En rutinkontroll av en åldrande kropp slutade med en vistelse i sjukhusvärlden/vården.

Vården i Skåne diskuteras livligt i dessa dagar. För en lekman/patient är det givetvis en omöjlighet att ha en genomarbetad uppfattning i denna komplexa fråga. En sak blev jag i alla fall medveten om efter en dryg veckas omsorg:

Man blir verkligen väl behandlad med vänlighet, omtanke, kunskap och får en service som är enastående. Och trots stressen möttes jag alltid av ett leende. Personalen jobbade för att jag skulle ha det bra, för att jag skall bli frisk.

Den delen av vården finns det verkligen ingen som helst anledning att klaga på.

Jag funderade under min helgpermisson över hur många personer som jag på något sätt kommit i kontakt med under dygnen på SUS/Malmö. Jag överdriver inte om jag påstår att det varit kring 40, snarare över än under. Några bara några minuter, andra några timmar.

Vården är en enorm organisation.

***

Med ett 60-årigt liv i sportens värld träffar man på idrottsvänner från flydda tider i de mest skiftande miljöer.

Som nu i ett sjukrum i Malmö. I sängen bredvid min låg en friidrottsvän från Limhamns IF från vår aktiva tid under 1950- och 1960-talen. Där gick vi nu omkring med våra kateter och mindes våra krafts dagar. Det var mycket trevlig nostalgi om gemensamma tävlingar och vänner men även diskussioner om friidrottens förvandlingar.

Vi kom med viss känsla ihåg de matcher mellan vår klubbar (Skurups AIF var min) som ingick i ett utbrett seriesystem. På distriktsnivå fanns det på seniorsidan sex divisoner med fem sex lag i varje. Vissa år hade ett 40-tal skånska klubbar ett lag för herrar.

Matcherna var några av höjdpunkterna under säsongen. Man tävlade i tio individuella grenar plus stafett och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus stafett. Ett lag krävde cirka 15 aktiva.

Ok att resultatnivån i vissa grenar var relativ låg men jag tror inte att någon skånsk friidrottsklubb i dag kan mönstra ett komplett lag med aktiva i 20-årsåldern. Det som Skurup, Limhamn, Anderslöv, Hörby, Svedala och ett 20-tal andra småorter kunde.

Visst var det bättre förr. På många områden.

Det var min rumskompis och jag helt överens om.

Här kommer del 2 av min subjektiva bedömning av de två spelare i varje lag, som gjort bäst intryck på mig i årets Allsvenska.

DJURGÅRDEN.

James Keene har i många år varit en favorit tack vare sin brittiska inställning med sin arbetsradie över hela plan.

Annars var det tunt med profiler i årets upplaga. Unge, nyss fyllda 18-åringen, Simon Tibbling visade dock mognad i sitt spel.

KALMAR.

Visst har han passerat sitt “bästa före datum” men Henrik Rydström är en klippa för sitt lag.

Abiola Daudas avslutning visade att det finns kapacitet och mer att ta av.

GEFLE.

I disciplinerade Gefle är lille Jonas Lantto en av de viktigaste kuggarna och kanske en av Allsvenskans mest underskattade spelare.

Förvisso inte spelare men är det någon man imponeras av säsong efter säsong är det tränaren/sportchefen Per Olson. “Han kan trolla med knäna”, verkar det som.

MJÄLLBY.

Patrik Rosengren, Mattias Asper, Marcus Ekenberg, det är en för mycket men vem skall man ta bort ur denna egenfostrade trio i ett Mjällby, som har en fantastisk förmåga att hitta talangerna i regionen?

SYRIANSKA.

Har betydligt fler riktigt duktiga spelare av hög allsvensk klass än vad den stora fotbollsallmänheten känner till. Sharbel Touma steg fram när laget säkrade kontraktet. Johan Arneng gjorde en stabil säsong.

SUNDSVALL.

Jag förstår att det är större klubbar som är intresserade av islänningen Ari Skulason, navet i Sundsvalls spel. Och hur många anbud kommer inte Emil Forsberg att få om Giffarna missar i kvalet?

ÖREBRO.

Karl Holmberg, 19 år, är den spelare som kommer att betyda mycket i ÖSK;s försök att snabbt återkomma till Allsvenskan. En annan ung spelare med stora utvecklingsmöjligheter är Emil Berger, 21.

GAIS.

Nja! Några av de unga, försvararen Mirza Mujcic, 18, och  anfallaren/mittfältaren Linus Tornblad, 19, visade i vissa matcher att det i alla fall finns framtida spelarresurser i klubben.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag det här året sett åtskilliga allsvenska fotbollsmatcher och många bra spelare. Här kan du läsa om två från varje lag som imponerat på mig

ELFSBORG.

