Det blev ingen lyckad helg för de skånska herrjuniorlagen i sista kvalsteget till SM-finalspelet.

Sju lag var kvar i steg 4. Det är bra breddmässigt och på sikt kanske viktigast i min filosofi om ungdomsidrott: Med bredden mot toppen.

Klarade sista kvalhindret gjorde IFK Kristianstad. Inget av de övriga lagen, Åhus, Lödde, Ystads IF, HK Malmö, Lugi eller H 43 Lund var riktigt nära.

Sju av de åtta finallagens seniorer spelar i Handbollsligan. Undantaget är Halmstad HF, en samlingsklubb för ungdomsverksamheten i stan, och ett försök att genom bra ungdomsrekrytering åter få ett elitlag, då i Drotts dräkt.

***

Skåne kommer i finalerna i maj i Uppsala att vara representerade av 14 lag från sju klubbar:

Lugi 4, Lödde 3, YIF 2, IFK Kristianstad 2, Ankaret 1, OV Helsingborg 1 och H 43 1.

***

Flest finallag har Önnered, en kommande maktfaktor i svensk handboll med elitlag för båda könen och en bred ungdomssektion, med fem, följt av Lugi med fyra och Lödde, Sävehof, Skånela och Alingsås med tre vardera.

***

Det är just i Skåne och Göteborgsregionen som handbollen är störst både numerärt och kvalitetmässigt. Skåne 14 lag, Storgöteborg 16 och Storstockholm 8 ger sammantaget 38 lag. 48 lag finns i finalerna. Endast 10 kommer utanför de tre stora regionerna.

Handbollssverige har många vita fläckar.

Handbollsligan är slutspelad.

Med en förväntad sluttabell.

Nu är jag förstås lite ”kagig”. För en gångs skull hittade jag någorlunda rätt i mina septemberspekulationer, hade helt rätt på Ystads IF (3), Hammarby (4), Skövde (5), HK Malmö (9), Hallby (10) och Önnered (11). Tippade Sävehof etta före Kristianstad, blev tvärtom. Hade Alingsås som sjua, blev femma, och Guif som åtta, kom sjua. OV (12) och RIK (13 fick båda en placering sämre i facit.

Inom felmarginalerna?

***

Nåväl, jag hade två rejäla fel.  Främst naturligtvis Aranäs slutspelsplats. Efter säsonger av kval blev det till och med slutspel för den gedigna Kungsbackaklubben.  Aranäs blev under de år USM-slutspelen avgjordes i Malmö något av en favoritklubb, alltid många finallag och alltid stöttade av positiva supportar. En välförtjänt seniorframgång för en klubb som fostrat många elitspelare.

***

Lugi negativa kvalplats såg jag inte i höstas, hade laget som sexa. Nu försvinner Fredrik Olsson och Casper Käll till den utländska proffsvärlden, Christoffer Schnell till HK Malmö. Theo Übelacker, med alla sina huvudskador, är förmodligen ett osäkert framtidskort. Dessa fyra har varit de bärande spelarna under säsongen. Med sin krånglande ekonomi blir det tufft de kommande åren för Lugi. En strålande ungdomsverksamhet är en bra grund men inte tillräcklig för att få ett starkt elitlag.

Ekonomiskt är det tufft för Lundahandbollen. Glöm inte att H 43 seniordel gick i konkurs 2014.

***

Kvalet till Handbollsligan klarar ligalagen oftast utan större besvär. Har svårt att se Önnered förlora mot Kungälv eller Lugi mot Skånela. De ovissaste mötena är av naturliga skäl, bästa laget från Allsvenskan mot sämsta från Handbollsligan. Karlskrona mot OV blir nog en rysare.

***

Amo från Alstermo byter plats i Handbollsligan mot mesta mästarna Redbergslid. Kontasteranas klubbar i svensk elithandboll. Uppstickare piggar alltid upp.

Men högsta serien utan RIK känns tomt, liksom en hockeyliga utan Brynäs.

