite ytan används.) Det senaste är att MFF nu köpt och rustat upp även plan 10, en av två kvarvarande konstgräsplaner söder om Stadiongatan. MFF disponerar även den enda återstående konstgräsplanen, nian, och under sommarhalvåret naturgräset på plan 7. De två sistnämnda planerna är dock även träningsplats för IFK Malmös seniorlag och de två äldsta ungdomslagen. Under seriesäsongen har IFK:s A-lag även en gång/vecka möjlighet att träna på sin matcharena, Stadion från 1958.

****

Sedan just 1958 har Stadionområde varit den huvudsakliga hemvisten för MFF och IFK. Med tillgång med som mest tio träningsplaner var problemen få men i takt med att antalet planer reducerats har träningstider blivit en bristvara.

IFK har under lång tid haft en svajig verksamhet, A-laget har spelat i division 4, nivå 6, ungdomslagen har varit få, några säsonger under fem till antalet. Att det blev just IFK:s ungdomslag som utlokaliserades till Kroksbäck finns egentligen inget att erinra om. Nackdelarna är förstås många, att ha verksamhet på flera platser gör logistiken svår. Dessutom finns det stundtals stora störningsmoment på Kroksbäck. Det gör det stundtals runt om på och vid idrottsanläggningar i Malmö.

****

Planbristen på Stadionområdet accentuerades än mer när en ny aktör trädde in i handlingarna, Malmö FF:s återupptagna sektion för damer och flickor. Det var aldrig tal om att delar av den verksamheten skulle utlokaliseras. Inför förra säsongen innebar detta att IFK:s herrlag, då åter Malmötvåa och i division 1, fick dela träningsplan med flicklag från MFF och inte kunde träna på helplan mer än någon enstaka gång före seriestarten.

I år har IFK ökat antal träningstillfällen för att försöka ta ytterligare steg upp i elitfotbollen. För att få möjlighet till detta och samtidigt få tillgång till full plan har seniorerna fått träningstider som få lag på den här nivån accepterat. Vid många av passen delar man fortfarande plan med ungdomslag från MFF.

****

Jag vill än en gång understryka att inlägget inte är riktat mot Malmö FF utan mot olika instanser inom Malmö stad som möjliggjort denna sneda konkurrenssituation. IFK Malmö är både nu och historiskt sett stans näst bästa fotbollsklubb.

Jag vill också poängtera att ingen i IFK Malmö FK:s styrelse på något sätt påverkat mig i detta blogginlägg.

För säkerhets skull vill jag meddela att jag är medlem i IFK Malmö FK, varit anställd i IFK (1978—1980) och varit styrelseledamot.

****

När jag ännu är igång: Några ord om IFK:s ungdomssektion. Den är bättre än på många år. Två spelare från ungdomsleden har i år fått A-lagskontrakt. Det är cirka 15 år sedan det senast hände. Fler kan bli aktuella den här säsongen.

IFK har nu lag i alla pojkgrupper från U 19 till och med U 9 och har fyra fotbollsskolor med både flickor och pojkar.

Inspiratör i för denna växande verksamhet är den förre A-lagsspelaren Osman Sudic.

Det är ett kärvt läge för Malmö Redhawks i SHL, herrarnas högsta serie i ishockey.

Gårdagsförlusten, 3—0 till Timrå, i Malmö arena var smärtsam. Analyserna spretade både bland tränare, spelare, journalister och inte minst bland alla ”experter” på sociala medier. Ja, bland de sistnämnda var åsikterna förstås ganska så likstämmiga: Allt var uselt!

Jag har sett några matcher nu. Erkänner utan omsvep att jag är ganska okunnig i ishockeyns finesser. Men jag vill det skall gå bra för Redhawks och då inte minst för Percy Nilssons skull. Han, byggherren, förtjänar SHL-hockey i sin fina gåva till regionen och dess nöjesliv.

De insatser jag på sistone sett av Malmölaget har visat att lagets placering i serien är vad prestationerna visat. Bristerna är uppenbara, även för ett ovant hockeyöga. Jag medger att jag generaliserar, men det finns för många osnabba spelare och alltför många passningar ”sitter inte på bladet”. Snabba, vägvinnande kombinationer är få, beroende både på dålig kvalitet hos passningsläggaren och dålig teknik hos mottagaren. Vi pratat elitidrott, där alltför många brister ger tuffa negativa effekter.

Det här är min amatöranalys över varför Malmö Redhawks hamnat i detta utsatta läge.

Många efterlyser mer vilja i laget. I en serie över 52 matcher ger skicklighet betydligt större utdelning än all vilja i världen.

Malmös många gånger primitiva offensiv beror i stor utsträckning på bristande kreativitet. Man litar mer på slumpens skördar än på egen konstruktivitet.

I all dysterhet resultatmässigt från gårdagen måste man addera den klena åskådarsiffran. 3 969 personer på plats vid Redhawks viktigaste match på länge måste också oroa de bestämmande.

Hur skall man bedöma 43 starter i förhållande till 333?

Och 12 medaljer av 78 möjliga?

I helgen avgjorde SM i friidrott inomhus. De skånska klubbarna kom hem med 12 medaljer, fyra guld, fem silver och tre brons. Man tävlade om 78 medaljer.

Det är faktiskt den bästa utdelningen sedan 2018, då 14 pallplatser.

Sen dess

2019              8

2020              7

2021              11

2022              12

I en trängd idrott, seniorfriidrotten är det i Skåne, är detta en lovande tendens. Låt vara att ett innemästerskap inte ger en helhetsbild av hälsotillståndet.

Det var främst IFK Helsingborgs fem medaljer (2, 3, 0) som, bidog till den hyggliga utdelningen. Malmö AI var som vanligt bäst i de här sammanhang, sex medaljer, två av vardera valören.

Den tolfte medaljören hemförde IFK Lund, ett brons.

De här tre medaljklubbarna är Skånes tre främsta, när det gäller arenafriidrott. Och även de som hade störst representation i SM, låt vara att IFK Lund denna gång bara hade bronstjejen i höjd Matilda Nilsson med. MAI hade 23 starter, IFK Helsingborg 16.

Det blir 40 starter av de ” tre stora”. Och då kommer det som oroar mitt skånska ”breddfriidrottshjärta”. Endast tre ytterligare föreningar var representerade, Eslövs AI, Höörs IS och Klippans FK. All heder åt dem. Men visst borde ett distrikt med 1,3 miljoner invånare ha fler deltagare än 43 från sex klubbar. Tävlingen avgjordes ju nästgårds, i Växjö.

Stockholm, 106 starter, och Göteborg, 74, dominerar startlistorna och medaljligan.

Det byggs fler friidrottshallar i Sverige. Det märks, klubbar från övriga Sverige (alltså utanför Stockholm, Skåne och Göteborg) fick fler medaljörer än tidigare och. ännu viktigare, de gjorde närmare 140 starter.

Svensk friidrott behöver bli bredare.

Var årets ISM en vändpunkt?