Att stå ut med Chris Härenstam sex dar i följd får väl gå.

Och jag får väl klara två till.

Det är han som kommenterat de tre sex SM-finalerna i handboll i SVT. Han står uppsatt som kommentator och som bisittare har han två alternerande experter med gedigen handbollsbakgrund, Mikaela Mässing och Magnus Grahn. Men Chris Härenstam både refererar och står för de flesta expertutlåtenda. Okej, lite överdrivet, men absolut inte helt. Mässing och Grahn, väluppfostrade som de är har bara att hålla med. 

Till Härenstams förtjänst skall sägas att han år påläst, är kunnig om spelare, lag och statistik men med allt tillsammans blir det bara för mycket. För till allt detta skall läggas hans överdrivet optimistiska entusiasm.

De sex finalerna har bjudit på bra handboll. De tre herrfinalerna har dessutom varit extremt spännande. De två finallagen är tveklöst de två främsta med det bredaste registret med spektakulära spelare. Vi som kontinuerligt följer den inhemska klubbhandbollen har sett spelarna utföra liknande förnämliga prestationer många gånger under spelåret. Chris Härenstam framhåller det alltför ofta som något enastående, fantastiskt.

Underläge med två bollar, som ändras till ett övertag med lika många är enligt Chris Härenstam ett bevis på en hög lagmoral. Men liknande vändningar är ju nästan vardagsmat i handbollen och en av många kryddor som gör handboll på elitnivå extra välsmakad.

SM-finalerna är tillräckligt attraherande utan Chris Härenstams övertoner.

***

Före finalerna för damer trodde jag att Önnered skulle kunna hota Sävehof. Önnered imponerade i semifinalerna mot seriesegrarna Skuru. Sävehofs tre raka finalvinster var överlägsna. Rutinen från viktiga matcher syntes klart. Önnered ville spela sin snabba handboll men i de tre matcherna gick del för fort. De tekniska felen blev alldeles för många mot ett mera komplett Sävehof (med suveräna målvakten Johanna Bundsen) som behärskade det höga finaltempot betydligt bättre.

***

Vems fördel är det då i herrfinalen?

2—1 till Sävehof och en hemmamatch kvar är givetvis en fördel.

Men med Simon Möller borta vilar ett stort ansvar på en ensam (?) Oscar Sävinger i Sävehofsmålet. Båda YIF:s målvakter Alexander Lindén och Erik Hvemfelt har haft stunder av den klass som kan vara avgörande.

Oscar Carlén i YIF har gett alla sina bärande niometersspelare gott om speltid. Kollegan i Sävehof Michael Apelgren har matchat Oli Mittun, Pontus Brolin och Emil Berlin extremt tungt. Orkar de ytterligare en eller två matcher med denna  belastning? Eller kommer William Andersson Moberg in som en joker och tar över en del av ansvaret? Han har i fått förvånansvärt lite speltid hittills i finalserien. Vid de korta inhopp han gjort har han levererat.

***

Jag vågar – fegt – inte tippa.

På tisdag och eventuellt torsdag sitter jag i min tv-fåtölj och följer dramat.

Och får stå ut med Chris Härenstam.

En tredjedel av Allsvenskan är avklarad.

Tiden går fort, när man har trevligt.

Två omgångar återstår, för ”Europalagen” tre, före sommaruppehållet och ett öppet transferfönster. Med allt vad det kan innebära i truppförändringar.

Några funderingar efter 10 omgångar.

***

Det blev ingen Leverkusensäsong för Malmö FF, alltså en förlustfri allsvensk serie, en hybrisförhoppning, som alltid dyker upp i denna himmelsblå region efter en lyckad inledning. Detta till trots måste väl MFF vara nöjt med seriesäsongen så här långt, 25 poäng och målskillnad 25—6 och serieledning.