Kring Niklas Hult hände det alltid något, snabb, uthållig och utmanande. Han förenade också sina offensiva kvaliteter med  ett uppoffrande hemjobb.

Stundtals lite oinspirerad men när det gällde som mest var Anders Svensson som bäst.

HÄCKEN.

Blev något av ett favoritlag med sin härliga offensiv med Waris Majeed som målkung, uppbackad av många skickliga passare.

Oscar Lewickis genombrott som mittfältare (och någon gång duktig innerback) glädjer givetvis en Malmöbo. Ur snäv kommungränsdragning (Pontus Jansson, Burlöv!) var Lewicki den ende spelaren från Malmö som under våren var ordinarie i ett allsvenskt lag.

MALMÖ FF.

Peter Jansson med en imponerande pondus var laget bäste spelare sett över hela säsongen. Hans förmåga att läsa spelet gjorde att han också täckte upp perfekt bakom de offensiva backarna.

Johan Dahlin i målet gjorde en stabil säsong och hans fina spel räddade många viktiga poäng till MFF.

AIK.

Två veteraner gjorde en utmärkt säsong med få misstag. Nils-Eric Johansson kombinerade sin fina defensiv från sin backposition med en bra offensiv.

Helgi Danielsson hade en period, innan han blev skadad, då han hade få övermän på det allsvenska mittfältet med sitt enorma arbete över hela planen.

IFK NORRKÖPING..

Med sin rutin, arbetskapacitet, spelförståelse och passningsskicklighet var Andreas Johanssons återkomst till svensk fotboll den främsta anledningen till lagets femteplats.

Plus att tränaren Jan Andersson lyckats locka även en andra före detta Halmstadsspelare Gunnar Thorwaldsson till laget.

HELSINGBORGS IF.

May Mahlangu gjorde en ny strålande säsong. Det var åter en fröjd att se hans snabba attacker med full bollkontroll riva stora hål i motståndarförsvaren.

En av de innerbackar som kommer att utmana Pontus Jansson om en kommande plats i landslaget är Walid Atta, lugn

och passningssäker med ett bra huvudspel.

IFK GÖTEBORG.

Säsongens besvikelse. Men det var skoj att se hur talangen Tobias Sanna växte ut till en spelare med internationella kvaliteter.

En annan talang, Jakob Johansson, tog också, speciellt under hösten, ett stort steg i sin utveckling.

ÅTVIDABERG.

Vad säger man om Kristian Bergström? Säsong efter säsong håller han högsta klass och att nykomlingen kom på övre halvan var till stor dels hans förtjänst.

Eftet EM-uppehållet anslöt sig Mohammed Abubakari till truppen och tack vare hans teknik och spelintelligens fick spelet ytterligare en dimension.

***

Om mina favoriter från lagen på undre halvan återkommer jag.

Malmö FF är genom alla år känt för att hålla sina konflikter inom den egna “borgen”.

Därför förvånar lagkaptenen Jiloan Hamads offentliga utspel om bristande satsning från klubbens sida. Och det förvånar inte så lite.

Detta är förstås 2012, inte något idylliskt årtionde under 1900-talet.

Men han kan inte vara ovetande om att klubbens ekonomi inte är den bästa och inte tillåter några större satsningar. Jiloan Hamad skall naturligtvis vara glad över att MFF regelbundet kan betala ut hans lön och att pengarna inte i stället spenderats på dyra värvningar.

Och vilka signaler sänder hans uttalande till delar av spelartruppen?

Naturligtvis: Ni duger inte!

Skoj att höra!

Det var ett omoget, onödigt uttalande av Jiloan Hamad, av lagkaptenen.

Allsvenskan i fotboll är slutspelad. Det känns lite tomt.

För min del har det blivit många matcher. Jag har sett alla MFF:s hemmamatcher på plats och troligtvis (jag är lite osäker) även alla på bortaplan i tv.

Till dessa skall läggas två, tre och ibland kanske ytterligare någon allsvensk match per omgång via tv.

Och det har hänt -- tack vare val av lägenhet -- att jag sett en match på tv och sen gått cirka 500 meter för ett se MFF live.

Jag medger att det är nördigt, inte så lite kanske.

Men kollisionerna med småklubbsfotbollens “heliga” tid lördagseftermiddagen irriterar mig. Den borde lämnas fri från tv-sända elitmatcher. Elitklubbarna kunde gott visa respekt för den breda verksamhet som till stor del försörjer dem med spelare.

Jag erkänner att jag, speciellt vid lite olustigt väder, valt tv-fåtöljen framför en match på plats och därmed gått miste om det stimulerande “staketsnacket”, det som ger det där lilla extra som åskådare i småklubbsvärlden.