RIK:s regress är till en del självförvållad men en klubb utan någon fast förankring för matcher och träning jobbar i motvind. Det har Göteborgsklubben gjort ett antal år.

***

Slutspelet då?

Att tättrion, Kristianstad, Sävehof, Ystads IF, når semifinal tvivlar jag inte på. Aranäs, Guif och Skövde räcker inte till över fem matcher.

Hammarby—Alingsås är ovissare. Mikael Franzén, tränaren, har en förmåga att få sitt Alingsås att komma i form lagom till slutspel, har också imponerat i sitt Europaspel.

Samtidigt har Hammarby visat en stabil form på hög nivå. Det är få lag som matchar IFK

Kristianstad över två matcher som Hammarby gjorde i dubbelmötet i svenska cupens finaler.

Så det får bli:

Kristianstad—Hammarby och Sävehof—Ystads IF.

Intressant blir hur pass Sävehofs nyckelspelare blivit kuranta och kommit i matchform inför ett tätt matchande.

I YIF har Oscar Carlén låtit i stort alla spelare få speltid, även i skarpt läge för de unga både i ligan och i Europaspelet. YIF är förberett för ett långt slutspel.

Och förvarar SM-guldet i en final mot IFK Kristianstad.

Här kommer del 2 av mina allsvenska funderingar.

Jag har en känsla av att glappet mellan den absoluta toppen och låt oss säga de sex sämsta lagen är större än tidigare. Vilket inte innebär att det inte kommer att bli en hel del överraskningar på vägen.  Det som är kryddorna i en lång serie.

Nu kör vi!

9) IFK Göteborg. Röriga Blåvitt. Finns det någon klubb på denna nivå som under den senaste tioårsperioden ändrat filosofi så många gånger som IFK? Det finns spets – lite ålderdomlig? – och ung talang men vilken tränare skall få till en fungerande harmoni?

10) Mjällby AIF. Kunde lika gärna ha placerat Blekinges idrottsstolthet som sjua/åtta. Har mist profiler år efter år men hittar alltid ersättare ute i vida världen eller i närområdet. Förbluffande många spelare kommer från distriktets småklubbar. Betänk att Blekinge bara har 160 000 innevånare, hälften av Malmö.

11) IK Sirius. På denna nivå placerar sig Uppsalalaget nästan alltid. Där befinner man sig i den ekonomiska hierarkin. Säljer – tvingas? – årligen några av sina bästa men har svårt att ersätta med högre kvalitet. Tredje tränaren på tre år är inget plus. Min specielle favorit japanen Sugita har lämnat laget,

12) Halmstads BK. Måste lita på verkligt duktige målvakten Malkolm Nilsson Säfqvist och rutinerade innerbacksparet Andreas Johnsson/Joseph Baffo. Truppen ser jämnstruken ut. Framåt finns trycket på nye Viktor Granath, Superettans skyttevinnare 2022 från Västerås SK.

13) Degerfors IF. Ingen trupp som imponerar. Det gör sällan Degerfors. Tre tunga förluster kommer att bli kännbara. Kanske ett önsketips att laget slipper kval. Men har man läst Erik Bengtssons Heja, röda vita laget finns Degerfors för alltid i mitt romantiska fotbollshjärta.

14) Varbergs Bois. Kan det gå en fjärde gång för Joakim Perssons lag?  Till kval i alla fall och tack vare tränarens taktiska förmåga. Att Robert Simovic försvunnit utomlands kommer påverka spelet. Hans tuffa huvudspel har varit ett starkt offensivt vapen.

15) IFK Värnamo. Kan man ersätta Marcus Antonssons många mål? Hoppet står till Gustav Engvall, åter i svensk fotboll. Jag tror det är viktigt att Jonas Thern får en , när han återvänder till sin moderklubb. Erkänner oförbehållsamt att min kännedom IFK Värnamo inte är speciellt stor.