Jag är givetvis klart medveten om att i en lång serie är i slutändan alla poäng lika mycket värda. Det gäller undvika poängtapp mot sämre bemedlade lag. Det har MFF gjort. 19 plusmål på tio matcher är naturligtvis starkt. Men 17—1 härrör sig från 5—1 (Norrköping), 4—0 (Värnamo), 5—0 (AIK) och 3—0 (IFK Göteborg). Fyra lag som bevisligen haft defensiva problem. På de övriga sex matcherna har MFF en målskillnad på 8—5, däribland tre 1—0-vinster, varav två hemma mot nykomlingarna Västerås och Gais.

Detta inte påpekat för att misskreditera MFF – är man serieledare så finns en anledning. Men siffrorna visar på intressanta detaljer.

***

Gais, nykomlingen, är hittills den stora positiva överraskningen. Det känns innerligt skönt långt in i mitt gammaldags idrottshjärta att man kan klara sig – hittills i alla fall – med en trupp med endast en utlänning. Tänk att slippa att tänka på utlänningskvoten (nio) när tränaren Fredrik Holmberg skall ta ut sin trupp.

Samtidigt har det blivit en viss form av massmedial eufori kring Gais. Deras fina insatser har vid några tillfällen fått väl många lovord.

Lagom är bäst. Dessa lite modesta ord är inget för en modern massmedial värld.

***

Det täta allsvenska programmet med matcher mitt i veckan gör per automatik att lagen ibland får olika lång vila mellan matcherna. Jag har hört gnäll om orättvisan men eftersom jag inte hört alla avstår jag från att nämna något namn.

”Det här ett problem svensk fotboll måste lösa”, löd uppmaningen.

Jag har lösningen: Låt alla åtta matcherna spelas på en och samma dag och på samma klockslag.

Men allvarligt talat, tänk hela varvet runt. Klubbarna är mer eller mindre beroende av de inhemska tv-pengarna, tv-bolagen vill ha så många tittare som möjligt på så många matcher som möjligt och de som köpt abonnemang vill se många matcher.

Då får det bli en och annan lite sportslig orättvisa.

Pengarna styr. Och oftast till de rikes fördel med sina bredare trupper.

***

Tänk om Fredrik Klitte gjort lika många felbeslut som Glenn Nyberg gjorde vid gårdagsmötet IFK Göteborg—Mjällby. Då hade det blivit många hårda ord.

Fotbollsdomare lever i många fall på den renommé de skaffat sig genom åren.

Glenn Nyberg har självfallet fått sina stora internationella uppdrag på grund av sin skicklighet.

Men jag anser att han hemma i Sverige bedöms efter en annan måttstock än sina kolleger.

Tyvärr.

Fredrik Klitte har hamnat på den andra sidan.

Tyvärr.

Malmö FF tappar två poäng i den allsvenska fotbollen.

2—2 borta mot Häcken och kvitteringen för hemmalaget på övertid och till råga på allt kom 2—2 på straff.

Det är klart att det svider i MFF-land, bland spelare, fans och hovpoeterna inom Malmömedia. Och tränaren ”snackebror” Henrik Rydström tar på sig offertröjan och menar att han tar på sig att 0—2 blir 2—2. Vad han menar med det klargör han inte. Måhända tänker han på bytena, men att säga det innebär ju förstås att han hänger ut enskilda spelare. Och det vill naturligtvis ingen tränare.

***

Det genomgående bortförklaringstemat är: Vi/MFF gav bort vinsten.

Inte någonstans ett erkännande till Häcken, som på slutet fick utdelning på sina chanser, sett över 90 minuter väl så många som MFF. Eller?

Jag skrev för en tid sedan att alla tids- och andra marginaler under en hel säsong inte kommer att hamna på den himmelsblå sidan alla gånger. Måndagskvällen var en sådan gång.

***

MFF-bytena får kritik. År efter år har de olika MFF-coacherna fått beröm för att de sena bytena gett effekt. Med en bred, stark trupp som MFF:s är det naturligt. Men man glömmer att det finns hög kvalitet även på andra bänkar. Som nu på Häckens.