***

När man sett så många allsvenska matcher får man givetvis en slags relation till spelare och klubbar. Jag kommer inom kort att ge en lista, en positiv sådan, över de olika lagens profiler under säsongen

***

Jag saknar redan Allsvenskan!

Men det skall bli skönt att under en period slippa den jakt på domarna och hans assistenter som funnits i krönikor, på bloggar, på twitter och inte minst på olika forum efter något tveksamt domslut. Det har skett alltför ofta under den här säsongen. Och kommentarerna är skrivna efter att händelserna är visade gång på gång i tv, oftast i slowmotion och vid offsidesituationer med stillbilder och dragna streck för att bevisa spelarnas placering.

Jag har skrivit det förr, tv-kamrorna är domarnas värsta fiende.

En krönikör har vid mer än ett tillfälle hävdat åsikten att det i spelet ingår att spelarna får göra hur många fel som helst medan en domare inte får göra ett enda.

Denna människosyn har jag ingen som helst förståelse för! Den är skrämmande!

Det var för övrigt samme krönikör som i sin kammare -- eller var han nu jobbar -- i lugn och ro räknade upp de spelare som för något år sedan vann JSM och numera finns i MFF-seniororganisation. Han nämnde då Oscar Lewicki, Häckenspelaren. (Felet rättades, men jag vet ej när.)

Jag accepterar att man gör fel men att då samtidigt inte ha den minsta förståelse för en domares stressade arbetssituation är i min värld ofattbart

***

Jag har som sagt sett alla MFF:s matcher och inte följt en av Malmötidningarnas live-rapportering från matcherna. Efter ÖSK-matchen tittade jag dock av en händelse in och såg i en läsarkommentar orden ”ÖSK:s tattarmålvakt”. Ännu tolv timmar senare fanns kommentaren kvar.

Var går gränsen när något sådant får passera?

Friidrottssäsongen är slut.

Den är ur skånsk synpunkt lätt att summera. Den har aldrig varit sämre.

Och 2013 kommer förmodligen att bli ännu sämre. Tre landslagsmän lämnar för föreningar i områden med ett positivare friidrottsklimat. Johan Wissman, Skånes världsstjärna under några säsonger, skall tävla för Hässelby, liksom Sveriges främste mångkampare Petter Olson. Lunds duktige långlöpare Johan Larsson går över till Strömstad.

Dessa flyttar vore lätta att acceptera om det fanns en lång lista med aktiva som är beredda att ta över. Men det finns ingen sådan.

Det sägs att man med statisik kan bevisa det mesta, dock inte att skånsk friidrott är välmående. Den skånska statistiken är avslöjande.

På såväl dam- som herrsidan kan man i vissa grenar inte fylla en Tio-bästa-lista ens med hjälp av juniorer och ungdomar. Det finns grenar där det inte är noterat ett enda resultat uppnått av en aktiv över 20 år. Tunnast är det på herrsidan. Resultatnivån är skrämmande låg.

Jag skall inte trötta med att nämna några siffror, men rekommenderar ett besök på Skånes Friidrottsförbunds hemsida (www.skanefriidrott.org). Det är ingen upplyftande läsning för de friidrottsintresserade.

Och, om möjligt, än dystrare blir läsningen om man tar en titt på årsbästalistorna för exempelvis 14-åringarna. I merparten av grenarna finns det inte tio resultat. Det finns inte tio 14-årsgrabbar i hela Skåne som tävlat på 100 meter. Fundera över denna siffra!

I höjd räcker 1.20 till plats 10, i längd 3.55, i kula 7.78 Nog sagt!

Men, ok, det finns några ungdomar i de övre tonåren som har talang att bli riktigt bra och då inte bara på det nationella planet.

Det vilar ett stort ansvar på tränare, ledare och föreningar. Det måste skapas en stimulerande atmosfär inom Skåne med intressanta tävlingar för att friidrotten skall överleva.

Ambitionen hos arrangörsklubbarna är hög. Många vill arrangera tvådagarstävlingar, och då oftast inom samma tidsperiod. Men om nu inte ungdomarna kommer till tävlingen -- som fallet varit i många år -- måste ett nytänkande till.

Nytänkandet att inbjuda till tävlingar för sju åttaåringar -- det gör man för att få ekonomi i tävlingen -- är fel väg att gå. Det ger inte fler seniorer och juniorer, som (väl?) är ett av friidrottens mål. Barnidrott är bra på rätt villkor men vill skånsk friidrott inte vara betydligt mer?

Givetvis!

Men det är dags att ta tag i problemen. Att de finns avslöjar 2012 års skånska friidrottsstatistik.

Obarmhärtigt!

Det blev inte så dystert för Malmölagen i fotboll som man kunde befara för en tid sedan.