16) Brommapojkarna. Med BP-fostrade spelare i internationella höga ligor och uppemot ett lag i de allsvenska konkurrenterna är det väl för mycket att tro att BP:s sejour denna gång skall bli mer än ettårig. Nyförvärven har allsvensk erfarenhet men inget av dem har gjort några större, långvariga avtryck i högsta serien.

Det tillhör traditionerna att tippa utgången i herrarnas allsvenska i fotboll.

Ett i sig omöjligt uppdrag. När jag sitter här på onsdagen och funderar kommer bekräftelser på att Kalmar FF och Värnamo förstärkt sina trupper och fler förändringar lär ske, inte minst under sommarfönstret.

Men fram med hakan!

1) BK Häcken. Titelförsvarare med nästan intakt trupp med en perfekt åldersfördelning. Seriens bästa mittfält och en av många underskattad bredd. Laget har imponerat i cupspelet med en snabbhet som kommer att sätta många försvar i stora bekymmer. Frågetecken:  Hur tål man dubbelbelastningen med Europaspel?

2) Djurgårdens IF. Fjorårstvåan har breddat en redan bred trupp med hög kvalitet och framtid. Ett minus är de fyra alltid ovissa derbymötena mot AIK och Hammarby. Klarade Europa och Allsvenskan helt okej i fjor. Och nu är truppen ännu starkare.

3) Malmö FF. Givetvis en guldkandidat, men känns inte skadesituationen och åldersstrukturen väldigt lika förra säsongens? Nye tränaren Henrik Rydström lyckades från låga förväntningar med Sirius och Kalmar. I MFF är kraven enorma. Positiv utveckling är inte tillräcklig nu. Det behövs guld.

4) Hammarby IF. Svåra tapp, Bojanic, Ludwigson, Jeahze främst, ersätter man inte lättvindigt men många unga trycker på. I Besara och Tesfaldet Tekie, en av årets intressantaste hemvändare, har Hammarby två mittfältare av högsta klass.

5) IF Elfsborg. En outsider till en av de fyra medaljlagen. Bra ännu fräscha återvändare, en drös av spelare som är mycket nära ett verkligt nationellt genombrott i en klubb med kontinuitet och trygghet.

6) AIK. Kan man med kvalitet ersätta all den rutin och framför allt skicklighet som försvunnit? Klass finns kvar, onekligen, och klubbens unga satsning under de senaste åren gör AIK till ett lag nära de allra främsta.

7) IFK Norrköping. Har haft en nedåtgående trend de senaste åren. Tränarbytet till Glen Riddersholm blev en besvikelse. Linus Wahlqvist och Jonathan Levi (bland andra) har försvunnit men har en bra isländsk kvartett. Och en, förhoppningsvis, kurant Christoffer Nyman.

8) Kalmar FF. Kan laget fortsätta på den spelidé Henrik Rydström så lyckosamt införde? Förlusten av Oliver Berg, navet i Rydströmsbygget både i Sirius och KFF, blir dock kännbar. Rutin tillsammans med talang finns i en lagom blandning.

Återkommer med nedre halvan.                                                                                                                                                                                                                            

Min stora beundran för Lödde Vikings, handbollsklubben från Löddeköpinge, stiger.

Förra säsongen hade klubben fem av sex lag med i USM-slutspelets Final 8, flest av alla, och  blev USM:s bästa klubb.

Det var en prestation som förmodligen inte kan upprepas av en förening från en ort av Löddeköpinges storlek. Men Vikings visar nu vilken stabil grund som finns. När en åldersklass har Steg 4 kvar, 18-årspojkarna, har klubben tre lag kvalificerade till finalhelgen. Och i P 18 har man fortfarande ett lag kvar bland de 20 som skall bli 8 kommande helg.

***

Senast var det F 14 som hade sitt Steg 4. Löddetjejerna var överlägsna i sin grupp, hade 41 plus på sina fyra matcher.

Skånskt finalsällskap får man av Bjärredkubben Ankaret. Två ”småklubbar” om man så vill.

***

40 lag av 48 är finalklara.