***

Efter tio omgångar står det väl trots Malmös serieledning klart, att man inte har två startelvor som kan ta medalj i Allsvenskan. Det finns kvalitetsskillnader i den starka (det meder jag, givetvis) MFF-truppen, märkbara, inte bara i går.

I dag blir det mycket sport i tv.

Något får jag betala via skattsedeln, annat via en betalkanal.

Allt kostar. Sydsvenskan har i dag en krönika, signerad Max Wiman, där han diskuterar handbollens/bolaget Infronts problem och affärsmetoder. Några synpunkter kan jag hålla med om. Men när han använder ordet ”hutlös” om prissättningen 349 kronor för en månad reagerar jag. Handbollsligan, det är kanalen man sänder över, har, som exempelvis Discovery, inte en massa andra program att locka abonnenter med. I alla sammanhang, rent allmänt, kostar evenemang riktade till en mindre publik (och dit måste tyvärr handbollen räknas) mer än till de som drar de stora massorna.

Vad  levererade då Infront under säg februari i år? Jo, 51 matcher. Ingen kan givetvis se alla. Men om nu någon velat och kunnat se alla hade det inneburit 7 kronor per match.

Sydsvenskan har under hela säsongen dragit nytta av tv-sändningarna, åtskilliga av referaten är skrivna från tv-fåtöljen. Så Sydsvenskan har verkligen fått valuta för hutlösa 349 kronor.

***

Med vetskap om mitt stora intresse för handboll köpte jag in mig på ett helårsabonnemang á 3 999 kronor. Helt eller delvis har jag sett 82 matcher. Det betyder 49 kronor/match. I min värld ingalunda hutlöst.

Jag har haft stor behållning. I ingen av de 82 matcherna har jag haft tekniska problem. En gång var en kommentator under all kritik men andra gånger från okej via bra till strålande (Charlie Sjöstrand). Definitivt minst i klass med vad Sydsvenskan presterat i sina handbollsreferat,

***

Bara under grundserierna sände Handbollsligan 314 matcher, 182 plus 132. Det är klart att en så stor produktion måste kosta.       

Solidsport sände Final Four i USM i basket. Ett helgpaket kostade 179 kronor. Det fanns en kamera och ingen kommentator och inga repriser och ingen grafik.

Detta bara som en jämförelse med Infronts utmärkta sändningar.

Tyvärr lyckades jag aldrig casta över matcherna till min stationära tv-apparat och därför blir det ett extra plus när SVT tar över finalerna.

Jag grämer mig inte ett dugg över att jag en gång betalt för att även på Ifront förhoppningsvis få se tio spännande finaler. Jag har redan fått valuta för mina 3 999 kronor.

***

Några jämförelser:

Dagens Sydsvenska kostar 40 kronor

En månadsprenumeration på tidningen 639 kronor

Sittplats långsida vid en  MFF-match 350—485 kronor

Sittplats vid handbollsmatch i Ystad 200 kronor

Bästa plats Bahausgalan i friidrott 975 kronor

  ***

Endagsevenemang i idrott är dyrt. I ljus av detta menar jag att det vi handbollsintresserade lagt ner för att följa både dam- och herrligan en hel säsong inte kan kallas hutlöst.

Vi kan ju också vara mer än en som kan titta samtidigt. Och haft tillfälle att se alla Sveriges 26 elitlag.

***

Tv-tittarna är måhända bortskämda med för låga avgifter?

Tidningsmorgnarna är inte som förr, som de varit i över 70 år av mitt liv.

Jag talar som trogen läsare av Sydsvenskan och dess sportsidor. Den tidigarelagda tryckningen har gjort att händelser efter klockan 21 inte finns att läsa i den tidning, jag med stor nyfikenhet tagit med tillbaka till sängen för en timmes (första) läsning.