Jag bortser då för hur det går för LdB FC Malmö och Malmö FF nu i helgen. Nej, jag tänker på lagen på herrsidan bakom suveränen MFF.

LB 07 klarade sig i sista omgången kvar i division 1, Kvarnby IK i division 2. I ett dramatiskt kval, med mål i förlängningen, tog Prespa Birlik steget upp i tvåan. På denna nivå stabiliserade sig FC Rosengård under hösten.

Att det är just LB 07, Rosengård och Kvarnby som är topptrion i Malmös “småklubbsvärld” känns rätt. Det är tre klubbar, som satsat på att ge sina ungdomslag bra utbildning i bra serier. LB 07, främst, och Rosengård har varit de Malmöföreningar, bakom MFF, som deltagit flitigast i junior- och pojkallsvenskan. I år deltog till exempel alla tre klubbarna i på juniorsidan. LB 07 vann dessutom den södra pojkallsvenskan.

Bra ungdomslag är på denna nivå naturligtvis ingen garanti för framgång på seniorplanet. Men väl en utomordenlig grund.

LB 07 och Rosengård har i sin ambition att få ett etablerat lag på en hög nivå tidigare sökt tillfälliga lösningar, ibland med korttidskontrakt för spelare med utländskt pass. Det har varit dyrt och inte gett resultat.

Dessa två föreningar har efter några uttalanden att döma -- och tvingade på grund av brist på pengar -- slagit in på en annan väg. Höstsäsongen 2012 visade att det fungerar. De unga, egna spelarna hade kvalitet.

Kvarnby har alltid hållit sin linje. I den klubben gör man inga vidlyftiga affärer. I år blev tre lag Malmömästare, seniorerna, juniorerna och 16-årslaget. Här finns grunden.

Jag tror att gapet till MFF kan bli mindre om denna trio vågar fortsätta på den inslagna vägen. Fler lag än ett i division 1 är det första realistiska målet.

Men sen kan det bli svårt. Ekonomin är ett jättehinder. MFF har alla fotbollens sponsorpengar.

Prespa-Birlik, då?

Jag tror på sikt inte på en klubb utan ungdomsverksamhet. Och hur skall man hantera den situation som uppflyttningen till division 2 innebär med krav på proffskontrakt och utbildningsbidrag för alla spelare i truppen som är 23 år och yngre?

En dimmig oktobersöndag för 46 år sedan samlades ett 30-tal löpare, de flesta från Heleneholms IF, i “Grusgropen” i Bokskogen för att tävla på en bana på omkring en mil.

Det var början till det som sen blev Yddingen runt (med start och mål vid Hemvärnsgården i Holmeja) och sedan en del år Yddingeloppet. I dag arrangerades den 46:e tävlingen, nu med start och mål i vid Torups friluftsanläggning.

Över 2 000 deltagare, inräknade alla de promenerande, tog sig runt de olika banor i det strålande höstvädret. Det var rekord sedan flytten till Torup.

I år hade tävlingen, som några gånger rankats som Skånes mest välorganiserade terränglopp, fått status som svensk uttagning till de nordiska mästerskapen i terräng. Det innebar ett bra startfält.

Arrangör av Yddingeloppet är Malmöklubben Heleneholms IF:s långlöparsektion, som nu, när den tidigare “huvudsektionen” friidrotten har en relativ liten verksamhet, för den tradition som under 73 år varit signum för Heleneholms IF vidare. Klubben som (nästan) alltid prioriterat bredd och varit en flitig arrangör.

Sektionen är ledande i Skåne, när det gäller veteranfriidrott, och vid de olika motionsloppen är man alltid rikt representerad.

Och man är även en flitig arrangör med förutom  Yddingeloppet även ett maratonlopp i april, ett årligt skånskt mästerskap över 800 meter för veteraner med upp mot 100 deltagare och som avslutning på året Sylvesterloppet runt Pildammarna. Till detta skall läggas många interna tävlingar.

Allt detta arbete är utfört helt ideellt. I dag hade tävlingsledaren Göran Kvarnerup i gång cirka 75 funktionärer som alla hade målet att göra tävlingsdagen till ett positivt minne för deltagare och åskådare. Denna söndag hade man god hjälp av givmilda vädergudar.

Liknande arrangemang i olika idrotter finns det givetvis gott om, långt från den massmediala uppmärksamheten. Men det är detta som är en betydelsefull del av Idrottssverige.

För min del var det något speciellt att strosa runt i solen i Bokskogen och se med vilket engagemang tävlingen genomfördes.

Det Helenehoms långlöparsektion står för, är just det som gjorde, att jag i över 25 år varit ordförande i någon sektion i Heleneholms IF.

Ok, kalla detta en partsinlaga, men en sådan kan ibland vara på sin plats.