Den skånska finalrepresentationen ser hittills ut så här:

4 lag: Lugi

3 lag: Lödde

2 lag: Ystads IF

1 lag: Ankaret, OV/Helsingborg, IFK Kristianstad och H 43 Lund,

7 skånska lag i P 18 har möjlighet att utöka den skånska numerären.

***

Vid mitt finalbesök i Uppsala blir det av familjära skäl en prioritering av basket, men om och när det blir tid skall jag försöka se – och tyst applådera – några av Löddes matcher.

Är man från landet – Skurup – klappar idrottshjärtat alltid speciellt för de små uppstickarna.

I helgen hade damallsvenskan i fotboll premiär.

Förhandsdiskussionerna handlade mycket om de klena publiksiffrorna. Så även efter denna den första omgången. En siffra stack ut, Hammarbys 6 125 hemma mot Vittsjö. Det visar på den inneboende kapacitet som finns, när de etablerade elitklubbarna på herrsidan även får konkurrensdugliga damlag. Givetvis kommer Malmö FF:s åskådarsiffror att, förmodligen med råge, överstiga Rosengårds, när lagen om något år möts på samma nivå.

Nu är det naturligtvis inte helt rättvist att diskutera åskådarsiffror efter matcher i slutet av mars. Väderleken är inte den optimala för att stillasittande se utomhusmatcher under några timmar. Men jag har en stark känsla av att damfotbollens ivrigaste anhängare i media gärna söker bortförklaringar till att publiken inte söker sig till arenorna.

Som nu i fredags då endast 557 personer sökt sig till FC Rosengård mot Piteå. Man skyllde på att mötet kolliderade med herrlandskampen mellan Sverige och Belgien och att det var fredag/familjemysfredag.

Malmömatchen hade avspark klockan 18, landskampen 20.45 Det fanns alltså inga tidshinder för att se båda matcherna.

Denna fredag var späckad med matcher i olika idrotter, där i alla fall första halvlek i den tv-sända landskampen var i fara.

Herrhandbollen hade fyra seriematcher, de drog, 763, 895, 1 102 och 2 865 åskådare.

Två kvartsfinaler i basket för herrar sågs av 2 423 respektive 925 personer.

I innebandy fanns 1 012 personer på plats när Team Thorens damer i Umeå vann över Malmö i en SM-kvartsfinal.

För att nu inte tala om de sex ishockeymatcherna i slutspel och kval som besöktes av mellan  5 861 och 1 616 åskådare.

Jag medger än en gång att inne lockar mer än ute i mars månad, men menar samtidigt att är matcherna tillräckligt lockande skippar många en fotbollslandskamp, till och med ett EM-kval.

Erfarenheterna från många år och många idrotter har också visat att en fredagskväll inte är så publikovänlig som många vill göra gällande. Siffrorna ovan antyder detta.

Men mer än 557 personer tyckt tydligen inte det var värt att besöka Malmö idrottsplats den där fredagen. Det säger kanske, tyvärr, något om Malmöbons intresse för FC Rosengård. Lagets cupmatcher var inte heller välbesökta, 309 respektive 357 personer mot två toppkonkurrenterna, Kristianstad och Linköping.

Kritikerna borde kanske hitta andra förklaringar än förmenta tidskollisioner och tv-sända landskamper.

Jag är ingen frekvent åskådare till ishockeymatcher.

Men har delvis följt kvaldramat mellan Malmö Redhawks och Brynäs, någon hel match men oftast bara den sista eller möjligen de två sista perioderna.

Jag har gjort det med blandade känslor. Visst vill jag att Malmö skall ha ett elitlag, inte minst för att jag inbillar mig att elitishockey ar en viktig del i Malmö arenas ekonomi. Arenan är ju så mycket mer än ishockey för regionens befolkning.