Jag vet att jag på nätet redan på sen kvällstid kan ta del av referat, krönikor och resultat via nätet men det finns många andra intressen som då kan locka mer. Av vad jag förstår vill tidningen att läsarna alltmer skall ta del av innehållet via e-tidning och sydsvenskan.se. Och jag förstår också de ekonomiska aspekterna.

Men hur fräscht är det att i dag, lördag, få läsa en krönika från torsdagsmötet Malmö FF—Gais? Andra artiklar inte att förglömma.

Givetvis hade jag tagit del MFF-krönikan (vars rubrik jag inte förstår ett dyft av) och andra sena uppgifter på nätet. Jag gissar att också många andra gjort det. Men hur många? Skulle vara intressant att se hur många nya papperstidningsläsare de gamla MFF-artiklarna hade?

På ett begränsat utrymme är en sida mycket och därmed försvann plats som kunde använts till annat. Kanske om att det nu i helgen avgörs ett nordiskt mästerskap i friidrott i Malmö med aktiva av hygglig internationell klass.

Jag förstår tidningsvärldens enorma problem, men de kortsiktiga lösningarna ger inte mitt tidningsläsande det jag varit nöjd med i över 70 år.

***

Men samtidigt: Varför klaga?

Som prenumerant på Sydsvenskan har du numera tillgång till nätsidorna på alla dagstidningar i Skåne plus en massa andra tidningar från övriga landet, däribland DN och Expressen. Så nu kan jag även läsa om elithandbollen i Ystad, Höör, Kristianstad och Helsingborg och även om synpunkter om MFF:s allsvenska konkurrenter, Mjällby, Kalmar och Elfsborg.

Jag har även en nätprenumeration på GP för att få info om klubbarna i handboll och fotboll från Göteborgstrakten.

Och sen vill jag inte missa några Sveriges bästa sportpennor så till Aftonbladet sänder jag 129 kronor per månad.

Det innebär ett par tre timmars tidningsläsning per dag. Och tro nu inte att det bara gäller sportsidorna. Dagens A-del i Sydsvenskan var verkligen välmatad med intressant material.

Med + Allt har SDS lyft och därmed delvis kompenserat de egna bristerna.

Men att läsa digitalt kan aldrig ge samma känsla som att som pensionär ligga och dra sig i sängen med en nytryckt tidning.

***

Rubriken på Fredrik Lindstrands krönika efter MFF—Gais löd: Ett dammigt vhs.-band med fotbollsporr.

Hjälp mig!

Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll.

Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa.

Min lilla avhållsamhet gentemot damernas Handbollsliga kan förstås bero på att jag inte har något direkt favoritlag. Närmast ligger H 65 Höör med sin karismatiske tränare Ola Månsson. Och född på landet, i Skurup, klappar mitt idrottshjärta alltid speciellt för när de små orternas lag utmanar de stora. Som nu Höörs idrottsstolhet oftast gör.

Samtidigt har de ligamatcher jag sett dels varit ganska torftiga och dels ojämna.

***

Av en slump har jag dock halkat in på några av damernas semifinaler, Sävehof—Skara och Skuru—Önnered. Och är benägen att omvärdera mina omdömen. Måhända har jag haft tur, men de matcher jag sett har visat på handboll när den är som bäst, snabbt, bra skytte, duktiga målvakter och kluriga kombinationer och dessutom spännande. I min lite inskränkta värld trodde jag inte att den inhemska damhandbollen kunde vara så underhållande.

***

Så i kväll efter att ha sett Malmö FF—Gais lär jag i efterhand titta på Sävehof—Skara för att se vem som blir Önnereds finalmotståndare. Nu tror jag förstås inte att Skara kan överraska en tredje gång så det lär bli Göteborgsderby i finalera.

Där Önnered kanske till och med är favorit?

***

Alla SM-finalerna för både herrar och damer sänds i SVT, så jag rekommenderar en titt. Även på dammatcherna.