Men så är det det där med Brynäs. Under mina studieår i Stockholm, 1963—1965, tog Gävleklubben steget in i den svenska eliten. En fattig students ekonomi tillät inga vidlyftiga nöjeskonton men varje gång Brynäs besökte Johanneshov var jag en trogen besökare. Brynäs hade profilerna, främst min specielle favorit Lennart ”Tigern” Johansson. Men hans omgivning var inga dussinlirare, målvakten Hans Dahllöf, Hans ”Virus” Lindberg, Tord Lindström, ”Lill-Strimma” Svedberg och Håkan Wickberg med flera. Är det konstigt att man föll för ett sådant lag? Sen dess är Brynäs min favoritförening i ishockey.

Så visst smärtar degraderingen, även om mitt allmänna intresse för hockey har avtagit efter hand.

***

Personligt var kvalets store vinnare Redhawkscoachen Tomas Kollar. Ärligt och uppriktigt har han stått upp för sitt lag, erkänt att laget hamnat där man gjorde för att man under grundserien helt enkelt inte var tillräckligt bra. Och att det var hans fel som huvudansvarig att Redhawks kom i detta prekära läge. Jag har inte hört speciellt många intervjuer med honom men aldrig hört honom skylla på andra och olyckliga marginaler. För sådana finns det gott om i denna ”slumparnas idrott”.

När Tomas Kollar under segerintervjun självfallet gladdes över vinsten och att den pressande tiden var över, kändes han medlidande med Brynäs och dess anhängare äkta.

Kollars framtoning som en stor människa med ärlighet och med ett givmilt hjärta var kvalseriens stora behållning.

Det var också välgörande att se Malmöspelarnas nertonade segerfirande ute på isen. Gävlepubliken led tillräckligt.

Idrottens innersta mening fick även plats i en krass ekonomisk verklighet.

Den 5—7 maj är det U- och JSM-finaler i basket och handboll.

Allt i Uppsala, 40 basketlag spelar om tio titlar, 48 lag i handboll tävlar om sex guld.

Vilken fest för oss som gillar både basket och handboll. Speciellt för ungdomar.

Jag kommer att vara på plats. Främst av familjära skäl. Men hoppas att det täta spelschemat ger tillfällen att även se några handbollsmatcher.

***

Mycket Skåne är redan finalklart.

I helgen hade båda sporterna Steg 4 i några åldersklasser, det är sista omgången före basketens Final 4 och handbollens Final 8.

I basket hade Eos damer 21 redan fixat sin finalplats, i söndags klarade både Malbas F 15 och F 16 sina finalavancemang.

Det kan bli mer för dessa två gedigna ungdomsföreningar.  Eos har ytterligare två lag i ett semifinalspel, damernas U 19 och U 17, medan Malbas 17-årsgrabbar kan öka Malmönumerären i Uppsala.

Trelleborgsbasketen, som haft en strulig seniorsäsong med A-lagets diskvalifikation, var bara några poäng för sitt P 15-lag att nå finalen.

***

Handbollen är så mycket större på ungdomssida både på riks- och Skåneplanet.

I helgen var det Steg 4 för F 18 och P 14.

I flickklassen tog elitklubben Lugi sig vidare plus Lödde Vikings och H 43, två klubbar som kommande säsong spelar på nivå 4 för sina seniorlag. Det finns underlag för spel högre upp i seriesystemet. Men risken är uppenbar att de bästa spelarna försvinner till högre placerade lag. Sådant är ödet för ”småklubbarna” i den moderna idrottsvärlden. Det bär förstås verkligen emot att kalla H 43 en småklubb.

I P 14 skedde de stora gallringen, 32 lag blev 8. Inte helt oväntat klarade två lag från Lugi och ett från Ystads IF spärren.

Helsingborgsklubben IK Sund hade inte marginalerna med sig, blev trea, kryssade mot gruppettan och förlorade med en boll mot tvåan.

***

Två grupper har Steg 4 kvar, F 14 och P 18. Hur gärna skulle jag inte planera in att se IFK Malmös tjejer och HK Malmös herrjuniorer vid mitt Uppsalabesök.

Storstaden Malmö borde ha finalrepresentation även i handboll.