Många av mötena kolliderar tyvärr med intressanta allsvenska matcher. SVT play får bli räddningen. Missa helt vill jag inte.

Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går.

Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg.

Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken.

Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta fotbollsligan-

Men ack så lite Malmö.

Jag vet givetvis hur den internationella fotbollsvärlden ser ut. Men visst är det anmärkningsvärt att av de 29 Malmöspelare som var på plan i går fanns ingen med en Malmöklubb som moderförening.

Närmast var Pontus Jansson från grannkommunen Burlöv. Helsingborg (Martin Olsson) och Kristianstad (Sebastian Nanasi) var också representerade.

I Rosengård fanns två skånskor, båda från Helsingborg, Caroline Seger och Bea Sprung.

Antalet utländska spelare i de båda måndagstrupperna ger också en bild av den moderna fotbollsvärlden. Rosengård använde 13 spelare, 8 hade utländskt pass. Av MFF:s 16 gårdagsspelare kom 8 från utlandet.

***

Över dessa siffror kan man givetvis fundera. Kanske till och med i ett landslagsperspektiv i en period, när många av landslagen i olika åldrar resultatmässigt svajar.

Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll.

Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern Leverkusens jakt på en rekordsäsong, obesegrat i Bundesliga och final i Europa League och Tyska cupen.

50 matcher har laget fixat, tre återstår, de båda finalerna, mot italienska Atalanta och Kaiserslautern samt serieavslutningen hemma mot tian Augsburg.

Det är minst sagt en imponerande resultatsvit så här långt och den är nådd med ett spel som på många sätt är fascinerande med alla de ingredienser som gör fotbollen till en skön konst. I går såg jag laget vinna borta mot Bochum med 5—0, kunde varit det dubbla, förvisso hjälpt av en tidig hemmautvisning. Men bäst på plan var motståndarnas målvakt.

Jag rekommenderar de som har tillfälle att se Leverkusens spännande jakt på ett oslagbart rekord, ingen förlust i högsta serien och inte ett enda nederlag, inte ens i en enskild match i Europa League.
Nu har jag varit smått lyrisk, men jag står för varje rad.

***

Att gå obesegrat och vinna en högsta liga är inte unikt, men sällsynt. Den svenske kommentatorn/experten i Viaplay i gårdagens match Lars Sandberg hade, delvis i alla fall, läst på och nämnde några klubbar från diverse länder. Sandberg, som ingår i Viaplays team inför kommande EM-slutspel, visade dock sin okunskap om den allsvenska historian. Han missade Malmö FF:s tabellrad från 1949/1950:

22    20   2   0  82—21  42

En miss som inte inger förtroende. Den trogne följaren av fotbollen kan oftast mycket fotbollshistoria.

***

Discoverys fotbollsmedarbetare klara oftast att, hjälpligt i alla fall, dölja var hen har sitt fotbollshjärta. Niklas Jarelinds röst och tonfall avslöjar honom dock lite väl ofta. Senast vid AIK:s förlust mot Sirius, 1—3, ältade han dock för många gånger att AIK skulle haft en klar straff för hands just före Sirius tredje mål. Jag är jätteglad att domaren Adam Ladebäck friade – om bollen ens nuddade Siriusspelaren Leo Waltas arm. Det är inte bra för ett åldrande hjärta att uppleva alla dessa underliga straffbeslut. Med eller utan VAR.

***

Niklas Jarelind är bosatt på Garvis Carlssons gata i Solna. Gör man det, ”måste” man vara AIK-are.

Henry ”Garvis” Carlsson spelade 192 allsvenska matcher för AIK och var även tränare för klubben. Proffs i Frankrike (Stade Francais) och Spanien (Atletico Madrid), OS-guld 1948 och 26 landskamper.

Givetvis tror jag inte på något samhörighet mellan bostadsgata och klubbsympati. Kunde dock inte låta bli att raljera, när jag upptäckte sambandet.

***

Adam Ladebäck är en av de absolut bästa domarna i Sverige.